28 december 2015

Årsbästalistornas tid: 5 mest lästa på Eftertänkt

Har du sammanfattat ditt 2015 ännu? Jag hoppas att året var bra. Mitt eget år sammanfattas rätt väl med en topplista över årets (hittills) mest lästa inlägg. Känns lite skönt ändå att inlägget som pekar ut mig själv som ett problemet i alla fall inte toppar listan.
  1. Visst, "alla kan lära sig Twitter själva", men begriper alla på Twitter vad de håller på med? 
  2. Det är jag som är själva problemet 
  3. NordMedia2015: Vad gör Twitter med journalistiken? 
  4. Lokalpressens läsartapp går allt fortare – och de yngre slutar läsa oavsett plattform 
  5. Svenska journalister älskar schlagern 
Listan toppas av två debattinlägg (om sociala medier och om medieforskning), två av texterna presenterar färska resultat från min egen forskning om sociala medier i journalistiken, och den femte texten hänvisar till aktuell publikforskning som ett par av mina kollegor på JMG står bakom. 

Årets bubblare är min fågelfotoblogg No Rare Birds, med bilder på för det mesta helt vanliga småfåglar och kanske inte full skärpa alla gånger.

16 december 2015

Osäker på vad du kan göra i sociala medier?
Gör som advokaterna!

Svenska advokatsamfundet har nyligen publicerat ett policydokument om vad advokater kan och bör göra i sociala medier – och kanske framför allt vad de inte ska göra.
     Advokaters verksamhet regleras av såväl lagstiftning som skarpa yrkesetiska regler och en uppfattning om vad som är god sed. Dessutom arbetar de med många gånger ytterst känsliga ärenden, vare sig det gäller brottsmål eller affärsjuridik, och måste skydda sina klientintressen.
     Den nya policyn "för advokaters användning av sociala medier" är kanske mer ordrik än många av de policydokument jag sett tidigare. Å andra sidan är den grundlig. Och väl värd att läsa även för andra yrkesgrupper som liksom advokater är en profession eller en semiprofession, som läkare, journalister och lärare.

Ladda ner Policy för advokaters användning av sociala medier (pdf).

11 december 2015

Idag firar JMG 25 år – grattis till oss!

Idag firar JMG att det är 25 år sedan institutionen bildades. Vi gör en massa saker vid JMG – utbildar studenter i medie- och kommunikationsvetenskap och i journalistik, till exempel, och forskar inom de här områdena. Den som vill läsa mer om verksamheten vid JMG som den ser ut nu gör det lättast här.
     Jag vill istället tipsa om en artikel av Monika Djerf-Pierre och Mats Ekström med den lite överskriftsaktiga titeln JMG Journalism research at the University of Gothenburg, Sweden (publicerad 2013 i tidskriften Journalism Studies). Där beskrivs JMG:s verksamhet ur ett mer vetenskapligt perspektiv, med betoning på våra forskningsområden och -traditioner.

Uppdatering 151215: Artikeln om JMG finns att ladda ner som pdf (gratis) via JMG:s webb.

9 december 2015

RT-fontänerna på #svpol tar stor plats i debatten

Så här ser #svpol ut när man kartlägger vem som retweetar vem. I övre vänstra hörnet finns vad som kan betecknas som vänsterfolk, nertill i mitten den politiska högern, och i övre högra hörnet extremhöger, högerpopulister och SD-anhängare. Det är här de verkliga RT-fontänerna finns, de som ägnar en stor del av sin Twitter-aktivitet till att sprida andras budskap. Graf från forskningsprojektet Vad gör en politisk utsaga framgångsrik?.

Det som ser ut som små lila fontäner uppe till höger i grafen ovan är de så kallade RT-fontänerna på #svpol. Enklast kan de beskrivas som högerpopulister med SD-sympatier som inte har så många egna följare, och som tycks se som sin främsta uppgift på Twitter att återpublicera (retweeta) andras högerpopulistiska budskap.
     Egentligen kan man tycka att eftersom RT-fontänerna inte har så många följare så spelar det inte så stor roll vad de gör. Om det inte vore för att varje RT ger avsändaren lite högre status, lite större tyngd, och att många därför tror att de här åsikterna är mer allmänna än vad de egentligen är. Det är nämligen lätt att mäta det som händer på Twitter, och det är lätt att tro att höga siffror – vare sig det gäller ett kontos antal följare och följda eller antalet RT:s och favoritmarkeringar på enskilda tweets – är det samma som verkligt inflytande.
     Att det är så här är inte helt oproblematiskt. Nyhetsmedier skriver gärna om "Twitterstormar" när de har uppmärksammat att någon eller några fått stort genomslag för en åsikt på Twitter, utan att samtidigt uppmärksamma att de flesta andra kanske inte håller med (se till exempel Thomas Arnroths artikel om näthatet mot årets julvärd Gina Dirawi). Andra tror att svenska Twitter på något vis är representativt för svenska folket eller att debatten på "svpol är representativ för svensk politisk debatt, trots att en minoritet av alla svenskar använder Twitter (och trots att bara fyra procent av internetanvändarna twittrar åtminstone en gång i veckan).

Kartläggningen av retweet-aktiviteten på #svpol, som visas i grafen ovan, är en del i forskningsprojektet Vad gör en politisk utsaga framgångsrik? som drivs av forskaren Jonas Andersson Schwarz tillsammans med företagen M-Brain och Retriever. Ett av projektets syften är att utveckla mer nyanserade metoder för omvärldsanalys, alltså att hitta nya verktyg att "se bakom" antalet RT:s och följare för att bedöma vad som är framgångsrikt på Twitter.
     Delar av det här spännande projektet presenterades under ett heldagsseminarium på Internetdagarna tidigare i höst under rubriken Opinioner och offentligheten online. Förutom en presentation av själva forskningsrapporten (som kan laddas ner här, pdf) diskuterade också flera paneler det svenska debattklimatet i sociala medier och nyhetsmediernas rapportering. Hela seminariet streamades och går att titta på i efterhand (via denna länk) – själv deltog jag i panelen Publicisterna och medielogikerna.


Fotnot: En liten Twitter-grundkurs. Skriver du 140 tecken på Twitter så ses den – i bästa fall – av dina egna följare. Det är Twitters mellan- eller mesonivå. Lägger du till ett @[användarnamn] får den personen veta att du vill hen något, och börjar du din tweet med @[användarnamn] är det bara era gemensamma följare som ser tweeten. Den här dialogen kan man säga utgör mikronivån. Och så finns det en makronivå, och den når du om lägger till en #hashtag, alltså en etikett som andra kan söka på för att se vad folk skriver om just det ämnet. Den mest använda generella hashtaggen för svensk politisk debatt är #svpol, samtidigt som många aktivt undviker att använda #svpol eftersom det ökar risken att utsättas för hat, hot och kampanjer.

Trött på svenska mediepoddar? Lyssna på en norsk!

Det finns gott om svenska mediepoddar, och du som läser den här bloggen har säkert redan en eller flera favoriter. Men jag skulle vilja tipsa om två norska – om inte annat så för att få ett lite annat perspektiv och få lite andra röster i örat. Och tro mig, det går att förstå vad de säger!

MediaPuls görs av Marius Karlsen och Hans-Petter Nygård-Hansen. De pratar om trender i såväl norsk som internationell mediebransch. Avsnitten är ungefär 45 minuter långa.

NRK Betas podcast är inte lika branschfokuserad, utan mer inriktad mot teknologi och nya medier. Lyssna gärna på #5 om hur NRK arbetade med sociala medier under och efter attackerna i Paris. Avsnitten är ungefär 25 minuter långa.

Nekrologen – en genre för sig på Island

För islänningarna är nekrologen synnerligen viktig – så viktig att många håller fast vid sin prenumererade morgontidning just för nekrologernas skull. Varje avliden person uppmärksammas i tidningen till att börja med med en mer allmänt hållen dödsruna, och dessutom ofta ett tiotal personliga minnesord skrivna av vänner och bekanta.
     Island är fascinerande på många sätt och vis, men jag undrar om inte islänningarnas egen fascination för nekrologen är det som förundrar mig mest.
     Lars-Åke Engblom, forskare vid högskolan i Jönköping, har skrivit en översikt över Medieläget på Island som publicerats av Samfundet Sverige–Island. Essän diskuterar bland annat hur dagstidningen Morgonbladid gått från att vara den tidning i världen som hade kanske högsta täckningsgrad till att vara den tidning i världen som kanske tappat mest. Spännande läsning!

7 december 2015

Katten – medieforskarens bästa vän

Matilda, den katt som hjälper mig mest med den praktiska delen av min egen forskning.


Jag gillar att Internet är fullt med katter. Jag älskar alla söta kattbilder som delas i mina sociala medier-flöden. Och jag har stor hjälp av min egen katt i mitt eget akademiska arbete – inte minst ser hon till att hålla tangentbordet varmt när jag arbetar med det, och hon brukar markera text jag inte behöver läsa på papper genom att helt sonika lägga sig över irrelevanta stycken eller artiklar.
     Nu har jag hittat en blogg som tar katten i medieforskningen till en helt ny nivå.

The Meow Factor (ungefär Jamfaktorn) handlar om katter i medierna, på och utanför nätet. Det kan till exempel handla om katter i nyhetsartiklar, eller katter som nätfenomen. Men hela poängen är att man faktiskt gör en analys av materialet också.
     Den medialiserade katten blir till medievetenskap, med andra ord. Ofta rätt kul medievetenskap, dessutom.
     En favorit så här i julklappsköpartider är Thou shalt (not) judge a book by its cover, ett mer tidlöst inlägg handlar om Cult cats.

Enkel guide hjälper bloggaren
hålla reda på reglerna kring marknadsföring

Äntligen ger nu Konsumentverket ut en guide för de regler och lagar som gäller marknadsföring i bloggar och andra sociala medier.
     Tänker man efter är det ganska självklart att samma regler gäller här som annars, men att många har utgått från att det inte är så i kombination med att ingen riktigt försökt se till att reglerna efterlevs har lett till en situation där nästan anything goes.
     Med sin guide hoppas Konsumentverket råda åtminstone lite bot på detta. Guiden går att ladda ner här (pdf).

Vad är det då som gäller? Jo, i korthet följande:

  • All marknadsföring ska märkas, alltså man måste tala om att det handlar om marknadsföring och vem som står bakom den.
  • Det är marknadsföring om man får betalt eller får ersättning på annat sätt för att skriva om vissa produkter eller tjänster, till exempel om man får en tröja för att skriva om en nätbutik eller ett par böcker som man kan låta läsarna tävla om.
  • Man måste vara särskilt uppmärksam om det handlar om marknadsföring som riktar sig till barn. Till exempel är det förbjudet att uppmana barn att köpa något

Konsumentverkets guide är inte riktigt komplett, som jag ser det. Följande faller visserligen utanför Konsumentverkets ansvarsområde, men hade kunnat få plats ändå eftersom det ändå ligger så nära ämnesmässigt:

  • För det första att den inte tar upp lotterier, och det är lite synd. Lotterier är nämligen i princip förbjudna om du inte är en juridisk person med ideellt ändamål, och dessutom måste alla lotterier ha tillstånd. I stället för lotterier kan man ha tävlingar, men då gäller att det måste finnas någon form av tävlingsmoment också.
  • Den som får ersättning i någon form för marknadsföring på sin blogg eller på till exempel Instagram ska skatta för inkomsterna
  • Dessutom gäller det att ha koll på plattformarnas egna regler för marknadsföring och/eller tävlingar. Till exempel har Facebook ganska stränga regler, och blir man påkommen kan man förlora sitt konto. 

Ny forskning: Unga är mer intresserade
av politiska nyheter än vad många kanske tror

Unga som är intresserade av samhällsfrågor och politik beskriver sig inte nödvändigtvis som "politikintresserade". Det gör att forskningen ofta underskattar ungdomars intresse för de här frågorna. Men ungdomar håller sig uppdaterade om vad som händer, inte minst med hjälp av sociala medier. Samtidigt som de uppskattar snabbheten i de sociala medierna ser de också faror i att flödena kan ge en ensidig eller rent av falsk bild av vad som händer.
     Det visar Malin Sveningsson i studien "It's only a pastime, really": Young people's experiences of social media as a source of news about public affairs som nyligen publicerats i tidskriften Social Media + Society.
     Artikeln är publicerad som open access, och går alltså att läsa gratis.

2 december 2015

Nyhetsmediernas spelgestaltning en av orsakerna
till det sjunkande förtroendet för nyhetsmedierna

Nyhetsmedier vill gärna beskriva politik som ett spel – det handlar om att "vinna" debatter, röster och omröstningar, en partiledare kan vara en "förlorare" om senaste opinionsmätningen visar minus etc. Men vilka konsekvenser får detta för förtroendet för politiker och för medierna?
     Att spelgestaltningen spelar roll för förtroendet för politiker har visats i tidigare forskning – ju mer spelgestaltning, desto lägre förtroende för politikerna. I Contagious media effects: how media use and exposure to game-framed news influence media trust, som nyss publicerats i Mass Communication and Society, visar David Nicolas Hopmann, Adam Shehata och Jesper Strömbäck att spelgestaltningen dessutom spelar roll för förtroendet för medierna – ju mer spelgestaltning, desto lägre förtroende för medierna. Utom för kvällstidningarna, där gäller märkligt nog det omvända.
     I studien undersöks också hur användning av nyhetsmedier påverkar förtroendet för medierna. Också där skiljer kvällstidningarna ut sig på så sätt att kvällstidningsläsning leder till sjunkande förtroende för andra nyhetsmedier.
     Den som vill läsa mer men inte har tillgång till fulltext av tidskriften kan läsa en sammanfattning på svenska på Jesper Strömbäcks blogg: Ny studie om förtroendet för medierna.

23 oktober 2015

Om namnpubliceringar, sociala medier och nya spelregler

Det finns många och goda skäl för medierna att inte publicera namn på misstänkta – eller dömda – gärningsmän och brottslingar. För det mesta är heller inte namnet särskilt relevant. Ibland publicerar medier namn på en gärningsman ändå, ofta med hänvisning till ett omfattande allmänintresse och ofta utifrån långa och noga överväganden. Namnpubliceringsbeslut är inget som fattas lättvindigt. De pressetiska reglerna ger god vägledning; till exempel säger reglerna att särskild hänsyn ska tas vid publiceringar som rör barn och unga.

Det finns dock en aspekt i den här frågan som inte berörs explicit i de pressetiska reglerna, och som i alla fall jag inte har hört diskuteras i den medieetiska debatten. Jag tror vi måste ta den debatten nu.
     När ett namn på en misstänkt gärningsman publiceras idag gör många av oss en sökning på det namnet. Inom någon minut vet vi telefonnummer, bostadsadress, hur huset ser ut, civilstånd, vilka som bor på samma adress, eventuella bolagsengagemang… Sedan går vi över till de sociala medierna och börjar med att leta reda på Facebookprofilen och profilerna på andra plattformar. Och där, tillsammans med uppgifter om musiksmak och spelade spel, finns vänlistan. Mamma, farfar, syskon, kompisgänget, partner, barn, kusiner, gamla skolkompisar, fotbollslaget, grannar – allt i en enda salig blandning.
     Och det är här som det slår över för somliga som nu börjar kartlägga personerna på vänlistan. En del av dem – föräldrar? syskon? – kommer att få ta emot hot och hat. Många – kompisarna? kusinerna? grannarna? – kommer att få en släng av "guild by association"-sleven- Andra kommer att få se sina personuppgifter publicerade i diverse forum.
     I de här vänlistorna finns barn och unga. Och vuxna personer som faktiskt är helt oskyldiga.

Det är inte mediernas fel att folk är nyfikna och letar reda på fler uppgifter än de som publiceras. Vi drivs alla av ett djupt behov av att försöka förstå vad det är som händer, och varför. Men spelplanen har ändrats. Och jag tror att medierna från nu måste ta med den här aspekten när de fattar sina beslut om namnpublicering av misstänkta gärningsmän och brottslingar. Vad kommer en namnpublicering att betyda för den misstänktes saliga blandning av vänner och kontakter på sociala medier.
     Märk väl: Jag förespråkar inte en ännu mer restriktiv hållning vad gäller namnpubliceringar. Men vi lämnar helt andra digitala spår efter oss idag, samtidigt som många av oss blir allt bättre på att leta. Den aspekten måste ansvariga utgivare ha med sig när de fattar sina publiceringsbeslut.


Uppdatering 19:20: Vad gäller den aktuella attacken mot en skola i Trollhättan har någon under dagen plockat ner gärningsmannens Facebookprofil. Hur det ser ut på övriga sociala medier vet jag inte. 

24 september 2015

Hot och hat och pressetik – ett
samtal om yttrandefrihet på Bokmässan

Det är bokmässa i Göteborg och allting är sig likt. Förutom att i år trängs alla kulturmänniskor med den strida strömmen av flyktingar på Centralen. Samma vilsenhet i blicken, samma längtan efter en kopp rykande varmt kaffe och något litet att äta, samma trötthet efter en mer eller mindre strulig resa. Där slutar också alla likheter. Kulturmänniskorna tar sig till bokmässan och alla seminarieprogram, de flyende vet i många fall inte vart de ska ta vägen alls.

* * *

I morgon fredag medverkar jag på Bokmässan och pratar pressetik, hot och hat.
     Debattklimatet i det digitala och sociala medielandskapet upplevs av många som allt hårdare, och många så kallade alternativa medier tänjer eller struntar i de pressetiska gränserna. Vad betyder detta för journalistiken och för publiceringsbesluten? Om detta samtalar jag med Gävle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och SvD:s chefredaktör Fredric Karén. Programpunkten ingår i entrébiljetten.


Det är tvära kast på SvD:s scen – Jonas Hassen Khemiri pratar om skrivande halvtimmen innan och efteråt kommer det att handla om meningsfulla jobb och kontorslandskap.
     JMG och Göteborgs universitet har en egen monter på mässan och seminarie- och monterprogram med yttrandefriheten som genomgående tema. JMG:s program kan du läsa mer om här.

PS: Vill du prata sociala medier i journalistiken med mig i morgon? Hör av dig så kan vi bestämma träff!

Fotnot: SvD summerar sin fredag i montern här (och här).

15 september 2015

Publicerat: Min recension av Hermidas #telleveryone

På uppdrag av tidskriften Digital Journalism har jag recenserat boken Tell Everyone: why we share and why it matters av Alfred Hermida. Hermida är en av de ledande forskarna när det gäller sociala medier i journalistiken, och i Tell Everyone ger han en populär- och tvärvetenskaplig förklaring till varför vi delar i sociala medier, och vad det egentligen betyder.
     Jag tycker boken är lättläst (finns bara på engelska än så länge) och att den ger många nyttiga insikter i hur delningslogiken i sociala medier fungerar. Dock hade jag gärna sett ett kapitel om vad delningslogiken betyder för dagens och framtidens journalistik.
     Hela recensionen finns här. Om du inte har tillgång till Digital Journalism så mejla mig så delar jag med mig av ett av mina "författarex".

My views on #telleveryone:
lots of takeaways but I miss one answer

I have reviewed Alfred Hermida's Tell Everyone: why we share and why it matters for Digital Journalism, and it's now online. In short, I find it to be an "easy read with lots of takeaways" and insights on the sharing logic of social media, but it does not answer the question of why it matters for journalism.
     You can find my review here. If you don't have access to Digital Journalism please let me know, and I will send you a link to one of my (limited numbers of) free author's copies.

10 september 2015

Från Leeds till Cardiff och journalistikens framtid

Jag är fullmatad med intryck från konferensen i Leeds tidigare i veckan. Men mer intryck ska det bli, idag startade nämligen konferensen Future of Journalism i Cardiff. Det blir två dagar med fokus på journalistikens risker, hot och möjligheter.
     På programmet finns paneler om sociala medier i journalistiken, lokaljournalistikens framtid, datajournalistik, nyhetspubliken, nyhetsproduktion… Och de som deltar i konferensen och presenterar sin forskning får räknas som Europas ledande journalistikforskare.

Jag är inte här bara för att lyssna och lära. I morse presenterade Jenny Wiik och jag vårt arbete Journalistic Twitter branding on a neoliberal labour market (alltså samma som vi presenterade i Leeds i måndags.)
     Och i morgon eftermiddag presenterar Monika Djerf-Pierre Appropriating social media: The changing uses of social media among journalists across time, med Marina Ghersetti och mig som medförfattare.
     Jag återkommer med texter om de här studierna längre fram.

7 september 2015

Kapitalet, kulturen, medierna
och de twittrande journalisterna

Just nu befinner jag mig i Leeds på en för mig ganska annorlunda konferens, Capitalism, Culture and the Media. I programmet beskrivs konferensen som att den (fritt översatt) "vill utgöra ett forum för konceptuella och empiriska analyser av sambanden mellan kapitalism, medierna och kulturen, oavsett teoretisk utgångspunkt (Marxistisk eller annan) och oavsett forskarnas ämnesområde".
     Jag och JMG-kollegan Jenny Wiik deltar i konferensen med en presentation av vårt gemensamma paper Journalistic Twitter branding on a neoliberal labour market.
     Jag återkommer med en text om den studien längre fram.

30 augusti 2015

Vad kan industrikriser lära oss om journalistiken?

Hur ställer journalistiken ansvariga ministrar till svars för en industriell kris? Mats Ekström, Monika Djerf-Pierre, Bengt Johansson och Nicklas Håkansson har analyserat ett 30-tal så kallade ansvarsintervjuer från krisernas 70-tal (textil- och varvsindustrin) 00-tal (framför allt Saab).
     Resultaten presenteras i artikeln Negotiating politicians' responsibilities in news interviews i Journalism Practice, för den som är intresserad av hur journalistikens utveckling avspeglas i en bit svensk industrihistoria. 

16 augusti 2015

Lokalpressens läsartapp går allt fortare
– och de yngre slutar läsa oavsett plattform

Lokaltidningarnas vikande upplagor är inte så mycket ett symptom på att lokala nyheter inte längre intresserar läsarna som ett uttryck för att hela dagstidningsmarknaden gungar. Det visar Ingela Wadbring och Annika Bergström i A print crisis or a local crisis? Local news use over three decades, som publicerades i Journalism Studies härom dagen.
     De båda forskarna har följt dagspressläsningen sedan 1989 (med hjälp av siffror från Dagspresskollegiet), och visar att nyhetsläsningen minskar överlag – lokalpress, riksmedia och gratistidningar drabbas lika – och att minskningen går allt snabbare. Och vad värre är (åtminstone om man anser det är viktigt att vi som medborgare tar del av nyheter och lokal debatt): Det tycks som om de yngre generationerna är på väg att överge dagstidningsläsningen helt, oavsett vilken plattform nyheterna levereras på.

14 augusti 2015

"Professional with a touch of love"

De mest frekventa (>50) betydelsebärande substantiv, pronomen och verb i en korpus som består av presentationerna på 2 543 svenska journalisters Twitterkonton. Namn på medieföretag är exkluderade.



En sak till, apropå min presentation på NordMedia 2015: Svenska journalister är väldigt mycket journalister i hur de beskriver sig själva på sina Twitterkonton.
     De mest frekventa substantiven hänger ihop med yrkesrollen – vad man arbetar med, var man arbetar.
     I avdelningen pronomen dominerar första person singular. Och det är inte ett uttryck för twittares egocentrering, utan handlar mer om att när man presenterar sig själv så försöker man i normalfallet undvika ett kungligt vi eller att tala om sig själv i tredje person.
     Tittar vi istället på mest frekventa verb hittar vi ord som beskriver journalisters personlighet. De "twittrar", så klart, men de "gillar" också, allt från trädgårdsarbete till ett eller annat fotbollslag. Och de "älskar".


Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här [140728]

NordMedia2015: Vad gör Twitter med journalistiken?

Trapporna på  KUA2 är verkligen häftiga! 
Idag har jag presenterat pågående (alltså ännu inte riktigt färdigtänkt) forskning kring Twitter i journalistiken på konferensen NordMedia 2015. I panelen om sociala medier i journalistiken fanns också Aske Kammer, Syddansk universitet, och Anders O Larsson, Oslo universitet.
     Min pågående forskning handlar om om hur journalister använder Twitter, utifrån främst data från journalisters privata Twitterkonton. Min utgångspunkt är att i takt med att man blir en mer och mer van twittrare (det engelska begreppet jag utgår från är appropriation) och också använder Twitter för att positionera sig själv (det är lite mer än bara branding), så kan man faktiskt räkna Twitter-kunskaper som en professionell färdighet och tillgång. Som inte alla journalister äger. Så hur skiljer sig olika grupper av journalister i hur de använder Twitter, och vilka konsekvenser har skillnaderna?

Här och nu nöjer jag mig med att konstatera att olika gruppers användning av Twitter skiljer sig åt. Rejält. Somliga twittrar hela tiden, andra knappt alls, somliga har jättestora nätverk, andra mindre. Det har jag skrivit om förut. Den här tabellen visar skillnaderna tydligt, och att en ganska liten grupp journalister står för merparten av aktiviteten:

Kommentar: n=2 543.






Fler siffror finns i den presentation jag visade i morse. Är du intresserad kan du ladda ner den här (pdf).

Istället för att gå in på skillnaderna i detalj ställer jag här och nu fyra frågor. Det är detta som jag ska fortsätta att tänka kring:

  • Fyra av tio svenska journalister använder aldrig eller nästan aldrig Twitter. Om det nu är en professionell färdighet – och i mångas ögon kanske till och med nödvändighet – att kunna använda Twitter, vad händer då med de som inte äger den färdigheten? Och med de som inte kan visa ett aktivt Twitterkonto med vidhängande nätverk på nästa anställningsintervju?
  • Utifrån mina data kan man säga att den grupp som är mest aktiv och har störst nätverk också är väldigt liten, cirka 8 procent av kåren. Man kan misstänka att den här minoriteten står som en slags förebild för hur andra journalister ska bete sig på Twitter. Men är de en bra förebild? Och hur påverkar detta hur journalistiken utvecklas?
  • De allra mest aktiva av svenska journalister på Twitter är män som jobbar på kvällstidningarna. Det är de som syns mest och tar mest plats. Hur påverkar det publikens och allmänhetens uppfattning om vad journalistik och hur journalister är?
  • Och slutligen: Det finns en särskild sociala medier-logik som gör att om man vill bli framgångsrik så ska man blanda professionellt innehåll med personligt och gärna också krydda med lite privat. Gränserna mellan jobb och privatliv suddas ut, ena stunden livetwittrar en journalist från en presskonferens och i nästa delar hen en bild på barnen. Hur påverkar detta de enskilda journalisterna och deras familjer? 


Fotnot: Empiriskt utgår jag i den här studien i första hand från data insamlat från 2 543 svenska journalisters Twitterkonton (antal uppdateringar, storlek på nätverk etc) i kombination med manuellt kodade bakgrundsvariabler för att kunna se skillnader mellan olika grupper.

Relaterade inlägg: Journalisten på Twitter – så här ser hen ut [140729]

Relaterat: Aske Kammer sammanfattar vår panel och konferensen på sin blogg.

Another conference, another presentation

This weekend, I am in Copenhagen, Denmark, and the NordMedia 2015 conference. Media and communication researchers from the Nordic countries are gathered to share the latest research in our field. In the journalism division, where I spend most of my session time, there are presentations on the sharing economy in news, data journalism, social media in journalism, professional practices, framing, media economy…
     Earlier today, I presented a work in progress as part of a social media in journalism-panel together with Aske Kammer, University of Southern Denmark, and Anders O Larsson, University of Oslo. If you are interested, you can download my presentation via this link:
     Work in progress: Patterns of use among Swedish journalists on Twitter (pdf)


Related: Aske Kammer's NordMedia 2015 in review, in which he summarizes the conference and our social media in journalism panel.

11 augusti 2015

Bevakningen av svininfluensan visar skillnader i hur journalistiken fungerar

Jag tänker försöka bli bättre på att skriva om annan svensk medieforskning än min egen. Alltså på klassiskt manér skriva en anmälan när en ny studie från någon av mina JMG-kollegor publiceras i en tidskrift.
     Först ut i den här nystarten är The Partisans, the Technocrats and the Watchdogs. Studien, som är gjord av JMG-forskarna Marina Ghersetti och Tomas Odén tillsammans med Alessio Cornia och Paolo Mancini, har nyligen publicerats i Journalism Studies. 
     Forskarna har jämfört hur mediernas rapportering kring svininfluensan 2009 såg ut i Sverige, Italien och Storbritannien, och använder detta för att visa skillnader i hur journalistiken ser ut och fungerar i de tre länderna. De visar att även om omfattningen av rapporteringen är lika, så skiljer det sig i hur man skrev om svininfluensan. I Italien och Storbritannien blev svininfluensan i högre grad en politisk fråga, och i Italien spelade dessutom tidningens politiska färg roll för hur vinklingen. Svenska medier fokuserade i högre grad på mer tekniska frågor.

Ett cirkeldiagram som säger nästan allt som behöver sägas

Könsfördelningen på 16 svenska nyhetssajter
11 augusti 2015. Källa: Genews.io
De flesta redaktioner idag försöker ha en jämn könsfördelning i det de publicerar, men de flesta lyckas inget vidare. Därför blir jag så glad när jag ser den nya tjänsten Genews. Varje dag räknar Genews män och kvinnor på 16 svenska nyhetssajter, och så publicerar de resultatet i ett enkelt cirkeldiagram.
     Dagens diagram visar att på två män i nyheterna går det en kvinna. Och tro mig – siffrorna kommer inte att se särskilt annorlunda ut imorgon.
     De nyhetssajter som ingår i räkningen just nu är Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, Metro, IDG, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Ny Teknik, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Dalademokraten, UNT, Corren, SVT Nyheter samt Rapport. Det är ett urval som sannolikt speglar också de generella förhållandena, men det vore så klart bra om Genews successivt utökar urvalet till att omfatta samtliga svenska nyhetssajter eller åtminstone till att inkludera ett större urval lokaltidningar och också kommersiella tv-nyheter.
     Överkursen är att utveckla en tjänst som håller reda på i vilken roll människor syns. Om antalet kvinnor och män är lika många, men de som syns i egenskap av makthavare och experter är män och kvinnor samtidigt är i majoritet bland "illustrerande case", så är det ändå inte särskilt jämlikt.


Fotnot: Det mediekritiska nätverket Allt är möjligt bevakar just hur människor skildras i medierna.

4 juni 2015

Hur många forskningsfrågor
har medieforskningen plats för?

Många har läst mitt inlägg i den pågående medieforskningsdebatten (kul!), och kommenterat på andra håll (kul!). Jag är inte helt färdig med debatten. Jag tycker nämligen det finns anledning att – helt kort – påpeka att det Snickars också gör i sina debattartiklar, vid sidan av att underkänna andra metoder än analyser av digital användardata, faktiskt är att underkänna alla andra forskningsfrågor än de som kan besvaras med just digital användardata.
     Precis som om inga andra frågor kan vara relevanta.
     Precis som om bara mediebranschen själv ska få avgöra vilka frågor medieforskningen ska besvara i något slags beställningsforskning.
     Precis som om en fråga faktiskt utesluter en annan.

Den inställningen tycker jag är ganska beklämmande.


Relaterade inlägg: Det är jag som är själva problemet (150603)

3 juni 2015

Det är jag som är själva problemet

Det pågår en debatt om svensk medieforskning. Pelle Snickars, professor vid Umeå universitet med inriktning mot digital humaniora, skriver om "medie- och kommunikationsvetenskapens fullständiga oförmåga att upphöra med 'enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar [med] sociala medier'. Det är just detta som är själva problemet."
     Det är jag – och min forskning – som är själva problemet. Själva debatten tycker jag är lite märklig; den verkar i mycket handla om att skapa medieuppmärksamhet inför lanseringen av en forskningsantologi som publiceras i höst där Snickars är en av författarna. Men jag tycker inte det är helt rättvist att utmåla min forskning som själva problemet, speciellt inte som Snickars inte verkar ha en susning om vad jag egentligen gör eller vilken min forskningsfråga är.
     Jag är inte helt säker på att jag kan få Snickars att byta åsikt om vad själva problemet är. Men jag kan berätta lite om min forskning, min forskningsfråga och mina metodval. Men först en kort beskrivning av själva debatten, så som den publicerats på kultursidorna på Mittmedias sajter (att jag väljer att länka till Östersunds-Posten beror helt enkelt på att det är min gamla arbetsplats).

  • Debatten inleds med Snickars artikel Så trångsynt att man blir mörkrädd (150510). Bland annat vänder sig Snickars mot den forskning som med hjälp av surveystudier kan visa tidsserier över svenskarnas medievanor; i dagens digitala medielandskap är det enda rätta att istället lita till branschens egna användardata, framför allt när politiska beslut ska fattas.
  • Fem medieforskare svarar i artikeln "Vi kan inte lita på maskinernas statistik" (150531). De påpekar att surveystudier inte förlorat i värde bara för att digitala användardata finns tillgängliga – och att surveystudier till skillnad från digitala användardata kan besvara frågor om hur publiken uppfattar och värderar olika egenskaper hos olika medier. Dessutom framhåller de värdet av olika metoder och olika typer av forskning. De fem är Ulla Carlsson, professor vid Göteborgs universitet, Lennart Weibull, seniorprofessor vid Göteborgs universitet, Ingela Wadbring, föreståndare för Nordicom, samt Lars Nord och Jesper Strömbäck, som båda är professorer vid Mittuniversitetet. 
  • Svaret kommer samma dag under rubriken Snickars: Ni skapar ett förakt för medieforskningen (150531). Användardatan "handlar inte om egenuppskattat medieumgänge – utan om ett faktiskt sådant" och det är den typen av data som svenska medieforskning måste utgå ifrån.
  • Också Gunnar Nygren, professor vid Södertörn, svarar Snickars: Löst tyckande istället för fakta (150531). Nygren vill visa medieforskningens mångfald i såväl forskningsfrågor som val av metod, och exemplifierar med forskningen kring sociala medier i journalistiken.
  • Under rubriken Medieforskningens historiska ironi skriver så Snickars (150602) ett inlägg på sin egen blogg. Det är här jag och min forskning (samt närliggande forskning på Södertörn) utmålas som själva problemet.

