16 september 2014

Tips: Så här raderar du tidigare platsinformation

Det går att radera platsinformation från sina tidigare tweets, påminner journaliststudenten Johan Rosholm apropå min artikel i Medieormen:
     Logga in på Twitter och leta reda på konto- och säkerhetsinställningarna. Under rubriken "Säkerhet och integritet" finns underrubriken "Integritet" och "Lägg till plats" med en ruta att bocka i. Se till att den rutan inte är bockad! Tryck sedan på "Radera all platsinformation" så tas all platsinformation bort från tidigare tweets.
     Svårare än så är det inte!

Debatt på Medieormen om påslagna platstjänster
och twittrande journalisters bristande källskydd

När jag analyser mina Twitterdata ser jag ibland saker som får mig att haja till lite extra, men som samtidigt inte riktigt ryms inom forskningsfrågan. Till exempel att förvånansvärt många journalister inte stängt av platstjänster på sina mobiler och plattar. Det betyder att jag – och andra – kan se precis när de har varit exakt var, på metern när. Det tyder på ett bristande säkerhetstänk, och framför allt betyder det att det grundlagsfästa källskyddet hotas.
     Om detta har jag idag skrivit en artikel till Medieormen, Journalister glömmer källskyddet på Twitter.

9 september 2014

Jonathan Falck, ny gästprofessor på JMG:
"Ett bra innehåll säljer sig inte självt"

JMG:s nye gästprofessor Jonathan Falck förbereder sig för sin introduktionsföreläsning. Här får han hjälp med mikrofonen av tv-läraren Torbjörn Fraenckel.

Jonathan Falck är fast övertygad om att journalistiken har en framtid:
     – Jag tror på den klassiska journalistiken, gjord med nya tekniska möjligheter.
     Med blicken i backspegeln ser han strategiska misstag han gjorde sin tidigare roll som GP:s chefredaktör och ansvarige utgivare. Med sina erfarenheter vill han nu under sitt år som JMG:s gästprofessor hjälpa såväl studenter som lärare och forskare att se en väg framåt för journalistiken.

Hade jag skrivit en nyhetstext om Jonathan Falcks introduktionsföreläsning på JMG i eftermiddag hade ovanstående fyra meningar fått bilda ingressen (och så hade en redigerare kunnat putsa på formuleringarna). Nu är ju detta en blogg, och det där med ingresser har jag lagt bakom mig. Jag har anpassat mig till en ny plattform och de möjligheter bloggen erbjuder.
     Precis på samma sätt måste journalistiken anpassa sig till det nya digitala medielandskapet, framhåller Jonathan Falck. Mediebranschen genomgår just nu stora förändringar, vilket också ger möjligheter:
     – Nu är det dags att satsa på innehållet i journalistiken. Vilket är det unika materialet, det som publiken är beredd att betala för? Utan kvalificerade, unika, lokala granskningar kommer ingen att överleva.

Den nye gästprofessorn talade i sin föreläsning mycket om kvalitet:
     – Kvalitet handlar i grunden om att ge läsarna det unika, det speciella, det som gör att du som läsare känner dig berikad. Vad vill läsarna ha idag? De vill ha lokala granskningar, men de vill också läsa någon som är expert på sitt område.
     Där hittar vi ett av Falcks misstag som chefredaktör på GP; att han i tider av besparingar inte värnade specialreportrarna starkare. Men idag ser han också ett behov av andra specialkompetenser på redaktionerna: fotografer, redigerare, nyhetsgrafiker:
     – Ett bra innehåll säljer sig inte självt.
    Ett annat konkurrensmedel i en hårdnande konkurrens om publikens uppmärksamhet är etik, framhåller Falck.
     – Jag är gärna lite gammaldags på det här området.Vi måste vara försiktiga med att hänvisa till "allmänintresset".

En stor del av introduktionsföreläsningen ägnades journalistikens nya arbetsmetoder. Det handlar om såväl journalistiska arbetssätt som att hitta nya sätt att öka kunskapen om publiken och om att ta till sig omvärldskunskap från allt från medieforskare till beteendevetare och sociologer.
     Bland de nya journalistiska verktygen lades fokus på direktrapportering ("den ska dofta, kännas, upplevas, gripa tag"), crowdsourcing, datajournalistik ("vi journalister måste lära oss att hantera stora datamängder") och sociala medier:
     – Öppenhet och dialog är superviktigt i dagens medievärld. Alla måste förhålla sig till sociala medier för att promota artiklar, diskutera, skapa öppenhet, få hjälp med research, sälja in, följa upp och förvalta.

Externa länkar: JMG-TV: Introduktionsföreläsningen | Familjen Hjörnes donationsprofessur i praktisk journalistik | Beredningsgruppens motivering

3 september 2014

Handbok i hur andra anpassar sig till hur
journalister arbetar med sociala medier

LO:s handbok i hur man kan opinionsbilda
i sociala medier. Länk finns nedan.
Nyligen publicerade LO sin Arbetarrörelsens handbok för sociala medier, som bäst kan beskrivas som en introduktion till hur man kan använda sociala medier i opinionsbildningen.
     Halva handboken (10 av totalt 20 sidor) visar välkända exempel på opinionsbildning i sociala medier som fått mycket uppmärksamhet i form av delningar, retweets, kommentarer och uppmärksamhet i traditionella medier som press och tv. Några sidor beskriver mycket kortfattat hur man kommer igång på Twitter, Facebook och bloggar.

Handboken är också ett lysande exempel på en del av medielogiken, nämligen hur olika aktörer faktiskt anpassar sig till mediernas sätt att arbeta. Vet man hur journalister arbetar är det enklare att nå journalister med sitt budskap. 
     Vi får veta att journalister ser sociala medier som en bild av vad allmänheten tycker i olika frågor, att journalister använder sociala medier som källa när de letar information, att tweets och statusuppdateringar ofta ersätter en intervju och att journalister gärna följer nyhetshändelser och aktuella debatter på Twitter.
     Inget av det här är några nyheter – och det är heller ingen nyhet att den här kunskapen naturligtvis går att använda i egna syften om man vill opinionsbilda. Till exempel genom att hänvisa till stor spridning i social medier, länka till information via sociala medier, kommentera aktuella nyhetshändelser och debatter i sociala medier och kanske till och med förbereda sig på att kunna kommentera till exempel en partiledarutfrågning eller politisk debatt på tv genom att förbereda tweets och ta fram bilder och diagram som kan bifogas när man kommenterar.

Det är inte bara arbetarrörelsen som arbetar strategiskt med opinionsbildning i sociala medier på det här viset. Och jag tror att LO:s handbok kan vara nyttig läsning också för personer eller organisationer utanför arbetarrörelsen.
     Men framför allt tror jag handboken är nyttig läsning för alla de journalister som fortfarande tror att andra inte vet hur journalister arbetar och har förmågan att anpassa sig efter det.

Arbetarrörelsens handbok för sociala medier är skriven av Johan Ulvenlöv, ansvarig för strategi och opinion i digitala medier på LO, och kan laddas ner gratis (pdf här).

12 augusti 2014

Följ ett pågående fältarbete: "Vi har tittat
på kanten av brandområdet och känt lukten"

"En av de intervjuade beskrev synen av orange och svavelgul himmel med svart rök och en blek sol som hämtad direkt ur Lars von Triers film Melancholia."
Just nu kan man följa min JMG-kollega Orla Vigsø, som utför fältarbete i Norberg. Den stora skogsbranden i Västmanland är ännu inte släckt, men branden är under kontroll och den akuta fasen över. Sakteliga ska livet för de boende i området återgå till någonting som liknar det normala. Orla skriver i sin blogg Vixö om sina intryck från de forskningsintervjuer han och Tomas Odén just nu genomför med ortsbefolkningen.
     Som medieforskare är det sällan vi har möjlighet att genomföra en intervjustudie på det här sättet – i princip när det händer, där det händer, när intrycken fortfarande sitter som etsade under ögonlocken och brandröken sticker i näsan.
     Det är också sällsynt att kunna följa ett pågående fältarbete i en blogg på det här sättet. Orla skriver bland annat om nyttan av att som forskare vara på plats och därigenom få en fond för tolkningarna av intervjuerna.

Orla Vigsø funderar också över vad nyhetsmediernas nedskärningar betyder för bevakningen av skogsbranden: "Hur mycket blir oprecist och kanske misstolkat på grund av bristen på självupplevd erfarenhet?". Därigenom anknyter han till den viktiga debatt som initierades av Fredrik Westerlund i Sundsvalls Tidning i förra veckan: Okunniga journalister påverkar Sverigebilden.
     Intervjuerna i Norberg sker inom ramen för det MSB-finansierade forskningsprojektet Kriskommunikation 2.0

* * *

Lars Nord vid Mittuniversitetet bloggar också om branden, och förklarar varför intresset för branden kommer att slockna och inte bli en valfråga: Därför blir inte branden politiskt het.

1 augusti 2014

Idag bjuder jag på data!

Idag bjuder jag inte på några siffror från min datamängd med bakgrundsvariabler. Istället bjuder jag på lite data så att den som vill kan ta fram sina egna siffror.

För nedladdning (.xlsx): Frekvensordlista
 
Datamängden består av en excel-fil med de 350 vanligaste orden i svenska journalisters presentationer på Twitter. Det är samtliga ord i urvalet som förekommer tio gånger eller fler. Urvalet är en korpus om 29 288 ord i 2 543 presentationer.
     Det är fritt för alla att använda datamängden. Gör något roligt! Eller något intressant! Eftersom detta är en del av en unik datamängd (och eftersom jag undervisar och handleder studenter bland annat i hur man redovisar data på ett bra sätt) gäller följande:
  • Den som använder data och publicerar egna siffror ska tala om var datamängden kommer ifrån. Credda mig, helt enkelt.
  • Den som gör tabeller eller grafer ska ange urvalets storlek och aktuella N-tal.
  • Den som grovt misstolkar data kommer att få bakläxa.
  • Den som gör en grovt missvisande eller teoretiskt inte underbyggd analys kommer att bli tillrättavisad.
Jag länkar gärna till material som bygger på frekvensordlistan, så hör gärna av er om ni publicerar något!


Relaterat inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här (140728)

31 juli 2014

"Åsikterna är mina egna" – 13 procent
av alla journalister twittrar med förbehåll

13 procent av landets journalister på Twitter har någon form av förbehåll (ibland också kallat disclaimer med ett låneord från engelskan) i presentationen på sina personliga Twitterkonton.
     Med förbehållet vill journalisten markera att hen twittrar som privatperson, att eventuella åsikter inte kan tillskrivas arbetsgivaren/redaktionen, eller att en retweet inte nödvändigtvis betyder att journalisten håller med om innehållet i det hen skickar vidare till sina egna följare.
     Ett sådant förbehåll kan se ut på olika sätt. "Twittrar privat", "Åsikterna här är mina egna" samt "RT betyder inte medhåll" är typiska formuleringar.

Jag har funderat en hel del på om jag tycker att 13 procent är en alltför låg andel eller inte, och kommit fram till att den kanske egentligen ska ses som onödigt hög. Det handlar trots allt om personliga konton, i eget namn.
     Även om nio av tio journalister i sin presentation talar om att de är journalister, och många dessutom talar om var de jobbar, så handlar det om konton som journalisterna själv har det fulla ansvaret för, juridiskt såväl som etiskt.
     Arbetsgivaren har ingen möjlighet att styra hur dess journalister sköter sina sociala medier-konton. Kollektivavtalet (§3) ger anställda journalister långtgående yttrande- och åsiktsfrihet.
     Det viktiga undantaget är anställda vid public service som "är skyldiga att i offentliga sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska området, med fog kan ifrågasättas. I alla frågor som rör relationer till personer, företag eller institutioner skall medarbetare inom public service-företagen alltid handla så att tilltron till dennes opartiskhet i tjänsten inte med fog kan ifrågasättas" (§3.2). Ett generellt förbehåll i sin Twitterpresentation räcker med andra ord inte för den public service-journalist som vill ta ut svängarna, utan hen är alltid tvungen att tänka på hur hen uttrycker sig.
     Enligt det här synsättet borde alltså inte journalister behöva ha något förbehåll i sina Twitterpresentationer.

Samtidigt kan jag tycka att 13 procent är på tok för lågt. Det kan vara svårt för utomstående att göra skillnad mellan det journalister producerar i sin yrkesroll (nyheter, krönikor, analyser etc) och det journalister skriver i sin mer personliga roll på Twitter. För att ta bara ett exempel: Niklas Svensson är för många alltid reporter på Expressen, vare sig man läser en politikerintervju i tidningen eller på Twitter om hur han tänder grillen inför kvällens middag.
     Man kan också se på saken ur ett varumärkesperspektiv. Ett varumärke är aldrig starkare än dess enskilda beståndsdelar. Journalisters personliga sociala medier-aktiviteter blir en del av redaktionens varumärke, vare sig man vill eller inte. Är journalisten social på Twitter, svarar på frågor, uttrycker sig väl, skriver intressant, så spiller lite av det positiva intrycket över på arbetsgivaren (om hen har talat om var hen jobbar). Uppför sig journalisten som en buffel eller uttrycker kontroversiella åsikter kan det i ett slag sänka förtroendet för hela redaktionen.
     Enligt det här synsättet borde alltså alla journalister ha ett förbehåll i sina Twitterpresentationer. Men det skulle antagligen ändå inte hjälpa. Den som vill sätta likhetstecken mellan en enskild journalists uppfattning och hela redaktionens kommer att göra det i alla fall.


Fotnot: Urvalet består av 2 543 journalisters presentationer på Twitter. Sveriges Radios utvecklingsredaktör för sociala medier, Yasmine El Rafie, skriver om företagets rekommendationer för sociala medier för de medarbetare som bevakar valrörelsen på Medieormen. I företagets sociala medier-handbok finns rekommendationer för samtliga medarbetare.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här (140728), Journalisten på Twitter – så här ser hen ut (140729), Twitters öppna API, bakgrundsvariabler och bristen på kontaktinformation (140730)

30 juli 2014

Twitters öppna API , bakgrundsvariabler
och bristen på kontaktinformation

"Baksidan" av min datamängd med bakgrundsvariabler. Variablerna 1–10 är hämtade via Twitters öppna API, resten kodar jag manuellt.
Mitt avhandlingsprojekt handlar om hur journalister använder sociala medier. Hittills har jag analyserat surveydata från de svenska journalistundersökningarna. Under hösten kommer jag att gå vidare med en innehållsanalys av journalisters twittrande, och jag har just kodat färdigt mina bakgrundsvariabler.
     Mina bakgrundsvariabler hämtar jag från dels journalisternas egna presentationer på sina konton, dels den information som finns om varje konto. Antalet följare och följda, när kontot skapades, antal uppdateringar etc. All den här informationen är tillgänglig via Twitters öppna API, och på fackspråk heter det att man skördar (på engelska harvest) data när man låter ett specialprogram samla in den information man är intresserad av.
     Bakgrundsvariablerna behöver jag för att kunna analysera innehållet i de svenska journalisternas twittrande. Twittrar manliga journalister annorlunda än kvinnliga? Spelar det någon roll hur länge man haft sitt konto? Spelar det någon roll hur ofta man uppdaterar, alltså hur pass aktiv man är? Twittrar Stockholmsjournalisterna annorlunda än de som bor utanför tullarna? Twittrar public service-anställda annorlunda än kvällstidningsfolket eller frilansarna?
     Bakgrundsvariablerna är också väsentliga för att jag ska få en uppfattning om representativiteten i mitt urval. Genom att jämföra mina siffror med till exempel data från journalistundersökningarna kan jag se om urvalet har en rimlig fördelning vad gäller åtminstone kön och arbetsplats. Ju bättre överensstämmelse, desto mer vågar jag generalisera till en större population. 

* * *

Jag hittar inte alla de bakgrundsvariabler jag vill ha om alla konton i mitt urval (2 543 journalistkonton). Ålder, till exempel – i mitt urval tror jag det är tre individer som talar om hur gamla eller rättare sagt unga de är, och några ytterligare som antyder att de nått pensionsåldern. Men jag hittar förvånansvärt mycket, framför allt när jag kodar innehållet i presentationerna manuellt:
  • De vanligaste arbetsplatserna är SR (14 procent), SVT (9) och kvällstidningarna (8). 26 procent anger inte arbetsplats.
  • 50 procent bor eller arbetar i Stockholm.
  • De beskriver sig själva i första hand som journalist (35 procent), reporter (15) eller redaktör (10).
  • Bara 6 procent har kontaktuppgifter (e-post eller telefon) i sin presentation.
Jag vet inte varför så få journalister har med kontaktinformation i sina Twitterpresentationer.  En rimlig förklaring är att det ju faktiskt går utmärkt att kontakta journalister på Twitter, och att en e-postadress eller ett telefonnummer därmed är ganska onödigt.


Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här (140728), Journalisten på Twitter – så här ser hen ut (140729)

29 juli 2014

Journalisten på Twitter – så här ser hen ut

Så här presenterar sig medianjournalisten på Twitter. Presentationen är skriven med utgångspunkt i de mest frekventa orden i ett urval av journalisters egna presentationer.
Det typiska journalistkontot på Twitter – det som tillhör medianjournalisten, om jag får kalla henom så – ser ut så här (uppgifterna är medianvärden på ett urval av 2 543 konto):
  • följer 428 konton
  • 434 följare
  • 1 488 uppdateringar
  • 10  4  listor
  • skapades i augusti 2010
  • hör hemma i Stockholm 
Man kan säkert ha starka och mer eller mindre välgrundade åsikter om huruvida de här siffrorna är "bra" eller inte. Kanske är man själv mycket mer aktiv och tycker att en journalist med knappt 1 500 uppdateringar har missat hela poängen. Eller så tycker man att journalister bör vara mer återhållsamma i sina sociala medier-aktiviteter.
     Oavsett vilken inställning man själv har till Twitter är det bra att komma ihåg att mediankontot inte representerar något slags idealkonto. Det är också bra att komma ihåg att allt inte syns – många journalister arbetar väljer till exempel att lägga till konton på listor istället för att följa dem.

* * *
Kontot på bilden ovan, @jagarjournalist, har jag skapat för att twittra resultat från min forskning om hur svenska journalister använder Twitter.
     Bakgrundsbilden tillhör kategorin "vackra naturbilder" (eftersom jag är bohuslänning väljer jag naturligtvis granit), och profilbilden genren "actionbild på kontoinnehavaren" (vi kan väl låtsas att det är en flygande reporter som hänger i snörena). De flesta journalister presenterar sig dock med en porträttbild.
     Presentationen är skriven med utgångspunkt i den frekvensordlista jag satt samman utifrån en korpus bestående av 2 543 journalisters Twitterpresentationer. Genom att använda de mest vanligt förekommande orden, och samtidigt se till att det blir lättläst och begripligt (LIX på hela korpusen är 45, alltså "medelsvår, normal tidningstext"), kan man säga att texten presenterar ett typiskt svenskt journalistkonto.
     Orden har följande placering på frekvensordlistan:
     Jag (19) är (7) en (20) journalist (3) som (8) jobbar (23) som (8) programledare (38) på (1) Sveriges (12) Radio (9) P4 (45). Gillar (22) nyheter (28) och (2) politik (81). Tidigare (41) på (1) SVT (15). Reporter (5) at (27) Swedish (24) Radio (9).


Fotnot: Att jag väljer att beskriva medianjournalisten som en hen är för att det finns lika många manliga som kvinnliga journalister på Twitter. Att utse endera könet till "typiskt" känns bara löjligt.

Uppdatering 140731: Jag läste fel i mina datakörningar, och uppgav 4 listor – vilket är typvärdet – istället för det korrekta medianvärdet 10 listor.

Uppdatering 150808: Det finns inte längre något @jagarjournalist-konto på Twitter. Jag twittrar om min forskning på @ulrikamhedman.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här (140728)

28 juli 2014

De tio vanligaste orden när svenska journalister
beskriver sig själva på Twitter – läs listan här

Semestern är slut och jag börjar titta på min datamängd igen. Den här gången använder jag data från Twitter och ett urval av 2 543 svenska journalister. Samlar man alla de här 2 543 journalisternas presentationer (alltså hur de beskriver sig själva på maximalt 160 tecken i sin Twitterprofil) och gör ett ordmoln av alla 29 288 ord så blir resultatet som i bilden nedan.
     Sorterar man bort alla småord som på, och och i och gör en tio-i-topp-lista med substantiv och verb ser den ut så här (antalet gånger ordet förekommer i hela samlingen av profiler inom parentes).
  1. Journalist (735)
  2. Reporter (341)
  3. Radio (262)
  4. Sveriges (215)
  5. SVT (172)
  6. Twittrar (161)
  7. Redaktör (143)
  8. Gillar (130)
  9. Swedish (128)
  10. Aftonbladet (125)
Topplistan stämmer väl överens med min tidigare forskning om svenska journalister på Twitter, publicerad i Digital Journalismde flitigaste twittrarna finns på Sveriges Radio och kvällstidningarna.
     Jag gillar att ordet gillar hamnar så högt på listan. Det visar att journalister försöker vara lite personliga och berätta något om sig själva som inte nödvändigtvis är jobbrelaterat. (Å andra sidan kan de ju mycket väl gilla jobbrelaterade nyheter, plats 11.)
     Och det överraskar mig att ordet Swedish nämns så ofta. Min tolkning är att många också presenterar sig själva på engelska.
Ordmolnet visar hur 2 543 svenska journalister presenterar sig själva på Twitter. Här kan du göra ett eget ordmoln.
Att göra topplistor med de vanligaste förekommande orden i en korpus (som min samling Twitterpresentationer är), att leka med hur jag vill att mitt ordmoln ska se ut för att passa på bloggen (testa typsnitt, röra om bland orden tills det ser någorlunda snyggt ut och inte minst göra en anpassad färgpalett) och att sätta en buzzfeedifierad rubrik (men jag tror knappast att någon av kvällstidningarna kommer att erbjuda mig ett redigerarjobb igen) hör knappast till det egentliga forskningsarbetet.
     Men jag måste ändå göra frekvenskörningar på alla variabler i min datamängd, leta outliers, fel och orimligheter, och börja fundera på hur saker hänger ihop i relation till teori och tidigare forskning. Att leka lite med min empiri på det här sättet är helt enkelt ett sätt för mig att börja lära känna mitt material. 


Relaterade inlägg: De twittrande journalisterna visar journalistikens framtid (140518)

20 juli 2014

Dumt att alltid lita på Twitter

Törs man lita på Twitter när det gäller att få en bild av vad som händer vid en specifik plats eller under ett skeende? I stort sett, skulle jag säga, förutsatt att man besitter ett normalt och sunt mått av källkritik och vet hur man verifierar bilder etc (se förra inlägget).
     Men man måste komma ihåg att ibland så överdriver folk. Rejält.
     Jag läser en text av Jingyu Yuan, "Gunman at Yale" so worth tweeting! How 'citizen journalists' can turn a drama into a crisis on social media. Yuan befann sig på Yale när det larmades att en misstänkt beväpnad man befann sig på campus. Polisens insatsstyrka anlände ungefär samtidigt som mediernas liverapporteringsbussar. Men medan medierna – faktiskt – höll sig till icke-spekulativa faktauppgifter i sina livesändningar, så började ungdomarna på campus (även Yuan) att Twittra ganska överdrivet. Ett av målen var att få taggen #gunmanatyale att trenda – vilket de också lyckades med. Så här skriver Yuan i sin läsvärda text:
"People who were witnessing this, including me, tried every means to sensationalize the story and exaggerate their feelings, driven by the thought that this could be an once-in-a-lifetime thrilling experience worth bragging about."
När man för en gångs skull står i händelsernas centrum är det lätt att överdriva dramatiken lite. Det gäller jakten efter beväpnade män på campus i USA likaväl som något annat, stort som smått.
     Det är egentligen inte så konstigt. Det gäller bara att komma ihåg att det är så det fungerar.



Relaterade inlägg: Utmärkt handbok i konsten att verifiera material (140720)

Utmärkt handbok i konsten att verifiera material

Det händer mycket i världen just nu. För journalistiken betyder det att beroendet av andra källor än de officiella och de egna korrespondenternas ögon är stort. Samtidigt har redaktioner världen över blivit mer och mer medvetna om hur de kan verifiera bilder, filmer och annat som sprids via sociala medier.
     En utmärkt handbok i hur redaktioner kan arbeta med att verifiera material är Verification Handbook (pdf) (redaktör Craig Silverman), där bland annat journalister från BBC visar hur man enkelt kan gå tillväga.
     Även andra än journalister skulle ha glädje av att läsa den. Källkritik behöver inte vara svårt, även om det ibland är komplicerat.

7 juli 2014

BBC har äntligen bestämt sig – falsk
objektivitet om alla ska komma till tals

Trots att jag har arbetat många år som journalist och numera är medieforskare så misströstar jag rätt ofta vad gäller vetenskapsjournalistiken. Därför blev jag så glad idag när jag läste BBC:s Trust Conclusions on the Executive Report on Science Impartiality Review Actions (långt namn, jag vet, det betyder ungefär BBC:s nya policy för vetenskapsjournalistik). Där står det nämligen:
  • Det är alldeles för många gubbar i vetenskapsjournalistiken, både som programpresentatörer och som representanter för vetenskap och akademi. BBC försöker lösa problemet genom att anställa fler kvinnor på vetenskapsredaktionerna, och genom att aktivt försöka balansera andelen män och kvinnor som syns och hörs. Dessutom har BBC tillgång till en expertdatabas med bara kvinnor, vilket fått effekt även i den "vanliga" nyhetsrapporteringen.
  • Det är  alldeles för många gubbar från Oxford, Cambridge och London som syns i vetenskapsrapporteringen. Detta försöker BBC lösa på ungefär samma sätt som gubbfrågan, även om BBC fortfarande argumenterar för att de väljer medverkande akademiker utifrån "meriter".
  • BBC:s journalister och redaktionsledare får fortsatt vetenskaplig vidareutbildning genom seminarier och workshops. Via College of Journalism hittar man flera exempel.
  • Men viktigast av allt: BBC konstaterar att i vetenskaplig rapportering är det viktigt att faktiskt se till vetenskaplig konsensus, och i vetenskapsjournalistik är inte journalistisk objektivitet detsamma som att släppa fram så många avvikande uppfattningar som möjligt. 
Den här sista punkten är viktig: Fakta är med andra ord ingen åsikt som kan debatteras. Klimatförnekare och andra (vissa av dem onekligen "knäppgökar", som Journalisten väljer att kalla dem när tidningen rapporterar om BBC:s nya policy) kommer också fortsättningsvis att få medieutrymme, men inte så mycket, och forskning kommer fortsatt att granskas. Så här skriver man:  
"The key point the workshops tried to impart is that impartiality in science coverage does not simply lie in reflecting a wide range of views, which may result in a 'false balance'. More crucially it depends on the varying degree of prominence such views should be given. In this respect, editorial descisions should be guided by where the scientific concensus might be found on any given topic, if it can in fact be determined."
Nu önskar jag att svenska redaktioner tar efter. Fakta är ingen åsikt. Det är viktigare att debattera vad vi kan och ska göra mot klimathotet, till exempel, än att i all oändlighet låta en minoritet debattera om det existerar.
     Kom ihåg att journalistik är en av människors viktigaste källor till kunskap. Hur ska man själv kunna avgöra vad som är sant när fakta har gjorts till en åsikt? 

* * *

Objektivitet är ett av de allra starkaste journalistiska idealen, det visar till exempel JMG:s journalistundersökningar. Men objektivitet är inte det samma som att rikta mikrofonen åt två håll och låta alla prata lika länge, det leder till en falsk objektivitet.
     Denna falska objektivitet är, enligt min uppfattning, åtminstone till delar resultatet av en latmaskjournalistik som i tider av redaktionella besparingar tycks tillämplig på alla möjliga fält, inte bara inom vetenskapsjournalistiken. Man slipper lägga tid och kraft på ta reda på vad fakta egentligen är eller var konsensus ligger, och man har alltid ryggen fri. Exemplen är otaliga.
    


Fotnot: "Låt alla komma till tals"-förespråkarna inom journalistiken påpekar ofta att vetenskap är ingen sanning – det som är bortitok idag kan vara sanning i morgon. Ja, så är det. Men är inte akademin en bättre arena för den typen av debatter än journalistiken?

4 juni 2014

EU-valet på Twitter: Journalistföljareffekten uteblev

Igår publicerade Dagens Samhälle en debattartikel jag skrivit tillsammans med min JMG-kollega Marie Grusell och Hampus Brynolf, senior rådgivare och strategisk chef på Intellecta Corporate: Onödigt för politiker jaga journalister på Twitter.
     Hampus Brynolf har fördjupat siffrorna ytterligare i ett inlägg på Intellectabloggen: Journalister och de sociala medierna.  Själv tänker jag här fördjupa diskussionen om journalistiken.

Det är många som rent instinktivt skulle säga att det såklart "lönar sig" att ha en massa journalister som följer en på Twitter. Och att journalister skulle ha svårt att hålla isär sina dubbla roller som dels en person som är aktiv på Twitter och följer en del politiker men kanske inte andra, och som dels en objektiv och granskande journalist.
     Enligt det här sättet att resonera skulle många journalistföljare resultera i mer mediebevakning. Och ju fler journalistföljare på Twitter, desto mer mediegenomslag.
     Vår undersökning visar att det inte är så – det finns helt enkelt inget samband mellan antalet journalistföljare på Twitter och hur stor medieexponeringen blir.
Enligt den svenska journalistundersökningen som genomförs vid JMG, senast 2011/2012, anser svenska journalister att det viktigaste kriteriet för att en händelse ska bli en nyhet är att den intresserar många människor. Samtidigt ser sig en växande majoritet av alla journalister som granskare av samhällets makthavare som ska förklara händelser enkelt och objektivt förmedla information, samtidigt som de låter olika opinioner komma fram.
     Min egen forskning visar att även de mest aktiva journalisttwittrarna håller fast vid de traditionella professionella yrkesidealen.

Vår studie visar att eventuella vänskapsband på Twitter fick inte genomslag i medierapporteringen i årets EU-valrörelse. Istället är det traditionella nyhetskriterier som gäller, vilket syns ganska tydligt i siffrorna över mediebevakning. SD:s valrörelse, till exempel, präglades av motdemonstrationer och protester vilket har ett högt traditionellt nyhetsvärde och också resulterade i en hög medieexponering.
     Samtidigt fick redan väl kända toppkandidater, som Marit Paulsen, Marita Ulvskog och nykomlingen Lars Adaktusson, en hög medieexponering enligt ett tydligt mönster: Mest bevakning fick partiledarna och partiernas förstanamn. Med undantag för Junilistan, som fick relativt lite medieexponering veckorna före valet och vars kandidater följs av jämförelsevis få journalister.
     När vi jämför antalet journalistföljare som följer EU-kandidaterna toppar Fredrick Federley (C) som följs av 708 journalister. Under den undersökta perioden, från partiledardebatten i SVT:s Agenda till dagen före valdagen, nämns Federley i 144 medietexter eller -inslag, vilket ger honom en 13:e plats i listan över mesta medieexponering. Dem som toppar listan över mesta genomslag är Marita Ulvskog (S) med 810 träffar, hon följs av ungefär hälften så många journalister som Federley. Marit Paulsen (FP) som inte finns på Twitter får 720 träffar.
      Resultatet av vår studie är nedslående för alla som hoppas och tror på en journalistföljareffekt, men å andra sidan positivt för alla journalister och redaktörer som värnar de professionella idealen och för alla vi som tycker att den journalistik som bedrivs i Sverige idag i grunden är väldigt bra.
    
Kommentar: * Placering på listan över mesta mediegenomslag inom parentes.

Så här har vi gjort undersökningen: I ett första steg har vi räknat hur många journalister som följer partiledarna och partiernas tre förstanamn på EU-vallistorna på Twitter. Till gruppen journalister har vi räknat personer som beskriver sig själva som "journalist" eller "reporter" på sitt Twitterkonto. Därefter har vi sökt på partiledarna och varje kandidat i Retrievers Mediearkivet enligt principen [förnamn efternamn AND eu] under perioden 4 maj (dagen för partiledardebatten i SVT:s Agenda) och lördag 24 maj (dagen före valdagen). Genomslaget har bedömts utifrån antalet träffar i svensk press (storstadspress, prioriterad landsortspress, landsortspress, stadsdelspress samt nyhetsbyråer) och radio/tv.

23 maj 2014

Sömnig i Seattle

Jag befinner mig i Seattle på en av världens största konferenser för medieforskare av alla de slag, ICA 2014. I morse presenterade jag min forskning om hur svenska journalister twittrar, och hur de som twittrar mycket skiljer sig från de som twittrar lite eller inte alls.
     Min presentation kan du se här (pdf).
     Det är nio timmars tidsskillnad mot hemma, och jag har rejält svårt att ställa om dygnsrytmen.  Sömnig är bara förnamnet… Det finns ändå så mycket spännande medieforskning att ta del av här på konferensen att jag kommer att göra mitt bästa för att hålla mig vaken.

My presentation on the j-tweeters

This morning, I presented my research on the Swedish j-tweeters on one of the very first sessions of ICA 2014 in Seattle, WA. If you're interested, you can download my presentation via this link:

J-tweeters. Pointing towards a new set of professional practices and norms in journalism (pdf)

18 maj 2014

De twittrande journalisterna visar journalistikens framtid


Kommentar: Avser privat och/eller professionell användning. Kolumnen "Använda Twitter (totalt)" avser det sammanlagda maximumvärdet av "Twittrar själv" och "Läser tweets".
Ta en titt på tabellen ovan. Siffrorna kommer från den svenska Journalistundersökningen, som genomfördes hösten 2011/vintern 2012. Siffrorna är med andra ord ett par år gamla och nivåerna har säkerligen stigit, men de stora skillnaderna i användning är ändå anmärkningsvärda.
     Bara var fjärde journalist använder Twitter dagligen. Nästan hälften använder inte Twitter alls.
     En slutsats jag drar av siffrorna ovan är att den svenska mediebubblan på Twitter utgörs av en mycket begränsad del av den svenska journalistkåren. Å andra sidan – många av de journalister som faktiskt är på Twitter syns och hörs ordentligt…
     En annan slutsats är att journalister trots allt är mer aktiva än befolkningen i sin helhet, även om den passiva användningen (att läsa och följa flöden) är mycket högre än den mer aktiva (att twittra själv).

Är det då ett bekymmer att det är så stora skillnader i hur journalister använder Twitter? För att kunna besvara den frågan måste vi först titta på vilka journalister som är mest aktiva, och vilka som tycks avstå.

Signifikanstest: * p < 0,05, ** p < 0,01, *** p < 0,001, Kendall's tau-c.

Vi ser inga könsskillnader. Däremot är det stora skillnader relaterade till ålder – ju yngre desto mer aktiva twittrare.
     Det är stora skillnader relaterade till var i landet journalisterna bor och arbetar. Mest aktiva är journalisterna i Stockholm.
     Det är också stora skillnader relaterade till var man arbetar, och vilka arbetsuppgifter man har. Mest aktiva är de journalister som jobbar på kvällstidningarna, men de är samtidigt jämförelsevis unga. Mer intressant kanske – men alls inte förvånande – att Sveriges Radio har så många aktiva twittrare. Vd:n Cilla Benkö citeras i företagets sociala medier-handbok (pdf här) så här: "… målet är att våra journalister ska vara på Twitter och använda det som en del i sitt journalistiska arbete" (sid 8), och företaget utbildar och vidareutbildar sina medarbetare i hur de kan använda sociala medier.
     Stora skillnader ser vi också relaterat till vilken typ av arbete journalisten har. Web/online-journalister är mest aktiva (det finns gott om sådana i kvällspressen), medan printjournalisterna är de minst aktiva, framför allt de som arbetar på lokala eller regionala tidningar: Drygt hälften fanns inte på Twitter när undersökningen genomfördes, 2011/2012.
     Just den här siffran tror jag dock har ändrats de senaste åren. På många arbetsplatser har äldre printjournalister fått erbjudanden om att sluta sina anställningar, och istället har yngre journalister med multimediakompetens (och Twittervana) anställts.
     Ett påpekande: Enligt min bestämda uppfattning måste inte svenska journalister alls ha ett personligt Twitterkonto och vara aktiva på Twitter. Journalister, precis som forskare eller folk i allmänhet, är olika, och Twitter passar en del bra och andra sämre. Däremot bör varje journalist kunna arbeta med Twitter som ett professionellt arbetsverktyg och till exempel kunna researcha också på Twitter, och varje journalist bör också kunna ansvara för redaktionella Twitterkonton.

* * *

Vilka skillnader finns då mellan de journalister som twittrar mycket och de som inte gör det? Ja, när det gäller traditionella professionella ideal och värderingar så är skillnaderna faktiskt obetydliga.
     Däremot så är de aktiva twittrarna betydligt mer publikorienterade på så sätt att de värdesätter interaktion, dialog och liknande högre än de mindre aktiva kollegorna.
     Dessutom är de aktiva twittrarna betydligt mer intresserade av nätverkande och att bygga sitt personliga varumärke. Men med tanke på att de mest aktiva twittrarna är de unga är detta troligen ett resultat av att arbetsmarknaden för journalister är osäker och det gäller helt enkelt att synas på alla sätt man kan, också i sociala medier.
     Och kanske kan man också dra slutsatsen att när nu Twitter och andra sociala medier blivit en mer eller mindre självklar del i journalistiken, så kommer också journalistiken att förändras på just de här punkterna – till något mer publikorienterat (vi ser redan tecken på detta) och med en mer individualistisk journalistkår överlag, som bygger personliga nätverk och varumärken. På motsvarande sätt kommer vi att se ännu fler som följer enskilda journalister istället för traditionella nyhetsmedier och -redaktioner.

* * *

Mer om hur svenska journalister använder Twitter, och om den normaliseringsprocess som pågår, går att läsa i min vetenskapliga artikel som nyligen publicerades i tidskriften Digital Journalism: J-tweeters. Pointing towards a new set of professional practices and norms in journalism
     Jag kommer också att presentera den här forskningen vid en av de stora internationella konferenserna för medie- och kommunikationsforskare, ICA 2014.


Fotnot: Läs mer om resultaten från Journalistundersökningen i boken Svenska journalister 1989–2011 (pdf). Där finns också en grundlig metodredovisning.

Relaterade inlägg: Om de twittrande journalisterna i Digital Journalism (140423), Journalister gör "mer av allt" i sociala medier (120625), Stora skillnader i hur journalister använder sociala medier i jobbet (120626), Att omvärldsbevaka viktigare än dialogen (120627)

16 maj 2014

Den mobila doktoranden (7): Mirakelsladd m.m.

Med en sådan här VGA-adapter kan jag koppla plattan till en
projektor, till exempel när jag ska presentera på konferenser.
Äntligen har jag köpt mig en egen VGA-adapter! Den ser verkligen inte mycket ut för världen, men den gör underverk!
     Enklaste sättet att förklara vad en VGA-adapter gör är att säga att den kopplar plattan till exempelvis en projektor, så att man kan visa det som sker eller syns på plattans skärm genom projektorn. Alltså precis som när man kopplar en bärbar dator till en projektor. I min strävan att verkligen minimera den tekniska utrustning jag tvingas släpa runt på så känns det här som en självklar lösning.
     Förutom att adaptern är praktisk när jag vill låta många se det jag ser eller gör på plattan, så finns specialfunktioner kopplade till Keynote, det presentationsprogram som jag installerat på plattan. Antingen kan jag köra en "ren" presentation från plattan, med alla animationer etc som jag lagt till, eller så kan jag lägga till föreläsningsanteckningar på varje bild och då syns dessa på plattans skärm medan själva bilden visas genom projektorn. Dessutom finns funktioner så att jag till exempel kan rita direkt på föreläsningsbilderna när jag presenterar.
     Presentationerna gör jag antingen i Keynote eller i Officepaketets PowerPoint. Har jag gjort presentationen på en annan enhet importerar jag den till plattan via Gubox (och har jag gjort den på plattan i Keynote kan jag exportera den samma väg – även som .ppt eller .pdf).

Funderar du på att skaffa en egen adapter så se bara till att du får rätt kontakt som passar till just din platta eller mobil. Det verkar också löna sig att göra en prisjämförelse innan köp.

* * *

Jag har bytt eller lagt till några appar, förresten. Jag tycker Photoshop Express (gratis) är bra för bildbehandling på plattan, och i mobilen använder jag nu Camera+ (betalapp). Interviewy (gratis) är bra för att spela in, tagga och transkribera i alla fall kortare intervjuer. Codecademy (gratis) är en app för den som vill eller behöver lära sig koda eller vill fördriva tiden på pendeln med något lite mer produktivt. 
     Till sist: Nu börjar många konferensarrangörer förstå vitsen med konferensappar – nästa vecka när jag åker till Seattle och ICA 2014 hoppar jag konferenskatalogen och håller koll på allt jag vill lyssna på i appen.

23 april 2014

Om de twittrande journalisterna i Digital Journalism

Artikel nummer två i mitt avhandlingsarbete, J-Tweeters. Pointing towards a new set of professional practices and norms in journalism, har nu publicerats online i tidskriften Digital Journalism.

Precis som min första artikel, The Social Journalist, bygger den här artikeln på data från Journalistundersökningarna. Den här gången är det de twittrande journalisterna (alltså de som utgör en stor del av mediebubblan på Twitter) som står i fokus – skiljer sig de från andra journalister och i så fall hur? Så här lyder abstract:
This paper studies the process of normalizing in journalism by examining journalists' use of Twitter. Who are the active j-tweeters, and how do they use Twitter? And how do j-tweeters deviate from other journalists concerning professional practices and norms? The study draws from a representative large-N mail survey of Swedish journalists. The findings indicate that there are substantive differences in norms and values between the most active j-tweeters and their colleagues concerning the "Twitter-specific" features of interaction and networking and their views on personal branding. On the other hand, as the most active j-tweeters do not deviate on core professional values, it appears that Twitter is being normalized in journalism. However, due to the ongoing generational shift in the newsrooms, the views held by the active j-tweeters could lead to a new professional view on journalism in which audience orientation and professional positioning gain importance.
Vill du läsa hela artikeln? Kolla i så fall om ditt bibliotek eller din arbetsgivare har en prenumeration. Om du inte har tillgång till fulltext men ändå är intresserad av att läsa hela artikeln kan du mejla mig och be (snällt) att få ett av mina så kallade authors eprints. Antalet är begränsat, och jag tänker mig att i första hand bransch (medieföretag, journalister, sociala medier-strateger) kan komma ifråga för dessa.


Relaterat inlägg: The Social Journalist i Digital Journalism (130313)

6 april 2014

Forskarskola för åttondeklassare

Det går att göra riktig vetenskap när man går i åttan. Det visade Emma som pryade hos mig i veckan. Jag skrev en kort Forskarskola för åttondeklassare inför Emmas vecka på JMG. Den består av (länkar till pdf:er):
  • Att göra vetenskap – en kort beskrivning av hur man gör en innehållsanalys.
  • Forskningsfråga – en kort beskrivning av syfte och frågeställningar för just den undersökning Emma gjorde.
  • Kodbok – som beskriver de variabler och variabelvärden som kodas.
  • Kodblankett – den blankett man fyller i när man kodar.
Byter man ut forskarskolans forskningsfråga går det att använda den här forskarskolan för att göra egna innehållsanalyser av medieinnehåll. Till exempel kanske man vill veta hur ens egen lokalradiostation använder sociala medier, eller så kanske man vill analysera hur bra lokaltidningen där man bor är på jämställdhet (genom att räkna hur många män och hur många kvinnor som får prata eller syns på bilderna). Har man inget avancerat statistikprogram kan man använda Excel, eller faktiskt räkna för hand – vi räknade frekvenser och gjorde korstabeller, och det går bra att göra för hand så länge det inte är för många analysenheter.

Det svåra kommer när man ska presentera resultaten och analysera materialet. Emma förvånade mig – på riktigt – med sin noggranna resultatredovisning och skarpa analys. Emma hade ingen egentlig bakgrundskunskap om hur riktig vetenskap går till, utan vi pratade en del om det under veckan. Och istället för medieteoretiska utgångspunkter använde hon Sveriges Radios handbok för journalister för hur de ska använda sociala medier på redaktionerna.
     Resultatet blev minst sagt imponerande! Läs hennes analys här.

4 april 2014

Gästinlägg: P4 Väst missar dialogen på sociala medier

Den här veckan har jag haft en pryo på jobbet. Emma Vidarsson går i åttan på Henåns skola och har pryat som forskare. Emma har gjort en klassisk innehållsanalys av hur P4 Väst använder sina sociala medier-konton. Resultatet syns i den rapport som Emma har skrivit och som publiceras här.

* * *

Ledningen för Sveriges Radio tycker det är viktigt att hela bolaget syns i och använder sociala medier, och har arbetat fram en handbok för journalister. Ledningen vill att både kanaler och program använder sociala medier för främst tre olika saker: dialog, research och spridning. Syftet med denna studie är att undersöka hur en av de lokala stationerna, P4 Väst, använder Facebook, Instagram och Twitter.

För att komma fram till våra siffror har vi räknat på hur många inlägg redaktionen gör under en månad (en vecka på Twitter). Med dialog menar vi inlägg där redaktionen ställer en fråga till publiken, eller en uppmaning, eller mer pratar med publiken. Spridning är när de delar en länk till ett inslag eller program, för att locka läsaren att läsa mer på webben. Researchen har vi inte kunnat mäta, eftersom den inte syns på utsidan. Den kan redaktionen göra genom att läsa på till exempel olika politikers sidor. Vi har även räknat med antalet gilla-markeringar, delningar och kommentarer.
     (Innehållsanalysen har gått till så att Emma har kodat efter ett kodschema som vi gjort tillsammans, och sedan har vi hjälpts åt att räkna fram statistiken. Emma har i en första fas av undersökningen kodat allt material som redaktionen postat på respektive konto under den sista veckan i mars månad. Men eftersom det var så få postningar på Facebook den här veckan, och ingen alls på Instagram, kodade hon Facebook och Instagram en hel månad. Därmed fick vi också ett bättre underlag för att se på andelen länkar och publikens reaktioner. / Ulrika)

Kommentar: Tabellen visar hur P4 Väst använt sina egna sociala medier-
konton på Facebook, Twitter och Instagram under sista veckan i mars 2014.
Siffrorna avser egna inlägg, inte kommentarer eller svar på inlägg.

Under 20–25 mars gjorde P4 Väst 15 inlägg på sin Facebook-sida (se tabell 1) där de har en gilla-sida som gillas av 3 780 personer. 47 procent av inläggen var dialog och 53 procent var spridning. På Twitter där de har 1 352 följare gjorde de 108 inlägg och 100 procent var spridning. De för ingen dialog med sin publik på Twitter, utan inläggen är automatiskt delade direkt från hemsidan och inget de skriver själva. Instagram, där de har 70 följare, har de inte använt under den vecka vi undersökt. Vi har bara räknat deras egna inlägg och inte publikens svar.

Kommentar: Tabellen visar vad P4 Västs egna aktiviteter i sociala medier innehåller.
Facebook 1–31 mars, N=71, Twitter 25–31 mars, N=133, och Instagram 1–31 mars, N=3.












För att kunna studera innehållet i poster på Facebook och Instagram mer noga har vi räknat dessa två en hel månad (se tabell 2). Om man ser på deras inlägg denna månad så är det ganska jämnt fördelat mellan spridning och dialog på Facebook. 51 procent är dialog och 49 procent är spridning. Dock har de inte så mycket bilder. 20 procent av deras inlägg på Facebook innehåller bild, och 7 procent är med bilder från redaktionen eller nyhetsarbetet, de andra 13 procenten är från inslaget eller nyheten.
     På Twitter är det 100 procent spridning, varav 91 procent innehåller en länk. De har inte lagt upp några bilder.
     67 procent av innehållet på Instagram är dialog, och 33 procent är spridning. Av dessa inlägg innehåller 33 procent en länk och 100 procent innehåller bilder (såklart!) från redaktionen.

Kommentar: Tabellen visar antalet interaktioner på P4 Västs Facebook 1–31 mars, N=71, Twitter 25–31 mars, N=133, och Instagram 1–31 mars, N=3.












Lyssnarna är mest aktiva på Facebook (se tabell 3), och totalt finns det 286 kommentarer, 581 "gilla"-markeringar och 33 delningar på P4 Västs Facebook-sida. Det är i snitt 4 kommentarer, 8,2 "gilla" och 0,5 delningar per inlägg som redaktionen har gjort själva. Redaktionen har endast svarat 16 gånger, vilket är bara 0,06 gånger per kommentar från publiken.
     På Twitter är publiken inte lika aktiv, där har P4 Väst bara fått 18 kommentarer, 12 "gilla"-markeringar och 55 delningar. Under den vecka vi mätt är det ungefär 0,14 kommentarer, 0,09 "gilla" och 0,41 delningar per inlägg som redaktionen har gjort själva. Där har redaktionen svarat 13 gånger, 0,72 gånger per kommentar.
     På Instagram har de fått 15 "gilla", vilket är 5 per inlägg.

Kommentar: Figuren visar hur P4 Västs egna uppdateringar på Facebook (1–31 mars, N=71) och
Twitter (25–31 mars, N=133) fördelas över veckans dagar.
















Man ser även ett tydligt mönster i när redaktionen uppdaterar på Facebook. Det börjar bra på måndagar då de är mest aktiva, men sedan går det ner på tisdagar och onsdagar, och på torsdagar uppdaterar de lite mer igen. Så sjunker det lite på fredagar, för att sedan bli väldigt lite under helgen.
     På Twitter är flödet ganska jämnt, eftersom det består av automatiska uppdateringar när en ny artikel eller inslag kommer upp på hemsidan. Men det minskas ändå under helgen då det inte är lika många som arbetar.

Av denna undersökning kan vi se att P4 Väst följer Sveriges Radios riktlinjer på Facebook, med en jämn uppdatering och varierat mellan spridning och dialog, men att de använder Twitter bara som spridningskälla med rubriker som länkar till webbsidan. De skulle kunna vara mer aktiva på alla sidor.
     Man kan se att följarna på Instagram och Facebook tycker om när P4 Väst postar bilder, så där tror jag att det hade varit ganska enkelt att få med publiken på ett nytt sätt.
     Det är smart av P4 Väst att vara så aktiva på Facebook eftersom det är där de har flest följare, och Facebook är väldigt lätt åtkomligt och många använder det dagligen. Samtidigt hade det kanske varit bra om de når en ny publik, vilket de kanske skulle kunna göra via både Instagram och Twitter.
     Vi kan också se att de inte svarar på kommentarer så mycket som de kanske borde göra. Är man lyssnare och har kommenterat vill man nog gärna ha ett svar. Även om redaktionen inte behöver svara på allt, tycker jag att man kan göra det åtminstone en gång per inlägg. Jag tror det hade varit bra om de gjorde det mer, eftersom lyssnaren då känner sig närmare journalisterna. Journalisterna öppnar flera gånger för en diskussion, men är inte med i den själva. Om de använder det på rätt sätt, är det en enkel väg att höra folkets åsikter om program. Sociala medier är ett lätt sätt att kommunicera med publiken, om man använder det rätt.

26 mars 2014

Är det i sociala medier som det händer?

Många – såväl redaktionella strateger och utvecklare som samhällsdebattörer – framhåller sociala medier som den arena där journalister och publiken äntligen ska mötas på lika villkor och som en plattform för dialog.
     Det förutsätter i så fall dels att både journalister och deras publik är aktiva i sociala medier, och att både journalister och publik tycker att interaktionen och dialogen är viktig och värd att satsa på? Men är det så?
     Tillsammans med Annika Bergström, SOM-institutet, presenterade jag i höstas forskning kring just detta. Analysen bygger på material från både Journalistundersökningen och SOM-undersökningarna, och visar att sociala medier kanske inte är en självklar plattform för interaktion och dialog – eftersom stora delar av publiken inte är aktiva i sociala medier, och eftersom inte alla journalister är lika intresserade av interaktion och dialog.
     Läs här: Where the (inter)action is: Journalists' and the audiences' use of social media (pdf).


Relaterat inlägg: Spännande journalistikforskning i Cardiff (130915)

17 mars 2014

Twitters alla nivåer och de vertikala förflyttningarna

Idag diskuterar Twitter användningen av Twitter. Idag presenterar nämligen Intellecta sin Twittercensus 2014, alltså en kartläggning av svenska Twitter: Hur många konton, hur många av dessa är aktiva, hur ser ökningen ut, hur grupperar sig Twitteranvändarna i så kallade kluster? Mest publikfriande är den karta som också presenteras, där alla Twitteranvändare kan söka på sitt eget användarnamn och hitta sig själv och sin plats i vad som tidigare år sett ut som en gigantisk regnbågsfärgad brännmanet.
     Jag ser verkligen fram mot att få grotta ner mig i Twittercensus senare idag. Fram tills dess tänkte jag förbereda mig (och er) genom att fundera lite kring vad Twitter egentligen är, och hur vi kan se på Twitter. För det finns lika många olika Twitter som det finns användare. Så jag tänker diskutera Twitter utifrån horisontella nivåer och vertikala skikt. Utan en enda graf. Häng med nu!

* * *

I början bestod Twitter mest bara av det som vi idag kan beskriva som en mellannivå, kommunikation i form av korta meddelanden från en användare till en avgränsad och definierad skara följare. Som det här exemplet (hämtat från mitt eget flöde idag):




Det är i praktiken bara mina egna följare som ser den här statusen. Jag har hur som helst inte tänkt mig någon annan publik än just mina egna följare. Och det är så den här ursprungliga mellannivån fungerar: Mer eller mindre intressanta meddelanden från en avsändare till en i de flesta fallen tämligen begränsad publik.
     Att det i praktiken bara är mina egna följare som ser statusen betyder inte att jag har kontroll över vilka som ser statusen. Till skillnad från många andra sociala nätverk kan folk följa mig utan att jag behöver godkänna det (eftersom jag inte har ett låst konto), och jag behöver inte följa tillbaka. Man behöver dock inte följa en person för att se vad den personen skriver, eftersom allt i praktiken är offentligt.
     De som har fördomar om Twitter att det bara består av en massa meningslöst trams och vare sig interaktion eller dialog grundar sin uppfattning i huvudsak på kunskap om den här nivån. Och så här var också stora delar av Twitter för inte alls så länge sedan, och så här är det fortfarande på Twitter. Men Twitter har utvecklats.

* * *

Till att börja med har Twitter fått en makronivå. Genom att lägga till en så kallad hashtag med hjälp av tecknet # följt av ett ämnesord visar man att meddelandet inte bara är tänkt för de egna följarna, utan att det ingår i en större diskussion kring en händelse eller ett event:






    
I all sin enkelhet är hashtaggen en oerhört smart uppfinning. Idag presenteras ju Twittercensus 2014, och genom att lägga till hashtaggen #twittercensus bidrar jag med mitt inlägg till en större diskussion kring Twitteranvändningen i Sverige.
     Hashtaggar gör det alltså lätt att följa diskussioner man är intresserad av, eller att samla till exempel allt som twittras under en konferens så att det blir lätt att följa och diskutera presentationer och annat med varandra. Från början var hashtaggen en användaruppfinning, men den är numera accepterad som en del av plattformen.
     Och visst, det diskuteras meningslöst trams också på den hashtaggade makronivån. Men också oerhört massa spännande om man bara bryr sig om att leta reda på sådant man är intresserad av. Och i praktiken kan vem som helst lägga sig i de diskussionerna och bidra med innehåll genom att använda en hashtag.

* * *

En tredje nivå är mikronivån, som också den i praktiken är uppfunnen av användarna själva. Genom att lägga till tecknet @ följt av ett användarnamn signalerar man att det här meddelandet i första hand är tänkt till en eller flera enskilda individer:


 
Bruket av sådana här så kallade mentions gör det möjligt att föra samtal på Twitter. Med personer man känner och kanske behöver komma överens om en fika med, eller personer man kanske aldrig mött men som man kan diskutera gemensamma intressen med (som i exemplet ovan).
     Somliga individer använder mentions för att försöka lära känna andra. Andra använder mentions ungefär som hashtags, framför allt när det handlar om kändisar. Det finns också individer som använder mentions för att sprida hat och hot.
     Om ett meddelande inleds med ett mention är det i praktiken bara den som nämns och de gemensamma följarna som ser meddelandet i sitt eget flöde. Det betyder dock inte att meddelandet inte går att se för vem som helst. Den som tittar på avsändarens alla tweets ser det, och det kan dyka upp i sökningar.
* * *

Tre horisontella nivåer – eller kanske fyra. För jag vill nog påstå att Twitter också är all användardata som hela tiden genereras, och som samlas in och används på olika sätt.
     De olika nivåerna är inte avgränsade, utan går in i varandra. De allra flesta Twitteranvändarna rör sig på alla nivåer samtidigt, som jag i exemplen ovan. Det är också enkelt att förflytta ett meddelande från en nivå till en annan, till exempel genom att lägga till en hashtag i ett mention eller tvärtom.


* * *

Precis som ett meddelande kan förflyttas horisontellt kan de förflyttas vertikalt, från en tänkt grupp mottagare till en annan. En diskussion som börjar med hashtaggen #jmgbg (allt som rör JMG vid Göteborgs universitet) kan få en ny och större publik om någon lägger till hashtaggen #journalistik.
     På motsvarande sätt kan man göra på mikronivån. Genom att inte sätta mentionet först i meddelandet kan man se till att i alla fall hela det egna flödet kan se vad som skrivs (enklast görs detta genom att inleda med en punkt .@).
     Det allra enklaste sättet att förflytta ett meddelande vertikalt är att retweeta det, alltså att flytta det från att vara synligt i första hand för en enskild användares följare till att bli synligt för en ny avsändares följare. Många retweets innebär alltså ökad synlighet. Lägg till ett mention eller en hashtag så blir förflyttningen snett uppåt eller nedåt. 

* * *

Ett vanligt fel är att diskutera Twitter utifrån tron att Twitter är precis som det egna Twitter, och att alla andra använder Twitter precis på samma sätt som man själv. Men det går inte att generalisera på det viset. Twitter är många olika saker, och användarna rör sig på många olika nivåer samtidigt.
     Den teoretiska modellen ovan är hämtad från Twitter and Society, redigerad av Katrin Weller, Axel Bruns, Jean Burgess, Marja Mahrt och Cornelius Puschmann. Boken är utgiven 2013 av Peter Lang. Kapitlet Structural Layers of Communication on Twitter är författat av Axel Bruns och Hallvard Moe. Boken har eget Twitterkonto och en egen hashtag, #twitsocbook.

16 mars 2014

Gamla nyheter blir som nya när ÖP tänker nytt för Twitter

Igår lördag hade @oldnewsopse premiär på Twitter.
Gårdagens världspremiär står Östersunds-Posten för! Ja, jag är i alla fall nästan säker på att det är världspremiär. Det bör hur som helst vara Sverigepremiär, och det är inte illa det heller.
     Igår lördag lanserades nämligen Twitterkontot @oldnewsop, där redaktionen blåser liv i en gammal klassiker och återpublicerar gamla nyheter. I papperstidningsformen hette det saker som "ÖP idag för 50 år sedan", och bestod av en kort notis om någon av den dagens nyheter eller annonser från förr. I Twitterversion består den av en rubrik och en enkel bild från valfri gammal tidning. Som i exemplet jag återpublicerar här.

Jag blev hur som helst riktigt glad när jag såg kontot, och det säger jag inte bara för att glädja mina forna kollegor. Det är hur som helst inte så många av mina forna kollegor kvar på redaktionen.
  • Till att börja med skapar faktiskt Östersunds-Posten något helt nytt. Det finns visserligen en rad historiska konton på Twitter, men ingen svensk lokaltidning publicerar så vitt jag vet gamla nyheter på det här viset. Rätta mig gärna om jag har fel. 
  • Redaktionen utnyttjar en av de mest värdefulla resurser en lokaltidning har – arkivet. Och man gör det utan att det egentligen kostar så mycket i tid eller i andra resurser. Det är lätt att ta en bild och tweeta en rubrik.
  • Redaktionen utnyttjar också en annan av sina tillgångar – ett alldeles eget, unikt lokalt material. Det finns ingen annan än Östersunds-Posten som kan twittra ut gamla nyheter från Östersunds-Posten. När redaktionen visar sina långa historiska anor på det här viset bygger redaktionen också sitt varumärke och sin trovärdighet.
  • Trots den ringa arbetsinsatsen skapas ett material med högt läsvärde för många läsare. Det kommer att vara kul att följa kontot på Twitter! Därigenom bygger redaktionen också läsarlojalitet. Alla Östersunds-Postens läsare använder inte Twitter, men den minoritet som gör det får ett litet mervärde genom att följa kontot.
  • Dessutom finns möjligheten till interaktion, alltså att läsarna inte bara retweetar och sprider vidare utan att de också pratar om de gamla nyheterna eller bidrar med egna gamla klipp och minnen kring dem.  

Jag är övertygad om att Östersunds-Posten med sitt @oldnewsopse-konto har hittat ännu en pusselbit i hur man som redaktion bygger relationer till sin publik i sociala medier. För det är trots allt det som det här handlar om, att hitta nya sätt att vara relevant för sina läsare på olika plattformar och i olika flöden. Ska jag försöka peka på en "produktutveckling" skulle det vara att länka in flödet på webben och i appen, och att länka in det på Facebook-sidan för att på så sätt nå en bredare – och större – grupp läsare.
     Och jag är fullständigt övertygad om att en rad lokaltidningsredaktioner redan i morgon startar egna konton med nyheter från förr.

NRK bjuder på slow-kvitter med tjat

Jag har ju skrivit om fåglar här på bloggen förut. Dels fascinationen att följa ett fiskgjusepar under en häckningssäsong, dels svenska lokaltidningars… ja, ska vi kalla det holkbluff. Jag har också skrivit om slow-tv och den enorma tittarsuccé konceptet visat sig vara i framför allt Norge.
     Nu har NRK förenat fåglar och slow-tv i något som de kallar piip-show och som jag istället kallar slow-kvitter. Helt enkelt en webbkamera med live-streaming från ett fågelbord de lux. Där är inte full fart hela tiden, men det tittar in køttemeis, blåmeis och spettemeis regelbundet, samt dompap, løvmeis, grønnfink, bokfink och kjernebitare. I chatten svarar ornitologer på allehanda spörsmål (det är det jag kallar "tjat" i rubriken).
     När häckningen startar blir det direktsändning från holk.
     Så där, det blev en liten lektion i norska också!

Piip-show hittar du här.

9 mars 2014

Debatt på Medieormen om Förtroendebarometern
och det bristande förtroendet för Twitter

Under MEG presenterade Medieakademin (sic!) den så kallade Förtroendebarometern. Och Twitter  gick i taket, eftersom förtroendet för Twitter uppgavs till 7 procent. Att jämföra med till exempel förtroendet för Sveriges Radio (73 procent), Ikea (59), sjukvården (46), lokala tidningen (46), regeringen (41), kungahuset (37), eller Aftonbladet (13).
     I ett försök att reda ut begreppen och dessutom peka på några svagheter i undersökningen skrev jag en artikel till Medieormen, Förtroendebarometern säger inte mycket om förtroendet för Twitter.


Fotnot: Med Twitter menar jag i texten ovan två saker. Det Twitter som gick i taket är det flöde som jag själv följer och som består av bland annat medieforskare, mediemänniskor, journalister, sociala medier-strateger och sociala medier-debattörer. Vilket Twitter som Medieakademin (sic!) mätte förtroendet för vet jag inte riktigt, och det är ett av problemen med mätningen.

MEG börjar hitta sin form och sin publik

Lokaltidningarna MittI hade en av de mest välbesökta montrarna.
I veckan var det dags för årets MEG, Mediedagarna i Göteborg. Jag var där, lyssnade på en hel del seminarier, gick runt bland utställarna och samlade intryck. Årets program kändes betydligt mer relevant och intressant än fjolårets. Mitt intryck är också att mässan börjar hitta sin form – och sin publik.
     Jag hade tänkt försöka twittra flitigt från de seminarier jag lyssnade på. Det blev inte riktigt så, utan jag lyssnade mest. Jag antecknade också flitigt för att kunna referera från en del av seminarierna, men konstaterade ganska snart att andra gjorde det mycket snabbare och bättre – utan att jag behövde anstränga mig det minsta.
     Istället bjuder jag på en samling länkar till de material från mässan:

28 februari 2014

Tror du att nyblivna journaliststudenter hänger på sociala medier hela tiden? Då får du tänka om!

Nu tänker jag göra en hel del redaktionsledare och mediestrateger rejält besvikna: Morgondagens nya journalister är inte alls så hemma i sociala medier som ni gärna tror.
     Så där, nu är det sagt.

Efter min föreläsning för förstaterminens journaliststudenter för två veckor sedan fick de i uppgift att diskutera sin nuvarande sociala medier-användning i grupp. Ett syfte med diskussionerna var att de tillsammans skulle börja se på "sina" sociala medier med journalistögon. Att gå från att bara använda till att börja använda mer strategiskt, helt enkelt. Naturligtvis hade jag också en baktanke: Att själv lära mig mer om alla de sociala medier som unga använder idag.
     För det är ju så våra förutfattade meningar ser ut – att alla unga använder sociala medier precis hela tiden, och att de använder dem på sätt som vi lite äldre har svårt att begripa.
     Redaktionsledare och mediestrateger utgör inget som helst undantag på den här punkten.
     Det är bara det att mina och våra förutfattade meningar är fel.

Man kan sammanfatta gruppdiskussionerna i förra veckan i några korta punkter:

  • De flesta använder tre eller fyra olika sociala medier – Facebook, Instagram och något forum. En minoritet av studenterna använder upp mot tio olika konton regelbundet. 
  • De flesta använder sociala medier varje dag för att ha kontakt med sina vänner. De är i princip uppvuxna med och i olika chattar. Till skillnad från föräldrarna, som uppges "använda sociala medier på ett mer redovisande sätt över hur deras dag har sett ut" eller "för att ha koll på barnen". "De beter sig på Facebook på samma sätt som när man själv var yngre," skriver en av grupperna. 
  • Facebook anses ha gått från att vara personligt till att "mer och mer bli ett forum för åsiktsspridning". Det mest personliga idag är istället Instagram. 
  • Studenterna använder olika sociala medier till olika saker och olika nätverk. "Man kanske inte vill skriva en status som alla ens vänner ser och då riktar man sig istället till en mindre utvald grupp."
  • Få är aktiva på Twitter. De flesta har öppnat sina Twitterkonton under utbildningen, och ser Twitter som något att använda professionellt (till skillnad från de sociala medier de använt tidigare för privat och personligt bruk).
  • Efter att de började på JMG har många börjat rensa sina sociala medier-konton – på uppmaning från mig och från resten av adjunktkåren. De ser över vilka sidor de gillar, grupper de är öppet medlemmar i, fotoalbum, filmklipp etc. Samtidigt påpekar de att "för vår generation kan inte Facebook rensas på allt 'fult' som festbilder, roliga statusuppdateringar eller liknande, eftersom det blir som att rensa bort en del av minnena från vår uppväxt".
  • Precis som det finns yrkesverksamma journalister som inte använder sociala medier så finns det journaliststudenter som inte använder sociala medier alls. Och det finns en del som beskriver sig själva som "mer passiva observatörer". 

Men: Det här är användningen just nu. Grupperna diskuterade också fördelarna i att använda sociala medier som  arbetsredskap för research och omvärldsbevakning, och de ser tydliga fördelar i att använda sociala medier för dialog med publiken/läsarna. De har ett par år på sig som studenter att finslipa olika tekniker för detta. Och just eftersom de är uppvuxna online tror åtminstone jag att de har bättre förutsättningar än de flesta av oss andra att bli de där sociala medier-strategiska journalisterna som redaktionerna så gärna vill ha.


Fotnot: I diskussionerna märktes tydlig inspiration, framför allt vad gäller publikdialog, från Sveriges Radios Sociala medier. En handbok för journalister som fungerar som kurslitteratur. 

14 februari 2014

Att se på sina sociala medier med journalistögon

Idag har jag föreläst för våra journaliststudenter om journalister i sociala medier. Denna första mer teoretiska föreläsning för förstaterminarna är tänkt att ge en översiktsbild över allt från hur redaktioner använder sociala medier (i stora drag) till hur man som enskild journalist bygger sitt varumärke. Ett av mina huvudsyften med föreläsningen är att studenterna ska börja läsa "sina" sociala medier med journalistögon. Hur gör redaktioner? Hur gör andra journalister? Vad pratar om folk om? Vad skulle kunna bli ett bra reportage? Vad kan vara en bra nyhet? Vilken bild av mig själv ger jag andra?
     Man känner sig ganska mör efter tre timmars föreläsning…
     Den som är intresserad hittar föreläsningspresentationen under fliken Presenterat ovan. Den här versionen innehåller dock inga illustrerande exempel.


Uppdatering 140830: På måndag startar en ny termin, och jag kommer att föreläsa för nya studenter. Jag tycker att principen att publicera föreläsningsbilder här på bloggen är bra, men jag måste hitta ett annat system än att låta alla gamla versioner ligga kvar – det blir bara förvirrande. Därför skapar jag nu en ny flik för Undervisning, där den aktuella terminens föreläsningar fylls på allt eftersom. Vid terminsstart flyttar jag de gamla föreläsningarna till papperskorgen.

9 februari 2014

Att twittra sitt jobb är svårare än jag trodde

Den här veckan har jag försökt twittra fortlöpande om mitt jobb. Inspirationen till det tror jag kommer från många av de svenska poliser som twittrar om sin vardag, och som jag följer med visst intresse. Precis som journalister har poliser en hel del etiska/juridiska frågor att ta ställning till i sitt twittrande: Hur mycket kan de avslöja om sin arbetsdag utan att riskera personlig integritet hos brottsoffer eller förövare? Vilka detaljer kring ett brott kan de avslöja utan att riskera förundersökningen? Kan de alltid avslöja var de är utan att riskera ett planerat gripande?
     Journalisters avvägningar när de twittrar är naturligtvis inte av samma art, men de är liknande. Meddelarskyddet är i svensk lagstiftning grundlagsskyddat, vilket kräver extra försiktighet också i sociala medier (till exempel ska man som journalist absolut inte vara "vän" med sina anonyma källor, eller ha platstjänster påslagna så att även en oskyldig fika-tweet kan göra att källan kan spåras på grund av att det syns var man varit). Lägg till detta yrkesetik och pressetiska regler att förhålla sig till.

Tillbaka till mitt jobbtwittrande. Poliser må vara underbetalda, men det händer mer under en normal polisarbetsdag än när en doktorand sitter hemma och förbereder en föreläsning.
     Just det att det inte tycks hända så mycket i livet som medieforskningsdoktorand har å andra sidan tvingat mig att tänka efter vad jag faktiskt gör. Förbereder jag undervisning kan jag ju berätta mer om vad jag undervisar om, hur mycket en doktorand förväntas undervisa etc. Sitter jag på möte med handledarkollegiet kan jag kanske inte berätta vad vi pratar om, men det kan vara intressant att veta att alla som handleder JMG:s doktorander träffas regelbundet och att doktoranderna har en representant (jag) vid dessa möten. Sitter jag hemma och förbereder en föreläsning kan jag berätta vilket privilegium jag tycker det är att ha ett arbete där jag faktiskt kan göra så – ett privilegium som är få förunnat.
     Det är också få förunnat att på betald arbetstid få delta i föreläsningar och seminarier, eller att slinka in i salen när någon gästföreläsare undervisar och i princip nöjeslyssna. I onsdags föreläste Peter Berglez från Örebro universitet om global journalism, och dagen innan var jag med när Anders Thoresson föreläste för första terminens journaliststudenter om sociala medier-verktyg i journalistiken.

Också en twittrande doktorand ställs inför etiska dilemman – det är väl egentligen den enda likheten jag kan se med de twittrande poliserna förutom att vi faktiskt är myndighetsutövare båda två (jag framför allt när jag examinerar studenter).
     Även om en normal arbetsvecka för mig innehåller en del kontakter med studenter, så skulle det aldrig falla mig in att på något sätt "hänga ut" en enskild student eller ens skriva om specifika studentkontakter även om bara just den specifika studenten känner igen sig. Eller om en kollega, för den delen.
     Dessutom har jag forskningsetiken att förhålla mig till. Till exempel skulle det vara direkt olämpligt för mig att twittra nedlåtande om hur enskilda journalister använder sociala medier, eftersom det är det jag forskar kring. Jag kan – och ska – dra generella slutsatser, men inte ge mig in i diskussioner på individnivå.

Ska jag försöka summera veckan måste jag ändå säga att den – trots händelselösheten – varit lärorik för mig. Jag har tvingats tänka kring mitt jobb, och formulera tankarna i korta tweets. Det är nyttigt. Jag är ändå glad att det bara handlar om en enda vecka med mer intensivt jobbtwittrande. Nu återgår jag till att twittra mer sporadiskt.


Fotnot: JMG utlyser nu tre doktorandanställningar, med start i höst. Sista ansökningsdag är 3 mars. En av tjänsterna är särskilt inriktad mot kriskommunikation och en är allmän (se utlysningen här) och dessutom utlyses en tjänst inriktad mot surveymetodik i samarbete med SOM-institutet (se utlysningen här). Det var inte riktigt meningen att min jobbtwittrarvecka skulle bli reklam för doktorandtjänsterna, men jag misstänker att den blev det ändå. Jag har trots allt ett av världens bästa jobb!