Betalvägg eller inte – en fråga för tredje uppgiften?

Journalisten.se 26 januari 2022.

Ska forskare ställa upp på intervjuer som publiceras bakom betalvägg? Nej, menar konsumtionsforskaren Gabriella Wulff i en debattartikel i tidningen Journalisten i januari i år. Ja visst, säger jag. 

Wulff menar att forskningen är för viktig för att låsas in bakom betalvägg, och att det inte kan sägas ingå i tredje uppgiften (att kommunicera forskning till en bredare allmänhet) att lägga tid på att intervjuas eller kommentera bakom betalvägg. Istället, menar Wulff, borde forskningen släppas loss och artiklar om forskning publiceras utan betalvägg: ”Vad är det som hindrar tidningarna från att låta allmänheten ta del av den forskning som pågår och det samhällsansvar som forskare vill ta?” frågar hon.  

Självklart finns inget hinder för tidningarna att lägga forskning utanför betalväggen. Men varför ska detta vara just tidningarnas uppgift? Skulle vara spännande att höra vilka andra områden som ska läggas utanför betalväggen bara på grund av att de är viktiga? Kommunbevakning? Skolfrågor? Gräv? Konsumenttester? Eller vad? Det är inte så den svenska mediemarknaden fungerar. 

Jag hävdar bestämt att uppgiften att nå ut till en bredare allmänhet faktiskt ligger på forskarna själva, på institutionerna, på universitet och högskolor. Forskningskommunikation helt enkelt. Vill man nå ut med sin forskning finns det massor att göra: ge lunchseminarier för allmänheten, erbjud föreläsningar till lokala föreningar, låna ut forskare till grundskola och gymnasium, blogga, twittra, podda, gör vetenskap på Youtube! Ansvaret att kommunicera din forskning ligger på dig och den miljö du verkar i, ingen annanstans. 

Tillbaka till att intervjuas bakom betalvägg. Själv bryr jag mig inte. Någon eller många kommer att läsa, fundera, prata med andra, och det är gott så. (Och vem vet vad det leder till i nästa led? Ännu en chans att prata om sin forskning?) Jag kan också många gånger se att jag som forskare har utbyte av själva intervjun – jag tvingas formulera mig begripligt, konkretisera, exemplifiera. De här samtalen med journalister som vänder och vrider på tankar och frågeställningar gör mig till en bättre forskare. (Det finns undantag, såklart, skitintervjuer med någon som knappt ens vet vad jag forskar om eller vad grejen med intervjun är, men tror att jag är en levande pratminusgenerator.) 

Och förresten – om vi ska prata betalväggar kanske vi i första hand ska prata den massiva betalväggen hos vetenskapliga tidskrifter? De betalväggar som gör källkontroll näst intill omöjlig för de flesta. Som gör att väl genomförda studier ibland har kanske hundra läsare? 

Nej, tidningars betalväggar är en piss i Gullmarn i sammanhanget. Stånga inte huvudet mot betalväggen i ilska och frustration. Tredje uppgiften kräver en lite bredare strategi. Självklart måste varje forskare hitta sin egen strategi i detta. Det är sällan vi har arbetstid som är vikt åt just tredje uppgiften, inklusive intervjuer, så det gäller att hitta en strategi som funkar efter de egna förutsättningarna. Men vanliga tidningars betalväggar är oavsett inte det stora problemet – och framför allt löser det inte problemet med tredje uppgiften att neka dem intervjuer om det publiceras bakom en betalvägg. Forskningskommunikation handlar om så väldigt mycket mer – det finns så många andra sätt att nå en bredare publik. Vi kan inte utgå från att journalister ska göra det jobbet åt oss gratis. 

Fotnot (1): Det mesta av innehållet på tidningen Journalistens webbplats, där Wulffs debattartikel är publicerad, ligger bakom inloggning – en pikant detalj i sammanhanget … 

Medieprofessorn Ingela Wadbring debuterar med varm relationsroman

Ingela Wadbring har ett lååångt akademiskt CV. Till meritlistan kan hon nu lägga sin skönlitterära debut. 

Det är inte så vanligt med romaner med kvinnliga akademiker i centrum och som utspelas i nutid. Det råder Ingela Wadbring bot på med sin debut Och livet bara pågår. Förlaget beskriver innehållet så här: 

Marija, en medelålders, frånskild kvinna, åker på en konferens till Svalbard. Där träffar hon Iosif, en stilig, intelligent man, och de inleder ett förhållande. Maria och Iosif blir alltmer förälskade men det är något som inte stämmer med honom. Det visar sig att han har en multisjuk sambo och Maria ställs inför ett dilemma – går det att leva lyckligt alla tre tillsammans?

Detta, hur man ändå kan fortsätta med sitt liv, eller överhuvudtaget ett liv, när ens partner blivit svårt sjuk är en kanske inte helt vanlig frågeställning att bearbeta i en relationsroman. Det är heller inget som folk brukar prata om, även om det inte är helt ovanligt i en sådan situation att den ”friska” partnern söker närhet på annat håll. Hur skulle du själv göra, tror du? 

Boken publicerades redan i januari, men på grund av ni-vet-vad så fick releasefesten med signering, snittar och vin vänta till igår. Det var en helt fantastisk kväll med författarsamtal lett av alltid lika proffsiga Kerstin Särneö och många av Ingelas vänner i publiken. Men den här texten ska inte handla om gårdagskvällen och faktiskt inte heller så mycket om boken, som jag tycker ni ska läsa (jag är på intet vis neutral här – Ingela är en god vän och kollega, och jag har haft äran att få läsa och ha synpunkter på tidigare versioner av det här manuset) utan om detta med att skriva en relationsroman med utgångspunkt i akademin.

Ingela Wadbring är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot medieutveckling (lång titel!) vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Tidigare har hon jobbat vid JMG, Göteborgs universitet, lett Dagspresskollegiet och varit föreståndare för Nordicom. Hon har skrivit ett antal forskningsartiklar och läroböcker. Det är inte helt lätt att som akademiker börja skriva fiktion – man ska gå från max 8 000 ord, strikt struktur och pedantisk referenshantering till gestaltningar, dofter och dialoger på dryga 300 sidor. Man har nog ändå nytta av att vara lite av en akademisk strukturfascist, konstaterade Ingela i samtalet igår: ”Naturligtvis har jag en stadig tabell vid sidan av för att hålla ordning på allt.” Men den här gången är tabellen inte fylld av procentsatser hit och dit utan tidslinjer, vilka blommor som blommar när och var, vad folk har på sig vid olika tillfällen och hur detaljer och beskrivningar återkommer och hänger ihop: ”Det är bra att redan från början ha med sig detta att gör jag en ändring på sidan 37 så måste jag ändra på sidan 217 också.” I boken märks det också tydligt att Ingela är lika noga med researchen när hon skriver relationsromaner som när hon skriver forskningsstudier – detaljerna stämmer! För en läsare som jag, som kan slänga ifrån mig en roman om huvudpersonen plockar vildhallon till midsommar, är sådan omsorg om detaljerna inte bara ett plus utan ett måste. 

Huvudpersonen Marija har fått låna många drag från Ingela själv – hon är en medelålders, hårt arbetande chef för en forskningsorganisation i Göteborg inom ramen för Nordiska Ministerrådet – men vi är många, både akademiker och högre tjänstemän i offentlig förvaltning, som nog kan känna igen oss i henne. Marija har också gjort en klassresa som liknar Ingelas egen, och vem känner inte igen sig i tafattheten när de akademiska koderna inte sitter i ryggraden som hos våra kollegor som fått dem med sig nästan med bröstmjölken. För mig är det här perspektivet en av romanens främsta styrkor – det är så sällan vi ser det gestaltat.  

Det kanske också ska påpekas att det här inte är en nyckelroman – Marija jobbar inte på Nordicom, historien är påhittad och ingen av personerna finns i verkligheten. Jag hoppas att Ingela ändå sätter sig och skriver en nyckelroman när hon är klar med Marija – det finns gott om stoff som väntar på att gestaltas. 

Och livet bara pågår, som är den första i en serie på tre, är utgiven på Hoi förlag och finns att beställa hos din vanliga bokhandlare. Den finns också som ljudbok. Den som vill följa Ingelas arbete (hon är konsthantverkare förutom medieprofessor) kan göra det på ingelawadbring.se.

Grundkurs i verifiering på sociala medier

Jag har skrivit om detta förut, men: Det gäller att vara uppmärksam på vem och vad du väljer att lita på – allt är verkligen inte vad det ser ut att vara. 