Hur är det då med min forskning? Jag är intresserad av journalistiken som profession, och av de svenska journalisterna. Vilka är de? Vilka normer och ideal håller de högst? Och hur påverkas professionen av en allt ökande användning av sociala medier? Håller journalistiken på att förändras?
     Jag använder surveydata. Svenska journalistundersökningarna har ställt frågor till svenska journalister vart femte år med start 1989, och med hjälp av den datan finns goda möjligheter att se hur inställningen till olika normer och ideal ändras över tid. Till exempel kan jag visa att de journalister som är flitigast användare av sociala medier har en helt annan inställning till publikmedverkan och -dialog än de mer skeptiska användarna (däremot kan jag inte besvara frågan om vad som är hönan och ägget i det här fallet). Med hjälp av bakgrundsvariablerna i surveydatan kan jag se tydliga skillnader i vilka grupper av journalister som är flitiga användare (yngre samt kvällstidnings- och SR-journalister) och vilka som använder minst (äldre samt journalister på landsortspress). Särskilt intressant är det att se att faktiskt inte alla använder, och att gruppen extremt flitiga användare är rätt så liten – det glöms ofta bort när man pratar om mediedominansen på Twitter, till exempel. 
     Jag använder digital användardata också. Jag har samlat data via Twitters öppna API om hur svenska journalister faktiskt twittrar. I mitt urval har jag alla sorters journalister, från de flitigaste till de som har ett konto de aldrig använder. Den datamängden har jag dessutom kodat på tillgängliga bakgrundsvariabler, som kön och typ av arbete, för att kunna se skillnader mellan olika grupper av journalister. Frilansare är till exempel inte alls så aktiva på Twitter som de borde vara om man ser Twitter som en plattform för personligt varumärkesbyggande och nätverkande.
     Dessutom analyserar jag det manifesta innehållet i det journalister twittrar, genom att göra en manuell innehållskodning av insamlade tweets (det går att låta en algoritm sköta innehållskodningen, men jämförande studier har visat att den blir mer nyanserad om man gör det manuellt). Det senaste jag presenterat från den delen av min forskning är att trots att journalister gärna framhåller betydelsen av att prata med publiken på Twitter så är det sällan man faktiskt gör det. 
      Som ni kanske förstår har jag väldigt svårt att se mig själv som en person som är fullständigt oförmögen att "upphöra med 'enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar [med] sociala medier'" och som en del i "själva problemet". Jag tror heller inte att min forskning är ointressant, vare sig för bransch eller för samhälle. 
     Kan jag besvara mina forskningsfrågor med digital användardata? Nej, det kan jag inte. Ens om jag skulle få tillgång till den. 

Forskare har alltid bråkat. Förr (och kanske fortfarande på sina håll) gick den stora skiljelinjen mellan positivister och hermeneutiker. Idag vill de som, likt Snickars, är sålda på big data och/eller digital användardata positionera sig gentemot alla andra. 
     Till syvende og sist är det ändå så att olika forskningsfrågor kräver olika typer av metod för att kunna besvaras. Snickars beskriver sitt Spotifylyssnande i fjol – 19 570 minuter berättar den digitala användardatan, uppdelat i genrer, artister, vilken apparat han använde när han lyssnade, vilket land han lyssnade i. Och det är ju kul att veta. Eller? Själv undrar jag om Snickars musiksmak skiljer sig från andra medelålders, vita manliga akademikers, om han kanske lyssnar på FM-radio någon gång då och då eller om den strömmande musiken tagit över helt i öronen, vilka nyhetsmedier han följer… alltså frågor som den digitala användardatan inte svarar på. Fast ska jag vara ärlig är jag totalt ointresserad av Snickars egna medievanor – hur en enskild individ beter sig är inte alls lika intressant som att veta hur grupper beter sig, och vilka egenskaper som definierar olika grupper.  


Transparens: Jag har aldrig träffat Pelle Snickars, och hans publicerade arbeten har ingen egentlig relevans för min egen forskning. Ulla Carlsson sitter ett par rum bort på JMG, Lennart Weibull var min chef under mitt år på SOM-institutet, Ingela Wadbring var inte bara min chef när jag arbetade för Dagspresskollegiet utan är också en god vän, min man har arbetat tillsammans med Lars Nord, och Jesper Strömbäck var kursansvarig för en av de doktorandkurser jag gått. Gunnar Nygren har jag träffat flera gånger på olika konferenser. 

25 maj 2015

Om journalisters transparens på Medieormen

"Transparens på Twitter | Journalisterna på Sveriges Radio är bäst i klassen när det gäller att prata journalistik och nyhetsarbete på Twitter. Drygt var femte tweet från en Sveriges Radio anställd är jobbrelaterad. Samtidigt är de mindre personliga eller privata än andra i sitt twittrande. Det visar en ny undersökning från Göteborgs universitet om hur transparenta svenska journalister är när de Twittrar."
     Idag skriver jag på Sveriges Radios Medieormen om hur pass transparenta svenska journalister är när de twittrar, alltså hur mycket jobbprat, publikdialog och personligt/privat det är i flödet.
     Texten finns här: Ny forskning: SR-journalister "bäst" på jobbprat på Twitter.

24 maj 2015

My presentation on j-tweeters' transparency

I'm really enjoying myself at ICA15 in San Juan, Puerto Rico. I've listened to many, many interesting panels on journalism research and on social media in journalism. This afternoon, I presented my own research on the Swedish j-tweeters and how transparent they are when they tweet. If you are interested, you can download the presentation via this link (pdf):
     When journalists tweet: Disclosure, participatory, and personal transparency (pdf)

Ny forskning om journalisters transparens
presenterad på konferens i San Juan

När jag skriver det här är det söndag kväll. Jag befinner mig i San Juan, Puerto Rico, och jag har nyss presenterat den senaste delen av min forskning för andra journalistikforskare på den "största" medieforskningskonferensen i år, ICA15.
     Min presentation handlade om hur pass transparenta, alltså öppna, svenska journalister är när de twittrar från eget konto, i eget namn. Jag har tittat på jobbprat, på deltagande/interaktion med publiken, och på rent personligt/privat. Studien bygger på en innehållsanalys av journalisters tittande.
     En något förkortad version av min presentation finns här (pdf). Jag återkommer med en längre text om den här studien när jag kommit hem och jetlagen gått över.
     San Juan är förresten en fantastisk stad! Men det är – trots allt – inget bra ställe för konferenser.

19 maj 2015

Svenska journalister älskar schlagern

Det är visst melodifestival. Ja, jag vet, det heter ESC. Första semifinalen ikväll, den andra på torsdag och så la grande finale på lördag. Om själva innehållet i tävlingen bryr jag mig föga. Men jag vet en sak: När det är melodifestival (ok, ESC) så peakar journalisterna på Twitter.
     Förra året, under ESC-veckan 5 till 11 maj, samlade jag in alla tweets från ett urval av 2 543 svenska journalister. Totalt 72 397 tweets skickades från den här gruppen under veckan.
     Jag har gjort ett enkelt diagram som visar svenska journalisters Twitteraktivitet (dag och klockslag):
   
Svenskt journalisttwittrande 5–11 maj 2014. Antal tweets per timme. N=72 397.
















Jag tänker inte göra några djupare analyser av diagrammet. Men jag drar några slutsatser:

  • Svenska journalister älskar ESC (se, jag skrev rätt!). Toppen på tisdag kväll sammanfaller med den första delfinalen, där Sanna Nielsen tävlade med Undo. Lördagstoppen är såklart själva finalen.  Jag är lite förvånad att ESC-kvällarna skiljer ut sig så tydligt, för det är inte bara SVT- och SR-anställda som står för den ökade aktiviteten.
  • Älskar och älskar, förresten. Jag har inte gjort någon analys av vad som faktiskt står i ESC-tweetsen. Det kan mycket väl vara så att svenska journalister älskar att hata schlagern. 
  • Twittrar svenska journalister ungefär lika i år som i fjol, så kommer vi att se en ökad aktivitet först på torsdag kväll, när Måns Zelmerlöw sjunger i den andra av årets semifinaler, och på finallördagen. Och om det svenska bidraget inte går vidare till finalen misstänker jag att Twitteraktiviteten kommer att vara lite mer dämpad jämfört med i fjol.
  • Svenska journalister sover på nätterna, börjar twittra lite smått vid sex-, sjutiden på morgonen och sedan är det kanska konstant fart på twittrandet fram till midnatt. Jämför gärna med "normal" sociala medier-aktivitet (alltså i befolkningen i sin helhet), där forskningen ser en topp på morgonen, en strax efter lunch och en på kvällen när ungarna kommit i säng.
* * *

Urvalet av journalister i den här undersökningen är inte slumpmässigt, eftersom det helt enkelt inte går att dra ett slumpmässigt urval av svenska journalister på Twitter. Däremot är det tämligen representativt, när jag jämför tillgänglig bakgrundsinformation i kontopresentationerna med vad vi vet om den svenska journalistkåren från till exempel de svenska journalistundersökningarna
     Det insamlade datamaterialet utgör underlag för mitt fortsatta avhandlingsarbete kring hur svenska journalister använder sociala medier. 
     Just nu är jag på internationell mediekonferens där jag ska presentera min studie kring hur transparenta svenska journalister är när de twittrar, alltså hur mycket de pratar om redaktionsarbete och journalistik, hur de engagerar sig i publikdialog och hur mycket de avslöjar om sig själva och sitt privatliv. Den studien bygger på bland annat det här datamaterialet.

17 maj 2015

Den mobila doktoranden (8):
Nu finns en Word som fungerar på plattan

Jag vet inte riktigt när den släpptes, men sedan en tid tillbaka använder jag Microsofts nya app Word (gratisapp) när jag ska skriva "jobb". Fördelen mot SmartOffice2 (betalapp), som jag använde tidigare, är att den fungerar precis som "vanliga" Word, och det är lätt att flytta dokument mellan platta och jobbdator via till exempel Gubox.
     Precis och precis, förresten. Ipadversionen är något avskalad och saknar till exempel vissa typsnitt.
     Tillsammans med ett löst tangentbord tycker jag ändå att den fungerar utmärkt.


Relaterade inlägg: Den mobila doktoranden (3): Appar som fungerar (130821)

6 april 2015

Visst, "alla kan lära sig Twitter själva", men begriper alla på Twitter vad de håller på med?

Igår publicerade Aftonbladet en text som i sin uppbyggnad är ett skolexempel på klickfiske, Betalade 6 000 kr i timmen för Twitterkurs. I korthet har Formas betalt för en föreläsning om Twitter för en grupp högre tjänstemän, inklusive generaldirektören. Aftonbladets reportrar har slagit ut föreläsningskostnaden på antalet tweets som skickats av deltagarna efter kursen, och kommit fram till summan 47 kronor per tweet.
     I skrivande stund har texten delats drygt 800 gånger på Facebook och 250 gånger på Twitter. Och det är inte så konstigt: Det krävs inte mycket kunskaper i sociala medier för att dela en nyhetstext, och visst är det lockande att raljera lite över att skattepengar slösas på något så onödigt som att lära tjänstemän att twittra. För det kan väl alla, eller hur?
     "Alla kan lära sig Twitter själva" är också det ena stående temat i kommentarerna på Twitter. Det andra är att "inte någon framstående twittrare gått någon sådan kurs".

Jag har flera invändningar mot den här kritiken, men jag tänker börja i min egen verksamhet, i undervisningen om sociala medier för journaliststudenter. Jag har kollegor runt om som på allvar tycker att vi som utbildare inte behöver lägga tid på att undervisa om sociala medier för "det kan de ändå, de är ju unga". Men journaliststudenterna behöver lära sig att se på olika sociala medier med journalistögon, och lära sig att använda olika plattformar på olika sätt för att nå olika strategiska syften. I deras fall handlar det främst om research, omvärldsbevakning, publikdialog, innehållsspridning, varumärkesbyggande och nätverkande. Vilka är målen, och hur ska de, som individer eller som redaktion, agera för att nå dit? Det handlar min undervisning om.
     När jag pratar om Twitter visar jag inte bara hur man rent praktiskt twittrar (journaliststudenter är precis som alla andra och en del har aldrig använt Twitter). Jag pratar också om Twitter som struktur och som system, jag visar exempel på olika sorters användning, jag pratar Arabisk vår och kapade kampanjhashtaggar, jag pratar drev och hat och hot, jag pratar etik och säkerhet inklusive källskydd, jag pratar om mina egna och andras fantastiska nätverk, jag pratar innehålls- och nätverksanalys, jag diskuterar behovet av transparens och Twitter som främst ett verktyg för dialog och kommunikation… Delen om hur man rent praktiskt twittrar är väldigt liten. Nämnde jag lagstiftning?
     Visst kan vi utgå från att våra journaliststudenter lär sig allt detta på egen hand, men det är mer effektivt att inkludera sociala medier i undervisningen.

För att återgå till kritiken mot just den här Twitterkursen:

  • Det är farligt att jämställa kvalitet med kvantitet, alltså att mer per automatik är bättre, att utfallet av en Twitterkurs ska mätas i antalet tweets per föreläsningskrona. 
  • Twitter handlar inte bara om att twittra. Jag håller med om att i princip vem som helst kan lära sig att twittra, men jag är inte helt övertygad om att alla som twittrar begriper vad de håller på med eller är en del av. Personer med inställningen att "alla kan lära sig Twitter själva" har förmodligen en tämligen primitiv användning själva, alldeles oavsett hur många tweets de fått iväg eller hur många följare de har. Det är inte svårt att twittra mycket, det är betydligt svårare att använda Twitter på rätt sätt.
  • Twitter är fortfarande, hävdar jag bestämt, ett elitmedium. Att då kräva av högre tjänstemän att de bara ska "sätta igång att twittra" för att så småningom själva komma fram till en personlig insikt och strategiska mål och handlingsplaner för såväl den personliga användningen som organisationens – det är väldigt naivt. Det är oerhört viktigt att såväl organisation som högre tjänstemän har en samsyn i strategiska mål och handhavande/agerande, och den samsynen är ingenting som bara uppstår utan den måste organisationen arbeta för. 
  • De "framstående twittrare" jag själv skulle lyfta fram som exempel är kanske inte de flitigaste twittrarna, utan de som – förutom att twittra själva – läser det de kommer över och går på kurser och seminarier om strukturanalyser, publik- och användarstudier, forskning och kritik, och till detta lägger till en portion kunskap om strategisk kommunikation.

Fotnot: Jag vet inte om just den här Twitterkursen som Aftonbladets text handlar om var bra eller dålig ur mitt perspektiv. Mediestrategen Brit Stakston som höll i den beskriver upplägget kort i texten Twitterkurs för 10 000 kr – slöseri eller kompetenshöjning?, och av de delade presentationsbilderna att döma innehåller kurstimmarna mer än att lära sig twittra rent praktiskt. 

11 februari 2015

Reading list for February:
34 papers on social media in journalism

Routledge has put together a list of 34 studies on social media in journalism, open access until end of March. On this list you will find some of the most important international research from some of the best scholars in the field.
     One of the articles is The social journalist: Embracing the social media life or creating a new digital divide, by Monika Djerf-Pierre and myself. So, if you are interested in my academic work take the opportunity to read it ;)

Routledge's list of articles

Februari månads läslista: 34 artiklar
om sociala medier i journalistiken

Routledge har satt samman – och låst upp – en samling vetenskapliga artiklar om sociala medier i journalistiken. Här finns 34 studier presenterade, alla författade av ledande forskare på området.
     Du kan till exempel läsa om hur Twitter kan användas som plattform för att rapportera händelsenyheter, hur man kan utveckla verktyg för att verifiera sociala medier-innehåll, hur redaktioner kan använda Facebook för att prata med sin publik, hur afrikanska journalister och redaktioner använder sociala medier eller hur journalistiken – och journalister – måste anpassa sig till det flöde av allt möjligt innehåll som finns i sociala medier. Och mycket mer.
     Här finns också Monika Djerf-Pierres och min artikel The social journalist: Embracing the social media life or creating a new digital divide, som handlar om svenska journalisters uppfattning om och användning av sociala medier. Studien bygger på surveydata från Journalistundersökningen 2011/2012 och siffrorna är med andra ord ett par år gamla. Det betyder att nivåerna på användning etc gått upp (jämför med frekvenstabellerna i inläggen förra veckan med data från J-panelen), men skillnaderna mellan olika grupper av journalister består.

Artiklarna, som du hittar här, är fritt tillgängliga mars månad ut.

9 februari 2015

En sista (?) tabell från J-panelen:
Facebook i topp, bloggläsandet minskar

Olika sociala medier är sinsemellan väldigt olika, och det finns många och goda argument för att man inte ska jämföra användning eller göra topplistor över mest populära.
     Resultaten från J-panelen visar dock att det finns stora skillnader i användning av olika sociala medier över tid. Från 2012 till 2014, när mätningarna gjordes, har till exempel den dagliga användningen av Facebook ökat med 8 procentenheter.

När du tittar på användningen av olika sociala medier bland journalister i tabellen nedan är det viktigt att komma ihåg att J-panelen frågar om ett mycket begränsat urval av olika sociala medier.

