12 november 2016

Busy days in Prague for European media researchers

Rasmus Kleis Nielsen, the Director of Research at the Reuters Institute for the Study of Journalism at the University of Oxford, giving his keynote on Platforms and publishers: coming to terms with a new digital media environment.
This week, I have attended the ECREA 2016 conference in Prague. I haven't had the chance to se much of the city, instead I've listened to many interesting presentations on the latest European journalism research. I leave Prague with lots of inspiration and some quite good ideas for future research (I hope).

I also had the opportunity to present my own work in progress on Social media logic in journalism: reshaping the profession. It draws on Swedish journalists' Twitter account presentations (n=2,543), and shows how social media logic not only determines how journalism can be enacted on Twitter, but also how social media logic shapes hos journalists present themselves and their profession to their followers and peers.


Footnote: Axel Bruns, who chaired "my" session, has a nice summary of my presentation on Snurblog.

Prag? Det är säkert en vacker stad

Det finns en del häftiga byggnader i Prag, som National House
of Vinohrady, ett nyrenässansbygge i nationalistisk anda. Snittarna 
som serverades var inte lika överdådiga. ("Vegetariskt? Desserten.")
Den här veckan har jag varit på ECREA, den "stora" europeiska medieforskningskonferensen. I Prag. Staden har jag inte hunnit se så mycket av – mesta tiden har jag varit på konferenscentret och lyssnat till en massa intressanta presentationer av det senaste inom journalistikforskningen.

Jag har presenterat själv också. Social media logic in journalism: reshaping the profession (pdf) handlar om hur den speciella sociala medier-logiken inte bara ger förutsättningarna för hur journalistik i sociala medier ser ut, utan också för hur journalister kan beskriva sig själva och sin profession. Min studie bygger på en analys av 2,543 svenska journalisters presentationer på Twitter.


Fotnot: Axel Bruns, som var ordförande på "min" session, bloggar alla konferenspresentationer han lyssnar till, så också min. Hans sammanfattning finns här, på Snurblog.

4 oktober 2016

"Facebook måste bli vuxet"

Idag pratar jag om Facebooks (eventuella) ansvar som publicist i Kulturnytt i Sveriges Radio.
     Intervjun gjordes strax efter protesterna nyligen mot Facebooks beslut av först avpublicera den historiska bilden på "napalmflickan" från Vietnamkriget, för att sedan – efter massiv kritik – låta publicera den igen. Men Kulturnytts serie av inslag om Facebook (detta är del två av tre) handlar om något egentligen mycket viktigare: om hur vi alla ska förhålla oss till att Facebook idag spelar så stor roll för vilka nyheter vi tar del av.
     Andra medverkande i inslaget är chefredaktörerna Thomas Mattsson, Expressen, Helle Klein, Dagens Arbete.
     Lyssna på Kulturnytt: Krav på öppnare Facebook (eller läs artikeln).

8 september 2016

Ny forskning: Specialnummer från Future of Journalism

En av de bästa konferenserna för journalistikforskare är Future of Journalism, som hålls vartannat år i Cardiff. Ett litet urval av den forskning som presenteras där publiceras sedan i tre specialnummer av tidskrifterna Journalism Studies, Journalism Practice och Digital Journalism. I dagarna har specialnumren från höstens konferens publicerats, och där finns massor av intressant journalistikforskning att ta del av.
     I artikeln Journalism under threat. Intimidation and harassment of Swedish journalism visar Monica Löfgren Nilsson, en av mina kollegor på JMG, och Henrik Örnebring, Karlstads universitet, hur omfattande hatet och hoten mot den svenska journalistkåren är, och hur det ser ut. Studien bygger på data från journalistpanelen. Det är ingen trevlig läsning – resultaten visar att var tredje journalist hotats på jobbet under det senaste året, och en stor majoritet hade fått "hat" i form av förolämpande kommentarer etc, vilket tillsammans leder till en växande känsla av rädsla inom journalistkåren, och att journalister undviker att bevaka vissa ämnen man vet väcker den här typen av reaktioner.
     I Digital Journalism publiceras artikeln Appropriating social media. The changing uses of social media among journalists across time, av Monika Djerf-Pierre, Marina Ghersetti och mig själv, alla tre på JMG. Jag har beskrivit artikelns resultat tidigare, i inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?

Relaterat inlägg: Ny forskning: Var tredje svensk journalist har hotats (160416)


28 juni 2016

Nytt SOM-kapitel:
Vem vill följa en nyhetsredaktion på Facebook?

Många svenska nyhetsredaktioner arbetar strategiskt för att locka så många följare som möjligt till de egna kontona på Facebook eller andra sociala medier. Skärmdump från SVT Nyheter Väst på Facebook, 15 maj 2016.

Allt fler av oss tar del av nyheter i sociala medier. Mycket delas in i våra flöden från andra användare i våra nätverk, och en del kommer från redaktioner och journalister som vi själva har valt att följa. Att följa en nyhetsredaktion är ett sätt att få del av nyheter vi är extra intresserade av – vill jag ha lokala nyheter från Göteborgsområdet är jag kanske en av de just nu drygt 21 000 som nu följer SVT Nyheter Väst på Facebook.
     Samtidigt är allt fler nyhetsredaktioner beroende av social distribution, alltså att innehåll delas från en person sociala medier-flöde till en annans, och jakten på den primära publiken har blivit allt viktigare. Den primära publiken är den som har valt att följa en nyhetsredaktion eller journalist i sociala medier. Till skillnad från den sekundära publiken, som får nyheter som delats in i sina flöden från andra.
     Även om den sekundära publiken är bra mycket större än den primära (tänk ringar på vattnet) så är den primära publiken åtråvärd. Antalet följare syns, och ju fler desto bättre: högre chans att innehållet delas vidare, att sälja annonser på, mer status gentemot kollegor och konkurrenter.

Hittills har det inte forskats så mycket på den primära publiken. I 2015 års nationella SOM-undersökning ställde Dagspresskollegiet (och jag) därför frågor för att få veta hur stor den är, och vad som kännetecknar den. Och siffrorna är kanske inte så upplyftande för branschen (eller så kan man se det som att här finns en rejäl utvecklingspotential):
     Av alla sociala medier-användare är det tre av tio som följer något nyhetsredaktion. Hälften så många, en av sex, följer en journalist. Och till skillnad från annan nyhetskonsumtion tycks det som att bara ålder och politiskt intresse är avgörande faktorer för att följa. Och de flesta har alls ingen åsikt om det är viktigt eller inte att kunna följa och ställa frågor till nyhetsredaktioner i sociala medier.

Mer siffror (t ex hur följandet ser ut på Facebook respektive Twitter och hur viktigt svenskarna tycker det är att kunna följa och kommentera) finns i kapitlet Primära nyhetspubliker i sociala medier som publicerats i boken Ekvilibrium. Redaktörer för den är Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid. I boken finns självklart en fullständig metodredovisning.


Fotnot: Nyligen publicerades Reuters Institute Digital News Report 2016. Analysen baseras på en survey till omkring 50 000 respondenter i 26 länder, den svenska delen av studien baseras på drygt 2 000 respondenter.

27 juni 2016

Skydda dig mot klickbetesfällan!

Den här texten har också publicerats som gästblogg hos Journalisttips

I slutet av förra veckan briserade en liten bomb i Medienorge – en mediereporter på Dagens Næringsliv hade spytt galla över kollegor, konkurrenter och källor under pseudonym på Twitter. Det var en journalist på Medier24 som tillsammans med kollegor på VG och Aftenposten stod för avslöjandet: Bak en anonym Twitter-konto har DNs mediejournalist rakket ned på kilder, sjefer og kollegier.
     Om det lämpliga i att som journalist spy galla över kollegor, konkurrenter och källor i skydd av en pseudonym kan man tycka mycket, och det gör jag också. Det är naturligtvis inte bra och skadar trovärdigheten för inte bara den enskilda journalisten utan för hela journalistiken. Och förr eller senare kommer man att bli avslöjad, hur väl man än försöker gömma sig – tro inte annat. Med de orden lämnar jag just den aspekten på det här avslöjandet, för att i stället titta närmare på hur själva avslöjandet gick till.

För att ringa in och avslöja personen bakom det anonyma kontot användes ett verkligt klickbete. Med klickbete menar jag här inte det vanliga klickbetet i form av en känslovinklad rubrik som ska locka publiken att klicka sig vidare till en text. Utan jag menar klickbete som i honeytrap, alltså en fälla. 
     Så här funkar det: Med en tjänst Blasze IP logger skapar du en särskild url till valfri länk. Med andra ord tar du en länk och klistrar in i sökrutan, och ut kommer en länk som ser ut som en förkortad länk men som dessutom innehåller en tracker, alltså en spårare. Du delar sedan den särskilda Blazse-länken, och alla som klickar på den loggas sedan med bland annat ip-nummer (se skärmdumpen). Vill du maskera ditt klickbete använder du sedan en ”vanlig” länkförkortare, som till exempel bit.ly – för vem misstänker väl en bit.ly-länk?
     Sedan är det bara att triangulera. Journalisterna i det norska avslöjandet skickade en länk via Twitters direktmeddelanden till det anonyma kontot, och kunde konstatera att personen bakom det befann sig på samma plats som en av personerna på listan över misstänkta. Ett alternativ är att jämföra ip-nummer. Det gäller bara att ha lite koll på vem du delar länken med. 

Skärmdump från loggen på Blasze. Loggen visar de ip-adresser som klickat på en viss länk som försetts med en spårare. Via en ip-tjänst är det lätt att ta reda på var ip-adresserna finns, eller triangulera med andra loggar.



Den här metoden är naturligtvis väldigt användbar för journalister i det normala nyhetsarbetet, kanske framför allt för att avslöja anonyma konton på nätet – det kan röra sig om näthatare, personer som hotar, politiker som sprider främlingsfientliga åsikter eller foliehatterier när de tror att ingen ser. 
     Men den kan också användas för att avslöja journalister som använder sig av anonyma nätidentiteter för att kunna researcha och röra sig i miljöer där journalister normalt sett inte är välkomna. Eller som använder en anonym nätidentitet för att kommunicera med en källa för att inte riskera att avslöja källans identitet. 

Så vad kan du göra som journalist? Även om du inte har ett behov av att vara anonym kanske du inte vill avslöja var du befinner sig vid ett givet tillfälle? Visst, ”klicka aldrig någonsin på en länk” kanske låter som ett gott råd, men det fungerar naturligtvis inte i det dagliga arbetet. Följande tips kan användas var för sig eller tillsammans, beroende på vilken säkerhetsnivå du anser nödvändig:

  • Använd Tor och Tails för att skydda din anonymitet på nätet. 
  • Använd vpn! (Själv använder jag just nu en vpn-tjänst som skickar min mobiltrafik över en server i Tyskland, det syns på den andra loggningen i bilden ovan.)
  • Koppla aldrig upp dig på ”gratis” eller ”fri” wifi. (Aldrig någonsin, de läcker som ett såll.) Om du ändå måste använda ett sådant nät, använd vpn! 
  • Använd en särskild telefon med kontantkort och kontant surfpott för de gånger du måste röra dig anonymt på nätet. Använd också den telefonens nät för att koppla upp dig mot nätet från andra enheter. Använd aldrig den telefonen som ”dig själv” för att undvika den typen av ip-triangulering jag beskriver ovan.
  • Läs iss-guiden om digitalt källskydd för journalister av Sus Andersson, Fredrik Laurin, Petra Jankov Picha och Anders Thoresson. Där finns många andra viktiga råd om hur du som journalist skyddar både dig själv och dina källor.


Fotnot: Det finns många andra tjänster än Blasze och bit.ly som gör samma saker. Det finns också en rad tjänster som visar var en ip-adress finns, till exempel ipnr.se.

7 juni 2016

Vägen till Väjern – Västsveriges vanligaste väg

Åmål, Vårgårda, Sisjön, Stenungsund, Västerleden, Sandsjöbacka, Gårda, Munkebäcksmotet, Svingeln, Angeredsleden, Alingsås, Ucklum, Kaverös, Industrivägen i Stenungsund, Älvsborgsbron, Bårhult, Mölndal, Romelandavägen, Hova, Kövervallsgatan på Hisingen, Kvarndammen, E20, Fristad, Härryda, Dag Hammarsköldsleden, Mölndalsbro, Skara Sommarland, Fräntorpsmotet, Älvängen, Frillesås, Falkenberg, Terrakottagatan i Mölndal, Hisingsleden, Ryamotet, Hulanmotet och Hjultorp – vad kan alla dessa platser ha gemensamt?
     Jo, alla dessa platser har i Göteborgs-Posten illustrerats med en och samma bild, den varningstriangel ni ser på den övre skärmdumpen till höger. Samma varningstriangel har dessutom illustrerat en misshandel på Hisingen, och det mer oprecisa "halka i Västsverige".
     Gott så, kanske. Det finns inte så många fotografer kvar på landets nyhetsredaktioner, och på den punkten är GP inget undantag. Samtidigt visar alla studier att en bild hjälper till att fånga läsarens uppmärksamhet. Lösningen idag är därför att i hög utsträckning använda genrebilder – en varningstriangel, en brandbil mot suddig bakgrund, saftblandare på taket på en polisbil.

Men ibland blir det rejält fel, som i GP idag. Som glömde eller inte brydde sig om att beskära bilden på varningstriangeln. Artikeln handlar om en trafikolycka i Åmål. Men vi är många som känner igen just den vägsträckningen, genom Väjern på väg mot Smögen.
     Originalbilden, som ni ser på den undre bilden, är tagen för drygt två år sedan av Bohusläningens fotograf Lasse Edwartz i samband med en smitningsolycka med dödlig utgång.
   
Det finns många problem i det här, till exempel att det visst får konsekvenser när redaktionerna skär ner på fotografer och bildredaktörer, hur mycket än tidnings-vd:ar och redaktionsledningar hävdar motsatsen. Men jag vill lyfta fram två andra aspekter:
     För det första så frestar redaktionerna på publikens tålamod. Hur många gånger ska vi se samma bild, i hur många sammanhang? Förr eller senare tröttnar vi.
     För det andra menar jag ett överutnyttjande av genre- och arkivbilder som denna sänker publikens förtroende för nyhetsmedierna. Vi ser ju att det inte är Åmål – varför då låtsas att det är det? Och vad mer i nyhetsrapporteringen är inte sant? I slutändan är det en fråga om trovärdighet.


Metod: Jag sparade bilden från artikeln om Åmålsolyckan och gjorde en omvänd bildsökning på Google. Det resulterade i träfflistan ovan. En sådan här omvänd bildsökning är jättelätt att göra, och borde göras av fler, oftare.

5 juni 2016

What's in a superlajv?

Göteborgs-Postens liverapportering från konserten med Håkan Hellström på Ullevi 4 juni 2016. Ordmolnet baseras på 722 poster, men reportrarnas egna bylines är borttagna. Ju mer frekvent ett ord är, desto mer framträdande blir det i ordmolnet.


”Följ den här tråden om du vill veta varför det är meningslöst att liverapportera från konserter,” twittrade en journalist igår och länkade till en av Bakjours skärmdumpar från Göteborgs-Postens liverapportering från Håkan Hellströms konsert på Ullevi. Drygt 70 000 personer såg lördagens konsert på plats.
     Under kvällen var det ganska många som gjorde sig lustiga över framför allt GP:s liverapportering, inte bara på Twitter. Men det var förmodligen ganska många som följde den också (har tyvärr inga siffror). GP hade fem reportrar på plats som använde verktyget ScribbleLive för att rapportera från Göteborg och Ullevi under dagen och kvällen. Åtminstone var det fem som skrev med GP-byline. Dessutom kommenterade en hel del läsare i liverapporteringen.
     Jag återkommer till frågan om det är meningslöst att liverapportera från konserter. Jag tänker bjuda på lite siffror först. Jag har nämligen gjort en enkel kvantitativ analys av liverapporteringen:

• Hela liverapporteringen från lördagens konsert innehåller 722 poster fördelade över nio timmar. I rapporteringen finns också mängder av bilder och video.

• 527 poster är signerade av någon av fem reportrar med byline eller av redaktionen:
Tobias Holmgren (295 poster)
Jan Andersson (161)
Fanny Wijk (31)
Emilie Lindholm (17)
Johan Lindqvist (17)
Göteborgs-Posten (6)
• 195 av inläggen är från läsare – folk som var på plats och folk som befann sig på andra ställen men följde rapporteringen under kvällen.
     Signaturen kurt-sune är den som varit flitigast under kvällen med sina 41 inlägg. Om jag förstår det hela rätt var han inte på plats på lördagen utan kommer att se konserten på söndagen. Näst flitigast är Muffins (31 inlägg), och på tredje plats – med reservation för att jag kan ha missat någon – Tobias Larsson (10).

• Jag har ingen exakt siffra, men relativt många av inläggen från läsare besvaras. Faktiskt, vill jag tillägga – det finns en ganska vanlig uppfattning att journalister inte är särskilt intresserade av publikdialog och att redaktioner inte är särskilt aktiva ens i de egna kommentarstrådarna. Men i lördagskvällens liverapportering ser jag många svar till läsarna, framför allt tycks man ha varit noga att svara på uttalade frågor.

• LIX (ett läsbarhetsindex) i den rensade texten är 30. Textens svårighetsgrad är alltså att jämföra med lättläst, skönlitteratur, populärtidningar. LIX för just den här texten är uträknad så här:
Antal meningar (M): 1207
Antal ord (O): 7477
Antal ord med fler än 6 tecken (L): 1810
Genomsnittlig meningslängd (Lm = O / M): 6,19
Andel långa ord (Lo = L / O x 100): 24,21
Läsbarhetsindex (LIX = Lm + Lo): 30
Som jämförelse kan nämnas att LIX för just den här bloggposten är 37, vilket också räknas som lättläst etc. När jag kollade LIX för Eftertänkt för några år sedan snittade jag på 38, men i takt med att jag skriver mer och mer om forskning misstänker jag att snittet är högre numera.

• De femtio mest förekommande orden i inläggen är på, det, är, i, en, som, och, att, inte, jag, håkan, för, med, av, om, till, men, har, ullevi, så, nu, han, var, den, från, du, här, ett, kan, kommer, alla, eller, när, ska, sig, mig, ni, där, blir, då, de, ut, miriam, vad, vi, man, nu, vet, ju samt ingen.

* * *

Är det då meningslöst att liverapportera från konserter? Döm själva. Många av de 527 posterna signerade GP innehåller, milt uttryckt, inte mycket av substans:
Håkan hoppsadansar fram. Snyggt  
Bästa låten! 
Håkan i gaishalsduk nu. 
Snart sjungs det Wo-oh oh-oh oh!
Å andra sidan kan man hävda att en liverapportering är precis som med Twitter – att det är flödet som är grejen, och att ett plus ett kan bli så väldigt mycket mer än två.
Alla mobiler är tända på Ullevi. Håkan Hellström sjunger Aprilhimlen. 
Och det är också det som måste bli mitt svar: Nej, det är inte meningslöst. Liverapporteringen som flöde ger ett mervärde som en ”vanlig” redigerad text om konserten inte ger. Flödet ger en bild av stämningen på plats. Flödet ger plats för många röster. Flödet ger plats för en blandning av olika typer av material, text, bilder, video blandat.
     Liverapporteringen som genre är tämligen ny inom journalistiken, och den har kanske ännu inte hittat formerna. Redaktionerna har en del att jobba med. Framför allt, kanske, hur de ska kunna engagera läsarna ännu mer i själva rapporteringen. Och så länge som liverapporteringen innehåller poster utan särskilt mycket substans får man nog också räkna med att bli hånade på till exempel Twitter. Och kanske ska redaktionerna fundera på omfattningen – är en Ullevikonsert värd (minst) fem reportrar och åtta timmar? Å andra sidan är 70 000 på Ullevi två kvällar i rad något som påverkar hela Göteborg, och det är klart att det ska synas i GP.

Göteborgs-Postens liverapportering från konserten med Håkan Hellström på Ullevi 4 juni 2016. Ordmolnet baseras på 722 poster, men reportrarnas egna bylines och namnen på de läsare som kommenterat är borttagna. Ju mer frekvent ett ord är, desto mer framträdande blir det i ordmolnet. Jag har inte kontrollerat varför Lenin dyker upp i nedre högra hörnet. Uppdatering: Lenin är helt enkelt en signatur som en av läsarna använde.




Metod: Jag kopierade texten till en textfil, och rensade den undan för undan i tre steg från 1) metadata och annat skräp som share-knappar och tidstämplar, 2) GP-reportrarnas bylines (efter att dessa kvantifierats), 3) personnamn som inte stod på eller hyllades från scenen och som förekommer fler än fem gånger i textmassan (efter att dessa kvantifierats). Kvantifieringen är så långt som möjligt automatiserad, jag har alltså inte gått igenom och räknat allt manuellt. Det betyder att det kan finnas en del fel i siffrorna, men att de felen förmodligen är ganska små. Frekvenserna har jag räknat med hjälp av LIX, och ordmolnen är gjorda i Wordl.

9 maj 2016

Ny forskning: Aktivister blir "drömmare" i nyhetsmedier

Aktivister som är engagerade i flyktingfrågan får medieutrymme i svenska medier. Men de framställs inte på samma sätt som andra opinionsbildare som är aktiva i frågan, utan mer som ”drömmare” i relation till politiska frågor och som privatpersoner med egna erfarenheter i relation till kunskapsfrågor. Det visar en analys av nyhetstexter om den så kallade Asylstafetten som publicerades i svenska medier sommaren 2014.
     Att bli positionerad som ”drömmare”, som någon som inte behöver tas på allvar, kan ändå vara positivt i ett längre perspektiv eftersom det ändå ger flyktingaktivisterna en röst i nyhetsrapporteringen, och därmed också en möjlighet att diskutera flyktingfrågan på ett annat sätt än utifrån enbart etablerade dagspolitiska ramar.
     Studien Ideological struggle over epistemic and political positions in news discourse on migrant activism in Sweden av Gustav Persson är publicerad i tidskriften Critical Discourse Studies.

18 april 2016

Maxa ditt Twitter för forskningskommunikation

Idag har jag föreläst om forskningskommunikation på Twitter för en grupp doktorander. En kortversion av min föreläsning – med tips och tricks – finns här (pdf). Dessutom twittrade jag en massa praktiska tips och tricks och lästips. Detta har jag samlat i en storify.

16 april 2016

Ny forskning: Var tredje svensk journalist har hotats

Var tredje svensk journalist har hotats. Merparten har fått ta emot förolämpningar och hat. Många journalister undviker att bevaka och rapportera om vissa personer, grupper eller ämnen på grund av de hot och kommentarerna de får efteråt, bland annat i sociala medier. En del journalister lämnar sociala medier på grund av hot och hat, andra är tvungna att installera larm hemma och/eller vidta andra försiktighetsåtgärder. Det visar en undersökning baserad på data från JMG:s Journalistpanelen.
     Artikeln Journalism under threat av Monica Löfgren Nilsson och Henrik Örnebring har publicerats i Journalism Practice. 

11 april 2016

Aktuell medieforskning i färsk antologi

Självklar läsning för alla som är intresserade av medier och journalistik. 
Nu har Medieutredningen har presenterat sin forskningsantologi. Statliga utredningar låter kanske som något väldigt tråkigt, men det är fel. Här finns den allra senaste forskningen samlad i en enda volym, gratis att ladda ner – kan det bli bättre? (Ja, man kan ju ha haft turen att lägga beslag på ett fysiskt exemplar, och det är faktiskt lite bättre. Jag hittade mitt ex i Medieutredningens monter på MEG.)
     Människorna, medierna & marknaden (redaktör Oscar Westlund) är drygt 500 sidor tjock. De fem delarna ger en bra överblick över dagens medielandskap, digitalisering, journalistikens nya villkor samt medieanvändning. Rekommenderas!
     Den som vill ha mer kunskap än vad som ryms i antologin kan till exempel söka JMG:s utbildning i medie- och kommunikationsvetenskap, sista ansökningsdag är 15 april.

6 april 2016

Journalister gillar sociala medier – utnyttja det!

Ibland är det väldigt nyttigt att titta på saker från ett annat håll. Jag pratar gärna om hur journalister kan utnyttja sociala medier som en del i sin omvärldsbevakning, till exempel genom att lägga upp bevakningsområdet i prydliga listor i en Twitterhanterare som Tweetdeck. Det är kanske inte så förvånande att de som arbetar med marknadsföring lägger upp motsvarande listor över de journalister som kan tänkas vara intresserade att skriva om ens område eller produkter? Eller att det går att anpassa sig till journalistikens sociala medier-logik för att ha större chans att få press?

Jeremy Porter som skriver på bloggen Journalistics har läst Cisions årliga State of the Media Report, och sammanfattar råden till marknadsförare som vill ha press i nio punkter (men jag kanske spetsar dem ytterligare lite):
  • Berätta med bilder, det gillar den nya tidens multimediajournalister för då blir jobbet enklare för dem.
  • Se till att ditt innehåll (framför allt pressbilder etc) är mobilanpassat, och levererera gärna innehåll som är anpassat för flera olika plattformar.
  • Använd sociala medier för att nätverka med journalister (min anmärkning: journalisterna använder trots allt sociala medier för att hålla koll på bevakningsområdet). Twitter är mest effektivt för detta: Lägg upp redaktioner och journalister på hemliga/privata listor, och följ de här listorna i kolumner i t ex Tweetdeck (sådana som skrivit om dig/din produkt tidigare kan du lägga i en offentlig lista om du vill). Gör sökningar på relevanta nyckelord och hashtaggar, och lägg de sökningarna i andra kolumner. Fundera lite extra på vilka sociala medier-kanaler de journalister du helst vill nå verkar använda mest – och när – och använd de kanalerna för att ta kontakt. Och använd Twitter själv också så att du lär dig verktyget ordentligt.
  • Använd sociala medier för att berätta om dina nyheter själv, på ditt sätt (min anmärkning: journalister skriver hellre om sådant de hittar själva än sådant som kommer i pressmeddelanden)
  • Försök utnyttja att journalister är väldigt förtjusta i social medier (min anmärkning: redaktionerna har krympande resurser, och research på sociala medier ger bra utdelning i förhållande till arbetsinsats).
  • Kom ihåg att de flesta journalister är lite skeptiska till marknadsföring och PR-folk. 
  • Det lönar sig fortfarande att skriva pressmeddelanden.
  • Det lönar sig definitivt att skicka epost.
  • Försök anpassa till hur journalister jobbar: Försök hitta redaktioner och journalister som bevakar just ”ditt” område, vinkla efter deras specifika bevakningsområde, se till att vara tillgänglig för att svara på frågor, och dela deras färdiga artikel (eller vad det nu blir) när det är publicerat.
Fotnot: Är du journalist: Tänk på att marknadsförare, PR-folk, lobbyister, opinionsbildare och andra vet att du använder sociala medier för omvärldsbevakning och research, och att de faktiskt använder den kunskapen.

3 april 2016

Ny forskning: Facebook allt viktigare som informationskälla när det händer något

För många är Facebook och Twitter lika viktiga nyhetskällor som nyhetssajter eller nyheterna på radio och tv. En konsekvens av det är att de myndigheter, nyhetsmedier och andra aktörer som arbetar med kriskommunikation delvis måste ändra sitt sätt att kommunicera med allmänheten vid särskilda händelser. Det är en av slutsatserna i forskningsprojektet Kriskommunikation 2.0 som nu kommit med sin slutrapport. På uppdrag av MSB har forskarna studerat kommunikationen vid flera särskilda händelser, från den stora branden i Halmstads hamn 2012 till skogsbranden i Västmanland 2014, för att se hur sociala medier påverkar hur kriskommunikationen förändras.
     Kriskommunikation i det digitala landskapet är författad av Tomas Odén, Monika Djerf-Pierre, Marina Ghersetti och Bengt Johansson.

31 mars 2016

Ny forskning: Ekonomer har tagit över som expertröster när nyhetsmedier skildrar industrikriser

Kan det vara så att hur nyhetsmedierna beskriver en industriell kris faktiskt påverkar vad vi uppfattar som krisens orsaker, vem som bär ansvaret för den och hur den bäst ska lösas – eller till och med vår uppfattning om om den ska lösas? Diana Jacobsson vid JMG har jämfört hur nyhetsmedierna beskrev Boråsföretaget Algots konkurs under tekokrisen på 1970-talet och turerna som ledde till Saab Automobiles konkurs och slutligen nedläggning av fabriken i Trollhättan 2011. Jämförelsen, som bygger på en kritisk diskursanalys av artiklar i Dagens Nyheter och Aftonbladet, visar att dagens nyhetsmedier i stort sett ignorerar arbetarperspektivet när de väljer vilka som intervjuas som experter, och istället fokuserar på marknadsekonomiskt orienterade expertröster – vilket också leder till att vi tolkar Saabkrisen ur ett rent ekonomiskt perspektiv och inte som någonting som påverkar ett helt samhälle. 
Artikeln Business elite competition or a common concern? är publicerad i Journalism Studies.

27 mars 2016

Åtta yrkesetiska kom ihåg för journalister som twittrar

Twitter har fyllt tio år. Många har tagit tillfället i akt att antingen hylla Twitter eller spå dess död. Jag tänker i stället tala om några av de problem jag ser i hur journalister använder Twitter. 
Som journalist kan du inte vara ”privat” på Twitter. Missförstå mig inte nu. Du kan vara hur personlig och privat som helst i ditt twittrande även om du arbetar som journalist, och de mest framgångsrika journalisterna på Twitter är ofta väldigt personliga och ibland också privata i sitt twittrande. Men som journalist kan du inte hävda att ditt Twitterkonto inte har med din yrkesroll som journalist att göra. Ändå är det många som gör just det.
     De flesta journalister som använder Twitter (ca 55 procent enligt Journalistpanelen 2014) använder sitt konto för en rad jobbrelaterade användningsområden som kanske inte alltid syns utåt: omvärldsbevakning, trendspaning, koll på personer i bevakningsområdet, nätverkande med kollegor och potentiella källor, varumärkesbyggande och professionell positionering … Många twittrar om jobbet, detaljer från vardagen som journalist, delar länkar till intressant läsning de hittat. En hel del svarar på frågor och småpratar med kända eller okända om ditten eller datten. Och i dessa delningslogikens dagar sprider journalister länkar till sådant de publicerat själva eller sådant som andra på redaktionen publicerat. Dessutom brukar de flesta journalister som twittrar vara åtminstone lite personliga eller privata ibland – det ligger som i Twitters natur att professionellt blandas med personligt, att gränserna suddas ut.
     Min poäng är att så snart en journalist använder sitt Twitterkonto till något jobbrelaterat överhuvud taget går det inte att hävda att det är ett renodlat privat konto som inte har något med arbetet som journalist att göra. Oavsett om journalisten har en disclaimer eller inte i presentationen (13 procent av alla svenska journalister twittrar med en disclaimer) är det faktiskt bara dumt.
     Se på det från ett annat håll: De flesta journalister som har ett Twitterkonto talar om i sin presentation att de är journalister eller att de jobbar på en viss redaktion. Eller så framgår detta klart och tydligt av innehållet i det de skriver. Att då tro att följarna inte tolkar det journalister skriver utifrån att de är journalister och anställda på den ena redaktionen eller den andra är faktiskt lika dumt det (oavsett om där finns en disclaimer eller inte).
     Journalister som twittrar måste helt enkelt sluta låtsas som att det de gör på Twitter inte har något med jobbet att göra.
Med utgångspunkt i att journalister på Twitter twittrar i sin yrkesroll finns det ett par saker att fundera extra på:
  • arbetstidslagstiftning
  • digital stress
  • den ökade risken att utsättas för hot och hat 
  • det juridiska ansvaret för innehållet i det man skriver
  • press- och yrkesetik
De tre första punkterna har med arbetsmiljö att göra i första hand och jag tänker inte gå närmare in på dem här. Också juridiken lämnar jag därhän. Den sista punkten rör yrkesrollen. Journalister som twittrar måste inse att det inte går att komma undan med att hävda att ”jag twittrar som privatperson” och att de därför skulle ha rätt att bete sig precis hur illa som helst. Vare sig man vill eller inte är det så att hur journalister twittrar kommer att påverka publikens uppfattning om hur journalister sköter jobbet – och i förlängningen publikens förtroende för journalistiken.
     Som journalist på Twitter är det dags att börja twittra med samma omsorg om fakta, kvalitet och innehåll som vore det en vilken annan slags journalistik som helst. De press- och yrkesetiska reglerna är en bra utgångspunkt också för det egna twittrandet.
     Som arbetsgivare är det dags att inte bara ställa krav på att ens redaktionella medarbetare använder Twitter (allt fler redaktioner har en sociala medier-policy som beskriver att en anställd förväntas ha ett Twitterkonto och arbeta aktivt med det för att öka personliga nätverk och räckvidd), utan också ta ett utökat ansvar för hur medarbetarna använder sina konton. Det går inte att vifta bort en anställds övertramp med att ”det är ett privat konto och har inget med jobbet att göra” – det är ändå ingen som tror på det. 
Jag tror att jag utan att överdriva det minsta kan säga att jag har väldigt bra koll på hur svenska journalister twittrar från sina privata konton, och jag tvekar inte att säga att den absoluta majoriteten av svenska journalister på Twitter twittrar med oerhört gott omdöme. Om du inte redan följer en eller flera journalister så gör det – ditt twitterflöde kommer att må bra av det!
     Men undantagen – de där som tror att de kan komma undan med precis vad som helst genom att hävda att ”det är privat” – sticker ut mer och mer och riskerar att skjuta förtroendet för hela kåren och för journalistiken i sank.
     Så, du journalist som twittrar: Kom ihåg att faktakolla innan du rt:ar. Kom ihåg att kolla att citat är äkta. Kom ihåg att inte lyfta någon annans tweet ur sin kontext. Kom ihåg att din tolkning av en tweet kanske inte alls är den rätta. Kom ihåg att visa särskild hänsyn till barn, unga och andra som inte är att betrakta som offentliga personer. Följ vem du vill, men kom ihåg att ett ensidigt rt:ande eller diskuterande kan uppfattas som att du inte är neutral. Kom ihåg att de du följer sannolikt inte är representativa för Twitter och definitivt inte för befolkningen. Och kom ihåg att allt du gör på Twitter kommer att bedömas utifrån att du är journalist.


Fotnot: Lyssna gärna på Medieormens podd Twitter är död? Leve Twitter! där bland annat de här frågorna diskuteras.
Fotnot: Det finns faktiskt journalister som har rent privata Twitterkonton. Men dessa konton är helt och hållet anonymiserade: de twittrar under pseudonym, talar aldrig om att de är journalister och twittrar aldrig om jobb. De är med andra ord på Twitter enbart i sin roll som privatpersoner. Men de här helt anonyma journalistkontona är inte många. 

23 mars 2016

En grundkurs i källkritik i sociala medier

Timmarna efter att bomberna detonerade i Bryssel följde jag nyhetsrapporteringen i mina sociala medier-flöden. Jag twittrade också en slags grundkurs i källkritik i sociala medier, några enkla tips för hur man själv kan kontrollera om en bild, en film eller en ögonvittnesskildring är sann – eller rättare sagt, hur man kan kontrollera om den är falsk (det är, som alla vet, lättare att slå fast att någonting är falskt än att kunna säga att det är sant).
     Jag har samlat mina tweets i en Storify – läs den gärna: Grundkurs i #källkritik

18 mars 2016

Bakjour (och jag) pratar Twitter i Medieormen

På måndag, 21mars, fyller Twitter tio år. På de här tio åren har Twitter kanske mer än något annat av våra sociala medier faktiskt förändrat journalistiken. Journalister använder Twitter för research, nätverkande, tidsfördriv, omvärldsbevakning, realtidsbevakning, varumärkesbyggande, intervjuande, spridning … Även om Twitter inte nått någon högre spridning generellt, är Twitter viktigt inom journalistiken.
     Själv har jag "bara" använt Twitter i drygt fyra år, så jag är ingen early adapter i det här sammanhanget (eller knappt ens något sammanhang). Däremot är jag många gånger mer aktiv än genomsnittsanvändaren. Jag använder Twitter till ungefär samma saker som journalister: research, omvärldsbevakning, nätverkande, tidsfördriv …

I veckan samtalade jag med Medieormens Cecilia Djurberg om Twitter i journalistiken, eller journalistik på Twitter, eller journalister på Twitter – eller kanske allt detta – med utgångspunkt i min forskning. Detta kan man nu lyssna på i Medieormens senaste podd. Medverkar gör också Sveriges Radios vd Cilla Benkö och utvecklingsredaktörerna Per Palmqvist och Robert Jakobsson, Intellectas Hampus Brynolf (Twittercensus, ni vet) och journalisten Sofia Mirjamsdotter. 
     Avsnittets verkliga scoop måste ändå vara intervjun med mediekritik- och satirkontot @Bakjour.

Ladda ner Medieormens avsnitt Twitter är död? Leve Twitter! (mp3).

13 mars 2016

Ny forskning: Visst kan man blanda post- och webbenkäter

En stor del av medieforskningens publikstudier bygger på surveyundersökningar, traditionellt genomförda med postenkäter (till exempel SOM-undersökningarna). Men numera går det också att genomföra webbenkäter, och att kombinera post- och webbenkäter för att försöka få så höga svarsfrekvenser som möjligt. Men hur påverkar en sådan blandmetod resultaten? Finns det inte en risk att svaren får en lägre kvalitet?
     Nej, det finns i alla fall ingen anledning till omedelbar oro så länge man är lite försiktig, visar ny forskning som jämfört svaren i en stor (N=6 603) blandad enkätundersökning.
     Annika Bergströms studie Same, same but different. Effects of mixing web and mail modes in audience research är nyss publicerad i Digital Journalism, och ingår i ett specialnummer om digitala metoder i journalistik- och publikforskningen.

Ny forskning: Unga talar gärna politik med familj och vänner

Det är sammanhanget som avgör hur och i vilken utsträckning svenska ungdomar pratar politik. För tvärt emot vad många kanske tror så är svenska ungdomar politiskt intresserade. De pratar gärna politik hemma med familjen och med vänner, om sammanhanget är det rätta, men mer sällan i sociala medier.
     Det visar studien Young people's everyday political talk: a social achievement of democratic engagement av Mats Eriksson, som nyligen publicerades i Journal of Youth Studies. Studien bygger på intervjuer och dagboksanteckningar med gymnasieungdomar.

Ny forskning: Rapports tittare lär sig mer

Vill man hålla sig välinformerad och se till att ha kunskaper om politik och samhälle ska man titta på nyheterna på SVT. Det visar en nypublicerad studie om kunskapseffekterna av att titta på Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheterna.
     Bäst, om man vill lära sig saker, är att titta på Rapport. Däremot kan det vara direkt kontraproduktivt ur ett kunskapsperspektiv att titta på TV4 Nyheterna.
     Studien Does public service TV and the intensity of the political information environment matter? är författad av Jesper Strömbäck och nyligen publicerad i Journalism Studies. Resultaten ligger i linje med de som tidigare presenterats i artikeln Television channel content profiles and differential knowledge growth: a test of the inadvertent learning hypothesis using panel data av Adam Shehata, David Nicolas Hopmann, Lars Nord och Jonas Höijer, publicerad i Political Communication.

Ny forskning visar utlandssvenskarnas medievanor

SOM-institutet har för första gången genomfört en surveystudie bland bara utlandssvenskar: Vilka är de? Vad tycker de om "det svenska"? Hur röstar de? Studien har gett massor av spännande ny kunskap om våra moderna emigranter.
     Inte minst analysen av utlandssvenskarnas nyhetsvanor är intressant. Analysen visar – kanske inte helt oväntat – att svenskar utomlands i hög grad tar del av det nya hemlandets "egna" nyheter. Precis som svenskar i Sverige vill man helt enkelt hålla sig uppdaterad om vad som händer där man bor. Men utlandssvenskarna är också flitiga konsumenter av svenska nyhetsmedier, mycket tack vare att svenska nyheter är så lätt tillgängliga på nätet och via appar.  Ju närmare Sverige man bor, och ju kortare tid man bott utomlands, desto högre är intresset för svenska nyheter.
     Studien Nyhetsvanor bland utlandssvenskar av Ingela Wadbring och Ulrika Andersson finns att läsa i boken Svenska utlandsröster, redaktör Maria Solevid.

12 mars 2016

Är journalisters smekmånad med sociala medier över?

Journalisters användning av sociala medier ökar fortfarande, men ökningstakten har avtagit. Samtidigt ser vi att journalister inte upplever att ”nyttan” med sociala medier är lika hög som tidigare. Så kan man – väldigt kort – sammanfatta huvudresultaten i den artikel som nu publicerats i Digital Journalism.
     Artikeln Appropriating Social Media. The changing uses of social media among journalists across time är skriven tillsammans med Monika Djerf- Pierre och Marina Ghersetti, båda JMG, och bygger på paneldata från J-panelen.
     Studien är unik, även ur ett internationellt perspektiv, eftersom forskare nu för första gången kan jämföra enskilda journalisters sociala medier-användning och åsikter om sociala medier över tid. Samma frågor har ställts både 2012 och 2014, vilket alltså möjliggör en analys på individnivå. 
Mejla mig om du inte tillgång till Digital Journalism men ändå vill läsa hela artikeln, så skickar jag en länk till ett av mina ”författarex”. 

