Snabbtänkt: Ett splittrat land och en mer polariserad journalistkår

Idag publiceras Snabbtänkt 2.0 22, en antologi med närmare hundra medverkande forskare som analyserar de svenska valen 2022. 

I sitt inledningskapitel skriver redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord om att varken pandemin eller Putin men kanske påskkravallerna påverkade den svenska valdebatten. Istället var det skjutningar, gängkriminalitet, segregation och ökade elpriser som gjorde de största avtrycken i debatten – och i valresultatet. 

Samtidigt, menar de, har villkoren för den politisk kommunikation ändrats, och särdrag som samförstånd, långsiktighet och rationalitet bytts mot regeringskriser, politiska helomvändningar och snabbt växlande parlamentariska maktförhållanden. Landet lagom har blivit ”ett land som alla andra, fast lite mer extremt”.

Jag medverkar med texten Ökad polarisering bland Twitters journalister, där jag gör nedslag i hur politiska journalister twittrat under valrörelsen jämfört med hur journalister på så kallade alternativa medier twittrat under samma period. Medan de politiska journalisterna kan beskrivas som allt mer pragmatiska jämfört med under valrörelsen 2018  – mer tydligt neutrala och objektiva, mer sällan personliga eller privata och med ett tydligt fokus på just den politiska debatten eller beskrivningen av densamma – så markerar journalisterna på de alternativa medierna tydligt mot såväl nyhetsmedier som de journalister som arbetar där.

Skillnaderna mellan politiska journalister och alternativa journalister skildrar skillnaden mellan traditionella och nyare sociala journalistroller. Den alternativa journalistrollen är starkt knuten till Twitter och andra sociala medier – det är här debatten om journalistiken förs och kritiken mot andra journalister förs fram, och det är här de hoppas möta en ny publik. Den mer traditionella pragmatikern är däremot inte alls beroende av att synas och höras i sociala medier och vilar på starka yrkesideal. Synen på vad det innebär att vara en bra journalist har förändrats över tid, och kommer att fortsätta att förändras. 

Vill du läsa hela min text eller några (eller rent av alla) andra analyser kan du ladda ner den här: Snabbtänkt 2.0 22 (pdf)

Läs också: Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig [180920]

Pressad profession pallar trycket

Vänboken i ett ordmoln. Alltså de mest frekventa betydelsebärande orden i vänboken till Gunnar Nygren. Även akademiker har drabbats av Coronakreativitet den här våren. 

Ibland blir jag lite extra glad. Som när jag fick frågan om jag ville skriva ett kapitel till en vänbok till Gunnar Nygren. Nu äntligen är boken Mellan det hyperlokala och globala publicerad och överlämnad till Gunnar!

Gunnar Nygren är en av landets mest framstående journalistikforskare. Han har ett mycket gott anseende också internationellt. När han gick i pension från Södertörns högskola tidigare i vår var tanken att han skulle överraskas med ett seminarium och en vänbok. Seminariet (och festen, utgår jag från) får vänta till hösten, men boken har han fått nu i alla fall tillsammans med en rad författarhälsningar via Zoom.

     Jag behövde inte fundera särskilt länge för att komma fram till att självklart så ville jag skriva ett kapitel i den här vänboken. Men jag var faktiskt lite skraj också – vänböcker/festböcker är en alldeles speciell genre, även om den inte är helt ovanlig inom akademien, och det finns en uppenbar risk att texterna blir banala och personfixerade och utan ett mer generellt läsvärde. Min egen utgångspunkt var därför att skriva en text som man kan läsa oavsett om man har träffat Gunnar eller inte.

Mitt kapitel utgår från en vetenskaplig artikel som Gunnar skrev tillsammans med Tamara Witschge och som publicerades 2009, Journalistic work. A profession under pressure? (länken går till tidskriften och ligger bakom betalvägg, vill du läsa kan du googla på titeln och hitta den som pdf på andra ställen). Den här artikeln är idag något av en klassiker inom ”min” del av journalistikforskningen, den som handlar om hur professionen påverkas av tekniska och organisatoriska förändringar, och jag är ärligt talat lite avundsjuk på hur ofta den är nedladdad och citerad.

     Witschge och Nygren listar i sin artikel tio olika förändringsområden som påverkar professionen, diskuterar en eventuell av-professionalisering och avslutar med att beskriva den tidens utmanare till den professionella journalistiken (bloggar och medborgarjournalister). I mitt kapitel utgår jag från de här tio områdena och beskriver vad forskningen visar har hänt de senaste 10–15 åren, diskuterar den eventuella av-professionaliseringen och vad som är dagens utmanare (sociala medier och swishjournalister). 

Just frågan om journalistikens av-professionalisering är intressant. Med journalistikens professionalisering brukar vi mena den förändring som kom med journalistutbildningar och framväxten av starka yrkesideal, normer och praktiker (i Sverige skedde detta på 1960- och 70-talen). Och i just den delen så ser vi ännu ingen av-professionalisering – svenska journalister värnar till och med sina yrkesideal och yrkesetiken lite extra idag, eftersom det är dessa som tydligt skiljer dem från andra aktörer i våra olika sociala flöden (just detta diskuterar jag bland annat i min avhandling). 

     Å andra sidan sker en av-professionalisering i till exempel att personligt och privat blandas med professionellt i journalisters uppdateringar i sociala nätverksmedier (inte minst i det personliga varumärkesbyggandet där den personliga sidan är en viktig komponent), samt i att gränsen mellan arbete och privatliv suddas ut allt mer när journalisterna har potenta produktions- och publiceringsverktyg i fickan dygnet runt. Samtidigt är det svårare idag att se var gränsen går mellan journalister och andra yrkesgrupper i medierna. 

Ladda ner hela boken (pdf)

PS Gunnar är väldigt trevlig. Och akademiskt generös – på just det området är han en av mina verkliga förebilder. Jag gillar också att han lyfter ett annars bortglömt område, lokaljournalistiken och den hyperlokala journalistiken, i sin forskning.

Ett forskningsperspektiv på swishjournalistiken

Just nu debatteras så kallad swishjournalistik (se till exempel här). Det finns mycket att säga om detta, och man kan – på goda grunder – ha åsikter om den. Men det är också bra att försöka vidga perspektivet lite, att förstå vad det här specifika fenomenet är ett uttryck för eller variant av. Detta är ett försök att ge ett forskningsperspektiv på just swishjournalistik. I dess ursprungliga form publicerades texten idag som en Twittertråd. 

Det som idag kallas swishjournalistik i den allmänna debatt är en del av det forskningen brukar benämna entreprenöriell journalistik (jag vet, det ordet går inte att stava till). Den entreprenöriella journalistiken är väl beskriven i svensk och internationell forskning. 
     Det finns nästan lika många varianter av entreprenöriell journalistik som det finns entreprenöriella journalister. En minsta gemensamma nämnare är att man verkar vid sidan av traditionella kanaler, alltså producerar och publicerar innehåll utan att passera en redaktion.

     Förstår ni vad jag menar? Till skillnad från en ”vanlig” frilans så är man alltså inte beroende av att det man producerar köps av och publiceras hos någon annan. Man sköter hela biten själv – bygger sin egen publik, hittar ett sätt för publiken att betala för innehållet, publicerar … Själv.

Sociala medier är kanske inte en förutsättning för detta, men de underlättar. Bygg din publik på Facebook och ditt varumärke på Twitter, använd Instagram för att bygga relationer, publicera i dina egna kanaler – podd, Youtube-kanal, nyhetsbrev, whatever.

     Rätt använda kan alltså sociala medier användas som en egen plattform för att publicera journalistik och på så sätt nå den egna publiken. Utan att man behöver anpassa sig till en redaktör eller till någon annans målgrupp.

     Och nu finns också verktygen att kunna ta betalt på ett smidigt sätt. Swish om man törs bygga sin verksamhet på engångsbidrag. Exempelvis Patreon ger lite mer stabilitet över tid.

     Med detta kan vi alltså lägga till ytterligare två gemensamma nämnare för den här gruppen journalister: Läsarbasen består ofta av följarna i sociala medier. Och verksamheten finansieras ofta med någon typ av sponsring.

Ännu en gemensam nämnare är att många entreprenöriella journalister drivs av en tydlig önskan att påverka med sin journalistik, att göra skillnad. Annars skulle de inte hålla på.

     Det kan handla om att kunna göra journalistik inom ett väldigt nischat område. Eller att driva en fråga. Eller att vända sig till en målgrupp som är avgränsad på ett eller annat sätt.

Den entreprenöriella journalistiken är under stark framväxt, och eftersom mediemarknaden ser ut som den gör just nu kommer vi fortsätta se den växa. Och vi ser också en del konsekvenser.

     Till exempel är journalistens personliga varumärke blir allt viktigare. Journalisten måste positionera sig, och göra det tydligt.

     Publikdialog och -engagemang blir också allt viktigare. Det gäller att hitta sätt att hålla sin publik intresserad och villig att fortsätta bidra ekonomiskt. En engagerad publik bidrar också med nyhetstips etc.

     Vi ser också en mer aktivistisk journalistik växa fram. Den här typen av journalistik krockar med de traditionella professionella yrkesidealen om neutralitet, objektivitet etc. Å andra sidan kan man säga att den ligger nära idealen kring att stå på de svagares sida.

     Vi ser också en mer populistisk journalistik växa fram. Inte så konstigt kanske, dels med tanke på det politiska klimatet, dels rent praktiskt – journalister måste också betala mat och hyra.

Jag skulle säga att debatten vi ser idag, om ”swishjournalistik”, kan ses som en debatt kring de journalistiska yrkesidealen. Den svenska journalistkåren brukar beskrivas som tämligen homogen vad gäller yrkesidealen. Folk är i stort sett överens om hur en journalist ”är”. De entreprenöriella journalisterna utmanar den här bilden.

     För egentligen handlar kritiken inte bara om betalningsform, även om själva betalningsformen kan leda till en mer populistisk journalistik. Men jag tror det är viktigt att inte låsa sig vid just betalningsform när vi diskuterar detta.

     Entreprenöriell journalistik är relativt nytt i svensk journalistik. Det kan bli så att den utvecklas bort från journalistiken och blir något annat, men där är vi inte riktigt än som jag ser det.

PS Det finns andra – högst relevanta – frågor att ställa i sammanhanget, om saker som vanligtvis ses som självklara när det handlar om journalistik: ansvarig utgivare, grundlagsskydd och källskydd. Inte heller dessa har med finansieringsform att göra.

PPS ”Swishhoror” skulle jag se som ett epitet på den mer populistiska delen av den entreprenöriella journalistiken, den som vänder den journalistiska pennan efter vad som ger mest pengar på kontot för stunden. Men också här är det i grunden yrkesideal som krockar – många, många anser inte att journalister ska låta sig styras av pengar på det viset.

Lyssning: Om social nyhetslogik och annat i Digitalsamtal

Jag har pratat podd igen, och pratar journalister och sociala medier med Anders Thoresson i senaste avsnittet (#205) av Digitalsamtal. Det klippta samtalet är dryga halvtimmen långt, och finns att lyssna på här eller i din poddspelare.
     Digitalsamtal är förresten en av mina favoritpoddar när jag pendlar, inte minst för att Anders alltid är påläst. Då blir det också spännande samtal om relevanta frågor.

#InFlux – här är den svenska sammanfattningen

Illustration: Nicklas Malmberg

Det här är den svenska sammanfattningen av min avhandling, så som den är publicerad (sidorna 91–96). Den som är intresserad kan ladda ner och läsa hela avhandlingen här (pdf). 

Utvecklingen av sociala nätverksmedier* är en av de största förändringarna i medielandskapet på senare tid. Den här avhandlingen handlar om svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier. I ett vidare perspektiv handlar den om hur journalister påverkas också av andra förändringar i medielandskapet. Den är en sammanläggningsavhandling, vilket innebär att den består dels av fem vetenskapliga artiklar (delstudier), dels av en så kallad kappa som placerar de olika artiklarna i ett sammanhang, teoretiskt och metodologiskt.

Bakgrund

I den allmänna debatten om journalister och sociala nätverksmedier antas ofta att sociala medier förändrar såväl journalistiken som journalister på ett fundamentalt vis. Och med sociala nätverksmedier så har journalistiken förändrats på så sätt att många journalistiska praktiker har ändrats samtidigt som nya har kommit till. Inom journalistiken används sociala nätverksmedier för bland annat omvärldsbevakning, research, spridning och publicering av material samt olika former av publikkontakt och -engagemang, men också för varumärkesbyggande. Enskilda journalister använder sociala nätverksmedier inte bara som ett arbetsredskap utan också för nätverksbyggande och för att bygga ett personligt varumärke, vilket har blivit allt viktigare på en mer konkurrensutsatt mediemarknad.
     Men det är inte bara sociala nätverksmedier som medför förändring. Det senaste decenniet har den svenska mediemarknaden genomgått stora omvälvningar som en konsekvens av dels digitalisering, dels en strukturomvandling av mediebranschen som i grunden beror på att annonsmarknaden ser annorlunda ut idag jämfört med för bara några år sedan. För journalistiken har detta inneburit färre anställda (och hårdare konkurrens om de jobb som finns), och varje anställd förväntas producera mer innehåll och till flera plattformar – tidning, webb, tv, sociala medier … Journalistiken har också blivit mer datadriven, inte bara på så sätt att medieföretagen samlar och sammanställer de dataspår den egna publiken lämnar efter sig för att kunna skräddarsy olika annonserbjudanden, utan också på så sätt att allt innehåll utvärderas utifrån detaljerade mått på räckvidd och engagemang i sociala nätverksmedier. På samma sätt utvärderas också enskilda journalister utifrån sin personliga räckvidd på olika plattformar och antal engagemang i sociala nätverksmedier i form av följare, gilla-markeringar och klick på länkar. 
     Forskning om journalistik och sociala nätverksmedier är ett snabbt växande forskningsfält, och delar av det präglas av samma slags hype som präglar den allmänna diskussionen om journalistik och sociala nätverksmedier. Som en följd av detta har en stor del av forskningen fokuserat på de förändringar som hittas i det insamlade materialet samtidigt som den bortser från allt det som inte förändras – vare sig det gäller att undersöka hur journalister använder sociala nätverksmedier, vad de tycker om dem, vad de publicerar på olika plattformar, hur de bygger sina nätverk eller hur de bygger sina personliga varumärken. På grund av hur tidigare forskning genomförts går det också sällan att generalisera utifrån resultaten.

