28 augusti 2011

Ett på många sätt upplevelserikt år
med SOM-institutet går mot sitt slut

Campus, universitetet i Port Elizabeth. 


Semestern är slut, tjänstledigheten beviljad och alla papper underskrivna. Från 1 september är jag doktorand vid JMG. Och det är dags att på något sätt försöka summera mitt år som koordinator och kommunikatör vid SOM-institutet.

Jag vill ta er med tillbaka till i slutet av mars. Jag sitter i en minibuss tillsammans med bland andra SOM-institutets föreståndare Henrik Oscarsson och Dagspresskollegiets Ingela Wadbring. Plötsligt knackar killen bakom mig på axeln och viftar med en tia. Tjejen bredvid ger mig sju mynt. Alla andra i bussen (utom Henrik och Ingela) börjar också vifta med mynt och sedlar. Alla tittar uppfordrande på mig, som sitter ganska mitt i, och jag förstår absolut ingenting.
     Vi befinner oss i en slags taxi som ska ta oss från universitetsområdet i sydafrikanska Port Elizabeth till åtminstone i närheten av vårt hotell. Resan kostar sju rand per person, och det visar sig att passagerarna helt enkelt hjälps åt att skicka fram pengarna till konduktören, skicka tillbaka växelpengar, och se till att alla kommer av där vill av. När konduktören inte är upptagen med att ta hand om pengarna dirigerar han föraren till nästa stopp, och så fort någon kliver av hänger han med halva överkroppen ut genom sidrutan och frågar (eller snarare skriker) efter nya passagerare längs vägen. Det idoga tutandet, förstår jag, betyder att man kan klämma in några till i den med svenska ögon sett redan överfulla minibussen.
     Killen bredvid mig studerar arkitektur, och tycker att "det är kallt idag" (några grader över tjugo). När han hör att vi är från Sverige huttrar han; hur kan man överhuvud taget gå ut när det är minusgrader? Och han förstår att vi kanske inte är fullt på det klara med hur deras minibussystem fungerar.
     De kunde ha blåst oss på hur mycket pengar som helst på den där resan, men när vi klivit av i åtminstone närheten av vårt hotell vägrar chauffören att köra iväg. Han tror nämligen att jag inte fick växel på de tre tior som jag skickade fram för att betala för oss tre, och det tar en stund att övertyga honom om att jo, det fick jag.

Vi är så klart inte i Port Elizabeth på semester. Sydafrikaresan är en utvärderingsresa, med syfte att gå igenom de nyinsamlade datamängderna (Riks-, Väst- och Värmlands-SOM) på längden och på tvären, diskutera varför somliga resultat skiljer sig från de förväntade, kontrollera att alla konstruerade variabler verkligen fungerar, fundera över hur frågorna fungerat.
     För det är så SOM-institutet fungerar, det är på dessa grunder man bygger sin trovärdighet. Allt gås igenom, med yttersta noggrannhet och med en samlad erfarenhet som enligt rykten får resten av undersöknings-Sverige att sucka avundsjukt. Varje undersökning. Varje år. (Sällan på så långa utvärderingsresor som till Sydafrika; men 2011 firar SOM-institutet 25 år vilket markerades med en utvärderingsresa långt bort.)
     Och att konferensprogrammet sträcker sig från tidig morgon till tidig kväll, i nästan en hel vecka, det ses inte som något konstigt alls. Bada? Jo, jag gick upp strax före soluppgången (klockan sex) och lyckades faktiskt doppa mig varje dag. Sightseeing och safari? Nej, det fanns det inte tid till. Och ingen av alla de SOM-anställda och samarbetande forskare som var med i Port Elizabeth tycker att det är konstigt. Vi hann ju faktiskt med ett besök på universitetet och en guidad stadsrundtur i buss.

Det är den just noggrannheten och samlade erfarenheten, tillsammans med all samlad metod- och ämnesmässig kunskap, som jag tror jag kommer att sakna allra mest nu när jag ska vara tjänstledig. Den forskningsmiljö SOM-institutet bjuder på är helt enkelt unik.
     Att arbeta i en sådan miljö ställer krav, men är också oerhört stimulerande. Och jag hoppas att jag på åtminstone några områden kunnat hjälpa SOM-institutet att bli lite bättre i sin externa kommunikation (vilket har varit ett av mina viktigaste uppdrag).
     På SOM-institutet arbetar också en rad ovanligt begåvade människor. Men eftersom mitt nya arbetsrum ligger bara en trappa ner från SOM-institutet räknar jag med att inte behöva sakna mina nuvarande arbetskamrater mycket. Det är inte helt omöjligt att jag hälsar på när det vankas hembakat till fikat.


Fotnot 1: I novellen Min kusinsyster Rambanai (i samlingen Sorgesång för Easterly – läs den om du inte redan har gjort det) beskriver den zimbabwanska författaren Petina Gappah en resa med vad hon kallar för "nödtaxi" och som har slående likheter med min upplevelse. Det är först när jag läser den som jag egentligen börjar begripa vad för slags resa vi gjorde.

Fotnot 2: Förvarnad om det späckade arbetsschemat under konferensdagarna reste jag (och några andra) till Kapstaden en vecka i förväg. Så jag har badat med pingviner, varit på karneval i Kapstaden och studerat noshörningar och lejon på safari. Sydafrika är ett underbart land med fantastiska människor! Jag hoppas innerligt att de lyckas förvalta sin unga demokrati väl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar