27 februari 2012

Utvecklade tankar om journalisters
användning av sociala medier

Idag utvecklar jag mina tankar om journalistrollen för och idag i ett inlägg på Second Opinion.

Med tanke på den debatt som fördes i sociala medier igår med anledning av en debattartikel i SvD, Facebook kan bli en ny it-bubbla skriven av bland andra Uppsalaforskaren Håkan Selg (och kommenterad av bland andra Brit Stakston), misstänker jag att inte alla kommer att hålla med mig. 
     Jag håller inte alls med Selg och hans medförfattare i de slutsatser de drar i sin debattartikel. Mer än på en punkt: Vår bild av Facebook har formats av en relativt liten grupp aktiva användare. På samma sätt som vår bild av journalisters användning av sociala medier formas av en relativt liten grupp aktiva användare. Det är viktigt att komma ihåg att alla inte tycker och tänker och gör på samma sätt.

25 februari 2012

Urval, svarsfrekvens och bortfall – så
enkelt men uppenbarligen ändå så svårt

Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte bara är kulturmarxist, utan dessutom statistiktaliban.
     Igår (fredag) publicerades en rapport från brittiska tankesmedjan Demos om Sverigedemokraternas anhängare i Sverige; vilka de är och vad de tycker. Och visst hade det varit oerhört intressant om rapporten verkligen hade sagt något om SD:s anhängare. Men det gör den inte. Även om till exempel den gröna och liberala tankesmedjan Fores, som presenterade rapporten vid ett seminarium igår, eller tidskriften Expo, som skriver om den under rubriken SD-sympatisörer kartlagda, hävdar att det är så.

Målet med statistiska undersökningar är att kunna generalisera resultaten till en större grupp; utifrån ett väl genomtänkt urval drar man slutsatser om den större populationen, säg populationen "svenskar" eller "dagstidningsläsare" eller – i det här fallet – sverigedemokrater. Men då gäller det att urvalet är slumpmässigt och representativt. 
     Demos urval är varken eller. Man har erbjudit medlemmarna i olika SD-anknutna Facebookgrupper att besvara enkäten. Bara 567 personer av 16 660 medlemmar i de här grupperna valde att svara. Det är med andra ord bara 3,4 procent som har besvarat enkäten – och bortfallet alltså 96,6 procent.
     Problem nummer ett är att enkäten distribuerats via sociala medier. Långt ifrån alla är aktiva i sociala medier. Ålder, tillgång till dator och internetuppkoppling, utbildning – det finns många faktorer som spelar roll. Expo skriver att "majoriteten (63 procent) av de sverigedemokratiska sympatisörerna på Facebook är män mellan 16–20 år". Just det: Unga män. Och det finns ingen anledning att tro att sverigedemokratiska unga män tycker och tänker som något annat än just sverigedemokratiska unga män.  
     Problem nummer två är att det är ett självrekryterat urval. 16 660 fick chansen att besvara enkäten, men bara 567 valde att göra det. Varför gjorde de det? Varför valde16 093 att inte besvara den?
     Problem nummer tre är det gigantiska bortfallet. Vad tycker och tänker de 16 093 som valde att inte svara? Det finns ingen som helst anledning att tro att de tycker lika som de 567 som svarade.
     Problem nummer fyra är att det saknas en bortfallsanalys (även om det känns konstigt att prata i vetenskapliga termer av bortfallsanalys när bortfallet är så gigantiskt). Men i princip kan man säga att en undersökning med mer normal svarsfrekvens är representativ om bortfallet inte är systematiskt, alltså om det visar sig att en övervägande del av de som valt att inte besvara enkäten är till exempel kvinnor, eller pensionärer, eller lågutbildade. Och för att veta det måste man göra en bortfallsanalys. Det gör inte Demos. 
   
Demos skriver själva i sin metodredovisning (rapporten som pdf):
The use of social network surveys is subject to a well-known technical and methodological critique focusing on the nature of self-entry interest classification on Facebook, the lack of content reliability on social networking sites, and the lack of internet access and usage in the broader population, all of which are capable of biasing the results of the survey. 
Therefore, we take care not to claim, at any point in the text, that our sample represents or reflects the official views of the group, or indeed of its offline membership.
Ändå behandlas undersökningen som vore den representativ, som om den säger något om Sverigedemokraternas anhängare som grupp. Det är den alltså inte. Varför ska det vara så svårt att göra rätt?

Svårt att begripa poängen? Tänk att du vill veta lite mer om skidåkare, och kommer på den lysande idén att dela ut en enkät vid vasaloppsstarten i Sälen första söndagen i mars – där kryllar ju av skidåkare. 15 800 stycken faktiskt. Men är gruppen vasaloppsåkare representativa för alla skidåkare, alla de som helst åker ensamma i skogen, eller alla som bara kör ett par kilometer per runda? Och vilka kommer att ha lust att svara på enkäten? Elitåkarna? Nej, de tänker nog på annat… Mest troligt är det att de som har tid och lust att svara är de som startar längst bak i kön och som ändå måste vänta ett tag innan de kommer iväg. Hur representativa är de? Hur är det med könsfördelningen i startfältet? Många kvinnor väljer ju Tjejvasan istället. Och så vidare.

Vill du veta mer om Sverigedemokraternas anhängare rekommenderar jag SOM-institutets senaste bok, Lycksalighetens ö. Alla kapitel kan laddas ner som pdf:er. SOM-undersökningarna utgår från en slumpmässigt urval och är statistiskt representativa, och därmed också generaliserbara.

9 februari 2012

Journalistrollen förr och idag – något har hänt

Det är fullständigt otänkbart att jag, på den tiden jag var anställd som journalist på en svensk morgontidning, regelbundet skulle ha publicerat texter hos någon annan än min arbetsgivare. Det är lika otänkbart att jag på en offentlig plats skulle ha talat om vilka organisationer jag sympatiserar med, vilka personer jag känner eller vem jag möter för en fika på stan. Det är fullständigt absurt att tänka sig att jag skulle ha diskuterat ett pågående jobb i ett publikt forum, eller att jag skulle ha pratat om mina kollegor eller konkurrenter (eller ännu värre: de jag skrev om) på ett skämtsamt eller nedlåtande sätt utanför redaktionens lyckta dörrar.
     Men det är – uppenbarligen – nya tider nu. I takt med att den allmänna användningen av sociala medier som bloggar, Facebook, Twitter och YouTube ökar, så ökar också journalisters användning av sociala medier. Och på de tio år som gått sedan jag lämnade journalistiken har jag kunnat se journalistikens normer förändras; det som tidigare var fullständigt otänkbart är idag helt normalt.

Journalisters användning av sociala medier kan studeras utifrån flera perspektiv, och på flera olika sätt. Man kan till exempel studera hur journalister använder sociala medier som ett arbetsverktyg för att hitta källor och case eller crowdsourca, eller som ett hjälpmedel för att bygga en falsk identitet i syfte att lättare komma nära mer slutna miljöer. Man kan också studera hur redaktioner använder sociala medier nästan som en publiceringsplattform för att marknadsföra sina program eller artiklar, eller för att på olika sätt bygga en dialog med sin publik. 
     Själv är jag intresserad av journalisters användning av sociala medier i relation till förändringar i den journalistiska professionen, i första hand yrkesidentitet, normer och värderingar – alltså det som i debatten ofta betecknas journalistrollen – men också praktiker och rutiner. 

3 februari 2012

Hen är ett ovanligt praktiskt ord

Jag ska inte påstå att jag alltid har gjort det. Men bra länge har jag försökt vara konsekvent i mitt val av andra person singularis i mina texter. Om detta pronomen ska syfta på en person lite vem som helst, som en brevbärare, en journalist eller läkare, har jag använt hon. 
     Att använda hon har varit ett mycket medvetet strategiskt val. Ibland har jag fått skit för det – "Jaha, du är en sån där du, en sån där feminist. Men du kan väl ändå inte hävda att språket har med jämställdhet att göra?". Väldigt ofta har jag fått försvara mitt val – "Varför ska du envisas med att använda ett ord som folk hakar upp sig på i texten? Är det inte bättre att de koncentrerar sig på innehållet?". Men mycket, mycket mer förr än idag, vilket gläder mig.

I fortsättningen kommer jag dock att använda hon bara om personer av kvinnligt kön (och han om manliga). Som könsneutralt personligt pronomen, andra person singularis, kommer jag istället att använda ordet hen. Hen är ett ovanligt praktiskt litet ord. Med hen kan jag nämligen markera att det handlar om en person vem som helst, att det inte i första hand ska tolkas som att det handlar om en kvinna eller en man, utan att jag för den skull behöver göra ännu ett statement i genuskampen. (Fast det blir det ju ändå.)
     Jag har redan använt det i några texter, både privata och mer jobbrelaterade. I de fall hen uppmärksammas (utan undantag är det män som hakar upp sig) är reaktionerna desamma som mot motsvarande användning av hon. 
     Visst är det märkvärdigt att ett litet pronomen på tre bokstäver kan riva upp så mycket känslor!?!

Idag är det Grammatikdagen. Jag tycker du ska använda en del av dagen till att fundera över vilka pronomen du själv använder. Lyssna gärna också på senaste Språket i P1 om just ordet hen och om det är så enkelt egentligen att lägga till ett nytt personligt pronomen i språket.

1 februari 2012

Vi forskare är heller inte som alla andra
– men vi är ganska lika journalister

Apropå gårdagens inlägg om att journalister gärna tror att alla andra är precis som de: Vi forskare är heller inte som alla andra. (Även om jag själv naturligtvis är ganska vanlig…)

På sätt och vis är vi forskare ganska lika journalister. När journalister hänvisar till (och ibland gömmer sig bakom) sitt uppdrag att granska makten, hänvisar vi forskare till "tredje uppgiften", alltså att vid sidan av forskning och undervisning också föra ut allt vårt vetande till samhället. Precis som journalister är forskare en relativt väl sammanhållen profession med starka normer och värderingar inom kåren. Jag skulle alltså lika gärna kunna forska i ämnet forskningskommunikation i sociala medier, med samma frågor och funderingar kring själva användandet (när, var, hur mycket, i vilket syfte etc), etik (forskningsetik), gränser (mellan arbete och fritid, professionellt och privat) och vad jag skulle vilja beskriva som ett personligt varumärkesbyggande.

Jag själv bloggar, twittrar och har ett (slutet) Facebook-konto, och får nog beskriva mig som lite mer aktiv än de flesta andra. Jag bloggar och twittrar (för det mesta i alla fall) som doktorand och medieforskare, oavsett om jag formellt sett är på jobbet eller inte.
     Precis som vilken anständig människa som helst försöker jag låta bli att förolämpa eller hänga ut enskilda individer. I princip antar jag att jag (fortfarande) följer de pressetiska reglerna i det jag publicerar offentligt i flödet i sociala medier. Jag tycker det är extra viktigt att aldrig någonsin – ens i en uppgiven twitterkommentar – tala illa om någon av våra studenter, enskilda eller i grupp. (Däremot drar jag mig inte det minsta för att göra reklam för studenterna!)
     Precis som många andra forskare som gärna lägger ett mer teoretiskt perspektiv på sina aktiviteter funderar jag över hur pass mycket bloggen ska handla om medieforskning i allmänhet och mitt avhandlingsarbete i synnerhet, eller om jag ska försöka vara mycket mer privat och berätta om mitt liv bortanför Mediehuset. Och om jag ska vara "strikt akademisk" eller mer personlig i mitt sätt att skriva. Var gränserna går för vad jag kan skriva om, vilka debatter eller diskussioner jag kan ge mig in i.
     Och även om jag inte gärna ser det så är det självklart så att också jag använder sociala medier till att sälja mig själv (varumärket Ulrika Hedman, om ni så vill) – i mediedebatten, i akademien, gentemot andra medieforskare, gentemot mina kollegor. Och det gör jag samtidigt som jag bevakar min egen position: Vad tycker professor si eller så om att jag ofta tycker till? Kan jag uttala mig i frågor jag inte själv forskat eller undervisat i? Tänk om jag beslås med sakfel – kommer min forskarkarriär att slås i spillror då, innan den ens börjat? Kan jag skriva om mitt avhandlingsarbete, åtminstone på ett principiellt plan, utan att riskera att landets samtliga journalister blockerar mig på Twitter? Vad kommer mamma att tycka?

Så nu vet ni. Vi forskare är heller inte som alla andra. Å andra sidan är vi precis som många andra, och ganska lika journalister. Visst är det spännande!?!