20 år i akademin – vem hade kunnat ana?

Från inledningen av Nordmedias konferens i Bergen i augusti. Nicholas Diakopoulos talade om mediernas framtid.

 

I höst är det 20 år sedan jag började läsa på högskola/universitet. Jag trodde nästan inte det var sant när jag började räkna efter – har det verkligen gått så lång tid? Men jo, det har det. Och under de här två decennierna har det hänt massor, verkligen, 

När jag började på A-kursen i medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, som det hette då när det fortfarande fanns ett campus i Tiger Rangs gamla lokaler i centrala Uddevalla, hade jag inte en tanke på att jag fortfarande skulle vara kvar – jag såg det verkligen mest som ett sätt att fylla på mitt CV. Men det visade sig att det här var verkligen min ”grej”, och när jag var färdig med min magisterexamen vid JMG i Göteborg så blev jag bokstavligen kvar – som forskningsassistent, som anställd, och sedan som doktorand. Och nu är jag alltså anställd vid Högskolan Väst, som inte längre har ett campus i Uddevalla, som lektor i informatik, och min första lärare från A-kursen är min bästa kollega. 

Det har hänt en hel del, minst sagt, med undervisningen de här åren. När jag började plugga var undervisningen knappast digital. Visserligen läste jag en 5-poängskurs i Informationsteknologi parallellt första terminen (där en av punkterna var hur man skickar e-post) men undervisningen var väldigt analog – vi fick kursplan, kurs-pm och schema på papper, alla föreläsningar hölls i sal och lektorerna skrev på tavlan och använde overhead. Vi läste fysiska böcker och fick (köpa) kompendier med artiklar. Inlämningsuppgifterna skrevs på maskin (men vi hade dator hemma, tack och lov) och lämnades in i särskilda fack på campus. Betygen anslogs på särskilda anslagstavlor (där vi kunde se allas betyg). Först när jag läste C- och D-kurserna på JMG kunde jag e-posta mina uppsatsutkast till handledaren inför handledningarna, och det kändes som något alldeles fantastiskt. 

Idag är ”allt” digitalt (1). Jag planerar mina kurser i på en lärplattform, där kursplan, pm, schema och allt annat läggs och där studenterna loggar in och tar del av det de behöver. De flesta av oss förbereder en mer eller mindre detaljerad ppt till varje föreläsning, och de här ppt:erna läggs sedan upp på kursens sida på lärplattformen. På distanskurser lägger vi filmade föreläsningar. Allt är tillgänglighetsanpassat. Det mesta av kurslitteraturen finns digitalt, och via biblioteket har våra studenter tillgång till massor av databaser och andra digitala resurser. Ingen behöver hålla reda på sina referenser manuellt, utan det finns särskilda digitala verktyg till detta. Ingen lämnar in hand- eller maskinskrivna inlämningsuppgifter, utan allt skrivs och lämnas in digitalt. Vi rättar digitalt. Vi har möjlighet att lägga föreläsningar och annat helt online, eller så kan vi använda hybridlösningar och har särskilda salar utrustade för detta. Och den där parallella 5-poängskursen går numera förmodligen helt digitalt och utan vare sig fysiska eller digitala träffar. 

Mitt forskningsområde har också digitaliserats på ett sätt som få hade kunnat ana då för 20 år sedan. Medielandskapet har stöpts om. Journalistiken och produktionen av innehåll, där jag hade mitt tidigare yrkesliv, ser helt annorlunda ut. Just nu arbetar jag i ett forskningsprojekt med fokus på mediekoncernen Mittmedias digitala transformation (läs mer om projektet här), och det är klart att jag ser såväl likheter som stora skillnader mot akademin. 

Jag skulle säga att för akademin och högre utbildning så var pandemiåren ett slags vändpunkt. Vi var tvungna att få våra digitala system att fungera, oavsett vad vi tycker om dem. I princip skulle jag idag kunna sköta alla de kurser där jag har kursansvar hemifrån köksbordet med min laptop, ett headset och en lite bättre kamera än den inbyggda. För mediebranschen har digitaliseringen varit nödvändig för att möta annonsras och en helt ny konkurrens om mediepubliken. Mediebranschen har nu att hitta strategier att verka med det nya mediestödet (eller, i många fall, utan mediestöd), medan vi som undervisar i högre utbildning ska hitta strategier att hantera ChatGPT och andra AI-verktyg. 

(1) ”Allt” är självklart inte digitalt – till exempel använder jag själv gärna tavlan mer och mer, jag tycker den passar viss undervisning mycket bättre och hjälper mig bli en bättre pedagog.

(2) Jag läser fortfarande kvartsfartskurser, men nu för min egen skull och för att det är kul, och ett av mina urvalskriterier är faktiskt att de ska vara helt digitala och utan några som helst träffar – det är trots allt väldigt praktiskt att kunna ta del av allt material när jag har tid och möjlighet och utan att behöva anpassa mig till andras tider.

Visst, ”alla kan lära sig Twitter själva”, men begriper alla på Twitter vad de håller på med?

Igår publicerade Aftonbladet en text som i sin uppbyggnad är ett skolexempel på klickfiske, Betalade 6 000 kr i timmen för Twitterkurs. I korthet har Formas betalt för en föreläsning om Twitter för en grupp högre tjänstemän, inklusive generaldirektören. Aftonbladets reportrar har slagit ut föreläsningskostnaden på antalet tweets som skickats av deltagarna efter kursen, och kommit fram till summan 47 kronor per tweet.
     I skrivande stund har texten delats drygt 800 gånger på Facebook och 250 gånger på Twitter. Och det är inte så konstigt: Det krävs inte mycket kunskaper i sociala medier för att dela en nyhetstext, och visst är det lockande att raljera lite över att skattepengar slösas på något så onödigt som att lära tjänstemän att twittra. För det kan väl alla, eller hur?
     ”Alla kan lära sig Twitter själva” är också det ena stående temat i kommentarerna på Twitter. Det andra är att ”inte någon framstående twittrare gått någon sådan kurs”.

Jag har flera invändningar mot den här kritiken, men jag tänker börja i min egen verksamhet, i undervisningen om sociala medier för journaliststudenter. Jag har kollegor runt om som på allvar tycker att vi som utbildare inte behöver lägga tid på att undervisa om sociala medier för ”det kan de ändå, de är ju unga”. Men journaliststudenterna behöver lära sig att se på olika sociala medier med journalistögon, och lära sig att använda olika plattformar på olika sätt för att nå olika strategiska syften. I deras fall handlar det främst om research, omvärldsbevakning, publikdialog, innehållsspridning, varumärkesbyggande och nätverkande. Vilka är målen, och hur ska de, som individer eller som redaktion, agera för att nå dit? Det handlar min undervisning om.
     När jag pratar om Twitter visar jag inte bara hur man rent praktiskt twittrar (journaliststudenter är precis som alla andra och en del har aldrig använt Twitter). Jag pratar också om Twitter som struktur och som system, jag visar exempel på olika sorters användning, jag pratar Arabisk vår och kapade kampanjhashtaggar, jag pratar drev och hat och hot, jag pratar etik och säkerhet inklusive källskydd, jag pratar om mina egna och andras fantastiska nätverk, jag pratar innehålls- och nätverksanalys, jag diskuterar behovet av transparens och Twitter som främst ett verktyg för dialog och kommunikation… Delen om hur man rent praktiskt twittrar är väldigt liten. Nämnde jag lagstiftning?
     Visst kan vi utgå från att våra journaliststudenter lär sig allt detta på egen hand, men det är mer effektivt att inkludera sociala medier i undervisningen.

För att återgå till kritiken mot just den här Twitterkursen:

• Det är farligt att jämställa kvalitet med kvantitet, alltså att mer per automatik är bättre, att utfallet av en Twitterkurs ska mätas i antalet tweets per föreläsningskrona. 
• Twitter handlar inte bara om att twittra. Jag håller med om att i princip vem som helst kan lära sig att twittra, men jag är inte helt övertygad om att alla som twittrar begriper vad de håller på med eller är en del av. Personer med inställningen att ”alla kan lära sig Twitter själva” har förmodligen en tämligen primitiv användning själva, alldeles oavsett hur många tweets de fått iväg eller hur många följare de har. Det är inte svårt att twittra mycket, det är betydligt svårare att använda Twitter på rätt sätt.
• Twitter är fortfarande, hävdar jag bestämt, ett elitmedium. Att då kräva av högre tjänstemän att de bara ska ”sätta igång att twittra” för att så småningom själva komma fram till en personlig insikt och strategiska mål och handlingsplaner för såväl den personliga användningen som organisationens – det är väldigt naivt. Det är oerhört viktigt att såväl organisation som högre tjänstemän har en samsyn i strategiska mål och handhavande/agerande, och den samsynen är ingenting som bara uppstår utan den måste organisationen arbeta för. 
• De ”framstående twittrare” jag själv skulle lyfta fram som exempel är kanske inte de flitigaste twittrarna, utan de som – förutom att twittra själva – läser det de kommer över och går på kurser och seminarier om strukturanalyser, publik- och användarstudier, forskning och kritik, och till detta lägger till en portion kunskap om strategisk kommunikation.

Fotnot: Jag vet inte om just den här Twitterkursen som Aftonbladets text handlar om var bra eller dålig ur mitt perspektiv. Mediestrategen Brit Stakston som höll i den beskriver upplägget kort i texten Twitterkurs för 10 000 kr – slöseri eller kompetenshöjning?, och av de delade presentationsbilderna att döma innehåller kurstimmarna mer än att lära sig twittra rent praktiskt. 

Tror du att nyblivna journaliststudenter hänger på sociala medier hela tiden? Då får du tänka om!

Nu tänker jag göra en hel del redaktionsledare och mediestrateger rejält besvikna: Morgondagens nya journalister är inte alls så hemma i sociala medier som ni gärna tror.
     Så där, nu är det sagt.

Efter min föreläsning för förstaterminens journaliststudenter för två veckor sedan fick de i uppgift att diskutera sin nuvarande sociala medier-användning i grupp. Ett syfte med diskussionerna var att de tillsammans skulle börja se på "sina" sociala medier med journalistögon. Att gå från att bara använda till att börja använda mer strategiskt, helt enkelt. Naturligtvis hade jag också en baktanke: Att själv lära mig mer om alla de sociala medier som unga använder idag.
     För det är ju så våra förutfattade meningar ser ut – att alla unga använder sociala medier precis hela tiden, och att de använder dem på sätt som vi lite äldre har svårt att begripa.
     Redaktionsledare och mediestrateger utgör inget som helst undantag på den här punkten.
     Det är bara det att mina och våra förutfattade meningar är fel.

Man kan sammanfatta gruppdiskussionerna i förra veckan i några korta punkter:

• De flesta använder tre eller fyra olika sociala medier – Facebook, Instagram och något forum. En minoritet av studenterna använder upp mot tio olika konton regelbundet. 
• De flesta använder sociala medier varje dag för att ha kontakt med sina vänner. De är i princip uppvuxna med och i olika chattar. Till skillnad från föräldrarna, som uppges "använda sociala medier på ett mer redovisande sätt över hur deras dag har sett ut" eller "för att ha koll på barnen". "De beter sig på Facebook på samma sätt som när man själv var yngre," skriver en av grupperna. 
• Facebook anses ha gått från att vara personligt till att "mer och mer bli ett forum för åsiktsspridning". Det mest personliga idag är istället Instagram. 
• Studenterna använder olika sociala medier till olika saker och olika nätverk. "Man kanske inte vill skriva en status som alla ens vänner ser och då riktar man sig istället till en mindre utvald grupp."
• Få är aktiva på Twitter. De flesta har öppnat sina Twitterkonton under utbildningen, och ser Twitter som något att använda professionellt (till skillnad från de sociala medier de använt tidigare för privat och personligt bruk).
• Efter att de började på JMG har många börjat rensa sina sociala medier-konton – på uppmaning från mig och från resten av adjunktkåren. De ser över vilka sidor de gillar, grupper de är öppet medlemmar i, fotoalbum, filmklipp etc. Samtidigt påpekar de att "för vår generation kan inte Facebook rensas på allt 'fult' som festbilder, roliga statusuppdateringar eller liknande, eftersom det blir som att rensa bort en del av minnena från vår uppväxt".
• Precis som det finns yrkesverksamma journalister som inte använder sociala medier så finns det journaliststudenter som inte använder sociala medier alls. Och det finns en del som beskriver sig själva som "mer passiva observatörer". 

Men: Det här är användningen just nu. Grupperna diskuterade också fördelarna i att använda sociala medier som  arbetsredskap för research och omvärldsbevakning, och de ser tydliga fördelar i att använda sociala medier för dialog med publiken/läsarna. De har ett par år på sig som studenter att finslipa olika tekniker för detta. Och just eftersom de är uppvuxna online tror åtminstone jag att de har bättre förutsättningar än de flesta av oss andra att bli de där sociala medier-strategiska journalisterna som redaktionerna så gärna vill ha.

Fotnot: I diskussionerna märktes tydlig inspiration, framför allt vad gäller publikdialog, från Sveriges Radios Sociala medier. En handbok för journalister som fungerar som kurslitteratur. 

Att se på sina sociala medier med journalistögon

Idag har jag föreläst för våra journaliststudenter om journalister i sociala medier. Denna första mer teoretiska föreläsning för förstaterminarna är tänkt att ge en översiktsbild över allt från hur redaktioner använder sociala medier (i stora drag) till hur man som enskild journalist bygger sitt varumärke. Ett av mina huvudsyften med föreläsningen är att studenterna ska börja läsa "sina" sociala medier med journalistögon. Hur gör redaktioner? Hur gör andra journalister? Vad pratar om folk om? Vad skulle kunna bli ett bra reportage? Vad kan vara en bra nyhet? Vilken bild av mig själv ger jag andra?
     Man känner sig ganska mör efter tre timmars föreläsning…
     Den som är intresserad hittar föreläsningspresentationen under fliken Presenterat ovan. Den här versionen innehåller dock inga illustrerande exempel.


Uppdatering 140830: På måndag startar en ny termin, och jag kommer att föreläsa för nya studenter. Jag tycker att principen att publicera föreläsningsbilder här på bloggen är bra, men jag måste hitta ett annat system än att låta alla gamla versioner ligga kvar – det blir bara förvirrande. Därför skapar jag nu en ny flik för Undervisning, där den aktuella terminens föreläsningar fylls på allt eftersom. Vid terminsstart flyttar jag de gamla föreläsningarna till papperskorgen.