31 juli 2014

"Åsikterna är mina egna" – 13 procent
av alla journalister twittrar med förbehåll

13 procent av landets journalister på Twitter har någon form av förbehåll (ibland också kallat disclaimer med ett låneord från engelskan) i presentationen på sina personliga Twitterkonton.
     Med förbehållet vill journalisten markera att hen twittrar som privatperson, att eventuella åsikter inte kan tillskrivas arbetsgivaren/redaktionen, eller att en retweet inte nödvändigtvis betyder att journalisten håller med om innehållet i det hen skickar vidare till sina egna följare.
     Ett sådant förbehåll kan se ut på olika sätt. "Twittrar privat", "Åsikterna här är mina egna" samt "RT betyder inte medhåll" är typiska formuleringar.

Jag har funderat en hel del på om jag tycker att 13 procent är en alltför låg andel eller inte, och kommit fram till att den kanske egentligen ska ses som onödigt hög. Det handlar trots allt om personliga konton, i eget namn.
     Även om nio av tio journalister i sin presentation talar om att de är journalister, och många dessutom talar om var de jobbar, så handlar det om konton som journalisterna själv har det fulla ansvaret för, juridiskt såväl som etiskt.
     Arbetsgivaren har ingen möjlighet att styra hur dess journalister sköter sina sociala medier-konton. Kollektivavtalet (§3) ger anställda journalister långtgående yttrande- och åsiktsfrihet.
     Det viktiga undantaget är anställda vid public service som "är skyldiga att i offentliga sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska området, med fog kan ifrågasättas. I alla frågor som rör relationer till personer, företag eller institutioner skall medarbetare inom public service-företagen alltid handla så att tilltron till dennes opartiskhet i tjänsten inte med fog kan ifrågasättas" (§3.2). Ett generellt förbehåll i sin Twitterpresentation räcker med andra ord inte för den public service-journalist som vill ta ut svängarna, utan hen är alltid tvungen att tänka på hur hen uttrycker sig.
     Enligt det här synsättet borde alltså inte journalister behöva ha något förbehåll i sina Twitterpresentationer.

Samtidigt kan jag tycka att 13 procent är på tok för lågt. Det kan vara svårt för utomstående att göra skillnad mellan det journalister producerar i sin yrkesroll (nyheter, krönikor, analyser etc) och det journalister skriver i sin mer personliga roll på Twitter. För att ta bara ett exempel: Niklas Svensson är för många alltid reporter på Expressen, vare sig man läser en politikerintervju i tidningen eller på Twitter om hur han tänder grillen inför kvällens middag.
     Man kan också se på saken ur ett varumärkesperspektiv. Ett varumärke är aldrig starkare än dess enskilda beståndsdelar. Journalisters personliga sociala medier-aktiviteter blir en del av redaktionens varumärke, vare sig man vill eller inte. Är journalisten social på Twitter, svarar på frågor, uttrycker sig väl, skriver intressant, så spiller lite av det positiva intrycket över på arbetsgivaren (om hen har talat om var hen jobbar). Uppför sig journalisten som en buffel eller uttrycker kontroversiella åsikter kan det i ett slag sänka förtroendet för hela redaktionen.
     Enligt det här synsättet borde alltså alla journalister ha ett förbehåll i sina Twitterpresentationer. Men det skulle antagligen ändå inte hjälpa. Den som vill sätta likhetstecken mellan en enskild journalists uppfattning och hela redaktionens kommer att göra det i alla fall.


Fotnot: Urvalet består av 2 543 journalisters presentationer på Twitter. Sveriges Radios utvecklingsredaktör för sociala medier, Yasmine El Rafie, skriver om företagets rekommendationer för sociala medier för de medarbetare som bevakar valrörelsen på Medieormen. I företagets sociala medier-handbok finns rekommendationer för samtliga medarbetare.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här (140728), Journalisten på Twitter – så här ser hen ut (140729), Twitters öppna API, bakgrundsvariabler och bristen på kontaktinformation (140730)

