11 maj 2013

Det skrämmande hotet och hatet mot kvinnor
– och problem med statistiken

Idag presenterar Svenska Dagbladet en enkätundersökning redaktionen gjort bland våra kvinnliga riksdagsledamöter (läs hela granskningen här). Undersökningen visar att varannan riksdagskvinna har hotats det senaste året.
     Resultatet stämmer väl överens med resultaten från Journalistpanelen som presenterades av JMG tidigare i veckan. 33 procent av de kvinnliga journalisterna har hotats det senaste året.

Att kvinnliga politiker och journalister hotas i sådan omfattning är skrämmande. Helt jävla skrämmande.

När vi diskuterar de här frågorna måste vi dock komma ihåg att även manliga politiker och journalister hotas.
     När det gäller journalisterna är det till och med så att fler manliga journalister utsatts för hot det senaste året: 35 procent (skillnaden mot de kvinnliga journalisterna är signifikant, alltså statistiskt säkerställd). Ser vi till det som i debatten populärt betecknas som "hat", alltså kränkningar och nedsättande omdömen, har 81 procent av männen respektive 74 procent av kvinnorna drabbats (också den här skillnaden är signifikant).
     När det gäller hot mot manliga politiker vet vi inte hur det är – i alla fall inte enligt SvD:s undersökning. De manliga politikerna har nämligen inte fått frågan. (Som jämförelse kan nämnas att enligt en rapport från BRÅ utsattes 16 procent av landets förtroendevalda, alltså inte bara riksdagsledamöter, för hot under 2011.)

Missförstå mig nu inte – jag vill inte på något vis förringa problemet med de hot och det hat som kvinnor i offentligheten tvingas utstå. Problemet är väl känt, och många kvinnor har vittnat om vad de tvingas utstå (se till exempel Uppdrag Gransknings avsnitt om näthatet eller läs JMG-uppsatsen För lite kuk om kränkningar av kvinnliga krönikörer).
     Men man kan inte göra en undersökning på det sättet SvD gör: Man "vet" att kvinnliga politiker hotas, och då frågar man kvinnliga politiker om de hotas, och då får man svaret att kvinnliga politiker hotas. Men man kommer inte åt det verkliga problemet – hur kvinnor hotas, eller om och hur hoten mot kvinnor skiljer sig från hoten mot män. Till SvD:s försvar ska jag säga att de i sin granskning inte alls påstår att kvinnliga politiker hotas mer än manliga. Men undersökningen hade blivit så mycket bättre om samtliga riksdagsledamöter fått svara på enkäten.

Debatten kring hot utgår alltför ofta från att fler kvinnor än män drabbas. När det gäller journalister vet vi att det inte är sant. Däremot – det finns en hel del som tyder på det – kan det vara så att kvinnor hotas på ett annat sätt. Hoten är grövre, mer sexualiserade, mer personliga. Intensiteten högre.
     Varför hotas så många av våra förtroendevalda och våra journalister? Varför är hotet och hatet mot just kvinnor så grovt? Och vad ska vi göra åt det? Det är inga lätta frågor som nu måste besvaras.
   


Fotnot: Journalistpanelens nyhetsbrev om hot och hat mot journalister, tabellbilaga och metodredovisning.

2 kommentarer:

  1. Man önskar att SvD hade journalister sådana som du.
    Men helt opartisk är du inte.

    1. Att utelämna obekväma fakta är ett vanligt propagandaknep – det vet du. Genom att välja att bara undersöka hot mot kvinnliga politiker gör man sken av att manliga politiker inte hotas. Att man inte påstår detta hjälper inte – man påstår inte heller motsatsen. Ingen ursäkt alltså.

    2. Du vet att manliga politiker hotas också, möjligen ännu oftare. Då – enligt dig - kan det vara så att kvinnor hotas på ett annat sätt: hoten är grövre, mer sexualiserade, intensiteten högre. Som om alla hot inte vore lika förkastliga, som om det gjorde någon skillnad om det är hot om sexuellt våld eller mot den egna personen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad jag vet och inte vet har du faktiskt ingen aning om. Att tala om för en annan människa vad hen vet är en teknik som används för att förringa den person man diskuterar med. Genom att använda dig av den tekniken signalerar du att du inte vill ha någon diskussion eftersom du anser dig veta bättre. Är du medveten om att du använder ett sådant språk?

      Jag anser inte att SvD försöker göra sken av att manliga politiker inte hotas. Jag tycker bara det är synd att de inte skickade enkäten till de manliga politikerna också. Alltså en ren metodfråga.

      Det är också en metodfråga hur man får kunskap om på vilket sätt hoten mot män och kvinnor i offentligheten skiljer sig. Den typen av kunskap är svår att komma åt genom enkäter, eftersom formulären skulle bli så omfattande och krångliga att få skulle ha tid och lust att svara på dem. Alltså får man göra på annat sätt, till exempel genomföra systematiska intervjuer eller textanalyser. Med hjälp av textanalyser går det till exempel att se hur ofta kvinnor respektive män förringas med hjälp av ett sådant språkbruk du själv använder. Det går också att analysera typen av hot, och intensiteten.

      Journalistiken kan visa hur hoten mot kvinnor ser ut genom att göra precis det som SvD gör i sin artikel om hot mot de kvinnliga riksdagsledamöterna: genom att intervjua dem och låta dem berätta om all skit de tvingas stå ut med. I princip all journalistik kan göras bättre – det går alltid att ringa ett samtal till, läsa en forskningsrapport till, låta ytterligare en reporter jobba med researchen, avsätta ännu mer tid, pengar och redaktionell backup – men det betyder inte att den journalistik som publiceras är dålig journalistik.

      För att du ska slippa berätta för mig vad jag vet en gång till: 1) Jag tycker att SvD:s artikel om hoten mot kvinnliga riksdagsledamöter var ett exempel på bra och viktig journalistik, men den kunde blivit bättre. 2) Jag tycker att alla hot är förkastliga. 3) Jag tycker det är skillnad på den typ av hot som i huvudsak riktas mot män och den typ av hot som i huvudsak riktas mot kvinnor.

      Radera