Teoretiska utgångspunkter

Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är journalisters roller. Som grupp betraktad är svenska journalistkåren relativt homogen, och det finns en stark konsensus kring traditionella yrkesideal som objektivitet, neutralitet, journalistiken som granskare av makten etc. Journalisters roller är hur dessa olika ideal och värderingar omsätts i praktik, alltså i hur man uppträder som journalist och i det material man producerar. Journalisters olika roller ska inte ses som en fast rollista, utan journalisters olika yrkesideal, normer och värderingar kan hellre jämföras vid ett rekvisitaförråd där journalisten kan hämta delar till en roll som passar just henne – är hon en grävare, en berättare, en neutral faktaförmedlare, en maktens granskare eller vad? 
     Tidigare forskning visar att när sammanhangen förändras, så förändras också journalisters roller. Med sociala nätverksmedier så ges alltså journalister möjligheten att ha andra, mer sociala, roller som bygger på hur de ser på journalistiken och sitt arbete i förhållande till sociala nätverksmedier. 
     Den teoretiska utgångspunkten i journalisters roller kombineras i avhandlingen med tre olika angreppssätt: 
     En stor del av tidigare forskning kring journalister och sociala medier bygger på teorier om normalisering, alltså att normer och praktiker som hör till ”det nya” anpassas så att de passar in med redan existerande yrkesnormer och praktiker. Normalisering kan naturligtvis också verka åt andra hållet, att det redan existerande anpassas efter det som är nytt. Tidigare forskning visar just denna dubbelriktade normalisering vad gäller journalister och sociala nätverksmedier.
     Att börja använda sociala nätverksmedier handlar också om att tillägna sig en teknologi, och det i sin tur handlar inte bara om att tillägna sig särskilda praktiker och att tekniken i sig tillåter vissa praktiker men inte andra, utan också om att med nya teknologier kommer också nya sociala praktiker – och med dessa kommer också nya normer och värderingar att förhålla sig till. Olika journalister förhåller sig till nya tekniker på olika sätt beroende på såväl personliga som professionella och organisatoriska faktorer. Allt detta förändras över tid. Tidigare forskning har visat att journalister gärna tar till sig och använder ny teknik. 
     Sociala nätverksmedier är ett medieformat som skiljer sig från journalistiska medier på många sätt. Detta kan uttryckas som att sociala medier-logiken skiljer sig från nyhetslogiken. När journalister börjar använda sociala nätverksmedier så måste de också hitta ett sätt att hantera sociala medier-logiken vid sidan av nyhetslogiken – som de är en bärande del i, till exempel i det att det är professionella journalister som står för nyhetsvärdering (urval) och som producerar allt innehåll. I sociala nätverksmedier gäller andra regler – här kan vem som helst dela innehåll, vem som helst avgöra vad som är en nyhet, och nätverket är det avgörande för hur innehållet sprids. Den journalist som vill verka i sociala nätverksmedier måste helt enkelt följa andra spelregler.
     Allt det här – gamla yrkesideal som prövas i nya kontexter, nya sociala praktiker och normer som kommer med den nya tekniken, nya spelregler som åtminstone delvis krockar med de gamla – påverkar journalisters roller. Den här avhandlingen handlar om på vilket sätt detta sker.