30 juli 2014

Twitters öppna API , bakgrundsvariabler
och bristen på kontaktinformation

"Baksidan" av min datamängd med bakgrundsvariabler. Variablerna 1–10 är hämtade via Twitters öppna API, resten kodar jag manuellt.
Mitt avhandlingsprojekt handlar om hur journalister använder sociala medier. Hittills har jag analyserat surveydata från de svenska journalistundersökningarna. Under hösten kommer jag att gå vidare med en innehållsanalys av journalisters twittrande, och jag har just kodat färdigt mina bakgrundsvariabler.
     Mina bakgrundsvariabler hämtar jag från dels journalisternas egna presentationer på sina konton, dels den information som finns om varje konto. Antalet följare och följda, när kontot skapades, antal uppdateringar etc. All den här informationen är tillgänglig via Twitters öppna API, och på fackspråk heter det att man skördar (på engelska harvest) data när man låter ett specialprogram samla in den information man är intresserad av.
     Bakgrundsvariablerna behöver jag för att kunna analysera innehållet i de svenska journalisternas twittrande. Twittrar manliga journalister annorlunda än kvinnliga? Spelar det någon roll hur länge man haft sitt konto? Spelar det någon roll hur ofta man uppdaterar, alltså hur pass aktiv man är? Twittrar Stockholmsjournalisterna annorlunda än de som bor utanför tullarna? Twittrar public service-anställda annorlunda än kvällstidningsfolket eller frilansarna?
     Bakgrundsvariablerna är också väsentliga för att jag ska få en uppfattning om representativiteten i mitt urval. Genom att jämföra mina siffror med till exempel data från journalistundersökningarna kan jag se om urvalet har en rimlig fördelning vad gäller åtminstone kön och arbetsplats. Ju bättre överensstämmelse, desto mer vågar jag generalisera till en större population. 

* * *

Jag hittar inte alla de bakgrundsvariabler jag vill ha om alla konton i mitt urval (2 543 journalistkonton). Ålder, till exempel – i mitt urval tror jag det är tre individer som talar om hur gamla eller rättare sagt unga de är, och några ytterligare som antyder att de nått pensionsåldern. Men jag hittar förvånansvärt mycket, framför allt när jag kodar innehållet i presentationerna manuellt:
  • De vanligaste arbetsplatserna är SR (14 procent), SVT (9) och kvällstidningarna (8). 26 procent anger inte arbetsplats.
  • 50 procent bor eller arbetar i Stockholm.
  • De beskriver sig själva i första hand som journalist (35 procent), reporter (15) eller redaktör (10).
  • Bara 6 procent har kontaktuppgifter (e-post eller telefon) i sin presentation.
Jag vet inte varför så få journalister har med kontaktinformation i sina Twitterpresentationer.  En rimlig förklaring är att det ju faktiskt går utmärkt att kontakta journalister på Twitter, och att en e-postadress eller ett telefonnummer därmed är ganska onödigt.


Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här (140728), Journalisten på Twitter – så här ser hen ut (140729)

29 juli 2014

Journalisten på Twitter – så här ser hen ut

Så här presenterar sig medianjournalisten på Twitter. Presentationen är skriven med utgångspunkt i de mest frekventa orden i ett urval av journalisters egna presentationer.
Det typiska journalistkontot på Twitter – det som tillhör medianjournalisten, om jag får kalla henom så – ser ut så här (uppgifterna är medianvärden på ett urval av 2 543 konto):
  • följer 428 konton
  • 434 följare
  • 1 488 uppdateringar
  • 10  4  listor
  • skapades i augusti 2010
  • hör hemma i Stockholm 
Man kan säkert ha starka och mer eller mindre välgrundade åsikter om huruvida de här siffrorna är "bra" eller inte. Kanske är man själv mycket mer aktiv och tycker att en journalist med knappt 1 500 uppdateringar har missat hela poängen. Eller så tycker man att journalister bör vara mer återhållsamma i sina sociala medier-aktiviteter.
     Oavsett vilken inställning man själv har till Twitter är det bra att komma ihåg att mediankontot inte representerar något slags idealkonto. Det är också bra att komma ihåg att allt inte syns – många journalister arbetar väljer till exempel att lägga till konton på listor istället för att följa dem.

* * *
Kontot på bilden ovan, @jagarjournalist, har jag skapat för att twittra resultat från min forskning om hur svenska journalister använder Twitter.
     Bakgrundsbilden tillhör kategorin "vackra naturbilder" (eftersom jag är bohuslänning väljer jag naturligtvis granit), och profilbilden genren "actionbild på kontoinnehavaren" (vi kan väl låtsas att det är en flygande reporter som hänger i snörena). De flesta journalister presenterar sig dock med en porträttbild.
     Presentationen är skriven med utgångspunkt i den frekvensordlista jag satt samman utifrån en korpus bestående av 2 543 journalisters Twitterpresentationer. Genom att använda de mest vanligt förekommande orden, och samtidigt se till att det blir lättläst och begripligt (LIX på hela korpusen är 45, alltså "medelsvår, normal tidningstext"), kan man säga att texten presenterar ett typiskt svenskt journalistkonto.
     Orden har följande placering på frekvensordlistan:
     Jag (19) är (7) en (20) journalist (3) som (8) jobbar (23) som (8) programledare (38) på (1) Sveriges (12) Radio (9) P4 (45). Gillar (22) nyheter (28) och (2) politik (81). Tidigare (41) på (1) SVT (15). Reporter (5) at (27) Swedish (24) Radio (9).


Fotnot: Att jag väljer att beskriva medianjournalisten som en hen är för att det finns lika många manliga som kvinnliga journalister på Twitter. Att utse endera könet till "typiskt" känns bara löjligt.

Uppdatering 140731: Jag läste fel i mina datakörningar, och uppgav 4 listor – vilket är typvärdet – istället för det korrekta medianvärdet 10 listor.

Uppdatering 150808: Det finns inte längre något @jagarjournalist-konto på Twitter. Jag twittrar om min forskning på @ulrikamhedman.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här (140728)

28 juli 2014

De tio vanligaste orden när svenska journalister
beskriver sig själva på Twitter – läs listan här

Semestern är slut och jag börjar titta på min datamängd igen. Den här gången använder jag data från Twitter och ett urval av 2 543 svenska journalister. Samlar man alla de här 2 543 journalisternas presentationer (alltså hur de beskriver sig själva på maximalt 160 tecken i sin Twitterprofil) och gör ett ordmoln av alla 29 288 ord så blir resultatet som i bilden nedan.
     Sorterar man bort alla småord som på, och och i och gör en tio-i-topp-lista med substantiv och verb ser den ut så här (antalet gånger ordet förekommer i hela samlingen av profiler inom parentes).
  1. Journalist (735)
  2. Reporter (341)
  3. Radio (262)
  4. Sveriges (215)
  5. SVT (172)
  6. Twittrar (161)
  7. Redaktör (143)
  8. Gillar (130)
  9. Swedish (128)
  10. Aftonbladet (125)
Topplistan stämmer väl överens med min tidigare forskning om svenska journalister på Twitter, publicerad i Digital Journalismde flitigaste twittrarna finns på Sveriges Radio och kvällstidningarna.
     Jag gillar att ordet gillar hamnar så högt på listan. Det visar att journalister försöker vara lite personliga och berätta något om sig själva som inte nödvändigtvis är jobbrelaterat. (Å andra sidan kan de ju mycket väl gilla jobbrelaterade nyheter, plats 11.)
     Och det överraskar mig att ordet Swedish nämns så ofta. Min tolkning är att många också presenterar sig själva på engelska.
Ordmolnet visar hur 2 543 svenska journalister presenterar sig själva på Twitter. Här kan du göra ett eget ordmoln.
Att göra topplistor med de vanligaste förekommande orden i en korpus (som min samling Twitterpresentationer är), att leka med hur jag vill att mitt ordmoln ska se ut för att passa på bloggen (testa typsnitt, röra om bland orden tills det ser någorlunda snyggt ut och inte minst göra en anpassad färgpalett) och att sätta en buzzfeedifierad rubrik (men jag tror knappast att någon av kvällstidningarna kommer att erbjuda mig ett redigerarjobb igen) hör knappast till det egentliga forskningsarbetet.
     Men jag måste ändå göra frekvenskörningar på alla variabler i min datamängd, leta outliers, fel och orimligheter, och börja fundera på hur saker hänger ihop i relation till teori och tidigare forskning. Att leka lite med min empiri på det här sättet är helt enkelt ett sätt för mig att börja lära känna mitt material. 


Relaterade inlägg: De twittrande journalisterna visar journalistikens framtid (140518)

20 juli 2014

Dumt att alltid lita på Twitter

Törs man lita på Twitter när det gäller att få en bild av vad som händer vid en specifik plats eller under ett skeende? I stort sett, skulle jag säga, förutsatt att man besitter ett normalt och sunt mått av källkritik och vet hur man verifierar bilder etc (se förra inlägget).
     Men man måste komma ihåg att ibland så överdriver folk. Rejält.
     Jag läser en text av Jingyu Yuan, "Gunman at Yale" so worth tweeting! How 'citizen journalists' can turn a drama into a crisis on social media. Yuan befann sig på Yale när det larmades att en misstänkt beväpnad man befann sig på campus. Polisens insatsstyrka anlände ungefär samtidigt som mediernas liverapporteringsbussar. Men medan medierna – faktiskt – höll sig till icke-spekulativa faktauppgifter i sina livesändningar, så började ungdomarna på campus (även Yuan) att Twittra ganska överdrivet. Ett av målen var att få taggen #gunmanatyale att trenda – vilket de också lyckades med. Så här skriver Yuan i sin läsvärda text:
"People who were witnessing this, including me, tried every means to sensationalize the story and exaggerate their feelings, driven by the thought that this could be an once-in-a-lifetime thrilling experience worth bragging about."
När man för en gångs skull står i händelsernas centrum är det lätt att överdriva dramatiken lite. Det gäller jakten efter beväpnade män på campus i USA likaväl som något annat, stort som smått.
     Det är egentligen inte så konstigt. Det gäller bara att komma ihåg att det är så det fungerar.



Relaterade inlägg: Utmärkt handbok i konsten att verifiera material (140720)

Utmärkt handbok i konsten att verifiera material

Det händer mycket i världen just nu. För journalistiken betyder det att beroendet av andra källor än de officiella och de egna korrespondenternas ögon är stort. Samtidigt har redaktioner världen över blivit mer och mer medvetna om hur de kan verifiera bilder, filmer och annat som sprids via sociala medier.
     En utmärkt handbok i hur redaktioner kan arbeta med att verifiera material är Verification Handbook (pdf) (redaktör Craig Silverman), där bland annat journalister från BBC visar hur man enkelt kan gå tillväga.
     Även andra än journalister skulle ha glädje av att läsa den. Källkritik behöver inte vara svårt, även om det ibland är komplicerat.

7 juli 2014

BBC har äntligen bestämt sig – falsk
objektivitet om alla ska komma till tals

Trots att jag har arbetat många år som journalist och numera är medieforskare så misströstar jag rätt ofta vad gäller vetenskapsjournalistiken. Därför blev jag så glad idag när jag läste BBC:s Trust Conclusions on the Executive Report on Science Impartiality Review Actions (långt namn, jag vet, det betyder ungefär BBC:s nya policy för vetenskapsjournalistik). Där står det nämligen:
  • Det är alldeles för många gubbar i vetenskapsjournalistiken, både som programpresentatörer och som representanter för vetenskap och akademi. BBC försöker lösa problemet genom att anställa fler kvinnor på vetenskapsredaktionerna, och genom att aktivt försöka balansera andelen män och kvinnor som syns och hörs. Dessutom har BBC tillgång till en expertdatabas med bara kvinnor, vilket fått effekt även i den "vanliga" nyhetsrapporteringen.
  • Det är  alldeles för många gubbar från Oxford, Cambridge och London som syns i vetenskapsrapporteringen. Detta försöker BBC lösa på ungefär samma sätt som gubbfrågan, även om BBC fortfarande argumenterar för att de väljer medverkande akademiker utifrån "meriter".
  • BBC:s journalister och redaktionsledare får fortsatt vetenskaplig vidareutbildning genom seminarier och workshops. Via College of Journalism hittar man flera exempel.
  • Men viktigast av allt: BBC konstaterar att i vetenskaplig rapportering är det viktigt att faktiskt se till vetenskaplig konsensus, och i vetenskapsjournalistik är inte journalistisk objektivitet detsamma som att släppa fram så många avvikande uppfattningar som möjligt. 
Den här sista punkten är viktig: Fakta är med andra ord ingen åsikt som kan debatteras. Klimatförnekare och andra (vissa av dem onekligen "knäppgökar", som Journalisten väljer att kalla dem när tidningen rapporterar om BBC:s nya policy) kommer också fortsättningsvis att få medieutrymme, men inte så mycket, och forskning kommer fortsatt att granskas. Så här skriver man:  
"The key point the workshops tried to impart is that impartiality in science coverage does not simply lie in reflecting a wide range of views, which may result in a 'false balance'. More crucially it depends on the varying degree of prominence such views should be given. In this respect, editorial descisions should be guided by where the scientific concensus might be found on any given topic, if it can in fact be determined."
Nu önskar jag att svenska redaktioner tar efter. Fakta är ingen åsikt. Det är viktigare att debattera vad vi kan och ska göra mot klimathotet, till exempel, än att i all oändlighet låta en minoritet debattera om det existerar.
     Kom ihåg att journalistik är en av människors viktigaste källor till kunskap. Hur ska man själv kunna avgöra vad som är sant när fakta har gjorts till en åsikt? 

* * *

Objektivitet är ett av de allra starkaste journalistiska idealen, det visar till exempel JMG:s journalistundersökningar. Men objektivitet är inte det samma som att rikta mikrofonen åt två håll och låta alla prata lika länge, det leder till en falsk objektivitet.
     Denna falska objektivitet är, enligt min uppfattning, åtminstone till delar resultatet av en latmaskjournalistik som i tider av redaktionella besparingar tycks tillämplig på alla möjliga fält, inte bara inom vetenskapsjournalistiken. Man slipper lägga tid och kraft på ta reda på vad fakta egentligen är eller var konsensus ligger, och man har alltid ryggen fri. Exemplen är otaliga.
    


Fotnot: "Låt alla komma till tals"-förespråkarna inom journalistiken påpekar ofta att vetenskap är ingen sanning – det som är bortitok idag kan vara sanning i morgon. Ja, så är det. Men är inte akademin en bättre arena för den typen av debatter än journalistiken?