Ny forskning: Journalistklubbarna pressade under Mittmediaåren

Hur arbetar en journalistklubb i kris? I en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journalism, intervjuas lokala förtroendevalda om arbetet under åren i Mittmedia 2012–2019. Mittmedias snabba digitala omställning präglades av ständiga nedskärningar och omorganisationer. Det var år med forcerad digital omställning och innovation, omfattande sparpaket och svåra arbetsmiljöproblem. Det fanns inte alltid tid för de fackliga representanterna att väga olika argument och strategier mot varann.

Jag använder alltså Mittmedia som ett case för att undersöka fackklubbars arbete. Det är viktigt att understryka det – det här är inte en vetenskaplig studie i ”vad som hände på Mittmedia” på ett generellt plan. Analysens fokus är det fackliga arbetet under de här åren. Studien är en del i forskningsprojektet Business as unusual, där också DEMICOM-forskarna Ingela Wadbring, Jonas Harvard, Catrin Johansson och framlidne Lars Nord ingått. Projektet finansierades av Anne-Marie och Gustaf Anders Stiftelse för medieforskning. 

I studien intervjuas fackliga representanter från Mittmedia-respektive Promediaklubben. Hur var det att arbeta fackligt under en sådan här massiv omställning av såväl den lokala journalistiken som mediemarknaden som Mittmediaåren innebar? Inte helt förvånande kanske är svaret att det var inte lätt – normala förhandlingsstrategier fungerade inte, man upplevde att de egna argumenten aldrig lyssnades på, och man försökte göra arbetsgivaren uppmärksam på omfattande arbetsmiljöproblem. Samtidigt är samtliga intervjuade noga med att poängtera att de inte var mot den omfattande digitaliseringen i sig – det handlade om sättet på vilket allt genomfördes. Några exempel på citat ur studien:

”It was like becoming a member of a dysfunctional family in which everyone had their set roles.”

”… to have so many colleagues being mistreated, in some case even scammed.”

”I don’t think many understand how tough it was when it was the toughest.”

”We were desperate to discuss work environment issues, but they never wanted to.” 

”In hindsight, I don’t know if we did the right thing.” 

Det forskningsteoretiska perspektivet är strategy-as-practice (SAP), som ofta används i organisationsforskning för att analysera hur organisationer fattar beslut. Genom att applicera det här analytiska ramverket på lokala fackklubbar sätter studien de fackliga representanterna i centrum som nyckelaktörer i en förändringsprocess. 

Kärnan i det journalistfackliga arbetet på lokal nivå är att se till att det inte tummas på vare sig lagar och kollektivavtal eller press- och yrkesetik. Det fackliga arbetet under en massiv omställning skiljer sig egentligen inte från detta. Men studien visar också att:  

• Etablerade strategier räcker inte alltid till. När digitala investeringar, centraliseringar, förändringar av arbetsprocesser och personalneddragningar pågår parallellt och i det närmaste kontinuerligt tvingas fackliga företrädare in i ett reaktivt arbete, med ingen eller bara liten möjlighet till eftertanke eller alternativa vägval. 
• Omställning ökar risken för interna konflikter. Förutom spänningar mellan fack och ledning kan långvarig kris även skapa slitningar inom den fackliga organisationen, där olika erfarenheter och tolkningar försvårar samarbete. 
• Motståndet handlar sällan om omställningen i sig. Journalistklubbarna på Mittmedia ifrågasatte inte behovet av digital omställning, utan snarare tempot, genomförandet och konsekvenser för arbetsmiljö, journalistisk kvalitet och lokal närvaro.
• Fackets dubbla roller är en styrka, inte ett problem. Att SJF i det här fallet är både en facklig och en professionell organisation är en styrka i förhandlingarna. Argument som baseras på lagar och kollektivavtal kan kombineras med hänvisningar till pressetik, källskydd, journalistik och lokal demokrati. Att sedan de fackliga företrädarna upplever att ”de lyssnade inte, vi vann aldrig något” är en annan sak. 

Det finns inte så många studier av det här slaget inom journalistik- och medieforskningen, och jag är väldigt glad att jag fick chansen att genomföra den. Det var inte svårt att få folk att delta i studien, men alla har varit väldigt, väldigt noga med sin anonymitet. Det säger också något om hur det var.  När jag intervjuades om studien för SJF:s tidning Journalisten pratade reportern om att studien innehåller många ”saftiga citat”. Jag håller med om det. Men citaten i studien speglar verkligen intervjuerna. Mittmediaåren har lämnat spår, hos de som jobbade fackligt och förmodligen också hos andra på redaktionerna, och jag tror att de spåren kommer att sitta kvar länge än. Och jag vet inte om svenska journalistklubbar egentligen har haft att hantera något liknande. 

Studien ”In the midst of some crazy sitcom: A case study of journalist union representatives’ work during disruptive change är publicerad open access i tidskriften Journalism.

Läs också boken Mittmedias vägval. Radikal innovationskultur möter traditionstyngd koncern (Nordicom, 2024).

Debatt: Dags att lämna Twitter

Ännu en debattartikel, den här gången om varför svenska journalister bör lämna Twitter, publicerad i tidningen Journalisten: Twitter var fantastiskt – nu är det dags att lämna. 

Digitaliseringen dödade deadlinen – och kanske också den färdiga texten

Måndagskvällens förfärliga dåd i Malmö aktualiserar ett problem i den digitala nyhetsjournalistiken – deadlinens död. Det kan tyckas som en bra sak och att det är självklart att nyhetspubliken ska få ta del av nyheter så snart de inträffar och inte behöva vänta på en i förväg bestämd publiceringstid. 

Måndagskvällens nyhetsrapportering kring händelsen slutade i många oklarheter – vad som hänt, antal döda och skadade etc. Nu på morgonen dagen efter förväntade jag mig att hitta mer tydliga nyhetstexter. Och de finns, förvisso, men de var inte helt lätt att hitta. För istället för ”färdiga” texter har vi fått en ny genre som bäst kan betecknas med ”texten uppdateras”, förvirrade texter med hänvisningar till olika klockslag. Ingen tycks längre ta sig tiden att skriva den där sammanfattande nyhetstexten där allt som visat sig irrelevant eller inte längre giltigt har sorterats bort. 

Vid 7:25 på tisdagsmorgonen toppar Kvällstidningen/Expressen sin sajt fortfarande med en text som byggts ut och byggts på sedan dagen innan. Den går knappt att förstå, och många av uppgifterna är inte längre giltiga. Sydsvenska däremot toppar med en nyskriven artikel – den är sammanfattande, klar och tydlig. För mig som läsare är det stor skillnad på informationsvärdet i de här två olika texterna. 

De här ”texten uppdateras”-texterna fyller helt klart sitt syfte under pågående händelser, och de är ett rationellt journalistiskt verktyg. Men ur ett läsarperspektiv önskar jag att redaktionerna med jämna mellanrum skriver nya, sammanfattande texter. Fler sammanfattande texter skulle också bidra till att motverka ryktesspridning och den desinformation som frodas i förvirringens spår. 

En annan aspekt av den fasta deadlinen är att den gav redaktionen möjlighet att nyhetsvärdera i relation till en mer samlad bild av vad som faktiskt hänt. Den gav också redaktionen lite extra tid att faktagranska. 

Vid 7:40 uppdaterar Kvällstidningen/Expressen fortfarande sin text. Så här såg ingressen ut när jag sparade ner en kopia 7:25 jämfört med 7:40. Exemplen ligger alltså på samma url. 

Två versioner av samma text i Kvällsposten/Expressen, 7:25 respektive 7:40.

* * * 

Apropå dådet i Malmö vill jag återigen peka på behovet av rutiner för att snabbt låsa såväl offers som gärningspersoners olika sociala medier-konton. Det pågår ett vämjeligt grävande i såväl offers som anhörigas privatliv. Många av de som letar efter den här typen av information vill förmodligen bara försöka förstå vad som hänt och hur det kunde hända, andra beter sig som jag vet inte vad. För allas vår skull tror jag det vore bra om förundersökningsledare och andra som ändå möter de här människorna faktiskt kunde ge lite akut sociala medier-rådgivning: ”Lås alla dina profiler omedelbart.”