New paper in Digital Journalism shows a decline in journalists’ valuation of social media affordances

A new article on social media in journalism, Appropriating social media. The changing uses of social media among journalists across time, co-authored with Monika Djerf-Pierre and Marina Ghersetti, is now published online in Digital Journalism. The article is based on the material we presented at the Future of Journalism conference in Cardiff last September.
     The study draws on panel survey data from 2012 and 2014, and for the first time we can now show how individual journalists have changed their use of social media over time: while there is a slight increase in the overall use of social media among journalists, some of the previous ”enthusiasts” in fact decrease their use of social media – or give up social media all together. The findings also suggests a decline in the valuation of social media affordances for different professional tasks. As the abstract says:
The hype over social media and the rapid expansion of social networking and micro-blogging in recent years can easily lead us to believe that all journalists are online, chatting and tweet- ing, all the time. Previous research, however, indicates that the spread of social media differs between groups of journalists and that social media usage is related to the journalist’s age, gender, type of work and workplace. This paper advances our understanding of how journalists appropriate social media in their professional lives by examining the changes in social media use across time. We examine if and how the perceived usefulness of social media for various professional purposes changes over time, and if different categories of journalists change their usage in different ways. The theoretical perspective draws from theories on the appropriation and adoption of technologies. The empirical material consists of Web survey data collected in 2012 and 2014, targeting representative samples of Swedish journalists. Our findings show that the use of social media increased slightly between the two surveys but the expansion was levelling off in 2014. Some early adopters were abandoning social media, and there was a noticeable decline in the journalists’ valuation of social media affordances.
If you want to read more than the abstract (above), please contact me and I'll send you a link to an "author's copy".

20 februari 2016

Ny forskning: En närmare titt på @niklassvensson

I mitt avhandlingsarbete tittar jag på hur svenska journalister som grupp använder sociala medier, och hur sociala medier påverkar professionen. Jag använder surveys och kvantitativa innehållsanalyser av till exempel journalisters tweets.
     Ulrika Olausson vid Jönköpings universitet har en mer kvalitativ ansats, och har djupdykt ner i Expressen-reportern Niklas Svenssons twittrande, närmare bestämt 197 tweets från ett par dagar i mars 2014. Utifrån denna analys diskuterar hon sedan hur Twitter används för att konstruera en professionell identitet, som det heter på forskarspråk. Man skulle också kunna säga att hon analyserar bilden av journalisten Niklas Svensson så som han framställer sig själv.
     Det här är en studie om en enda person (om än en av Sveriges mest flitiga journalister på Twitter) och det går inte att dra några slutsatser om hela den svenska journalistkåren utifrån den. Det är ändå en spännande studie, inte minst för att det är just en djupstudie.
     Studien The reinvented journalist (bra namn på den här gruppen journalister som är konstant aktiva i sociala medier) är publicerad i Digital Journalism.

19 februari 2016

Ny forskning: Hur skiljer sig nyhetsläsandet mellan papper och webb?

De flesta förstår att nyhetsläsandet skiljer sig om man sitter och bläddrar i en papperstidning eller om man läser nyheterna på webben. Nu har Torbjörn von Krogh, Mittuniversitetet, och Ulrika Andersson, JMG, studerat hur läsandet skiljer sig. Samtidigt visar de varför klickjakt kanske inte är den enda vägen till redaktionell framgång.
     Genom att jämföra sidvisningsdata från vlt.se och upprepade telefonintervjuer med VLT:s papperstidningsläsare från två höstveckor kan de visa att medan webbpubliken scrollar webbettan för att hitta de texter de vill läsa, så bläddrar papperspubliken igenom hela tidningen. Och medan webbpubliken fokuserar på att läsa bara ett fåtal texter inom ett begränsat antal områden (mest om olyckor och brott) så väljer papperspubliken mer "lite av varje". Med andra ord: webbpubliken uppdaterar sig medan papperspubliken uppdaterar och fördjupar sig. I alla fall om man bara ser till antalet sidvisningar eller klick. För om man istället tittar till hur mycket tid respektive publik ägnar åt faktiskt nyhetsläsande så försvinner de här skillnaderna. Med andra ord: klick är inte det samma som intresse eller engagemang, och istället för att bara mäta klick borde redaktionerna också mäta hur mycket tid publiken lägger på ett visst innehåll.
     Studien Reading patterns in print and online newspapers är publicerad i Digital Journalism.

16 februari 2016

Fem studier om sociala medier i journalistiken

Sociala medier i journalistiken är ett hett ämne för JMG:s uppsatsskrivande studenter. På JMG utbildas både medievetare och journalister, vilket gör att många perspektiv fångas. Bland höstterminens kandidatuppsatser finns följande:

  • Det moderna tidningsbudet av Frida Gustavsson och Evelina Olofsson. En intervjustudie med journalister om nyhetsförmedling i sociala medier. Beskriver väl hur journalister och redaktioner tänker runt sociala medier just nu. 
  • Nyheter i kvadrat av Anton Björsell. En intervjustudie av hur svenska redaktioner arbetar med Instagram. Handlar om hur redaktionerna försöker hitta såväl publik som rutiner för hur de ska arbeta och vilket innehåll som fungerar.  
  • "Jag förstår inte hur man kunde vara journalist innan sociala medier" av Markus Jacobsson och Niklas Thander. En studie av journalisters attityder till sociala medier som arbetsredskap, och hur dessa kan påverka de professionella yrkesidealen (negativt).
  • Om redaktionen själv får välja av Felicia Green och Elin Kardell. En innehållsanalys av vad fyra nyhetsredaktioner väljer att dela i sociala medier som bland annat visar att opinionsjournalistik delas mer nu än för ett par år sedan.
  • "Det är högt i tak, så länge man kryper" av Carolin Gadallah, Emilia Halling och Jennifer Johansson. En survey till journalister på sex public service-redaktioner om hur de ser på de professionella idealen objektivitet och neutralitet i relation till sociala medier.
Alla godkända uppsatser och examensarbeten som examinerats vid JMG finns samlade i ett sökbart arkiv; Expo. Här finns kandidat-, magister- och masteruppsatser, samt arbeten från magasins- och nyhetsproduktion.

8 februari 2016

Jag hatar verkligen gammelmedia

Vilka ord vi väljer att använda säger så mycket. Genom att välja ett ord framför ett annat talar vi också om för den som lyssnar hur hon ska förhålla sig till det vi pratar om. Känn lite på skillnaden mellan kärring och hustru så förstår du vad jag menar.

Det ord jag avskyr mer än många andra just nu är gammelmedia. Ordet "skapades" när det fanns ett behov av att skilja nyhetssajter och mediehus från redaktioner som bara publicerade på en plattform (papper, tv eller radio), när det fanns ett behov bland nyhetssajter och mediehus att framställa sig som lite mer moderna än de som inte hade hunnit ställa om än.
     Idag är alla nätsajter och mediehus, och behovet därmed inte lika skriande.
     Men ordet gammelmedia lever kvar, och syftar nu istället på innehållet. Det används främst av konspirations- och hatsajter som genom att kalla nyhetsmedierna för gammelmedia vill framställa sig själva som modernare och "bättre", som sajter där man berättar den "sanning" man menar att andra förtiger.
     Att konspirations- och hatsajterna skulle vara ett bättre alternativ är naturligtvis bara nys. Men ordet gammelmedia har fortfarande fäste också i den allmänna mediedebatten. När vi använder ordet talar vi om för den som lyssnar hur hon ska förhålla sig till det de medier vi pratar om, tänka på dem som lite gammeldags, på ett negativt sätt. Betecknar man något som gammeldags öppnar man också för att det är dags är för något nytt – och där står konspirations- och hatsajterna och försöker sälja in sig som alternativet.

Jag hatar verkligen gammelmedia. Ordet alltså. Själv använder jag, med en dåres envishet, begreppet nyhetsmedier. För det är ju faktiskt det det handlar om – nyhetsmedier med ansvariga utgivare, pressetiskt ansvarstagande, yrkesetiska regler och publicistiska ideal och värderingar.
     Vilka ord vi väljer att använda säger så mycket.

I Medievärlden idag skriver Mikael Marklund om vikten av att kalla konspirations- och hatsajter vid deras rätta namn. Något egentligt alternativ, som de gärna vill utmåla sig själva som, är de nämligen inte. Jag skulle kalla texten mycket klok om det inte vore för den lilla detaljen att han använder ordet gammelmedia …

7 januari 2016

7 saker du inte visste om svenska journalister

Dagens journalister bedöms inte längre bara utifrån vad de publicerar, utan också utifrån hur de agerar på sociala medier. Idag tar jag hjälp av ett av journalistikens mest hypade stilgrepp just nu – listiclen – för att avslöja vad de twittrande journalisterna avslöjar och inte avslöjar om sig själva. 

1. Twittra om jobbet ökar trovärdigheten
En slags transparens är att vara öppen med hur man arbetar. Det kan handla om att prata om vad man gör på jobbet just nu, nyhetsarbetet eller publiceringsbeslut. Ser man till hela kåren handlar 14 procent av alla tweets om något jobbrelaterat. Det finns forskning som visar ett visst positivt samband mellan transparens och trovärdighet. För journalister är transparens ett av de viktigaste yrkesidealen.

2. Ju mer en journalist twittrar, desto mindre twittrar hon om jobbet
Den som vill följa journalister på Twitter för att lära sig mer om journalistiken gör klokt i att följa de något mindre aktiva journalisterna – de ger mer journalistik för pengarna, så att säga. Ju mer en journalist twittrar, desto lägre andel jobbprat. Detta kan naturligtvis bero på att en journalist som hänger på Twitter mest hela tiden nog också twittrar sånt som förmodligen ser ut som strunt för den som går in och tittar i hennes flöde. Eller så är det så att de mer skeptiska twittrarna, de som blivit övertalade av en chef eller kollegor att de "måste", håller sig till jobbrelaterat.

3. Publikdialog på Twitter? Nej, väldigt sällan
En annan sorts transparens är att föra dialog och att bjuda in publiken att medverka i arbetet på olika sätt. Det händer nästan aldrig att en journalist bjuder in till publikdialog när hon är inloggad på sitt personliga Twitterkonto. Å andra sidan innehåller två tredjedelar av alla journalisttweets en mention (@), och kan alltså ses som del i en dialog. Men att en journalist rakt ut ber publiken om input eller svar på en fråga – det är sällsynt. Bara en enda procent av alla tweets innehåller en sådan öppning till dialog.

4. Könsmönster går igen – men bara i det personliga
Var tionde journalisttweet innehåller personlig eller privat information. Det finns många bra anledningar för en journalist att vara lite personlig när hon twittrar – och några risker. På plussidan är att när journalisten bjuder lite på sig själv lär folk känna henne bättre, och då ökar inte bara förtroendet utan hon bygger också lättare ett personligt nätverk med källor, tipsare, folk som kan hjälpa på olika sätt etc. På minussidan: Hot och hat riskerar att bli mer personligt. Och medan det inte finns några som helst skillnader mellan kvinnliga och manliga journalister i hur mycket de twittrar om jobbet eller bjuder in till publikdialog, så visar det sig att kvinnor är dubbelt så personligt/privata i sitt twittrande än män.

5. Svårt att hålla isär jobb och privatliv
Även om alla undersökta Twitterkonton i den här studien är journalisters personliga konton är det uppenbart att en del av kontona ändå är jobbkonton (en sådan bio innehåller i stort sett samma uppgifter som finns på visitkortet). Men även från de här jobbkontona twittras personlig och privat information, om än inte lika mycket som från de andra kontona. På motsvarande sätt finns det konton där journalisten överhuvud taget inte talar om att hon är journalist, men ändå twittrar väldigt mycket om redaktionsliv och journalistik.

6. En fjärdedel av journalisternas alla tweets är retweets
Lite siffror: 24 procent av journalisternas alla tweets är retweets (ett enkelt sätt att sprida innehåll till sina egna läsare). 65 procent innehåller en mention, 21 procent en länk, 20 procent en hashtag, 7 procent en bild och 4 procent en geo location (alltså information om på metern när var tweets skickades ifrån – vilket kan äventyra källskyddet). Den som summerar och tänker att "ha, 141 procent, nu har hon allt räknat fel!" ska komma ihåg att en tweet kan innehålla både en mention, länk, hashtag, bild och geoinfo och samtidigt vara en retweet. Ha!

7. På det stora hela är journalister ändå ganska öppna
Sex av tio svenska journalister twittrar, men de flesta av dessa har förmodligen lite andra syften med sitt twittrande än att i första hand vara transparenta å sin arbetsgivares vägnar. 24 procent av alla journalisttweets är ändå uttalat transparenta på något sätt – om jobbet, gentemot publiken, om det personliga/privata. Med tanke på det minst sagt låga informationsvärdet i merparten av alla tweets som skickas (logga in och kolla flödet en stund så ser du vad jag menar) är ändå journalister förvånansvärt öppna med vilka de är och hur de jobbar, eller hur?

Fotnot (1) Studien bygger på ett representativt urval av 2 543 svenska journalisters egna Twitterkonton som kodats för bakgrundsvariabler och sedan kombinerats med ett slumpat urval innehållskodade tweets dessa skickat i maj 2014.

Fotnot (2) Artikeln When journalists tweet. Disclosure, participatory, and personal transparency har nyss publicerats som open access (alltså gratis för alla som vill läsa) i tidskriften Social Media + Society. En tidigare version låg till grund för en debattartikel på Sveriges Radios Medieormen.

New paper: Transparency in journalists' tweets

Yesterday, my article on transparency in journalists' tweets was published in Social Media + Society, an peer reviewed open access journal.
     Transparency is one of the most important norms in journalism, and social media offers new possibilities for transparency on how the news are made, integrating the audiences and letting people get to know the person behind the byline. The study draws from a content analysis of journalists' tweets, focusing three different – but interrelated – forms of transparency.