30 november 2010

Reality-TV och hoppet om meritokrati

Nu har Aftonbladet "avslöjat" att författaren Björn Ranelid är en av deltagarna i kommande säsong av Let's dance. Jag använder citationstecken, för även om Aftonbladet hävdar att TV4 "gör allt" för att hålla de tävlande hemliga, så är det självklart att bättre – och billigare – reklam än ett kvällstidningsavslöjande är det svårt att få.
     "Ska jag vara riktigt ärlig har jag aldrig sett programmet," säger Ranelid till tidningen. Då är vi två.

Jag ser sällan – och då menar jag i princip aldrig någonsin – på så kallad reality-TV. Vare sig det handlar om Idol, Let's dance eller Robinson. Eller Ung och bortskämd, Lyxfällan eller Arga snickaren. Jag begriper liksom inte poängen. Varför i hela friden ska jag ägna tid och intresse åt detta?
     I höst har jag ändå sett ett par avsnitt av Böda camping (min sambo tror han vill åka på husvagnssemester, och programmet är direkt avskräckande, tack och lov) och Ung och bortskämd. Och kan konstatera att verkliga människor, som inte gjort sig skyldiga till något värre än att tro att en stund som statist i reality-TV väl inte kan vara så farligt, genom casting och klippning framställs som rena idioter eller i bästa fall töntar. Det är patetiskt.
     Uppenbarligen finns det ändå en poäng, tycker vissa. Uppenbarligen finns det tillräckligt många poänger för att produktionsbolagen ska hitta på ständigt nya reality-format, och för att TV-bolagen ska vika en stunds primetime åt folk som bär sig åt i rutan och gärna en avslutande om- eller utröstning.

En förklaring kan vara den moderna tidens ständiga fragmentisering. Vi umgås inte några längre stunder med vare sig familj, släkt eller vänner. Vi vet mer om vad reality-TV:s statister tycker och känner än om hur våra arbetskamrater har det hemma. Reality-TV:s statister blir en del av vårt sociala nätverk, personer som vi kan skvallra lite om till förmiddagsfikat. Plus att vi gillar att se folk som gör bort sig, lever över sina tillgångar eller går in i väggen när de ska lägga om taket.
     En annan förklaring tror jag handlar om makt. Trots att vi vet att reality-TV skapas av en mångmiljonindustri enligt grundligt utarbetade koncept, så inbillar vi oss att det är vi som bestämmer i slutändan – framför allt om det handlar om ett om- eller utröstningsprogram. Willy fick dansa vidare i Let's dance trots att han inte kunde, och publiken kunde känna sig lagom rebellisk. (I år gissar jag att det är Björn Ranelid som fått rollen som charmerande odugling.) För vi ska inte inbilla oss något annat än att publikens trotsiga val av vilka som får stanna och vilka som ska bort ingår i det grundligt utarbetade konceptet.
     En tredje förklaring tror jag ligger på ett ideologiskt plan. Att vi uppriktigt gillar idén att i princip vem som helst kan vinna – oavsett utseende, utbildning, förmögenhet eller kontakter. Att en meritokrati är möjlig, om än bara på TV. För det ger hopp om att meriterna trots allt betyder något i verkliga livet också. Och då gör det ingenting att vi inte är unga och vackra Stureplansblondiner. Och så förblindade har vi blivit av reality-TV att vi faktiskt tror att det är sant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar