30 augusti 2012

Fallet NA skaver – kan det bli för mycket transparens?

Transparens har seglat upp som den nya, heta normen inom journalistiken, den som alla bekänner sig till. Med transparens hoppas man bygga trovärdighet. Det gäller såväl enskilda journalister som medieföretag och redaktioner som journalistiken i sig.
     Redaktioner jobbar med transparensen framför allt genom olika öppenhets- och tydlighetsmarkörer, som att tidsstämpla alla artiklar, lyfta fram rättelser, länka flitigt till externa källor, föra en dialog med publiken, låta publiken kommentera artiklarna etc. Michael Karlsson, forskare vid Karlstads universitet som har undersökt just redaktionernas transparens, menar att den är en slags medielogisk konsekvens av medieutvecklingen. Delar av den journalistiska processen som tidigare varit dolda, som insamling och bearbetning av nyheter, har helt enkelt blivit synliga i och med nätnyheternas snabbhet, och transparens har blivit ett sätt att bygga trovärdighet.
     Mitt eget intresse för transparens som professionell norm och journalistiskt ideal hänger ihop med att transparens ofta diskuteras – såväl inom kåren och branschen som inom forskningen – som ett av de viktigaste skälen till en aktiv närvaro i sociala medier. Här blir den journalistiska processen ännu mer tydlig; journalister letar case och fakta, klagar på automatkaffe och stress, diskuterar uppföljningar och samarbeten, tipsar varann om källor som kan sammanfatta saker begripligt på 23 sekunder eller hur man spelar in mobilsamtal.
     Den som följer ett antal journalister via personliga bloggar, twitterflöden och facebooksidor lär sig en hel del om det journalistiska hantverket. Och då ökar också förtroendet för journalistiken som sådan.
     Den journalist som vet att utnyttja sin närvaro i sociala medier bygger snabbt ett personligt förtroendekapital (en viktig del i ett personligt varumärke). Den redaktion som vet att uppmuntra sina medarbetares närvaro i sociala medier bygger snabbt ett redaktionellt förtroendekapital (en viktig del i varumärkesbyggandet, Göteborgs-Postens arbete på området är ett tydligt och bra exempel).
     I sammanhanget ska också nämnas att även en och annan forskare och doktorand hoppas bygga långsiktig trovärdighet genom sitt transparenta bloggande (!).

Men kan det bli för mycket transparens? Frågan tål i alla fall att funderas på och resoneras kring.
     En klok krishanteringskonsult råder sina klienter att när skandalen är ett faktum och pressen börjat publicera, då lönar det sig inte att försöka dölja eller förklara bort. Lägg korten på bordet, och förekom gärna mediebevakningen genom att på eget initiativ själv presentera nya besvärande omständigheter om det finns sådana.
     Det är den ena sidan. Å andra sidan läser jag idag om tidningschefen på Nerikes Allehanda (NA), som uppenbarligen har kopierat delar av andras texter och presenterat som eget material i krönikor. Så får man inte göra, det är ett brott mot upphovsrättslagstiftningen och anses dessutom som ytterligt ohederligt inom journalistkåren.
     Efter det första avslöjandet (av P4 Örebro såvitt jag förstår) har NA själv tagit på sig rollen som nyhetsledande i flera artiklar (exempel här och här). Här är det inget tal om att försöka mörka eller förklara bort, istället presenterar redaktionen nya egna exempel på tidningschefen textstölder. Det köper jag, bättre att förekomma än att förekommas.
     Men den debatt som i skrivande stund (torsdag förmiddag) förs i kommentarsfälten till dessa artiklar är snudd på osmaklig. Törs redaktionen inte moderera av rädsla för att anklagas för att hålla sin chef och kollega bakom ryggen? Eller vad är det frågan om?

Jag är inte helt övertygad om att NA vinner i trovärdighet på transparensen i det här fallet. För samtidigt som redaktionen lägger alla korten på bordet visar man prov på vad många skulle beteckna som illojalitet mot en medarbetare och bristande arbetsgivaransvar, när grova omdömen om hennes person publiceras och står oemotsagda.
     Jag är heller inte helt övertygad om att det inte finns en genuseffekt i hanteringen – vi vet från tidigare mediedrev att kvinnor behandlas på ett annat sätt än män.

Det kanske är så att det faktiskt kan bli för mycket transparens.




Fotnot 1: Michael Karlsson om transparens: ‘Rituals of transparency. Evaluating online news outlets’ uses of transparency rituals in the United States, United Kingdom and Sweden’, i Journalism Studies 11(4): 235–245 (2010), samt 'The immediacy of online news, the visibility of journalistic processes and a restructuring of journalistic authority’, i Journalism 12(3): 279–295 (2012)

Fotnot 2: NA-händelserna beskrivs också i branschpress, se Journalisten, Medievärlden, Resumé och Dagens Media. Se länkarna som exempel på mina egna öppenhets- och tydlighetsmarkörer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar