26 mars 2014

Är det i sociala medier som det händer?

Många – såväl redaktionella strateger och utvecklare som samhällsdebattörer – framhåller sociala medier som den arena där journalister och publiken äntligen ska mötas på lika villkor och som en plattform för dialog.
     Det förutsätter i så fall dels att både journalister och deras publik är aktiva i sociala medier, och att både journalister och publik tycker att interaktionen och dialogen är viktig och värd att satsa på? Men är det så?
     Tillsammans med Annika Bergström, SOM-institutet, presenterade jag i höstas forskning kring just detta. Analysen bygger på material från både Journalistundersökningen och SOM-undersökningarna, och visar att sociala medier kanske inte är en självklar plattform för interaktion och dialog – eftersom stora delar av publiken inte är aktiva i sociala medier, och eftersom inte alla journalister är lika intresserade av interaktion och dialog.
     Läs här: Where the (inter)action is: Journalists' and the audiences' use of social media (pdf).


Relaterat inlägg: Spännande journalistikforskning i Cardiff (130915)

17 mars 2014

Twitters alla nivåer och de vertikala förflyttningarna

Idag diskuterar Twitter användningen av Twitter. Idag presenterar nämligen Intellecta sin Twittercensus 2014, alltså en kartläggning av svenska Twitter: Hur många konton, hur många av dessa är aktiva, hur ser ökningen ut, hur grupperar sig Twitteranvändarna i så kallade kluster? Mest publikfriande är den karta som också presenteras, där alla Twitteranvändare kan söka på sitt eget användarnamn och hitta sig själv och sin plats i vad som tidigare år sett ut som en gigantisk regnbågsfärgad brännmanet.
     Jag ser verkligen fram mot att få grotta ner mig i Twittercensus senare idag. Fram tills dess tänkte jag förbereda mig (och er) genom att fundera lite kring vad Twitter egentligen är, och hur vi kan se på Twitter. För det finns lika många olika Twitter som det finns användare. Så jag tänker diskutera Twitter utifrån horisontella nivåer och vertikala skikt. Utan en enda graf. Häng med nu!

* * *

I början bestod Twitter mest bara av det som vi idag kan beskriva som en mellannivå, kommunikation i form av korta meddelanden från en användare till en avgränsad och definierad skara följare. Som det här exemplet (hämtat från mitt eget flöde idag):




Det är i praktiken bara mina egna följare som ser den här statusen. Jag har hur som helst inte tänkt mig någon annan publik än just mina egna följare. Och det är så den här ursprungliga mellannivån fungerar: Mer eller mindre intressanta meddelanden från en avsändare till en i de flesta fallen tämligen begränsad publik.
     Att det i praktiken bara är mina egna följare som ser statusen betyder inte att jag har kontroll över vilka som ser statusen. Till skillnad från många andra sociala nätverk kan folk följa mig utan att jag behöver godkänna det (eftersom jag inte har ett låst konto), och jag behöver inte följa tillbaka. Man behöver dock inte följa en person för att se vad den personen skriver, eftersom allt i praktiken är offentligt.
     De som har fördomar om Twitter att det bara består av en massa meningslöst trams och vare sig interaktion eller dialog grundar sin uppfattning i huvudsak på kunskap om den här nivån. Och så här var också stora delar av Twitter för inte alls så länge sedan, och så här är det fortfarande på Twitter. Men Twitter har utvecklats.

* * *

Till att börja med har Twitter fått en makronivå. Genom att lägga till en så kallad hashtag med hjälp av tecknet # följt av ett ämnesord visar man att meddelandet inte bara är tänkt för de egna följarna, utan att det ingår i en större diskussion kring en händelse eller ett event:






    
I all sin enkelhet är hashtaggen en oerhört smart uppfinning. Idag presenteras ju Twittercensus 2014, och genom att lägga till hashtaggen #twittercensus bidrar jag med mitt inlägg till en större diskussion kring Twitteranvändningen i Sverige.
     Hashtaggar gör det alltså lätt att följa diskussioner man är intresserad av, eller att samla till exempel allt som twittras under en konferens så att det blir lätt att följa och diskutera presentationer och annat med varandra. Från början var hashtaggen en användaruppfinning, men den är numera accepterad som en del av plattformen.
     Och visst, det diskuteras meningslöst trams också på den hashtaggade makronivån. Men också oerhört massa spännande om man bara bryr sig om att leta reda på sådant man är intresserad av. Och i praktiken kan vem som helst lägga sig i de diskussionerna och bidra med innehåll genom att använda en hashtag.

* * *

En tredje nivå är mikronivån, som också den i praktiken är uppfunnen av användarna själva. Genom att lägga till tecknet @ följt av ett användarnamn signalerar man att det här meddelandet i första hand är tänkt till en eller flera enskilda individer:


 
Bruket av sådana här så kallade mentions gör det möjligt att föra samtal på Twitter. Med personer man känner och kanske behöver komma överens om en fika med, eller personer man kanske aldrig mött men som man kan diskutera gemensamma intressen med (som i exemplet ovan).
     Somliga individer använder mentions för att försöka lära känna andra. Andra använder mentions ungefär som hashtags, framför allt när det handlar om kändisar. Det finns också individer som använder mentions för att sprida hat och hot.
     Om ett meddelande inleds med ett mention är det i praktiken bara den som nämns och de gemensamma följarna som ser meddelandet i sitt eget flöde. Det betyder dock inte att meddelandet inte går att se för vem som helst. Den som tittar på avsändarens alla tweets ser det, och det kan dyka upp i sökningar.
* * *

Tre horisontella nivåer – eller kanske fyra. För jag vill nog påstå att Twitter också är all användardata som hela tiden genereras, och som samlas in och används på olika sätt.
     De olika nivåerna är inte avgränsade, utan går in i varandra. De allra flesta Twitteranvändarna rör sig på alla nivåer samtidigt, som jag i exemplen ovan. Det är också enkelt att förflytta ett meddelande från en nivå till en annan, till exempel genom att lägga till en hashtag i ett mention eller tvärtom.


* * *

Precis som ett meddelande kan förflyttas horisontellt kan de förflyttas vertikalt, från en tänkt grupp mottagare till en annan. En diskussion som börjar med hashtaggen #jmgbg (allt som rör JMG vid Göteborgs universitet) kan få en ny och större publik om någon lägger till hashtaggen #journalistik.
     På motsvarande sätt kan man göra på mikronivån. Genom att inte sätta mentionet först i meddelandet kan man se till att i alla fall hela det egna flödet kan se vad som skrivs (enklast görs detta genom att inleda med en punkt .@).
     Det allra enklaste sättet att förflytta ett meddelande vertikalt är att retweeta det, alltså att flytta det från att vara synligt i första hand för en enskild användares följare till att bli synligt för en ny avsändares följare. Många retweets innebär alltså ökad synlighet. Lägg till ett mention eller en hashtag så blir förflyttningen snett uppåt eller nedåt. 

* * *

Ett vanligt fel är att diskutera Twitter utifrån tron att Twitter är precis som det egna Twitter, och att alla andra använder Twitter precis på samma sätt som man själv. Men det går inte att generalisera på det viset. Twitter är många olika saker, och användarna rör sig på många olika nivåer samtidigt.
     Den teoretiska modellen ovan är hämtad från Twitter and Society, redigerad av Katrin Weller, Axel Bruns, Jean Burgess, Marja Mahrt och Cornelius Puschmann. Boken är utgiven 2013 av Peter Lang. Kapitlet Structural Layers of Communication on Twitter är författat av Axel Bruns och Hallvard Moe. Boken har eget Twitterkonto och en egen hashtag, #twitsocbook.

16 mars 2014

Gamla nyheter blir som nya när ÖP tänker nytt för Twitter

Igår lördag hade @oldnewsopse premiär på Twitter.
Gårdagens världspremiär står Östersunds-Posten för! Ja, jag är i alla fall nästan säker på att det är världspremiär. Det bör hur som helst vara Sverigepremiär, och det är inte illa det heller.
     Igår lördag lanserades nämligen Twitterkontot @oldnewsop, där redaktionen blåser liv i en gammal klassiker och återpublicerar gamla nyheter. I papperstidningsformen hette det saker som "ÖP idag för 50 år sedan", och bestod av en kort notis om någon av den dagens nyheter eller annonser från förr. I Twitterversion består den av en rubrik och en enkel bild från valfri gammal tidning. Som i exemplet jag återpublicerar här.

Jag blev hur som helst riktigt glad när jag såg kontot, och det säger jag inte bara för att glädja mina forna kollegor. Det är hur som helst inte så många av mina forna kollegor kvar på redaktionen.
  • Till att börja med skapar faktiskt Östersunds-Posten något helt nytt. Det finns visserligen en rad historiska konton på Twitter, men ingen svensk lokaltidning publicerar så vitt jag vet gamla nyheter på det här viset. Rätta mig gärna om jag har fel. 
  • Redaktionen utnyttjar en av de mest värdefulla resurser en lokaltidning har – arkivet. Och man gör det utan att det egentligen kostar så mycket i tid eller i andra resurser. Det är lätt att ta en bild och tweeta en rubrik.
  • Redaktionen utnyttjar också en annan av sina tillgångar – ett alldeles eget, unikt lokalt material. Det finns ingen annan än Östersunds-Posten som kan twittra ut gamla nyheter från Östersunds-Posten. När redaktionen visar sina långa historiska anor på det här viset bygger redaktionen också sitt varumärke och sin trovärdighet.
  • Trots den ringa arbetsinsatsen skapas ett material med högt läsvärde för många läsare. Det kommer att vara kul att följa kontot på Twitter! Därigenom bygger redaktionen också läsarlojalitet. Alla Östersunds-Postens läsare använder inte Twitter, men den minoritet som gör det får ett litet mervärde genom att följa kontot.
  • Dessutom finns möjligheten till interaktion, alltså att läsarna inte bara retweetar och sprider vidare utan att de också pratar om de gamla nyheterna eller bidrar med egna gamla klipp och minnen kring dem.  

Jag är övertygad om att Östersunds-Posten med sitt @oldnewsopse-konto har hittat ännu en pusselbit i hur man som redaktion bygger relationer till sin publik i sociala medier. För det är trots allt det som det här handlar om, att hitta nya sätt att vara relevant för sina läsare på olika plattformar och i olika flöden. Ska jag försöka peka på en "produktutveckling" skulle det vara att länka in flödet på webben och i appen, och att länka in det på Facebook-sidan för att på så sätt nå en bredare – och större – grupp läsare.
     Och jag är fullständigt övertygad om att en rad lokaltidningsredaktioner redan i morgon startar egna konton med nyheter från förr.

NRK bjuder på slow-kvitter med tjat

Jag har ju skrivit om fåglar här på bloggen förut. Dels fascinationen att följa ett fiskgjusepar under en häckningssäsong, dels svenska lokaltidningars… ja, ska vi kalla det holkbluff. Jag har också skrivit om slow-tv och den enorma tittarsuccé konceptet visat sig vara i framför allt Norge.
     Nu har NRK förenat fåglar och slow-tv i något som de kallar piip-show och som jag istället kallar slow-kvitter. Helt enkelt en webbkamera med live-streaming från ett fågelbord de lux. Där är inte full fart hela tiden, men det tittar in køttemeis, blåmeis och spettemeis regelbundet, samt dompap, løvmeis, grønnfink, bokfink och kjernebitare. I chatten svarar ornitologer på allehanda spörsmål (det är det jag kallar "tjat" i rubriken).
     När häckningen startar blir det direktsändning från holk.
     Så där, det blev en liten lektion i norska också!

Piip-show hittar du här.

9 mars 2014

Debatt på Medieormen om Förtroendebarometern
och det bristande förtroendet för Twitter

Under MEG presenterade Medieakademin (sic!) den så kallade Förtroendebarometern. Och Twitter  gick i taket, eftersom förtroendet för Twitter uppgavs till 7 procent. Att jämföra med till exempel förtroendet för Sveriges Radio (73 procent), Ikea (59), sjukvården (46), lokala tidningen (46), regeringen (41), kungahuset (37), eller Aftonbladet (13).
     I ett försök att reda ut begreppen och dessutom peka på några svagheter i undersökningen skrev jag en artikel till Medieormen, Förtroendebarometern säger inte mycket om förtroendet för Twitter.


Fotnot: Med Twitter menar jag i texten ovan två saker. Det Twitter som gick i taket är det flöde som jag själv följer och som består av bland annat medieforskare, mediemänniskor, journalister, sociala medier-strateger och sociala medier-debattörer. Vilket Twitter som Medieakademin (sic!) mätte förtroendet för vet jag inte riktigt, och det är ett av problemen med mätningen.

MEG börjar hitta sin form och sin publik

Lokaltidningarna MittI hade en av de mest välbesökta montrarna.
I veckan var det dags för årets MEG, Mediedagarna i Göteborg. Jag var där, lyssnade på en hel del seminarier, gick runt bland utställarna och samlade intryck. Årets program kändes betydligt mer relevant och intressant än fjolårets. Mitt intryck är också att mässan börjar hitta sin form – och sin publik.
     Jag hade tänkt försöka twittra flitigt från de seminarier jag lyssnade på. Det blev inte riktigt så, utan jag lyssnade mest. Jag antecknade också flitigt för att kunna referera från en del av seminarierna, men konstaterade ganska snart att andra gjorde det mycket snabbare och bättre – utan att jag behövde anstränga mig det minsta.
     Istället bjuder jag på en samling länkar till de material från mässan: