6 oktober 2010

Den subjektiva blicken – en bristvara

Igår lyssnade jag till Cecilia Uddén utan P1:s redigerade filter, när hon gästföreläste för journaliststudenterna på JMG; om arbetet som utrikeskorrespondent, om kravet på opartiskhet, om hennes övertygelse om nödvändigheten i subjektivitet – också i public service-radio.
     För om människor verkligen ska förstå hur jävligt det är att se blodet flyta från en tvåårings huvud krävs närvaro. Att man vågar berätta om vad man ser. ”Mellanöstern är ingen fotbollsmatch,” sa Cecilia Uddén. ”Man kan inte rapportera objektivt och knappt ens opartiskt. Det enda man har att lita till är ens eget samvete och att man vet att nu står jag för en rapportering som är sann.”
     Idag är den subjektiva blicken många gånger en bristvara, menar hon. Alltför många korrar leker ”följa John” med CNN och bygger sina artiklar och inslag på Reuters rapportering. De googlar runt lite, för säkerhets skull, och kollar vad de andra skrivit. Och vågar inte lita till sin egen blick. 

I årets valrörelsebevakning lekte redaktionerna ”följa John” med opinionsmätningarna. De rapporterade från partiledardebatter som vore det fotbollsmatcher; här utropades både vinnare och förlorare i sann Chris Härenstam-anda. Få litade till sin egen blick. Få lyssnade till sitt eget samvete. 
     Valrörelsebevakningen var säkerligen opartisk. Det betyder inte att den var bra.

2 kommentarer:

  1. Intressant vinkel på subjektivitet. För vi översköljs ju av förment subjektiva krönikörer på var och varannan sida i tidningarna. Det är ett himla tyckande, det ska vara såååå personligt,men förstås bara om ofarliga saker. Lipgloss så att säga!

    Kul att höra ifrån dig, för resten!!!

    SvaraRadera
  2. Det var tankeväckande att lyssna till Cecilia Uddén. Jag är övertygad om att hon har rätt. Tyvärr är det nästan omöjligt för journalister idag att erkänna att de är subjektiva – objektivitet och opartiskhet är ledord som upprepas som ett mantra varje morgonbönen. Opartisk men subjektiv, det tycker jag låter som ett mer anständigt ideal. I alla fall så länge man har ett fungerande samvete.
    Och det är lika kul att höra från dig, Anders! Du ser ut att ha det bra!

    SvaraRadera