För den som vill lära sig mer rekommenderar jag Bellingcat's "grundkurs": 

A beginner's guide to social media verification

Så säkrar du dina konton

Det är alltid viktigt att se till att ens mest använda sociala medier-konton är så säkrade det går. Dels för att de ju är en viktig kommunikationskanal för många av oss, dels för att de kan användas av andra för att till exempel sprida desinformation eller i bedrägerier. Men också för att i våra konton finns en massa personuppgifter om oss – telefonnummer, var vi befinner oss, våra närmaste kontakter … 

I tider av oro kan just den personliga säkerhetsaspekten som ligger i väl skyddade sociala medier-konton vara skillnaden mellan liv och död. Detta vet naturligtvis också de stora plattformarna. Idag har Twitter och andra plattformar påmint sina användare i Ukraina (och utanför) om några ganska enkla säkerhetsåtgärder som ändå räcker långt, oavsett plattform: 

• tvåfaktorsautentisering
• slå av plats (location), men kom ihåg att har du haft plats påslaget tidigare så kan andra ha sparat de
• se över vilka som kan se det du postar, men kom ihåg att de konton som kan se ditt innehåll inte alltid är så oskyldiga som de kanske verkar (uppdatering 220225: Meta/Facebook har nu aktiverat ett extra skydd för användare i Ukraina, t ex går det extra lätt att låsa sitt konto så att det blir i det närmaste osynligt för användare som inte finns på kontaktlistan)
• logga ut eller – i värsta fall – radera ditt konto

Ovanstående gäller självklart också dina e-postkonton. Och har du inte kontroll över din återställningsadress har du heller inte kontroll över dina sociala medier-konton. 

Min personliga åsikt är att alla – universitetslektorer, pensionärer, journalister, fotbollsspelare, verkligen alla – ska slå på tvåfaktorsautentisering. Den ger ett tillräckligt gott skydd för det mesta man kan råka ut för. 

Om du ändå får problem med dina konton finns information på följande länkar om hur du kan återfå kontrollen:

Meta: 

Facebook

Instagram

Twitter:

Hackat konto

Intrångsförsök

Begränsat konto

Google:

T ex Gmail

* * *

Vi kommer att se enormt* mycket desinformation om situationen i Ukraina den närmaste tiden, det gäller för dig att vara vaksam vem och vad du väljer att lita på. Vi kommer också att se en hel del misinformation (alltså uppgifter som är fel utan att det ligger onda avsikter bakom, så att säga). Vi kommer att se försök att begränsa eller hindra kommunikation, t ex att Twitter och andra plattformar eller tillgången till internet helt enkelt stängs ner i regionen. Och vi kommer att se ökad aktivitet att störa – överbelastningsattacker, intrångsförsök, phishing. diverse scams …

* Tycker du att det varit mycket desinformation runt Covid19 och vaccinationerna? Det är förmodligen bara en mild västanfläkt mot vad som kommer nu. 

Två måsten om medier på bokrean

I årets bokreakatalog finns två titlar som var och en med minsta intresse för hur (svenska) nyhetsmedier fungerar faktiskt bör läsa. 

Kolbjörn Guwallius är journalist och författare. Den skönlitterära debuten Kloaksajterna (Verbal förlag) beskrivs som en satir, men var och en med minsta koll på hur svenska alternativmedier ser ut och fungerar kommer att känna igen sig, både i beskrivningen av ekologin och i persongalleriet. Även om jag tror att den här storyn hade gjort sig bättre som reportagebok så läste jag romanen med stor behållning – här finns drivkrafterna, de ideologiska motsättningarna, de interna konflikterna … Boken är föredömligt lättläst. 

• Guwallius har också skrivit en rad journalistiska reportageböcker – i maj kommer Grindstaden om så kallade gated communities.
• Den som vill läsa forskning om alternativmedier kan med fördel ta sig en titt i Kristoffer Holts publikationslista. 

Sebastian Mattsson var tidigare på Expressens redaktion. Huvudpersonen i Balladen om Kalle Klick (IT-LIT) är en cynisk kvällstidningsreporter som aldrig ser längre till än den egna räckvidden. Och som han genomskådar vad det är som får oss att klicka och dela vidare! På ett sätt bekräftar Mattsson därigenom alla våra fördomar om kvällspressen och klickbetesjournalistik. Men jag uppskattar sättet han gör det på – han har såpass mycket egen erfarenhet från kvällspressen att skildringen är insiktsfull och nog också lärorik för de av oss som mest tar del av kvällstidningarna som läsare. Också den här romanen beskrivs som en satir, men jag skulle lika gärna kunna beskriva den som populärupplagan av min avhandling. 

• Mattsson gör nu podden Bakom ryggen (Under produktion).
• Den som också vill läsa den vetenskapliga varianten av detta läser såklart min avhandling #InFlux. Jag rekommenderar också Martin Schoris Online Only (Carlssons förlag), som är en lärobok i digital journalistik. Schori är biträdande redaktionschef på Aftonbladet. 

Granskningsnämnden och det personliga varumärket

Jag noterar att Granskningsnämnden för radio och tv nu fäller Sveriges Radio för två fall av otillbörligt gynnande. Detta är speciellt intressant eftersom Granskningsnämnden i sitt beslut utgår från hur sociala medier faktiskt används av journalister och i journalistik och programverksamhet idag.

Det första fallet (21/04436) gäller P4Extra och är kanske det mest självklara, även med en traditionell syn på medier. En programledare uppmanade lyssnarna att följa en särskild influencer på Instagram för att hen skulle få fler följare. Nämnden anser att det uppstod ett otillbörligt gynnande av såväl Instagram som av influencerns företag. 

Det andra fallet (21/03654) tycker jag är lite mer överraskande, men motiveringen till fällningen gör mig samtidigt glad. Det gäller programmet Hiphop, R'n'N och Soul i P3 med Sihel, där en programledare uppmanade lyssnarna att följa hens personliga konto på Instagram. I sitt beslut resonerar Granskningsnämnden kring att Instagramkontot är en del i programledarens personliga varumärke och att fler följare därigenom gynnar hens kommersiella intressen på ett otillbörligt sätt (förutom att plattformen Instagram gynnas otillbörligt). 

Däremot menar nämnden att det var ok att (i samma program) hänvisa till en spelad artists Instagramkonto och till programmets Spotifylista – där finns ett tillräckligt informations- och underhållningsintresse. Tidigare har man också gjort klart att det måste vara möjligt att hänvisa till de plattformar där program är aktiva för att publiken ska ha en möjlighet att kommentera innehåll och kommunicera med programmen. 

Det som gör mig glad med de här fällningarna är motiveringarna. De ser influencermarknaden för vad den är – kommersiell. De diskuterar kring personliga varumärken, att sociala medier-konton är en väsentlig del i dessa och det kommersiella värdet i det personliga varumärket. Det är nästan så jag vill utropa ett litet Äntligen!

Omstart 2022

Det är länge sedan jag uppdaterade bloggen nu. Jag bytte jobb för lite drygt två år sedan för att vikariera som adjunkt i Trollhättan – och sedan kom pandemin och med den jobba hemma-tristessen. Fy sjutton vilka år det här varit. Nu verkar det ändå som att det äntligen lättar.

Det har hänt lite på jobbfronten också – jag blir kvar i Trollhättan med en tillsvidareanställning som lektor i informatik (!) med inriktning på digitala medier. 

Med nytt jobb kommer en massa praktiskt som måste ordnas; jag tänker inte minst på inloggningar som är knutna till gamla jobbmejlen och måste bytas samt kontaktuppgifter i diverse olika nätverk som ska ändras. Detta tar mer tid än jag kanske hade trott.

Min ambition är att blåsa liv i bloggandet igen. Jag gillar ju bloggen, och den är en utmärkt plattform för såväl forskningskommunikation som för andra texter. 

Så där, nu har jag gett åtminstone ett halvt löfte. Nu gäller det bara att leva upp till det. 

Fotnot: Blogger har byggt om och ändrat en massa sedan sist jag var här. Det betyder att jag, som vill ha stenkoll på fonter och radavstånd och marginaler och indrag måste städa lite i layouten. Det kommer.

Pressad profession pallar trycket

Vänboken i ett ordmoln. Alltså de mest frekventa betydelsebärande orden i vänboken till Gunnar Nygren. Även akademiker har drabbats av Coronakreativitet den här våren. 

Ibland blir jag lite extra glad. Som när jag fick frågan om jag ville skriva ett kapitel till en vänbok till Gunnar Nygren. Nu äntligen är boken Mellan det hyperlokala och globala publicerad och överlämnad till Gunnar!

Gunnar Nygren är en av landets mest framstående journalistikforskare. Han har ett mycket gott anseende också internationellt. När han gick i pension från Södertörns högskola tidigare i vår var tanken att han skulle överraskas med ett seminarium och en vänbok. Seminariet (och festen, utgår jag från) får vänta till hösten, men boken har han fått nu i alla fall tillsammans med en rad författarhälsningar via Zoom.

     Jag behövde inte fundera särskilt länge för att komma fram till att självklart så ville jag skriva ett kapitel i den här vänboken. Men jag var faktiskt lite skraj också – vänböcker/festböcker är en alldeles speciell genre, även om den inte är helt ovanlig inom akademien, och det finns en uppenbar risk att texterna blir banala och personfixerade och utan ett mer generellt läsvärde. Min egen utgångspunkt var därför att skriva en text som man kan läsa oavsett om man har träffat Gunnar eller inte.

Mitt kapitel utgår från en vetenskaplig artikel som Gunnar skrev tillsammans med Tamara Witschge och som publicerades 2009, Journalistic work. A profession under pressure? (länken går till tidskriften och ligger bakom betalvägg, vill du läsa kan du googla på titeln och hitta den som pdf på andra ställen). Den här artikeln är idag något av en klassiker inom ”min” del av journalistikforskningen, den som handlar om hur professionen påverkas av tekniska och organisatoriska förändringar, och jag är ärligt talat lite avundsjuk på hur ofta den är nedladdad och citerad.

     Witschge och Nygren listar i sin artikel tio olika förändringsområden som påverkar professionen, diskuterar en eventuell av-professionalisering och avslutar med att beskriva den tidens utmanare till den professionella journalistiken (bloggar och medborgarjournalister). I mitt kapitel utgår jag från de här tio områdena och beskriver vad forskningen visar har hänt de senaste 10–15 åren, diskuterar den eventuella av-professionaliseringen och vad som är dagens utmanare (sociala medier och swishjournalister). 

Just frågan om journalistikens av-professionalisering är intressant. Med journalistikens professionalisering brukar vi mena den förändring som kom med journalistutbildningar och framväxten av starka yrkesideal, normer och praktiker (i Sverige skedde detta på 1960- och 70-talen). Och i just den delen så ser vi ännu ingen av-professionalisering – svenska journalister värnar till och med sina yrkesideal och yrkesetiken lite extra idag, eftersom det är dessa som tydligt skiljer dem från andra aktörer i våra olika sociala flöden (just detta diskuterar jag bland annat i min avhandling). 

     Å andra sidan sker en av-professionalisering i till exempel att personligt och privat blandas med professionellt i journalisters uppdateringar i sociala nätverksmedier (inte minst i det personliga varumärkesbyggandet där den personliga sidan är en viktig komponent), samt i att gränsen mellan arbete och privatliv suddas ut allt mer när journalisterna har potenta produktions- och publiceringsverktyg i fickan dygnet runt. Samtidigt är det svårare idag att se var gränsen går mellan journalister och andra yrkesgrupper i medierna. 

Ladda ner hela boken (pdf)

PS Gunnar är väldigt trevlig. Och akademiskt generös – på just det området är han en av mina verkliga förebilder. Jag gillar också att han lyfter ett annars bortglömt område, lokaljournalistiken och den hyperlokala journalistiken, i sin forskning.

Om entreprenöriella swishjournalister i SvD

Förra veckan publicerades ett långt reportage i SvD Kultur om så kallad swishjournalistik. Reportern Marcus Joons gör ett grundligt arbete i att belysa olika aspekter av sådan journalistik som är beroende av olika crowdfunding-lösningar, vare sig man valt Swish, Patreon eller någon annan modell för detta.
     Jag medverkar med ett par korta pratminus och ett forskningsperspektiv.

Reportaget publicerades i pappersupplagan av SvD Kultur 12 januari, den bör finnas på ett bibliotek nära dig om du inte är prenumerant och nyfiken på swishjournalistiken. Det finns också på nätet: Gör Swishjournalistiken världen bättre eller sämre?

Tillfällig flytt

Just nu står det en massa kartonger (och kassar) med böcker hemma. Under våren vikarierar jag nämligen som universitetsadjunkt på Högskolan Väst i Trollhättan. Jag har tömt kontoret i Göteborg och passar på att sortera och slänga gammalt. Somt hamnar i lådor märkta ”Thn”, annat i kartonger som jag hoppas kan bo på vinden ett tag.
     Det bär mig emot att slänga böcker. Men med akademisk litteratur är det ändå så att en hel del blir daterad tämligen fort, det gäller inte minst kurslitteratur. Till exempel känns det mindre relevant idag med en hyllmeter som beskriver pressens förändring från analog till digital – jag sparar några mer moderna översikter och något tidsdokument, och låter litteratur som beskriver journalistikens utveckling från digital till social breda ut sig istället.
     Vad ska jag göra i Trollhättan och på avdelningen för medier och design då? Jo, i princip bara undervisa. Metod och uppsatshandledningar står det i tjänsteplaneringen, fokus på digitala medier. Det ser jag fram mot!