Läs mer: Jag skriver om bland annat deadlinens död i mitt kapitel i Mellan det hyperlokala och globala. Journalistiken förändringar och utmaningar i en digital tid. Redaktörer för boken är Ester Appelgren och Andreas Widholm.  

Två måsten om medier på bokrean

I årets bokreakatalog finns två titlar som var och en med minsta intresse för hur (svenska) nyhetsmedier fungerar faktiskt bör läsa. 

Kolbjörn Guwallius är journalist och författare. Den skönlitterära debuten Kloaksajterna (Verbal förlag) beskrivs som en satir, men var och en med minsta koll på hur svenska alternativmedier ser ut och fungerar kommer att känna igen sig, både i beskrivningen av ekologin och i persongalleriet. Även om jag tror att den här storyn hade gjort sig bättre som reportagebok så läste jag romanen med stor behållning – här finns drivkrafterna, de ideologiska motsättningarna, de interna konflikterna … Boken är föredömligt lättläst. 

• Guwallius har också skrivit en rad journalistiska reportageböcker – i maj kommer Grindstaden om så kallade gated communities.
• Den som vill läsa forskning om alternativmedier kan med fördel ta sig en titt i Kristoffer Holts publikationslista. 

Sebastian Mattsson var tidigare på Expressens redaktion. Huvudpersonen i Balladen om Kalle Klick (IT-LIT) är en cynisk kvällstidningsreporter som aldrig ser längre till än den egna räckvidden. Och som han genomskådar vad det är som får oss att klicka och dela vidare! På ett sätt bekräftar Mattsson därigenom alla våra fördomar om kvällspressen och klickbetesjournalistik. Men jag uppskattar sättet han gör det på – han har såpass mycket egen erfarenhet från kvällspressen att skildringen är insiktsfull och nog också lärorik för de av oss som mest tar del av kvällstidningarna som läsare. Också den här romanen beskrivs som en satir, men jag skulle lika gärna kunna beskriva den som populärupplagan av min avhandling. 

• Mattsson gör nu podden Bakom ryggen (Under produktion).
• Den som också vill läsa den vetenskapliga varianten av detta läser såklart min avhandling #InFlux. Jag rekommenderar också Martin Schoris Online Only (Carlssons förlag), som är en lärobok i digital journalistik. Schori är biträdande redaktionschef på Aftonbladet. 

Pressad profession pallar trycket

Vänboken i ett ordmoln. Alltså de mest frekventa betydelsebärande orden i vänboken till Gunnar Nygren. Även akademiker har drabbats av Coronakreativitet den här våren. 

Ibland blir jag lite extra glad. Som när jag fick frågan om jag ville skriva ett kapitel till en vänbok till Gunnar Nygren. Nu äntligen är boken Mellan det hyperlokala och globala publicerad och överlämnad till Gunnar!

Gunnar Nygren är en av landets mest framstående journalistikforskare. Han har ett mycket gott anseende också internationellt. När han gick i pension från Södertörns högskola tidigare i vår var tanken att han skulle överraskas med ett seminarium och en vänbok. Seminariet (och festen, utgår jag från) får vänta till hösten, men boken har han fått nu i alla fall tillsammans med en rad författarhälsningar via Zoom.

     Jag behövde inte fundera särskilt länge för att komma fram till att självklart så ville jag skriva ett kapitel i den här vänboken. Men jag var faktiskt lite skraj också – vänböcker/festböcker är en alldeles speciell genre, även om den inte är helt ovanlig inom akademien, och det finns en uppenbar risk att texterna blir banala och personfixerade och utan ett mer generellt läsvärde. Min egen utgångspunkt var därför att skriva en text som man kan läsa oavsett om man har träffat Gunnar eller inte.

Mitt kapitel utgår från en vetenskaplig artikel som Gunnar skrev tillsammans med Tamara Witschge och som publicerades 2009, Journalistic work. A profession under pressure? (länken går till tidskriften och ligger bakom betalvägg, vill du läsa kan du googla på titeln och hitta den som pdf på andra ställen). Den här artikeln är idag något av en klassiker inom ”min” del av journalistikforskningen, den som handlar om hur professionen påverkas av tekniska och organisatoriska förändringar, och jag är ärligt talat lite avundsjuk på hur ofta den är nedladdad och citerad.

     Witschge och Nygren listar i sin artikel tio olika förändringsområden som påverkar professionen, diskuterar en eventuell av-professionalisering och avslutar med att beskriva den tidens utmanare till den professionella journalistiken (bloggar och medborgarjournalister). I mitt kapitel utgår jag från de här tio områdena och beskriver vad forskningen visar har hänt de senaste 10–15 åren, diskuterar den eventuella av-professionaliseringen och vad som är dagens utmanare (sociala medier och swishjournalister). 

Just frågan om journalistikens av-professionalisering är intressant. Med journalistikens professionalisering brukar vi mena den förändring som kom med journalistutbildningar och framväxten av starka yrkesideal, normer och praktiker (i Sverige skedde detta på 1960- och 70-talen). Och i just den delen så ser vi ännu ingen av-professionalisering – svenska journalister värnar till och med sina yrkesideal och yrkesetiken lite extra idag, eftersom det är dessa som tydligt skiljer dem från andra aktörer i våra olika sociala flöden (just detta diskuterar jag bland annat i min avhandling). 

     Å andra sidan sker en av-professionalisering i till exempel att personligt och privat blandas med professionellt i journalisters uppdateringar i sociala nätverksmedier (inte minst i det personliga varumärkesbyggandet där den personliga sidan är en viktig komponent), samt i att gränsen mellan arbete och privatliv suddas ut allt mer när journalisterna har potenta produktions- och publiceringsverktyg i fickan dygnet runt. Samtidigt är det svårare idag att se var gränsen går mellan journalister och andra yrkesgrupper i medierna. 

Ladda ner hela boken (pdf)

PS Gunnar är väldigt trevlig. Och akademiskt generös – på just det området är han en av mina verkliga förebilder. Jag gillar också att han lyfter ett annars bortglömt område, lokaljournalistiken och den hyperlokala journalistiken, i sin forskning.

Om entreprenöriella swishjournalister i SvD

Förra veckan publicerades ett långt reportage i SvD Kultur om så kallad swishjournalistik. Reportern Marcus Joons gör ett grundligt arbete i att belysa olika aspekter av sådan journalistik som är beroende av olika crowdfunding-lösningar, vare sig man valt Swish, Patreon eller någon annan modell för detta.
     Jag medverkar med ett par korta pratminus och ett forskningsperspektiv.

Reportaget publicerades i pappersupplagan av SvD Kultur 12 januari, den bör finnas på ett bibliotek nära dig om du inte är prenumerant och nyfiken på swishjournalistiken. Det finns också på nätet: Gör Swishjournalistiken världen bättre eller sämre?

Ett forskningsperspektiv på swishjournalistiken

Just nu debatteras så kallad swishjournalistik (se till exempel här). Det finns mycket att säga om detta, och man kan – på goda grunder – ha åsikter om den. Men det är också bra att försöka vidga perspektivet lite, att förstå vad det här specifika fenomenet är ett uttryck för eller variant av. Detta är ett försök att ge ett forskningsperspektiv på just swishjournalistik. I dess ursprungliga form publicerades texten idag som en Twittertråd. 

Det som idag kallas swishjournalistik i den allmänna debatt är en del av det forskningen brukar benämna entreprenöriell journalistik (jag vet, det ordet går inte att stava till). Den entreprenöriella journalistiken är väl beskriven i svensk och internationell forskning. 
     Det finns nästan lika många varianter av entreprenöriell journalistik som det finns entreprenöriella journalister. En minsta gemensamma nämnare är att man verkar vid sidan av traditionella kanaler, alltså producerar och publicerar innehåll utan att passera en redaktion.

     Förstår ni vad jag menar? Till skillnad från en ”vanlig” frilans så är man alltså inte beroende av att det man producerar köps av och publiceras hos någon annan. Man sköter hela biten själv – bygger sin egen publik, hittar ett sätt för publiken att betala för innehållet, publicerar … Själv.

Sociala medier är kanske inte en förutsättning för detta, men de underlättar. Bygg din publik på Facebook och ditt varumärke på Twitter, använd Instagram för att bygga relationer, publicera i dina egna kanaler – podd, Youtube-kanal, nyhetsbrev, whatever.

     Rätt använda kan alltså sociala medier användas som en egen plattform för att publicera journalistik och på så sätt nå den egna publiken. Utan att man behöver anpassa sig till en redaktör eller till någon annans målgrupp.

     Och nu finns också verktygen att kunna ta betalt på ett smidigt sätt. Swish om man törs bygga sin verksamhet på engångsbidrag. Exempelvis Patreon ger lite mer stabilitet över tid.

     Med detta kan vi alltså lägga till ytterligare två gemensamma nämnare för den här gruppen journalister: Läsarbasen består ofta av följarna i sociala medier. Och verksamheten finansieras ofta med någon typ av sponsring.

Ännu en gemensam nämnare är att många entreprenöriella journalister drivs av en tydlig önskan att påverka med sin journalistik, att göra skillnad. Annars skulle de inte hålla på.

     Det kan handla om att kunna göra journalistik inom ett väldigt nischat område. Eller att driva en fråga. Eller att vända sig till en målgrupp som är avgränsad på ett eller annat sätt.

Den entreprenöriella journalistiken är under stark framväxt, och eftersom mediemarknaden ser ut som den gör just nu kommer vi fortsätta se den växa. Och vi ser också en del konsekvenser.

     Till exempel är journalistens personliga varumärke blir allt viktigare. Journalisten måste positionera sig, och göra det tydligt.

     Publikdialog och -engagemang blir också allt viktigare. Det gäller att hitta sätt att hålla sin publik intresserad och villig att fortsätta bidra ekonomiskt. En engagerad publik bidrar också med nyhetstips etc.

     Vi ser också en mer aktivistisk journalistik växa fram. Den här typen av journalistik krockar med de traditionella professionella yrkesidealen om neutralitet, objektivitet etc. Å andra sidan kan man säga att den ligger nära idealen kring att stå på de svagares sida.

     Vi ser också en mer populistisk journalistik växa fram. Inte så konstigt kanske, dels med tanke på det politiska klimatet, dels rent praktiskt – journalister måste också betala mat och hyra.

Jag skulle säga att debatten vi ser idag, om ”swishjournalistik”, kan ses som en debatt kring de journalistiska yrkesidealen. Den svenska journalistkåren brukar beskrivas som tämligen homogen vad gäller yrkesidealen. Folk är i stort sett överens om hur en journalist ”är”. De entreprenöriella journalisterna utmanar den här bilden.

     För egentligen handlar kritiken inte bara om betalningsform, även om själva betalningsformen kan leda till en mer populistisk journalistik. Men jag tror det är viktigt att inte låsa sig vid just betalningsform när vi diskuterar detta.

     Entreprenöriell journalistik är relativt nytt i svensk journalistik. Det kan bli så att den utvecklas bort från journalistiken och blir något annat, men där är vi inte riktigt än som jag ser det.

PS Det finns andra – högst relevanta – frågor att ställa i sammanhanget, om saker som vanligtvis ses som självklara när det handlar om journalistik: ansvarig utgivare, grundlagsskydd och källskydd. Inte heller dessa har med finansieringsform att göra.

PPS ”Swishhoror” skulle jag se som ett epitet på den mer populistiska delen av den entreprenöriella journalistiken, den som vänder den journalistiska pennan efter vad som ger mest pengar på kontot för stunden. Men också här är det i grunden yrkesideal som krockar – många, många anser inte att journalister ska låta sig styras av pengar på det viset.

Lyssning: Om social nyhetslogik och annat i Digitalsamtal

Jag har pratat podd igen, och pratar journalister och sociala medier med Anders Thoresson i senaste avsnittet (#205) av Digitalsamtal. Det klippta samtalet är dryga halvtimmen långt, och finns att lyssna på här eller i din poddspelare.
     Digitalsamtal är förresten en av mina favoritpoddar när jag pendlar, inte minst för att Anders alltid är påläst. Då blir det också spännande samtal om relevanta frågor.

#InFlux – här är den svenska sammanfattningen

Illustration: Nicklas Malmberg

Det här är den svenska sammanfattningen av min avhandling, så som den är publicerad (sidorna 91–96). Den som är intresserad kan ladda ner och läsa hela avhandlingen här (pdf). 

Utvecklingen av sociala nätverksmedier* är en av de största förändringarna i medielandskapet på senare tid. Den här avhandlingen handlar om svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier. I ett vidare perspektiv handlar den om hur journalister påverkas också av andra förändringar i medielandskapet. Den är en sammanläggningsavhandling, vilket innebär att den består dels av fem vetenskapliga artiklar (delstudier), dels av en så kallad kappa som placerar de olika artiklarna i ett sammanhang, teoretiskt och metodologiskt.

Bakgrund

I den allmänna debatten om journalister och sociala nätverksmedier antas ofta att sociala medier förändrar såväl journalistiken som journalister på ett fundamentalt vis. Och med sociala nätverksmedier så har journalistiken förändrats på så sätt att många journalistiska praktiker har ändrats samtidigt som nya har kommit till. Inom journalistiken används sociala nätverksmedier för bland annat omvärldsbevakning, research, spridning och publicering av material samt olika former av publikkontakt och -engagemang, men också för varumärkesbyggande. Enskilda journalister använder sociala nätverksmedier inte bara som ett arbetsredskap utan också för nätverksbyggande och för att bygga ett personligt varumärke, vilket har blivit allt viktigare på en mer konkurrensutsatt mediemarknad.
     Men det är inte bara sociala nätverksmedier som medför förändring. Det senaste decenniet har den svenska mediemarknaden genomgått stora omvälvningar som en konsekvens av dels digitalisering, dels en strukturomvandling av mediebranschen som i grunden beror på att annonsmarknaden ser annorlunda ut idag jämfört med för bara några år sedan. För journalistiken har detta inneburit färre anställda (och hårdare konkurrens om de jobb som finns), och varje anställd förväntas producera mer innehåll och till flera plattformar – tidning, webb, tv, sociala medier … Journalistiken har också blivit mer datadriven, inte bara på så sätt att medieföretagen samlar och sammanställer de dataspår den egna publiken lämnar efter sig för att kunna skräddarsy olika annonserbjudanden, utan också på så sätt att allt innehåll utvärderas utifrån detaljerade mått på räckvidd och engagemang i sociala nätverksmedier. På samma sätt utvärderas också enskilda journalister utifrån sin personliga räckvidd på olika plattformar och antal engagemang i sociala nätverksmedier i form av följare, gilla-markeringar och klick på länkar. 
     Forskning om journalistik och sociala nätverksmedier är ett snabbt växande forskningsfält, och delar av det präglas av samma slags hype som präglar den allmänna diskussionen om journalistik och sociala nätverksmedier. Som en följd av detta har en stor del av forskningen fokuserat på de förändringar som hittas i det insamlade materialet samtidigt som den bortser från allt det som inte förändras – vare sig det gäller att undersöka hur journalister använder sociala nätverksmedier, vad de tycker om dem, vad de publicerar på olika plattformar, hur de bygger sina nätverk eller hur de bygger sina personliga varumärken. På grund av hur tidigare forskning genomförts går det också sällan att generalisera utifrån resultaten.

Teoretiska utgångspunkter

Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är journalisters roller. Som grupp betraktad är svenska journalistkåren relativt homogen, och det finns en stark konsensus kring traditionella yrkesideal som objektivitet, neutralitet, journalistiken som granskare av makten etc. Journalisters roller är hur dessa olika ideal och värderingar omsätts i praktik, alltså i hur man uppträder som journalist och i det material man producerar. Journalisters olika roller ska inte ses som en fast rollista, utan journalisters olika yrkesideal, normer och värderingar kan hellre jämföras vid ett rekvisitaförråd där journalisten kan hämta delar till en roll som passar just henne – är hon en grävare, en berättare, en neutral faktaförmedlare, en maktens granskare eller vad? 
     Tidigare forskning visar att när sammanhangen förändras, så förändras också journalisters roller. Med sociala nätverksmedier så ges alltså journalister möjligheten att ha andra, mer sociala, roller som bygger på hur de ser på journalistiken och sitt arbete i förhållande till sociala nätverksmedier. 
     Den teoretiska utgångspunkten i journalisters roller kombineras i avhandlingen med tre olika angreppssätt: 
     En stor del av tidigare forskning kring journalister och sociala medier bygger på teorier om normalisering, alltså att normer och praktiker som hör till ”det nya” anpassas så att de passar in med redan existerande yrkesnormer och praktiker. Normalisering kan naturligtvis också verka åt andra hållet, att det redan existerande anpassas efter det som är nytt. Tidigare forskning visar just denna dubbelriktade normalisering vad gäller journalister och sociala nätverksmedier.
     Att börja använda sociala nätverksmedier handlar också om att tillägna sig en teknologi, och det i sin tur handlar inte bara om att tillägna sig särskilda praktiker och att tekniken i sig tillåter vissa praktiker men inte andra, utan också om att med nya teknologier kommer också nya sociala praktiker – och med dessa kommer också nya normer och värderingar att förhålla sig till. Olika journalister förhåller sig till nya tekniker på olika sätt beroende på såväl personliga som professionella och organisatoriska faktorer. Allt detta förändras över tid. Tidigare forskning har visat att journalister gärna tar till sig och använder ny teknik. 
     Sociala nätverksmedier är ett medieformat som skiljer sig från journalistiska medier på många sätt. Detta kan uttryckas som att sociala medier-logiken skiljer sig från nyhetslogiken. När journalister börjar använda sociala nätverksmedier så måste de också hitta ett sätt att hantera sociala medier-logiken vid sidan av nyhetslogiken – som de är en bärande del i, till exempel i det att det är professionella journalister som står för nyhetsvärdering (urval) och som producerar allt innehåll. I sociala nätverksmedier gäller andra regler – här kan vem som helst dela innehåll, vem som helst avgöra vad som är en nyhet, och nätverket är det avgörande för hur innehållet sprids. Den journalist som vill verka i sociala nätverksmedier måste helt enkelt följa andra spelregler.
     Allt det här – gamla yrkesideal som prövas i nya kontexter, nya sociala praktiker och normer som kommer med den nya tekniken, nya spelregler som åtminstone delvis krockar med de gamla – påverkar journalisters roller. Den här avhandlingen handlar om på vilket sätt detta sker.

Syfte och frågeställningar

Avhandlingens syfte är att undersöka journalisters användning av och inställning till sociala nätverksmedier. Jag gör det med en teoretisk utgångspunkt i journalistiska roller. Analysen utgår från tre forskningsfrågor: 1) Hur använder journalister sociala nätverksmedier och hur ändras detta över tid? 2) Hur uppfattar journalister yrkespraktiker och professionella normer och ideal i förhållande till användningen av sociala nätverksmedier? 3) Hur uppträder journalister som ”journalister” i sociala nätverksmedier?
     Forskningsfrågorna 1 och 2 syftar till att undersöka den del av journalisters roller som handlar om värderingar, medan forskningsfrågan 3 syftar till att undersöka den del av journalisters roller som handlar om manifesta roller.

Metod och material

I avhandlingen används olika statistiska metoder. Med statistiska metoder kan resultaten generaliseras och sägas vara giltiga för gruppen journalister i Sverige, samtidigt som det är möjligt att jämföra olika grupper av journalister. 
     Forskningsfrågorna 1 och 2 besvaras med hjälp av enkätundersökningar. Dels Svenska journalistundersökningen 2011, en postenkät till ett urval av medlemmar i Svenska journalistförbundet, dels Journalistpanelen, en representativ webbpanel där frågor om sociala medier ställdes 2012 och 2014, vilket gör det möjligt att jämföra förändringar över tid också på individnivå. Frågorna om sociala nätverksmedier berörde såväl användningen av olika sociala nätverksmedier, för vilka syften de används, samt inställningen till sociala nätverksmedier i journalistiken. I undersökningarna ställdes också frågor om yrkesideal samt en rad bakgrundsfrågor. 
     Forskningsfrågan 3 besvaras med hjälp av två olika innehållsanalyser av insamlad Twitterdata – dels som en analys av hur pass transparenta journalister är i sitt twittrande (transparens är ett av journalisters yrkesideal som växer i betydelse i kåren, och anses bland annat främja trovärdighet och stabila publikrelationer), dels som en analys av hur journalister presenterar sig själva i sina Twitterpresentationer (vilket kan ses som en del i hur de bygger sina varumärken). Det empiriska materialet har samlats från ett strategiskt urval som är representativt. I avhandlingen presenteras en metod för att samla ett representativt urval för analys av data från sociala nätverksmedier, samt en metod där användardata (med kontopresentationer) och insamlade tweets kombineras, vilket gör det möjligt att analysera materialet med bakgrundsvariabler som kön, arbetsplats och arbetsort. 
     I avhandlingen ingår fem olika delstudier/forskningsartiklar. Dessa är självständiga på så sätt att de har sina egna teoretiska utgångspunkter, syften och frågeställningar. Avhandlingens syfte och frågeställningar besvaras i kappan. 

Sammanfattning av artiklarna

De fem artiklar som ingår i avhandlingen har, i sina tidiga versioner, presenterats vid internationella konferenser. De slutliga versionerna (som finns i Appendix I–V) är publicerade i internationella fackvetenskapliga tidskrifter och har genomgått en granskningsprocess (så kallad dubbelblind referentgranskning). 
     Artiklarna visar att även om de allra flesta svenska journalister använder sociala nätverksmedier så finns det stora skillnader. En liten grupp journalister är entusiastiska och använder sociala medier i stort sett jämt, men de flesta har en mer pragmatisk inställning (Artikel I). Över tid tycks den initiala hypen över sociala nätverksmedier ha minskat – den upplevda nyttan minskar och många journalister minskar eller slutar använda sociala nätverksmedier över huvud taget (Artikel IV). När journalister använder Twitter så anpassar de journalister som är mest aktiva på Twitter journalistiken efter Twitters normer och praktiker, medan de allra flesta journalister istället försöker anpassa sitt twittrande efter traditionella professionella normer och praktiker – här finns alltså tecken på en professionell klyfta (Artiklarna II och III). Slutligen kan vi se (Artiklarna III och V) hur sociala medier-logiken och de teknologiska egenskaperna i sociala nätverksmedier skapar intrycket av en ny, eller i alla fall annorlunda, sorts journalist – mer publiktillvänd, mer nätverkande, mer individualistisk – som också visar en mer personlig sida av sig själv vid sidan av den professionella.

Slutsatser

Svaret på forskningsfrågorna, och avhandlingens syfte, kan sammanfattas i följande:

• För de allra flesta svenska journalister är sociala nätverksmedier idag ett uppskattat arbetsverktyg – dock så har den tidigare hypen avtagit och den generella inställningen kan bäst beskrivas som pragmatisk, men 
• de som är allra mest aktiva på sociala nätverksmedier använder dess också för nätverkande, publikdialog och att bygga sina personliga varumärken. 
• Journalisters traditionella yrkesideal och värderingar har inte påverkats av sociala nätverksmedier, men
• de som är allra mest aktiva har en mer positiv inställning än andra till nätverkande, publikdialog och personligt varumärkesbyggande. 
• Även om transparens är ett yrkesideal på uppgång i kåren så är de journalister som är aktiva på Twitter inte särskilt transparenta, med undantag för en liten grupp som gärna pratar jobb och som gärna bjuder på sig själva och sin person när de twittrar.
• De flesta journalister som använder Twitter presenterar sig själva med en rad yrkesattribut i kombination med något personligt. För vissa journalister är ett högt antal följare och en hög aktivistnivå på Twitter en del av det personliga varumärket.

Så visst har sociala nätverksmedier fört med sig förändrade journalistiska praktiker, men de har inte förändrat journalisterna i särskilt hög utsträckning. Undantaget är den lilla gruppen allra mest aktiva – dessa, ofta unga i storstad och nya i yrket, är också mer aktiva i att bygga nätverk, prata med publiken och bygga sina personliga varumärken. Dock kan dessa handlingar lika gärna ses som en konsekvens av en hårdnande mediemarknad – det är helt enkelt hårdare konkurrens idag. 

     I sociala nätverksmedier har journalister nu en rad mer eller mindre nya och mer eller mindre sociala roller. Dessa roller ligger antingen närmare den traditionella nyhetslogiken eller den nya sociala medier-logiken, och är antingen mer formella (mer yrkesbetonade) eller mer personliga (se Figur 7.1): 

     Skeptikern vill helst inte vara på sociala nätverksmedier alls, men måste på grund av jobbet och är inte särskilt aktiv. Skeptikerns motsats är aktivisten, som är på sociala nätverksmedier jämt och tycker att allt kan – och ska – göras där. De allra flesta journalister som är aktiva i sociala nätverksmedier kan beskrivas som pragmatiker – de är där för att göra sitt jobb. Men här finns också smygaren (håller koll men deltar sällan aktivt), nätverkaren (ser sociala nätverksmedier som en plats att hålla regelbunden kontakt med allt och alla), nyhetscentralen (delar länkar och nyheter inom sitt bevakningsområde), samtalssamordnaren (deltar i och håller igång konversationer) och ambassadören (pratar och förklarar journalistik). Den ettrige marknadsföraren bygger sitt varumärke med både yrkesmässiga och personliga attribut, till skillnad från den professionella marknadsföraren som fokuserar på de yrkesmässiga. I sociala nätverksmedier finns också den förklädda journalisten, som ofta gärna pratar journalistik men inte avslöjar vem hon är eller var hon jobbar. Motsatsen kan sägas vara entreprenören, som gör sociala nätverksmedier till basen för sin journalistik – det är här hon hittar sin publik, sin finansiering och en distributionskanal för sitt material.

     Journalisters nya sociala roller kan ses som en del i en framväxande social nyhetslogik (se Tabell 7.1), som kan sägas förena den traditionella nyhetslogiken och den nya sociala medier-logiken och i vilken traditionella journalistiska yrkesideal, normer och praktiker har en central plats. 

     I avhandlingen lyfts tre exempel på tänkbara konsekvenser för journalistiken. Det första exemplet handlar om journalisters yrkesetik. Oavsett i vilken roll journalistisk roll som en journalist är aktiv på sociala nätverksmedier, så går det mycket sällan att skilja yrkesanvändning från privat användning. Alltså måste yrkesetiken gälla också journalisters privata användning av sociala nätverksmedier, och anpassas för detta. Det andra exemplet handlar om konsekvenserna av ökande nivå av hot och hat som riktas till journalister. När journalister använder sociala nätverksmedier och blandar yrkesanvändning med personligt innehåll så öppnas också för mer personligt riktade hot, vilket kräver särskild uppmärksamhet från såväl arbetsgivare som samhälle och lagstiftare. Det tredje exemplet handlar om journalistikens möjliga av-professionalisering som en konsekvens av att personliga egenskaper alltmer framstår som lika viktiga som yrkeskunskaper för journalister, och att personliga ideal och värderingar alltmer likställs med yrkesideal.

     Även om avhandlingen beskriver bara svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier under en begränsad tidsperiod och med exempel från bara ett av alla sociala nätverksmedier, Twitter, visar den på behov av ytterligare forskning på flera områden. Forskningen har nu tillfälle att följa framväxten av en ny medielogik, den sociala nyhetslogiken, och den särskilda medialisering (anpassning till den sociala nyhetslogiken) som följer i dess spår. Det finns också ett metodologiskt inriktat arbete att göra kring journalisters roller – hur kan dessa beskrivas och operationaliseras (göras mätbara) på ett sätt som möjliggör jämförelser över tid, över olika mediesystem och över olika medieformat? Till sist vill jag lyfta möjligheten att fördjupa förståelsen för svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier genom att använda ytterligare metoder: intervjuer och etnografiska observationer.

Fotnot: *Det finns anledning att skilja mellan sociala medier och sociala nätverksmedier. Alla sociala nätverksmedier, som Facebook, Instagram, Twitter och Snapchat, är sociala medier, men alla sociala medier behöver inte vara nätverksmedier utan handlar istället om en tjänst för att skapa och dela innehåll – Youtube och bloggar är två exempel.

Pressmeddelande: #InFlux

På tisdagen publicerades följande pressmeddelande om min avhandling. Pressmeddelandet finns också att läsa på JMG:s och Göteborgs universitets webbar. 

När sociala medier blivit en viktig del i journalistiken har svenska journalister blivit mer sociala. Men sociala nätverksmedier har också blivit en viktig plattform där journalister bygger sina egna varumärken. Men skyll inte varumärkesbyggandet endast på de sociala medierna:

     – Det kan lika gärna ses som en konsekvens av en allt hårdnande mediemarknad. För vissa journalister tycks ett högt antal följare och en hög aktivitetsnivå på Twitter vara en del av det personliga varumärket, säger Ulrika Hedman som skrivit en avhandling om journalisters användning av sociala medier.

Ulrika Hedman har i sitt avhandlingsarbete följt svenska journalisters användning av olika sociala medier sedan 2011. Med hjälp av representativa enkätundersökningar och insamlad data från journalisternas aktiviteter på Twitter har hon kartlagt hur journalister har börjat använda och använder olika sociala medier, vad de tycker om dem, och hur användningen står i relation till yrkesideal och normer.

     Det har, såväl i den allmänna mediedebatten som bland journalister själva, funnits en farhåga att användningen av sociala nätverksmedier skulle förändra journalistiken och journalistrollen fundamentalt. Med sociala nätverksmedier har många journalistiska praktiker ändrats och nya har kommit till. De används till omvärldsbevakning, research, spridning av journalistiskt innehåll och för olika former av publikkontakt. De sociala nätverksmedierna används också till nätverkande och för varumärkesbyggande, vilket är allt viktigare på en mer konkurrensutsatt mediemarknad.

     – Det är hårdare konkurrens om både läsare och journalistjobb idag, så det är viktigt för journalister att visa vem de är och vad de publicerar.

Uppskattade arbetsverktyg

– För de allra flesta journalister är sociala nätverksmedier idag ett mycket uppskattat arbetsverktyg även om den där riktiga hypen vi såg för några år sedan verkar ha avtagit, säger Ulrika Hedman.

     Hon ser vissa skillnader i attityder mellan den lilla grupp journalister som är aktiva i sociala nätverksmedier nästan jämt och de som har en mer pragmatisk inställning till sin användning. De mest aktiva blandar personligt och professionellt, nätverkar mycket mer och är mer engagerade i dialog med andra användare och inte minst i att bygga de egna personliga varumärkena. Detta betyder dock inte att journalisternas inställning till traditionella yrkesideal – som objektivitet och neutralitet – har förändrats sedan de började använda sociala nätverksmedier.

Nya journalistroller och en social nyhetslogik

Ulrika Hedman ser hur nya mer sociala journalistroller, alltså hur journalister ”är” och beter sig, håller på att växa fram. I sociala nätverksmedier hittar vi nu skeptiker, aktivister, pragmatiker, smygare, nätverkare, nyhetscentraler, samtalssamordnare, ambassadörer, ettriga marknadsförare, professionella marknadsförare, förklädda journalister samt entreprenörer. De här olika rollerna ligger antingen mer nära den traditionella journalistrollen eller mer nära den sociala medielogiken, och de är antingen mer yrkesinriktade eller mer privata.

     – Många journalister införlivar tankarna om nätverkande, interaktivitet och dialog i sin traditionella journalistroll, och därmed blir också den traditionella journalistrollen mer social.

     Den här mer sociala journalistrollen kan ses som en del i en framväxande social nyhetslogik, som ser lite annorlunda ut än den mer traditionella nyhetslogiken – traditionella journalistiska praktiker och värderingar har fortfarande en central plats i den sociala nyhetslogiken, men kombineras med sådant som delningslogik, viral distribution och interaktivitet.

     – I och med att vi sällan konsumerar hela ”paket” av journalistik idag, som en papperstidning eller en nyhetssändning på radio, är det viktigt att varje enskilt innehåll är sådant att det går att sprida i sociala nätverksmedier, och att det lockar till engagemang av olika slag. Det här ställer nya krav på journalisterna – de måste helt enkelt se till att innehållet pratas om och sprids i sociala nätverksmedier. De måste vara sociala.

Ladda ner: #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

#InFlux – spikat och klart

Foto: Malin Sveningsson.

Så här ser den ut – avhandlingen. Igår spikade jag upp den med en kopparspik på universitetets anslagstavla vid Vasaplatsen. Jag kan lova att det är rätt så skönt att den är är klar!
     #InFlux är en sammanläggningsavhandling. Den består av fem vetenskapliga artiklar som hålls ihop av en så kallad kappa, med introduktion och kortfattad historik, litteraturgenomgång, övergripande teoretiskt ramverk, grundlig metodbeskrivning och en övergripande analys. Ämnet är svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier, och i ett vidare perspektiv hur svenska journalister påverkas också av andra förändringar i medielandskapet. Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är journalisters roller.
     De närmaste veckorna kommer jag att presentera delar av avhandlingens resultat och min analys – om journalisters sociala roller och om den sociala nyhetslogiken – närmare.
     Avhandlingen är också e-spikad, det vill säga publicerad digitalt via Universitetsbiblioteket. På länken kan ni ladda ner hela avhandlingen (pdf) förutom de vetenskapliga artiklarna. Dessa är publicerade i olika vetenskapliga tidskrifter.

* * *

Omslagsbilden. Måste säga några ord om omslagsbilden. Illustrationen är gjord av Nicklas Malmberg, journalist och nu på Sveriges Radios sociala medier-team. Jag är oerhört glad att han ville göra den här bilden, och jag är oerhört nöjd med hur bra den blev.

Ladda ner (pdf): #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

Nypublicerat: Kapitel om social nyhetslogik och den nya sortens journalister – bland annat

För snart 20 år sedan kom den första upplagan av den här boken. Numera är den i det närmaste obligatorisk på landets olika medieutbildningar. Och i höstens nya och helt omarbetade upplaga finns jag med, med ett kapitel om sociala medier och journalistik.
     Efter en kort historik går jag i kapitlet igenom hur den sociala nyhetslogiken skiljer sig från traditionell nyhetslogik och sociala medier-logik, hur redaktioner använder sociala nätverksmedier (research, spridning, dialog, varumärkesbyggande) och hur journalister använder sociala nätverksmedier (research, spridning, dialog, personligt varumärkesbyggande, nätverkande), och vad detta betyder för journalstiken – ett exempel är de allt fler entreprenöriella journalister vi ser nu, med olika sociala nätverkmedier som den plattform från vilken de bygger communities av läsare/publik som betalar för innehållet via donationer eller prenumerationer.
     Redaktörer för På väg mot medievärlden 2030 är professorerna Gunnar Nygren och Ingela Wadbring. De intervjuas om boken i tidningen Journalisten: ”Det kan vara så att den professionella journalistik som vi tar för given idag är en kort parentes i historien”.
     Beställ från boksajt nära dig eller låna på biblioteket. Här finns förutom flera kapitel om just journalistik också kapitel om mediemarknad, medieekonomi och nyhetskonsumtion samt medieförtroende, mediekritik och alternativa medier.

Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig

Jag medverkar i forskningsantologin Snabbtänkt med kapitlet Journalister och alternativa journalister på Twitter, en analys av hur valrörelsen sett upp bland svenska journalister på Twitter.
     Parallellt med årets politiska valrörelse har det förts en kamp om synen på journalistiken. På ena sidan: nyhetsmediernas journalister som har bevakat valrörelsen. På den andra sidan: journalister på ”nya” eller ”alternativa” medier som har riktat ibland hård kritik mot den traditionella nyhetsjournalistiken, med målsättningen att undergräva förtroendet för nyhetsmedierna och därigenom öka sitt eget inflytande. I korthet noterar jag tre saker:

• Svenska nyhetsjournalister tar mycket sällan politisk ställning, ens på Twitter där man ju ”ska” blanda professionellt och personligt/privat för att maxa uppmärksamhet. 
• Många svenska nyhetsjournalister på Twitter vittnar om hot och hat. Många vittnar numera också om rena kartläggningar av deras aktiviteter på sociala nätverksmedier (vad de har gillat, länkat etc.). 
• Journalister på alternativa nyhetsmedier positionerar sig genom att rikta explicit kritik mot nyhetsjournalister och -redaktioner. I detta följer de ett mönster som forskningen ser också i t ex USA och Norge (open access-artikel och högintressant för svenska läsare: Challenging journalistic authority). 

Snabbtänkt är ett projekt som initierats av Demicom vid Mittuniversitetet. Den färdiga antologin publiceras idag och innehåller omkring 80 bidrag från runt 100 forskare från såväl svenska som utländska lärosäten. 

     Jag uppskattar verkligen den här formen för samarbete. Ett av forskningens problem är att det många gånger tar alldeles för lång tid mellan att något händer och att forskningsresultaten publiceras. Det här är ett sätt att faktiskt göra något åt det – sista deadline för de allra sista bidragen var 12 september, alltså bara några dagar efter valet. Genom att samla många, många behöver varje bidrag i sig inte vara så långt – var och en skriver en kort text om en specifik aspekt av den svenska valrörelsen – och sammantaget blir det en gigantisk massa kunskap. 

Ladda ner (pdf): Snabbtänkt – reflektioner från valet 2018 av ledande forskare. Redaktörer: Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. 

Journalister tappar följare i Twitters storstädning

Den här veckan har Twitter haft sin första storstädning sedan starten och rensat bort inaktiverade konton, alltså konton som låsts för att de betett sig konstigt men som fått ligga kvar – cynikerna säger att Twitter inte vågat radera dessa konton eftersom en stor del av användarbasen skulle försvinna i en grisblink.
     För de flesta av oss som använder Twitter betyder det här inte så mycket – vi kanske förlorar en eller ett par följare. För andra är det värre. Flera svenska journalister har förlorat tusentals följare.
     Jag har undersökt hur många följare några av våra största svenska journalistkonton på Twitter har förlorat i storstädningen. Urvalet är inte komplett – det finns många andra stora journalistkonton om man ser till antalet följare. Däremot törs jag påstå att det här urvalet ger en ganska bra bild av effekterna av den här storstädningen.

Den svenske journalist som i dagarna förlorat flest följare är Niklas Svensson, politikreporter på Expressen. Han räknas av många som Sveriges ”meste” journalisttwittrare, och för många journalister är han en förebild i hur man bygger upp en framgångsrik närvaro i sociala nätverksmedier. Det finns till och med två studier publicerade som handlar om hans twittrande – The reinvented journalist och The celebrified journalist, båda av Ulrika Olausson. I ett slag förlorade han 4 578 av sina följare.
     Erik Niva, sport- eller kanske snarare fotbollsjournalisten, förlorade nästan lika många.
   
Många internationella stora konton har förlorat så pass många följare att det mest troligt handlar om köpta följare (fler följare ger mer inflytande/annonspengar/bokningar etc). Jag tror inte för ett ögonblick att svenska journalister köper följare – om inte annat så bevisas det nu av att de tappat alldeles för få följare, även relativt sett.
     Att det döljer sig en massa suspekta konton bland följarna till stora Twitterkonton behöver inte vara något konstigt. De följer stora konton och frekventa hashtaggar för att bygga en slags trovärdighet. Dessutom följer många journalister tillbaka av ren artighet, vilket också ökar trovärdigheten och minskar risken att upptäckas av diverse bot- och spamfilter.
     Däremot kan jag tycka att det är lite bekymmersamt att nyhetsjournalister inte är bättre på att ”hålla rent” bland sina följare. Ett sådant här konto är hyfsat lätt att upptäcka – de har konstiga användarnamn, de följer många fler än som följer tillbaka, och de postar nästan inget eget material utan retweetar och gillar andras. Många, men inte alla, är relativt nystartade med stulna profilbilder. Och svenska journalister är en högintressant målgrupp för till exempel grupper som vill påverka det svenska valet.

Fotnot: Hade jag inte haft semester och om Twitter dessutom annonserat sin storstädning i förväg hade jag naturligtvis själv hämtat data om svenska journalisttwittrare såväl före som efter rensningen, jämfört följarantalen och fått en mer komplett bild. Istället har jag gjort en manuell jämförelse av ett mindre urval med hjälp av verktyget Socialblade, som visar kontostatistik för många, men inte alls alla, konton på flera sociala nätverksplattformar.

Journalister mer återhållsamma på Twitter

Idag, vid ICA:s årliga konferens (i år i Prag), har jag presenterat min senaste studie om hur svenska journalister använder Twitter. I den här studien tittar jag särskilt på hur svenska journalister presenterar sig själva som en del i ett personligt varumärkesbyggande, och hur de använder professionella och privata attribut i detta. Och jag studerar förändringar över tid – vad händer med Twitterpraktikerna nu när den initiala hypen är över?
     Resultaten är lite förvånande. Andelen journalister som använder professionella attribut minskar, men bara lite och från höga nivåer – i princip alla använder professionella attribut. Andelen journalister som använder privata attribut minskar desto mer, och bara en minoritet av de svenska j-twittrarna kan sägas bjuda på de mer privata delarna av sig själva. Förändringar på individuell nivå kan du se i tabellen nedan – kvällstidningsjournalisterna är de som i högst utsträckning faktiskt tar bort såväl privat som professionell information från sina Twitterprofiler.
     Jag ser två troliga anledningar till detta: Dels att medieföretagen ställer krav på sina anställda att bli mer professionella, som en del i ett redaktionellt varumärkesbyggande. Och dels att allt fler svenska journalister utsätts för hot och hat – man är tvungen att vara lite mer restriktiv med detaljer om privatlivet, helt enkelt.
     Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer 2014, som har jämförts med 2 161 presentationer 2017.

Här kan du ladda ner själva presentationen (pdf): The private side of journalists. Changing practices in journalists' self-branding on Twitter over time

Axel Bruns bloggar från flera av presentationerna på konferensen. Hans sammanfattning av mina tolv minuter finns här: Attributes in Swedish journalists' social media profiles

NODA Awards 2018: And the winners are …

Under fredagens galamiddag för deltagarna i datajouranlistikkonferensen NODA, som i år arrangerades av Södertörns högskola, presenterades vinnarna av årets NODA Awards.

• Klassen Investigative vanns av norska Verdens Gang och bidraget Breaking the dark net (se bilden nedan). Redaktionen har kartlagt ett internationellt barnpornografinät på det så kallade dark net, och kunde bland annat avslöja att ett av de största forumen där övergrepp delades drevs av den australiensiska polisen. 
• Svenska SVT vann klassen Applications för sin visualisering av Svenskarna i Paradisläckan.
• Första pris i feature gick till danska DR för arbetet med Hva er Danmark værd?, som har försökt sätta en samlad prislapp på fast egendom i hela landet. 

Alla inskickade bidrag presenteras på projektsidan Nodabase. Där finns också länkar till verktyg och andra resurser för datajournalistik samlade. 

Förstasidan till VG:s vinnande bidrag Breaking the dark net. 

NODA Awards 2018: 53 anmälda, 15 nominerade

Från SVT:s visualisering av Paradissvenskarna (se länk i texten).

Nu är nomineringarna till 2018 års upplaga av NODA Awards, det nordiska datajournalistikpriset, klara. Och det börjar kännas lite tjatigt att säga detta, men det görs verkligen en massa bra datajournalistik i Norden!
     Går det att definiera datajournalistik? Nja, skulle jag säga. Det finns många olika definitioner – säkert lika många som det finns journalister som arbetar mer eller mindre regelbundet med datajournalistik. Men jag skulle vilja peka på tre saker: 1) att det handlar om att samla in och 2) bearbeta data för att besvara en journalistisk fråga, och sedan 3) visualisera datan i presentationen.

NODA Awards har tre klasser. I år har vi fått 53 bidrag till de tre klasserna, att jämföra med fjolårets 45. Det betyder att konkurrensen också är tuffare. Och att juryns arbete är ännu lite roligare :)
 
I Investigative är följande bidrag nominerade: Breaking the dark net (VG), De svenska skrotskeppen (DN), Kommunernes skattelyleverandører (Avisen Kommunen), Paradissvenskarna (SVT) samt Finnish parliament visitor log (Open Knowledge Finland) och Dolda data (Svenska Yle) i en gemensam nominering.
     Feature: Hva er Danmark værd (DR), Villages vanished (Helsingin Sanomat), Fartkontrol og ulykker hænger sjældent sammen (DR), Professional gamers (TV2) samt Always the same faces in Finnish movies? (YLE).
     Applications: Valsystemskalkylator (VG), Municipal tax calculator (Aahmulethi), Paradissvenskarna (SVT), Tag temperaturen på kloden (DR), How much algae do you produce to the Baltic Sea? (Helsingin Sanomat).

Vinnarna kommer att presenteras under årets nordiska datajournalistikkonferens NODA 2018, som i år arrangeras av Södertörns högskola 15–17 mars. Konferensen är ovanlig i det att den vänder sig till både akademiker och datajournalister, och brukar samla ett par hundra deltagare varje år (se programmet här).
     De nominerade bidragen och tidigare års nominerade bidrag finns samlade i Nodabase, en gemensam resurs med case, verktyg och erfarenhetsutbyten.
     Vilka sitter i juryn? Jo, både akademiker och branschfolk: Magnus Bjerg, TV2, Filip Wallberg, Syddansk Universitet, Bente Kalsnes, Høgskolen i Oslo og Akershus, Tormod Utne, Høgskolen i Volda, Carl-Gustav Lindén, Helsingfors universitet, Rasmus Vouori, Aalto universitet, samt Helena Bengtsson, SVT. Och så jag, som i år är juryns ordförande.

Uppdatering 180226: Nomineringen till Open Knowledge Finland och Svenska Yle är gemensam eftersom det är svårt att skilja den ena delen i arbetet från den andra.

Ny artikel: Journalister som varumärken i krocken mellan nyhetslogik och sociala medier-logik

Den sista av de artiklar som är tänkta att ingå i min sammanläggningsavhandling, Making the most of Twitter: How technlogical affordances influence Swedish journalists’ self-branding, har nu publicerats i tidskriften Journalism.
     Artikeln handlar om precis det som rubriken säger – hur sociala medier-logiken påverkar hur journalister använder Twitter för att varumärkesbygga sig själva. Det är lite extra intressant (tycker i alla fall jag) eftersom sociala medier-logiken krockar med den logik som journalister vanligtvis arbetar inom: nyhetslogiken. I nyhetslogiken värderas professionalismen högt, alltså journalisters yrkesideal som objektivitet och granskning. Enligt sociala medier-logiken ska istället användarna vara personliga eller till och med privata och dessutom försöka maxa det egna nätverket. Två av de mer intressanta slutsatserna:

• Detta kan innebära att journalistyrket nu faktiskt håller på att av-professionaliseras på så sätt att personliga attribut (eller egenskaper) värderas lika högt eller ibland högre än professionella. 
• Ur ett internationellt perspektiv uppför sig svenska journalister inte alls som de ”borde”. De borde vara mer lika sina kollegor i Storbritannien, som är betydligt mindre personliga/privata på Twitter. Men på svenska redaktioner finns gott om utrymme för egna idéer och att vara sig själv, och vi har förhållandevis platta organisationer på svenska arbetsplatser. Det betyder att svenska journalister är väldigt mycket sig själva på Twitter också – på gott och på ont, tycker säkert många.

Många av er som följt bloggen känner igen själva siffrorna. Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer. Jag har vänt och vridit på siffrorna ett bra tag.

* * *

Många av er noterade säkert att Expressens Niklas Svensson, en av Sveriges meste journalister på Twitter (och andra sociala medier-plattformar), meddelade Twitterpaus nyligen. Jag tänker inte recensera Niklas Svenssons twittrande (läs istället här), men jag kan konstatera att det nog kostar – såväl personligt som yrkesmässigt – att vara så högprofilerad i sociala medier som han har varit. Utifrån perspektivet att det här är två många gånger motsatta logiker som krockar, så är det kanske inte så konstigt att många behöver backa och tänka lite emellanåt. Siffror från journalistpanelen vid JMG visar också just detta – många av de tidigare mest aktiva lägger ner helt eller blir betydligt mindre aktiva (se inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?).

Skryt: Detta är min femte artikel som är publicerad i en internationell vetenskaplig tidskrift. Att få en artikel publicerad i Journalism är lite extra kul eftersom tidskriften är högt rankad inom mitt fält. För en fullständig förteckning se fliken Publikationer.

Några tankar om våra nyhetsmedier så här dagen efter

Det har gått ett dygn efter attentatet i Stockholm. Vi vet fortfarande inte svaret på frågorna vem eller vilka och varför. Men vi vet att mitt i allt det hemska gjorde polis och räddningstjänster ett fantastiskt jobb. Och vi vet att folk ställde upp och hjälpte varandra på ett sätt som gör mig alldeles hjärtevarm.
     Jag följde händelseutvecklingen på håll och främst med hjälp av Twitter (jag är privilegierad – bara någon minut efter att fordonet körts in i Åhléns entré hade jag säkra uppgifter från källor jag litar på om vad som hänt och att situationen var mycket allvarlig). Jag gjorde också nedslag på nyhetsmediernas sajter för att ta del av den löpande rapporteringen.
     Det är mot den bakgrunden som följande tankar och iakttagelser ska läsas. Som ett försök att fortfarande nära i tid men ändå lite på håll försöka resonera lite övergripande.
     Många är idag kritiska till nyhetsmediernas löpande rapportering om händelseutvecklingen igår, och det är de mest uppenbara misstagen och etiska övertrampen som kommer att fasta i minnet. Själv tycker jag att nyhetsmedierna gjorde ett i huvudsak väldigt bra jobb, trots misstagen. Följande ska alltså inte läsas som mediekritik.

Förtroende

Det pratas numera mycket om ett minskat förtroende för våra nyhetsmedier. Det är inte helt sant. Från undersökningar som gjordes för SVT strax efter attackerna i Paris och Bryssel vet vi att när vi får veta att något allvarligt har hänt (till exempel lyssnar många på radio dagtid) så vänder vi oss till de stora nyhetsredaktionerna för mer information: Aftonbladet, SVT, SR och TV4 Nyheterna (vilken källa beror mycket på vilken tid på dagen det är). Ingenting tyder på att det skulle varit på annat sätt igår. Dessutom tycks DN och SvD haft stor betydelse för vår kunskapsinhämtning under gårdagen. När det är allvar väljer vi alltså traditionella nyhetsmedier. 

Läs också Bengt Johansson: Bra och dåliga saker i rapporteringen om attentatet i Stockholm

Liverapportering

De större nyhetsredaktionerna började livesända eller liverapportera nästan omgående. Vid en händelse som den igår tycker jag det är befogat. Men liveformatet med dess alldeles egna medielogik medför vissa konsekvenser – när en redaktion ska rapportera kontinuerligt krävs ett konstant flöde av nytt innehåll – och många redaktioner snubblade rejält under gårdagen.
     Ögonvittnen intervjuades, också i direktsändning,  bara en kort stund efter händelserna. Det handlar alltså om människor i chock. Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Ett konstant tryck att leverera nytt innehåll ger också större risk att sprida felaktiga uppgifter. Tiden att kontrollera källor och uppgifter minskar eller försvinner helt, och många redaktioner korshänvisar till varandra i en slags ond cirkel. Jag såg mycket sådant, till exempel uppgifter om skottlossningar (vilket vi vet inte är sant),  i gårdagens rapportering.
     Journalistiken vill så gärna leverera en komplett story – det är ju som det som är journalistikens kärna. I en liverapportering ökar risken att man fyller i de hål som fattas med rena spekulationer och falska orsakssamband, eftersom narrativet inte rymmer ett ”vet ej”. Också detta såg jag alltför mycket av under gårdagen.
     Sammanfattningsvis tror jag redaktionerna måste se till att skapa sådana rutiner vid liverapportering att risken att göra den här typen av misstag minimeras. Nyhetsmedierna saknar tillräckliga rutiner för liverapportering i kris. 

Läs också Kjell Häglund: Hur bör tv live-sända ett terrordåd? Vad har SVT att lära sig av SR?

Nya rutiner på redaktionerna

Utifrån de nyhetsrapporteringar jag tog del av under gårdagen tycker jag ändå att nyhetsmedierna har blivit mycket bättre på många sätt: Betalväggar revs i stort sett omedelbart. Många redaktioner publicerade särskilda ”det här vet vi säkert just nu”-texter (jättebra för snabb uppdatering). Många redaktioner var noga med att tala om vilka uppgifter som inte var bekräftade. Många publicerade också på engelska.
     Många nyhetsredaktioner utnyttjade också sina konton i sociala medier för löpande nyhetsrapportering, alltså inte bara för att länka till innehåll som publicerats på egna sajten. I en krissituation är detta ett sätt bra att utnyttja den positiva kraften i delningslogiken.
     En sak som är mindre bra är att många också publicerade bilder på omkomna och skadade. Igen: Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Mitt övervägande intryck är ändå att nyhetsmedierna lär sig av tidigare misstag.

Läs också Nick Näslund (Mediemänniskan): 7 saker medierna lärt sig av live-vågen

De ”nya” journalisterna

Till sist några ord till de journalister som byggt en egen parallell plattform i sociala medier (främst Facebook och/eller Twitter) med tiotusentals följare och som igår utnyttjade detta mest till att dela osorterade länkar och leverera egna löpande – spekulativa – kommentarer:
     Jag önskar att ni (och andra journalister med många följare i sociala medier) tar ett extra ansvar för journalistiken sådana här gånger. Inga spekulationer. Inga överdrifter. Inga länkningar till tveksamma källor. Och istället använder era stora privata nätverk (och er trovärdighet) till att dela nyhetssammanfattningar och -översikter samt länkar till samhällsviktig information (som från krisinformation.se, eller kris- och anhörignummer). Tro mig, sådana här gånger vinner det egna personliga varumärket mer på att försöka vara lite större. 

Läs också Aske Kammer: Terrorisme i realtid. 22. juli 2011 i danske og norske netaviser