29 januari 2012

Det är längesedan jag fick riva TT

Jag fick en vänlig tillsägelse av en gammal kollega härförleden. Jag ville förklara att till och med en nyhetsjunkie som jag – som fortfarande saknar att riva TT – klarar sig utmärkt utan papperstidning till frukosten.
     "Men Ulrika, riva TT… det var längesedan!" kom svaret.
     Men  himla länge sedan är det faktiskt inte.

När jag började på Länstidningens centralredaktion som sommarvikarie 1988 (och det är ju faktiskt inte alls länge sedan, eller hur?) stod printrarna i en egen liten skrubb med glasfönster mot korridoren mellan centralen och sporten. 1988 skrev reportrarna fortfarande sina texter på en "vanlig" skrivmaskin, och redigerarna använde snurra och typometer och gjorde skisser på papper. Som ung sommarvikarie vågade jag mig knappt ner till sätteriet och typograferna på våningen nedanför.
     Redaktionens speciella TT-printrar (inte helt sant, AP kom på samma printrar) var kopplade via telenätet och matades med kompakta pappersrullar. In- och utrikesmaterial, ekonomi och sport spottades ut i en ständig ström. Var man inte flitig nog med rivandet svämmades golvet över av TT-texter på en lång, lång remsa av papper.
     Jag har aldrig känt mig så nyhetsuppdaterad som under de där åren när jag fick riva TT med jämna mellanrum. Steg två i rivandet var nämligen att ta sitt fång av TT-remsa med sig tillbaka till centralen och riva isär remsan i sina komponenter: Notiser, artikeldelar, samlande uppdateringar, rättelser… allt skulle sorteras och gärna också rensas från början. Av lokalt intresse? En särskild hög för det. Småsnuttar i samma ämne? Sortera för sig och hoppas på en ny, samlande version. Det allra, allra mesta gick i papperskorgen direkt. Men uppdaterad blev jag.

Där, på Länstidningens centralredaktion, förvandlades jag till en tvättäkta nyhetsjunkie. När TT-printrarna kopplades ur och vi fick hämta TT på nätet istället försvann en del av känslan, men även jag får erkänna att det blev lite mer lätthanterligt. Och jag fortsatte vara uppdaterad.

Som inte längre anställd på en redaktion har jag inte längre tillgång till hela TT-flödet. Och det är det jag saknar, känslan av att faktiskt ha total koll på nyhetsflödet. Att läsa pappersdagstidningar har faktiskt aldrig gett mig samma känsla av koll.
     Men jag klarar mig gott ändå. Till att börja med fick text-TV fylla en del av saknaden. Och nu en lång rad nättidningar, som får åtminstone ett besök om dagen så att jag kan skumma förstasidorna, kombinerat med omvärldskoll via de sociala medierna så att jag kan hålla koll på snackisarna och det som är under uppsegling. Visserligen är jag övertygad om att den där totala kollen, den får jag aldrig igen, men samtidigt har jag nog vant mig. Även om det var något visst att gå och riva TT…

Och tänk känslan när det började ringa och blinka i korridoren bort mot sporten. En flash! Alla slutade arbeta (det tjöt så förbannat att man var tvungen) och någon fick rusa bort och stänga av larmet. Vad hade hänt? Måste vi göra om? Lokal vinkel?


Relaterade inlägg: Två år utan dagstidning (101016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar