29 juni 2012

Hen tar ytterligare ett litet steg framåt

Jag kan förstås lägga ut texten om de olika kapitlen i nya SOM-boken i all oändlighet. Medievanor, partisympatier, vilken religion folk tycker är mest sympatisk… Men det tänker jag inte göra. Läs och dra era egna slutsatser – sommaren är lång och av allt att döma regnig. Hela I framtidens skugga kan laddas ner som pdf på SOM:s webb.

Istället tänker jag presentera en liten studie som jag har gjort på själva boken: Ordet hen vinner mark!
     Ja, nu handlar det inte om några stormsteg framåt i användningen av detta ovanligt praktiska pronomen, andra person singularis. Det kanske snarast ska beskrivas som ett myrsteg. Men myrsteg bär också framåt, se bara på alla myrstigar nästa gång du är i skogen.

Jag hittar fyra exempel på hen i årets SOM-bok (och reserverar mig härmed för att jag kan ha missat någon förekomst):
"Vi vet från annan forskning att den absolut viktigaste faktorn bakom hur mycket väljare uppskattar en partiledare är hur mycket de uppskattar eller inte uppskattar det parti hen leder." (Sören Holmberg: Populära och mindre populära partiledare)
"Partipolitisk är det troligt att den som aldrig slänger kläder i soporna är miljöpartist (47%) eller vänsterpartist (43%), minst troligt är hen anhängare till Centerpartiet (29%)." (Eva Gustafsson och Karin M Ekström: Ett växande klädberg).
"Även om journalisten har skrivit ursprungsartikeln är det inte självklart att hen deltar i den diskussion artikeln genererar." (Annika Bergström och Ingela Wadbring: Läsare som medskapare av medieinnehåll)
"Homo economicus kan inte bortses från. Hen är alltid närvarande i samhälleliga sammanhang, så inte minst när det gäller EU." (Sören Holmberg: Försvagat opinionsstöd för EU också i Sverige)
Fyra förekomster av hen på totalt nästan 700 sidor – det är inte mycket, hur man än räknar. Men det är ändå fyra viktiga förekomster. Dels på grund av sammanhanget, SOM-institutet slarvar varken med statistik eller med ord. Dels eftersom just de här fyra exemplen visar hur praktiskt ordet hen faktiskt är – när det inte spelar någon roll om det är en han eller hon, när det lika gärna kan vara vilket som, så finns det ju heller ingen egentlig anledning att peka ut en han (i normalfallet) eller (undantagsvis) en hon.
     Eller hur?


Relaterade inlägg: Hen är ett ovanligt praktiskt ord (120203), Ny avhandling: SOM-institutets betydelse  för de politiska besluten (120416) – ett exempel på hur man kan skriva en hel avhandling på att analysera SOM-institutet.

Nypublicerade SOM-rapporten redan på nätet

Ifjol fick SOM-institutet en del negativ kritik i sociala medier (jag har semester, och tycker att jag kan kosta på mig en del svepande formuleringar) för att vi inte gjorde fjolårets bok Lycksalighetens ö tillgänglig på nätet direkt i anslutning till publicering och presentation. Ifjol gjorde vi som vi alltid gjort – de som ville läsa fick beställa (och betala för) pappersboken; pdf-versionen lades på nätet inte med ett års fördröjning, som tidigare, utan efter ett halvår. (Och ja, jag skriver vi eftersom jag just nu är tjänstledig från min tjänst som koordinator på SOM-institutet. Ifjol vid den här tiden var jag däremot inte tjänstledig, och hade bland annat som uppgift att försöka förklara logiken i pdf-fördröjningen.)
     Men precis som medielandskapet förändras så förändras rutinerna för SOM-institutets publiceringar.
     Igår presenterades den senaste boken vid en pressträff. Och redan idag släpper SOM-institutet pdf:erna. Det känns bara logiskt. Alla som vill ta del av de senaste siffrorna på svenskarnas opinioner, attityder och medievanor – men som inte vill belasta bokhyllan med ytterligare en titel – kan med andra ord ladda ner antingen hela I framtidens skugga, eller också bara de kapitel de är intresserade av redan idag.

Själv noterar jag – som vanligt – spännande saker i några av de kapitel som handlar om våra medievanor:

  • Trots allt tal om att nyhetskonsumtionen minskar är det faktiskt bara sex procent som inte tar del av nyheter i någon av de traditionella medierna, alltså riks-tv, Ekot eller pappersmorgontidning. Om detta skriver Adam Shehata och Ingela Wadbring i kapitlet Allt fler står utanför nyhetsvärlden
  • Att det finns gratistidningar har större positiv inverkan när det gäller regelbunden dagspressläsning än presstödet. Och om det finns flera tidningar på en ort är läsningen högre än om det bara finns en – det verkar faktiskt ha betydelse att det finns ett reellt val. Läs mer i Presstödet och tidningsläsningen av Ingela Wadbring.
  • Vi har en kluven inställning till artikelkommentarer. En majoritet tycker det är viktigt att möjligheten att kommentera finns och att innehållet är intressant, men samtidigt tycker majoriteten att kvaliteten på kommentarerna är låg. Läs vidare i Annika Bergströms och Ingela Wadbrings Läsare som medskapare av medieinnehåll.
  • Radiolyssnandet minskar och byter plattform (till mobil), men förtroendet för SR är fortsatt i topp. Läs mer i Annika Bergströms Radio – kanaler, plattformar och förtroende.

27 juni 2012

Journalisters användning av sociala medier:
Att omvärldsbevaka viktigare än dialogen

För snart en vecka sedan publicerades boken Svenska journalister 1989–2011 (redaktör Kent Asp) med de första analyserna från höstens stora journalistundersökning, Journalist '11. Där finns också de första publicerade tillförlitliga siffrorna över hur svenska journalister använder olika sociala medier.
     Siffrorna visar att de flesta journalister använder sociala medier i hög utsträckning, men att skillnaderna inom kåren är stora – många använder inte sociala medier alls eller väldigt lite (se Journalister gör "mer av allt" i sociala medier). Det finns också skillnader i användning mellan olika grupper av journalister – till exempel ligger SR:s och kvällspressens medarbetare i topp på listan över flitig användning (se Stora skillnader i hur journalister använder sociala medier i jobbet).
     De här analyserna är spännande nog, men i undersökningen ställdes också frågor om användningsområden, alltså egentligen vad journalister använder sociala medier till i jobbet.

Så: En sista tabell över svenska journalisters medieanvändning hinns med innan jag ska försöka ha semester. Den här gången handlar det om vilka professionella användningsområden som anses som viktiga.




Det är intressant att notera att mer passiva användningar, sådana som kan sammanfattas som omvärldsbevakning, rankas så mycket högre än de mer interaktiva.
     Man kan med andra ord säga att journalister fortfarande mest använder sociala medier som ett nytt redskap för att göra det de alltid har gjort – inhämta och bearbeta information. Journalister använder sociala medier mest för att bevaka diskussioner, hitta idéer, researcha, trendspana etc.
     Journalisterna tycks också medvetna om de sociala mediernas betydelse för att skapa och stärka varumärken. Men jag noterar att byggandet av det redaktionella varumärket anses viktigare än byggandet av det egna personliga varumärket, vilket skulle kunna tyda på att många journalister är aktiva i sociala medier för att arbetsgivaren (eller någon annan) vill det.

Även om de allra flesta svenska journalister använder olika sociala medier en hel del, både professionellt och privat, anser många att de sociala mediernas betydelse för journalistiken nog överdrivs i debatten.
     I undersökningen har journalisterna fått ta ställning till påståendet att "journalister kan göra bra journalistik utan att använda sociala medier" – nio av tio håller med om det.
     Påståendet att "journalister lägger för stor vikt vid sociala medier" håller sex av tio med om.
     15 procent håller med om att "sociala medier kan ersätta traditionella medier som nyhetsförmedlare".


Fotnot: Metoddokumentation Journalist '11. Siffrorna i tabellerna är från Monika Djerf-Pierres kapitel Sociala medier i Asp, Kent (red) (2012) Svenska journalister 1989–2011, Göteborg: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet.

26 juni 2012

Stora skillnader i hur journalister
använder sociala medier i jobbet

Hur skiljer sig svenska journalisters användning av sociala medier? Resultaten är kanske inte särskilt förvånande:
     Kvinnor är mer flitiga användare än män, yngre mer flitiga än äldre, journalister som jobbar mot webben mer flitiga än papperstidningskollegorna… Det syns också att Sveriges Radios aktiva arbete med att utbilda medarbetarna i sociala medier-användning ger resultat i höga användarsiffror.




Minst lika intressant är att se i vilka grupper sociala medier-användningen är lägst. Det finns till att börja med ett tydligt samband med ålder – ju äldre man är, desto mindre aktiv i sociala medier. Det skiljer också mellan olika typer av journalister – papperstidningsjournalister är betydligt mindre flitiga än webb-, radio- och multikollegorna, men även i de här grupperna finns det icke-användare.
     Än så länge har jag ingen som helst vettig förklaring till varför storstadsmorgontidningsjournalisterna (puh! 37 bokstäver! Där ryker min fina Lix-statistik, för att inte tala om vad gräsligt ful radbrytningen blev) ligger så lågt. Djupare analyser kommer förhoppningsvis att ge svar.

De fördjupade analyserna kommer att presenteras vid ECREA:s konferens för europeiska medieforskare i oktober. Jag har en del att fundera på tills dess…


Fotnot: Metoddokumentation Journalist '11. Siffrorna i tabellerna är från Monika Djerf-Pierres kapitel Sociala medier i Asp, Kent (red) (2012) Svenska journalister 1989–2011, Göteborg: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet.

25 juni 2012

Journalister gör "mer av allt" i sociala medier
– men det finns stora skillnader inom kåren

Äntligen är de här – siffrorna från Journalist '11 som visar hur svenska journalister använder sociala medier! I torsdags publicerades Svenska journalister 1989–2011 (redaktör Kent Asp) med de första analyserna från höstens stora journalistundersökning. Där finns också de första publicerade tillförlitliga siffrorna över hur svenska journalister använder olika sociala medier.
     För mig, som skriver en avhandling om just detta, är det här såklart bara roliga siffror. Missförstå mig inte nu, det är det faktum att jag äntligen har data att arbeta med som är roligt, inte nödvändigtvis det siffrorna visar. Siffrorna visar nämligen på en ganska djup sociala medier-klyfta inom journalistkåren. Mellan de som använder, och de som inte använder. Och det kan ses som lite bekymmersamt, och kommer säkert att skapa debatt inom kåren.
   
Av den svenska journalistikdebatten att döma använder alla journalister sociala medier, hela tiden. Men hittills har det saknats tillförlitliga siffror på hur användandet egentligen ser ut. Nu vet vi alltså:




Svenska journalister använder sociala medier i betydligt högre utsträckning än andra svenskar. Enligt de senaste siffrorna från SOM-institutet ligger den privata användningen på cirka 40 procent (minst någon gång i veckan). Jämför det med journalisternas 66 procent. Svenska journalisters sociala medier-vanor liknar inte alls övriga svenskars. Vilket inte alls är så konstigt.
     Men vi ser också att 15 procent av alla svenska journalister aldrig använder sociala medier i jobbet, och nästan var tredje bara då och då. Men att de flesta alltså använder sociala medier en hel del, både som en del i jobbet och mer privat.
     Inom medieforskningen har vi tidigare talat om en digital klyfta, mellan användare och icke-användare och mellan de som har tillgång (till internet eller till bredband) och de som står utan. Svenska journalisters sociala medier-klyfta kan på sätt och vis ses som ett särfall av den "allmänna" digitala klyftan.




Vi kan också se att det är stora skillnader i vilka sorters sociala medier svenska journalister använder sig. De flesta twittrar inte själva, över huvud taget (det är alltså en liten del av kåren som utgör en stor del av den så kallade twitterbubblan). Sex av tio tar i princip aldrig del av innehåll på Twitter. Relativt få bloggar själva. Däremot nätverkar man gärna på sajter som Facebook, och omvärldsbevakar genom att följa twitterflöden och andras bloggar.
     Vill man fortsätta att jämföra med SOM-institutets siffror över svenska folkets sociala medier-vanor – och det tycker i alla fall jag är intressant – är det knappa 20 procent av svenskarna som läser bloggar minst någon gång varje vecka, jämfört med 65 procent av journalisterna. Bara 5 procent av hela befolkningen bloggar själva minst någon gång i veckan – och den siffran har legat förvånansvärt stabil de senaste åren – jämfört med 12 procent av journalisterna. (Årets SOM-rapport, I framtidens skugga, presentaras på torsdag för den som vill veta mer om svenskarnas medievanor. Och annat.)

Jag ser två problem i siffrorna. Dels att journalisternas sociala medier-användning skiljer sig så mycket från resten av befolkningens. Den problematiken har jag skrivit om förut (i inlägget Journalister är inte som andra – därför måste vi veta hur de är 120131).
     Det andra problemet är skillnaderna i användning inom journalistkåren. Många journalister använder sociala medier både i jobbet och privat, och är dessutom flitiga användare. Men merparten av kåren följer sällan eller aldrig ett flöde på twitter och twittrar inte själva. De flesta journalister har ingen egen blogg, och mer än en tredjedel läser sällan eller aldrig andras bloggar.

Det är inte icke- eller sällananvändarna som syns och hörs i debatten om journalistrollen. Det är synd, eftersom det är en viktig och spännande debatt. Men det är i princip – och med bara några få undantag – de mest aktiva som sätter tonen, som bestämmer agendan. De många görs till undantag.
     Tidigare i vår debatterades "journalistiken och varumärket" på Publicistklubben i Stockholm (se debatten här). Debatten, som till stora delar handlade om användningen av sociala medier, illustrerar väl kårens sociala medier-klyfta – och att de som står på varsin sida om den ibland har svårt att förstå hur "de andra" resonerar, tycker och tänker.


Fotnot: Metoddokumentation Journalist '11. Siffrorna i tabellerna är från Monika Djerf-Pierres kapitel Sociala medier i Asp, Kent (red) (2012) Svenska journalister 1989–2011, Göteborg: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet.

Förtydligande: När jag skriver att "jag ser två problem" menar jag två vetenskapliga problem. Jag lägger inga som helst normativa värderingar i hur journalister använder sociala medier – men jag tycker det är spännande att skillnaderna är så pass stora.

22 juni 2012

Tolson, Mancini och Schillemans…

En av de verkliga löneförmånerna (av den typen som inte går att beskatta) som doktorand vid JMG är den obligatoriska närvaron vid onsdagarnas HAS, det högre allmänna seminariet. Varannan onsdag presenterar någon av kollegorna vid institutionen sin forskning, en doktorand presenterar delar av sitt avhandlingsarbete eller en inbjuden gäst föreläser om sitt specialområde.
     Våren har varit späckad med intressanta föreläsningar. Men det finns ett stort men – på tolv av vårens fjorton HAS har det handlat om män på ett eller annat sätt. En gång diskuterade vi forskningsansökningar mer generellt runt bordet, och en enda gång har en kvinnlig forskare varit inbjuden att föreläsa.
     Den gången handlade det om Elena Raviola från Gothenburg Research Institute, som talade om Journalism and management: From entrepreneurship to business growth – two case studies.
     Jag tror visserligen att det handlar mer om slump än om systematik att könsfördelningen på HAS varit så sned denna vår, men jag hoppas ändå att hösten bjuder på ett mer jämställt program.

Paolo Mancini som gästade JMG tidigare i vår. 
Innehållsmässigt har vårens HAS-serie bjudit på rejäl variation. Det började i januari med att min doktorandkollega Johannes Bjerling presenterade ett kapitel i sin kommande avhandling, och slutade förra veckan med Johannes slutseminarium, alltså den sista större genomgången av hans avhandling innan disputationen som är planerad till någon gång i höst.
     Däremellan har vi haft en rad gäster från andra institutioner vid GU (som Raviola) och från andra universitet. Maj månad är ett bra exempel:
     • Andrew Tolson från De Montfort University i Leicester pratade om talk-shows och social klass, med fokus på programledarnas uppförande.
     • Paolo Mancini från University of Perugia föreläste under rubriken Between commodification and lifestyle politics vilket kanske låter trist men som var oerhört spännande; Italiens Berlusconi liknades vid a prototype of new politics och dagens samhälle beskrevs som en audience democracy där the values of television has become the values of politics – inte konstigt kanske att vi ser allt mer populism och opportunism också i den svenska politiken.
     • Och så, i slutet av månaden, Thomas Shillemans från Universiteit Utrecht, om den offentliga förvaltningens medialisering (eller kanske snarare mediefixering).

21 juni 2012

Ny studie från JMG idag:
Svenska journalister 1989–2011

Idag publiceras en ny studie från JMG, Svenska journalister 1989–2011. Boken består av 15 korta kapitel som alla beskriver den svenska journalistkåren ur olika perspektiv, från social bakgrund till partisympatier och demokratisyn.
     Studien bygger på de svenska journalistundersökningarna som genomförts vid JMG sedan 1989. Den senaste låg i fält under hösten 2011, och avslutades så sent som i februari i år. Det är alltså – med forskarögon mätt – purfärska siffror som nu presenteras.
     Bland annat visar Bengt Johansson (som bloggar här) på vilket sätt svenska journalister inte är som vanligt folk – de konsumerar mycket mer kultur och nöje än andra, till exempel, jobbar över en hel del och dricker mer alkohol än "normalsvensken".
     Bokens redaktör är Kent Asp, som bland annat konstaterar att journalisters politiska åsikter skiljer sig allt mer från svenska folket, alltså att den så kallade åsiktsklyftan ökar (vilket han också skriver om i en artikel på DN Debatt idag).

Svenska journalister 1989–2011 (som du kan ladda ner som pdf från JMG:s webb) innehåller också ett kort kapitel om journalisters sociala medier-användning och -vanor, författat av Monika Djerf-Pierre. Siffrorna visar att journalister – inte särskilt förvånande – använder sociala medier i betydligt högre utsträckning än befolkningen i övrigt.
     Det är de här siffrorna som jag kommer att fördjupa mig i inledningsvis i mitt avhandlingsarbete. Även om journalister över lag är flitiga sociala medier-användare, visar datamaterialet (och Monikas kapitel) också att det finns stora skillnader inom kåren. Många använder inte sociala medier alls, eller i väldigt liten utsträckning. Det finns alltså anledning att tala om en sociala medier-klyfta inom kåren. Vad beror detta på? Vilka konsekvenser har det?
     De fördjupade analyserna kommer jag att presentera i ett forskningspaper tillsammans med Monika Djerf-Pierre vid ECREA 2012 (The 4th European Communication Conference) i Istanbul i oktober.
     Men redan efter midsommar kommer jag att kommentera de siffror som presenteras i Svenska journalister 1989–2011 här på bloggen. Det finns mycket att säga! Jag vill bara ha en lugn och skön helg först – med sol och värme, tack!


Fotnot: I nästa vecka presenteras den senaste SOM-rapporten, I framtidens skugga, som bland mycket, mycket annat innehåller siffror om svenskarnas sociala medier-användning.

17 juni 2012

Baltiska fiskgjusar fascinerar – två ungar i boet

Efter att talgoxarna i landsortstidningarnas gemensamma holk (läs mer här) dog eller försvann eller gick ett annat ovisst öde till mötes kändes det lite tomt… Jag må vara lite sär, men jag vet att jag inte är ensam att uppskatta den nya teknikens möjligheter att följa saker vi aldrig haft en möjlighet att följa förr. Som till exempel häckande fåglar.

Men jag har hittat en minst sagt värdig ersättare till talgoxarna: Ett fiskgjusepar i gränstrakterna mellan Estland och Lettland. Högst upp i ett träd (förmodligen en tall, det brukar det vara enligt litteraturen) har de byggt sig en stadig plattform. Tre ägg låg i boet när jag började titta in någon gång om dagen; idag (eller kanske inatt) har det andra av de här tre kläckts.
     De har ett fasligt sjå nu, fiskgjusarna. Den ena ruvar fortfarande, den andra flyger fram och tillbaka och hämtar småfisk. Hela tiden – verkar det som – är det någon pinne i boet som absolut måste flyttas. På avstånd hör man göken gala. Och om ni visste vad vackert fiskgjusar låter när de "pratar" med varann.
     Tekniskt sett: Strömningen fungerar utmärkt, kameran är stadigt monterad, bilden är alls inte ryckig (men väl svajig när det blåser) och bildkvaliteten mycket god. Ljudet är också bra, det enda som stör är de tåg som uppenbarligen men nedanför bild susar förbi med jämna mellanrum. Du hittar livestreamen här (och mer info om rovfågelprojektet – inklusive länkar till andra kameror – här).

Jag tackar Lotten för tipset och passar på att rekommendera hennes blogg – den läser jag för nöjes skull! Och så hoppas jag att fiskgjusarna får alla tre ungar flygga så småningom. Och nej – jag tänker inte sitta och titta på fiskgjusar hela semestern. Men lite då och då…

Skärmdump (17 juni) från livekamera i ett fiskgjusebo i gränstrakterna mellan Estland och Lettland. Två av tre ägg har kläckts, och den ena föräldern har just landat med en fiskstjärt som ska portioneras ut.

16 juni 2012

Ny avhandling om tidningsägande:
Lokala tidningar allt mindre självständiga

Det är Jonas i kavaj och slips längst fram. Till höger om honom i bild, halvt dold bakom blombukett och laptop, syns opponenten Arne Krumsvik, Universitet i Oslo. Ryggarna hör till kollegor, släkt och folk som Jonas arbetat med under åren.


























Det är något visst med disputationer ändå. Igår var det Jonas Ohlssons tur. Hans avhandling handlar om själva tidningsägarskapets betydelse för verksamheten. Under flera års tid har han dels grävt ner sig i 50 års bolagsstyrelseprotokoll och andra liknande dokument från Barometern, Borås Tidning och Sundsvalls Tidning, dels intervjuat många av de som faktiskt satt i de här bolagsstyrelserna om hur de resonerade kring besluten och vad som egentligen hände.
     Fokus för analysen ligger på relationen mellan ägare, bolagsstyrelse och företagsledningar.
     Det är inte konstigt att Jonas ibland sett ut som att borde gå hem och lägga sig och sova i typ en vecka för att komma ikapp…

Jonas avhandling är mastig sett till sidantalet och på engelska, om än välskriven och lättläst (ja, allting är förstås relativt…). Den som är det minsta intresserad av den svenska dagspressens marknad och historia bör ändå lägga den i högen med angelägen sommarläsning. För det handlar inte bara om just Barometern, Borås Tidning och Sundsvalls Tidning – vilket är tre nog så intressanta tidningar i sig – utan är också en analys av stiftelseägandet och den pågående ägarkoncentrationen.
     Stiftelseägandet är en typiskt svensk form av tidningsägande, som inte minst våra norska grannar nu studerar med intresse. Att få fem decenniers ägande analyserat på det här viset är därför intressant inte bara ur ett svenskt perspektiv.
     Vad gäller ägarkoncentrationen – att den svenska dagstidningsmarknaden idag domineras av sex koncerner – visar Jonas tydligt hur självständigheten hos enskilda tidningsföretag allt mer underordnas en övergripande koncernnytta.
     Och den som tror att bolagsstyrelsen och dess medlemmar inte har någon betydelse för tidningsföretaget får definitivt en anledning att tänka om.


Läs mer: Pressmeddelande, abstract, ladda ner hela avhandlingen

10 juni 2012

Jag hoppas att dagspressen hittar sätt att hålla kommentarsdebatten levande och läsvärd

2008 anställdes jag vid Dagspresskollegiet (då placerat vid JMG) för att göra en studie på dagstidningarnas användarskapade innehåll. I rapporten Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete, som baseras på en enkät till ansvariga på samtliga dagstidningar, kartlägger jag dels hur utbudet såg ut då – det ser sannerligen inte likadant ut idag – men också vad redaktionsledningarna tyckte var de stora poängerna med att låta läsarna kommentera och skicka in material.
     Kundlojalitet och stärkta band mellan produkt och publik, läsardialog och transparens, samt inte minst möjligheten att erbjuda ett unikt material – så kan man sammanfatta de strategiska besluten bakom satsningarna då. Men vid sidan av dessa mer kommersiella skäl framhöll många att det användarskapade innehållet var viktigt "för den lokala debattens skull" (48 procent svarade mycket viktigt, 38 procent ganska viktigt).

Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite tråkigt att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson nu stänger kommentarfunktionen. Men samtidigt förstår jag varför – samtalstonen var många gånger långt ifrån trevlig, och då var ändå de värsta inläggen bortrensade av moderatorerna.
     Samtidigt ser jag exempel på tidningar som "lyckats" med sina kommentarsfält, där artiklar och krönikor i de mest skilda ämnen får många kommentarer, där kommentarerna håller en trevlig ton och där den debatt som förs faktiskt tillför något och är trevlig att ta del av.
     Östersunds-Posten är ett sådant exempel. Jag vet naturligtvis inte säkert, men jag misstänker att det beror på att Jämtlandstidningarna alltid haft väldigt bra insändarsidor (och just det vet jag av egen erfarenhet, eftersom jag arbetade på LT mellan 1988 och 1994, och sedan på ÖP fram till 1999). En solklar slutsats av internationell forskning om läsarmedverkan och kommentsfält är att ett lyckat kommentarsfält kräver engagemang. Det hjälper inte att bara ge läsarna möjligheten, redaktionen måste moderera och själva delta.

Jag hoppas innerligt att Expressen – och alla andra dagstidningar som brottas med samma problem i kommentarsfälten – hittar vägar att fortsätta vara en plattform för det offentliga samtalet. Det finns ingen bättre plattform för detta än dagstidningen. Och artikelkommentarer är – enligt min uppfattning och vid sidan av möjligheten att uppdatera innehållet eftersom – nättidningarnas bästa unika egenskap.


Fotnot: För fem år sedan, när jag genomförde min undersökning, kunde jag dela in de olika tillgängliga typerna av användarskapat innehåll i tre nivåer – från ett baspaket med möjlighet att ladda upp bilder, svara på enkäter och kommentera artiklar till pluspaketet med chattar, läsarbloggar samt möjligheten att få blogginlägg länkade till de artiklar de kommenterar. Den enda skillnaden idag är att alla har allt.


Relaterade inlägg: Ett modigt beslut om artikelkommentarer (110829)

3 juni 2012

Att citera eller inte citera – det är frågan
Eller: Ett litet forskningsetiskt dilemma

På många sätt liknar forskningsetiken den journalistiska etiken. Det handlar mycket om sunt förnuft, som att varken forskare eller journalister i normalfallet vill peka ut en namngiven person som brottsmisstänkt. På avgörande punkter är de ändå så olika. Det gör att det är inte helt lätt för mig – som har de pressetiska spelreglerna mer eller mindre i ryggmärgen – att designa ett avhandlingsprojekt som handlar om journalister (och bland annat journalisters etik) där det är forskningsetiken som ska vägleda besluten. Som forskare kan jag helt enkelt inte göra som jag har brukat göra som journalist.

Jag har inte riktigt bestämt exakt vilka undersökningar jag ska göra, eller hur, men det är högst troligt att jag kommer att göra analyser av såväl personliga bloggar som twitterflöden, i kombination med fördjupande intervjuer. Jag vill bland annat undersöka hur journalister använder sociala medier för att visa att de är journalister och vilken sorts journalister de är (här ingår sådant som normer och etiska värderingar samt hur journalisten positionerar sig i förhållande till kollegor, arbetsgivare och publik). Ur journalistisk synvinkel skulle jag då, utan problem, kunna exemplifiera resultaten från min kvantitativa innehållsanalys med anonyma citat från bloggar eller twitter. Ur forskningsetisk synvinkel är det inte alls självklart att jag kan göra så.
     Å ena sidan är bloggar och twitterflöden i allra högsta grad offentliga – precis som det är offentligt vilka jag, min chef, nyhetschefen på SVT och alla andra för den delen följer på Twitter och vilka som följer oss och vad vi skriver och vilka vi för en dialog med. Det är den här offentliga informationen som till exempel Twittercensus använder för att visa kartor över alla svenska twittrare, och som ligger till grund för Twitterbarometern som rankar landets mest inflytelserika twittrare.
     Å andra sidan har jag som forskare ett ansvar att skydda – och definitivt inte kränka – enskilda individers integritet. Visst, de flesta bloggar och twittrar offentligt, men hur många som bloggar och twittrar tänker på att de kan bli föremål för ett avhandlingsarbete? I en kvantitativ innehållsanalys är integritetsskyddet inga större problem, eftersom allt förvandlas till anonyma variabelvärden i en datamängd. Det är värre med citaten. I dagens digitaliserade värld är det nämligen inga som helst problem att klistra in citaten i en sökmotor och leta reda på originalinläggen. Och helt plötsligt kan ett citat som jag tycker visar hur en journalist går över en yrkesetisk gräns kopplas till den enskilda journalisten och få konsekvenser som jag som forskare varken har tänkt på eller tänkt ta något ansvar för.
     Ur etisk synvinkel är det faktiskt betydligt enklare att använda sig av forskningsintervjuer och exemplifiera med citat ur sådana. Om bara forskaren ser till att skydda sitt material (alltså i första hand avidentifiera det och förvara det på ett säkert sätt) går de citaten inte att spåra. Man kan nästan jämföra med journalistikens källskydd.

Just nu är jag i full färd med att skriva mitt avhandlings-PM, där jag drar upp riktlinjerna för de närmaste årens arbete. De forskningsetiska frågorna utgör bara en lite del av det arbetet, men vad jag kommer fram till nu har betydelse för vad jag ska göra längre fram.
     I veckan hade jag förmånen att få delta i en Research ethics workshop vid Institutionen för socialt arbete. Workshopen leddes av Charles Ess, professor i religion och filosofi som ledde den kommitté som tagit fram de första etiska riktlinjerna för internetforskning. Några enkla svar hade han dock inte:
     "Our conceptions of privacy are changing, but still we want privacy so that negative information isn't used to harm us."
     Lösningen för mig kan, ironiskt nog, bli att göra som jag aldrig hade gjort som journalist – att fabricera citat. Alltså att tillverka "typcitat", sammansatta av flera verkliga citat men garanterat icke digitalt sökbara.