Kommentar: Frågan löd: "Hur ofta gör du följande i sociala medier, privat eller i ditt arbete?" Kategorin "dagligen" avser svarsalternativen "hela tiden" och "dagligen". Kategorin "sällan/aldrig" avser svarsalternativen "någon gång i månaden" och "aldrig". N 2012=1 305, N 2014=901.




Relaterade inlägg: Unik tidsserie från J-panelen visar minskad "nytta" med sociala medier (150205), Journalister och sociala medier: Var är frilansarna? (150208)

8 februari 2015

Journalister och sociala medier: Var är frilansarna?

Det finns stora skillnader i hur olika grupper av journalister använder sociala medier. Det vet vi sedan tidigare. Som en uppföljning på förra inlägget visar jag här en tabell på hur det ser ut i journalistkåren, baserat på resultaten av senaste J-panelen 2014.
     I korthet: Det finns inga könsskillnader att tala om i hur journalister använder sociala medier i jobbet. Det som spelar roll för hur mycket man använder är ålder och antalet år i yrket (detta hänger naturligtvis ihop) samt vilken typ av arbetsplats man jobbar på. Viktigt är också typ av arbetsuppgifter, befattning och anställningsform. Unga journalister med drygt fem år i yrket som inte är frilans och som inte jobbar med papper – där har ni de "mesta" sociala medier-användarna i journalistkåren.

Själv tycker jag det är intressant att se att gruppen frilansare inte är bland de flitigaste sociala medier-användarna. Framför allt utländsk forskning framhåller ofta sociala medier som den främsta kanalen för frilansare att bygga sitt eget varumärke – inte bara genom ett strategiskt arbete utan också genom att "bara synas", alltså vara aktiv, i sociala medier. Jag vet inte varför svenska frilansare ligger så lågt i användning jämfört med andra grupper, men det tål att fundera vidare på.
     Det är också intressant att se att gruppen chefer uppger att de är mer aktiva än journalister utan strategiskt eller operativt ansvar. En inte helt ovanlig uppfattning inom branschen är nämligen att cheferna inte alls är särskilt aktiva. Men J-panelen säger inte vad journalister gör i sociala medier – alltså inte hur stor andel av tiden som läggs på research, spridning eller dialog.
     Just frågan om hur mycket som egentligen är dialog i någon form fördjupar jag mig i just nu, och jag kommer att presentera siffror (som bygger på innehållsdata) senare i vår.

Signifikanstest: *p<0.05, **p<0,01, ***p<0,001, Kendall's tau-c (översatt i normalsvenska betyder det att ju fler prickar, desto bättre). N=901.













Relaterade inlägg: Unik tidsserie från J-panelen visar minskad "nytta" med sociala medier (150205),  Stora skillnader i hur journalister använder sociala medier på jobbet (120626)

5 februari 2015

Unik tidsserie från J-panelen visar
minskad "nytta" med sociala medier

Idag presenteras nya siffror från J-panelen, en webbpanel bestående av svenska journalister.
     J-panelens unika tidsserie visar att samtidigt som journalisters användning av sociala medier ökar, framför allt den jobbrelaterade användningen, så minskar den nytta samma journalister säger sig ha av sociala medier för olika ändamål.
     Hur hänger det ihop?

Kommentar: Frågan löd: "Hur ofta använder du sociala medier, privat eller i ditt arbete?"
Till att börja med ökar faktiskt inte användningen av sociala medier bland journalister, sett till andelen användare. Första gången frågan om användning ställdes i J-panelen, 2012, var det 12 procent som sa att de aldrig eller bara sällan använde sociala medier privat och 15 procent som aldrig eller bara sällan använde i jobbet. Två år senare, 2014, är det 11 procent som säger att de sällan/aldrig använder privat och 14 procent sällan/aldrig i jobbet. Skillnaden är såpass liten att den inte betyder något.
     Istället är det den mer högfrekventa användningen som ökar – de som för drygt två år sedan svarade "någon gång i veckan" på frågan Hur ofta… använder istället olika sociala medier varje dag eller i princip hela tiden.
     Andelen icke-användare (jag har i mina texter beskrivit dem som skeptiker) är alltså stabil. De som använder (entusiasterna) använder mer.

Samtidigt tycks det som om entusiasterna blivit mindre entusiastiska. De flesta journalister använder olika sociala medier som jobbverktyg, för att hitta intervjupersoner och case, för att nätverka och crowdsourca, för att researcha och trendspana etc. För de flesta journalister är olika sociala medier utmärkta jobbverktyg för sådana här saker. Men när vi i J-panelen ställer frågan om hur viktigt journalister anser att sociala medier är för de här sakerna, så minskar den upplevda viktigheten eller nyttan. Ibland är minskningen rätt rejäl, dessutom.
     Tabellen nedan är inte världens vackraste, det är jag den första att erkänna, men den går att läsa. Det som är intressant är kolumnerna med differenser, alltså skillnader i svaren mellan 2012 och 2014.

Kommentar: Frågan löd: "Hur viktiga är sociala medier för dig när det gäller följande?" Kategorin "viktigt" avser svarsalternativen "mycket viktigt" och "ganska viktigt". Kategorin "mindre viktigt" avser svarsalternativen "inte särskilt viktigt" och "inte alls viktigt". N 2012=1 305, N 2014=901.


Vi kommer att fördjupa analysen av de här frågorna senare i vår. Redan nu vågar jag påstå att den sociala medier-hype som rått inom stora delar av journalistkåren håller på att avklinga. Kanske kan man säga att användningen av sociala medier i journalistiken håller på att mogna.

Jag vill också passa på att berätta att J-panelens tidsserie över journalisters användning av sociala medier är unik, också i ett internationellt perspektiv. Två mätningar, 2012 och 2014, är visserligen en väldigt kort tidsserie, men utan flera mätningar finns det ingen chans att uttala sig om förändringar överhuvud taget.  


Relaterade inlägg: Journalister gör "mer av allt" i sociala medier – men det finns stora skillnader inom kåren (120625), Journalisters användning av sociala medier: Att omvärldsbevaka viktigare än dialogen (120627)

Ett samtal om Twitter i journalistiken (och i forskningen), transparens och varumärken

Ibland blir samtal på Twitter intressanta inte bara för dem som deltar. Det här samtalet tror jag är ett sådant. "Är en journalist som inte är på Twitter helt out?" löd den inledande frågan.
     Det var Mattias Fagerholm, som arbetar på finska YLE, som ställde frågan till mig eftersom han skulle prata Twitter med sina kollegor dagen därpå. Med från början i samtalet var också Cecilia Djurberg, som är redaktör för Sveriges Radios Medieormen. Efter ett tag bjöds Carl Fridh Kleberg, tidigare utrikesreporter på TT men nyss värvad till Expressens sociala medier-redaktion, in i tråden.
     Vårt samtal handlade i första hand om Twitter i journalistiken, vad Twitter är bra till och vad som kan vara bra att tänka på. Men det handlade också om transparens, och hur Twitter och andra sociala medier blir allt viktigare för redaktioner och enskilda journalister för att visa hur man jobbar, prata med publiken och kanske ge en mänskligare bild av reportern bakom bylinen. Och så handlade det om journalister som varumärken.
     Och egentligen handlade det lika mycket om Twitter i forskningen.

Länk till Storify: Ett samtal om Twitter i journalistiken

Jag delar samtalet i sin helhet här, främst eftersom flera av mina kollegor på JMG och på andra ställen är nyfikna på vad vi sade. Jag har också kollegor som är nyfikna på hur samtal på Twitter förs, och för dem blir det här ett spännande exempel. Jag tänker att en och annan av alla de som "smyglyssnade" också uppskattar att få det samlat.
    Jag har inte rensat bland tweetsen, och inte flyttat om ordningen. Det här är vad vi sa, i den ordning vi sa det. Eftersom Twitter fungerar som det gör och turtagningen inte alltid är självklar betyder det att man får läsa lite generöst.

1 februari 2015

NODA Awards 2015: VALU, #sporet och Dødsdykket

Igår kväll presenterades vinnarna av årets NODA Awards, alltså Nordiska datajournalistikpriset, vid den nordiska konferensens avslutande middag.
     Jag var inte på plats – tyvärr, tiden räcker inte till allt – men jag har suttit med i juryn. Vi har inte haft ett lätt jobb. Jämfört med i fjol var det både fler inskickade bidrag, och fler väldigt bra bidrag.

I kategorin applications vann SVT Pejl med VALU, alltså valvakans presentationer av vallokalsundersökningen och senare valresultatet. "De lykkes der mange har mislykets: de leverer superraske, krystallklare visualiserte valgresultat," står det i motiveringen.

I kategorin facts vann Berlingske med #sporet "…som illustrerer hvor mye metadata avslører om livene våre. Et kompleks, men svært viktig tema, som aldri er blitt fortalt så engasjerende og interessant som dette." Det Berglingske gjort är att de samlat in all metadata de hittat om två danska toppolitiker, och sedan visualiserat detta. Själva mängden tillgänglig data är fascinerande – och skrämmande.

I kategorin story vann VG med Dødsdykket. "Banbrytende multimedial historiefortelling på ett meget høj internasjonalt nivå," står det i motiveringen. Och det är verkligen en fascinerande story, och ett fängslande sätt att berätta som vi kommer att se mer av i journalistiken i framtiden.
  
Här kan du läsa mer om vinnarna, och här finns länkar till alla 15 nominerade. Den som är intresserad av datajournalistik kan här se många goda exempel på vad och hur man kan göra. Övriga svenska bidrag bland finalisterna är Nyhetsbyrån Sirén: Politiska klassen, Mittmedia: #kandulova, samt Aftonbladet: Valkompassen och Estonia.

Relaterade inlägg: Här är Nordens bästa datajournalistik (131114), Och vinnarna är… (131123)

26 januari 2015

Ingen dold spelreklam på Eftertänkt

Hej Kalle (om det är ditt riktiga namn)

För några veckor skrev du ett mejl till min kontaktadress här på bloggen och erbjöd mig "en betalning för att skriva och publicera en artikel för en av [dina] klienter på en av [mina] sidor". Du skrev också att du var "intresserad i att placera ut nya artiklar på kvalité sidor för [dina] olika klienter" (sic!).
     När jag mejlade tillbaka och frågade vilken klient det rörde sig om dröjde du såpass länge med ditt svar att jag började misstänka att du ångrat dig, men till slut fick jag faktiskt ett svar. Jag har valt att publicera det i sin helhet här, eftersom det är ett så belysande exempel på en av de saker jag undervisar om.

Jag har bara några korta kommentarer till dig, Kalle:
  • Lär dig stava och se över grammatiken! Det kommer att höja din trovärdighet.
  • Gör åtminstone en kort research på aktuella bloggar innan du skickar "erbjudanden" till dem. Då minskar risken att du skickar till helt fel person, som istället för att nappa på erbjudandet eller slänga det i papperskorgen kommenterar det så här. Tips: Jag undervisar i lagar, etik och policy på sociala medier. 
  • En kort research hade också avslöjat att jag inte har särskilt mycket trafik till den här bloggen. Eftertänkt ligger i och för sig ganska bra till jämfört med andra svenska medieforskningsbloggar, men den är tämligen ointressant ur marknadsföringsperspektiv. Jag vet att det i första hand handlar om att jaga inlänkar för att rankas högre av sökmotorer, men ändå…
  • Jag gjorde däremot en kort research på det företag du arbetar för, och hittade hemsidan. Den är riktigt, riktigt usel. Ändå påstår du att det handlar om en "etablerad online mediebyrå". Tror du verkligen att någon går på det?
  • Jag undrar också hur du säljer in bloggar som min till dina klienter? "Casinospel online? Ja, då tycker jag vi vänder oss till en journalistikforskare! Det är klockrent!" Betalar de verkligen för det? Ur inlänkperspektiv spelar det naturligtvis inte någon roll, men kontexten kan ju ha betydelse ur ett vidare varumärkesperspektiv.
Tack ändå för ett tydligt exempel till min undervisning! Jag kommer att använda det i en föreläsning som bland annat handlar om marknadsföringslagstiftningen och varför den är viktig att hålla reda på även för privatpersoner som bloggar. Kanske använder jag det också som illustration vad gäller Skatteverkets regler för bloggrelaterade inkomster, och för att påpeka att det är förbjudet att marknadsföra lotterier (som nätspel räknas som) som saknar tillstånd enligt lotterilagen.

Vänliga hälsningar
Ulrika


Fotnot: Jag har valt att inte publicera namn och epost till Kalle, namnet på företaget han arbetar för eller namnet på sajten han vill att jag ska skriva om. Tycker inte det är riktigt relevant. Det här är nämligen inget unikt exempel; förr eller senare får de flesta som bloggar "erbjudanden" av den här typen. Ofta står det explicit redan i de inledande kontakterna att texten inte ska annonsmärkas, och väldigt sällan påpekas att ersättningen ska skattas för. Den gemensamma nämnaren brukar vara taffligheten i approachen.

Fotnot: Lena Leigert har skrivit en del om otillåten marknadsföring på Kreafonbloggen. Läs t ex Otillåten smygreklam i bloggar eller Tydligare regler för reklam i sociala medier. Dit länkar jag på eget initiativ och utan någon som helst ersättning.

17 januari 2015

Nytt år, gamla och nya arbetsuppgifter

Nej, bloggen är inte död. Inte som genre, och inte heller just den här. Jag har bara inte kommit mig för att skriva så mycket i höst. Det är väl det som är doktorandlivet – eller livet i akademin, misstänker jag att många skulle säga. Ibland har man mycket att göra på jobbet, med undervisning, föreläsningar, data som ska samlas in, konferenspapers och tidskriftsartiklar som ska skrivas…
     Just nu sitter jag förresten och går igenom alla bidrag till The NODA Awards (nordiska datajournalistikpriset). Det är ungefär som att läsa en jättehög med VG-uppsatser, alltså bara skoj.

Den här terminen (och förhoppningsvis framöver) kommer jag att arbeta deltid med JMG:s J-panelen tillsammans med Monica Löfgren Nilsson, som är vetenskapligt ansvarig. J-panelen är en webbaserad survey som ger oss möjlighet att studera journalisters vanor, opinioner och attityder med lite tätare mellanrum än Journalistundersökningarna som görs vart femte år (J-panelen går ut ett par gånger om året).
     Jag försöker förgäves hitta information om J-panelen på JMG:s webb och länka till den, men det tycks som om den infon saknas. En av mina första arbetsuppgifter i det projektet blir med andra ord att se till att uppdatera webben. En preliminär metodredovisning finns dock tillgänglig (pdf här).
     Många forskare använder J-panelen för att ställa frågor som är relevanta för just sina forskningsprojekt. Vid två tillfällen har J-panelen ställt frågor om hur journalister använder sociala medier. Just nu sitter jag och analyserar den datan, och återkommer med färska siffror senare i vår.

Vad ska jag göra mer i vår, alltså förutom avhandlingsarbetet? Det ser ut som om jag kommer att ha fullt upp:
  • J-panelen "stjäl" tid från undervisningen, men jag kommer fortsätta att föreläsa om sociala medier i journalistiken. Som doktorand har jag 20 procents sammanlagd institutionstjänstgöring, och jag delar den nu lika mellan undervisning och J-panelen.
  • I mars ska jag berätta för mina kollegor på JMG hur man kan samla in och sedan analysera sociala medier-innehåll med åtminstone några bakgrundsvariabler. Inom forskningen om sociala medier i journalistiken är det ett generellt problem att urvalen sällan är representativa och att det heller inte finns någon möjlighet att använda sig av bakgrundsvariabler (som kön, arbetsplats, typ av arbete) i sina analyser. Jag hoppas kunna presentera en lösning för hur man kommer i alla fall en bit på väg.
  • I maj ska jag presentera en studie om hur transparenta journalister egentligen är när de twittrar. ICA:s årliga forskningskonferens hålls den här gången i San Juan. Vad har man på sig när man ska vara representativ i ett sådant klimat?
  • Under våren förbereder jag också bidrag till åtminstone två konferenser där jag hoppas få delta, Future of Journalism i Cardiff och NordMedia i Köpenhamn.
  • Under våren ska jag också läsa en kurs i högskolepedagogik, den startar redan nästa vecka.

Bloggtips: Finns det någon mediemoral?

Finns det särskilda regler för hur människor beter sig i relation till mobiltelefoner och andra medier? En moralisk kompass som gäller för hur vi beter oss i och med medier, och som kanske skiljer sig från vad som anses rätt och riktigt i andra sammanhang?
     Vad får man göra med sin smartphone när man samtidigt kör bil? Är det ok att kolla upp sina grannar i sociala medier? Visst, det är självklart så att studenter ska stänga av ringsignalen på mobilen när det är föreläsning – men får de twittra?

Mediemoralbloggen är en del av ett nytt forskningsprojekt som berör just sådana här frågor. Den drivs av Stina Bengtsson, Södertörns högskola, och JMG-kollegan Bengt Johansson. På bloggen tänker de publicera resultat från sin egen forskning, men också skriva om och länka till annat som "diskuterar mediernas moraliska dimensioner i våra vardagsliv", som de uttrycker det. (Om de kommer att besvara just frågorna ovan vet jag inte, men har någon en mediemoralfråga hen går och funderar på utgår jag från att det går att ställa en fråga på bloggen.)
     Mer om själva forskningsprojektet finns att läsa här.