Syfte och frågeställningar

Avhandlingens syfte är att undersöka journalisters användning av och inställning till sociala nätverksmedier. Jag gör det med en teoretisk utgångspunkt i journalistiska roller. Analysen utgår från tre forskningsfrågor: 1) Hur använder journalister sociala nätverksmedier och hur ändras detta över tid? 2) Hur uppfattar journalister yrkespraktiker och professionella normer och ideal i förhållande till användningen av sociala nätverksmedier? 3) Hur uppträder journalister som ”journalister” i sociala nätverksmedier?
     Forskningsfrågorna 1 och 2 syftar till att undersöka den del av journalisters roller som handlar om värderingar, medan forskningsfrågan 3 syftar till att undersöka den del av journalisters roller som handlar om manifesta roller.

Metod och material

I avhandlingen används olika statistiska metoder. Med statistiska metoder kan resultaten generaliseras och sägas vara giltiga för gruppen journalister i Sverige, samtidigt som det är möjligt att jämföra olika grupper av journalister. 
     Forskningsfrågorna 1 och 2 besvaras med hjälp av enkätundersökningar. Dels Svenska journalistundersökningen 2011, en postenkät till ett urval av medlemmar i Svenska journalistförbundet, dels Journalistpanelen, en representativ webbpanel där frågor om sociala medier ställdes 2012 och 2014, vilket gör det möjligt att jämföra förändringar över tid också på individnivå. Frågorna om sociala nätverksmedier berörde såväl användningen av olika sociala nätverksmedier, för vilka syften de används, samt inställningen till sociala nätverksmedier i journalistiken. I undersökningarna ställdes också frågor om yrkesideal samt en rad bakgrundsfrågor. 
     Forskningsfrågan 3 besvaras med hjälp av två olika innehållsanalyser av insamlad Twitterdata – dels som en analys av hur pass transparenta journalister är i sitt twittrande (transparens är ett av journalisters yrkesideal som växer i betydelse i kåren, och anses bland annat främja trovärdighet och stabila publikrelationer), dels som en analys av hur journalister presenterar sig själva i sina Twitterpresentationer (vilket kan ses som en del i hur de bygger sina varumärken). Det empiriska materialet har samlats från ett strategiskt urval som är representativt. I avhandlingen presenteras en metod för att samla ett representativt urval för analys av data från sociala nätverksmedier, samt en metod där användardata (med kontopresentationer) och insamlade tweets kombineras, vilket gör det möjligt att analysera materialet med bakgrundsvariabler som kön, arbetsplats och arbetsort. 
     I avhandlingen ingår fem olika delstudier/forskningsartiklar. Dessa är självständiga på så sätt att de har sina egna teoretiska utgångspunkter, syften och frågeställningar. Avhandlingens syfte och frågeställningar besvaras i kappan. 

Sammanfattning av artiklarna

De fem artiklar som ingår i avhandlingen har, i sina tidiga versioner, presenterats vid internationella konferenser. De slutliga versionerna (som finns i Appendix I–V) är publicerade i internationella fackvetenskapliga tidskrifter och har genomgått en granskningsprocess (så kallad dubbelblind referentgranskning). 
     Artiklarna visar att även om de allra flesta svenska journalister använder sociala nätverksmedier så finns det stora skillnader. En liten grupp journalister är entusiastiska och använder sociala medier i stort sett jämt, men de flesta har en mer pragmatisk inställning (Artikel I). Över tid tycks den initiala hypen över sociala nätverksmedier ha minskat – den upplevda nyttan minskar och många journalister minskar eller slutar använda sociala nätverksmedier över huvud taget (Artikel IV). När journalister använder Twitter så anpassar de journalister som är mest aktiva på Twitter journalistiken efter Twitters normer och praktiker, medan de allra flesta journalister istället försöker anpassa sitt twittrande efter traditionella professionella normer och praktiker – här finns alltså tecken på en professionell klyfta (Artiklarna II och III). Slutligen kan vi se (Artiklarna III och V) hur sociala medier-logiken och de teknologiska egenskaperna i sociala nätverksmedier skapar intrycket av en ny, eller i alla fall annorlunda, sorts journalist – mer publiktillvänd, mer nätverkande, mer individualistisk – som också visar en mer personlig sida av sig själv vid sidan av den professionella.

Slutsatser

Svaret på forskningsfrågorna, och avhandlingens syfte, kan sammanfattas i följande:

• För de allra flesta svenska journalister är sociala nätverksmedier idag ett uppskattat arbetsverktyg – dock så har den tidigare hypen avtagit och den generella inställningen kan bäst beskrivas som pragmatisk, men 
• de som är allra mest aktiva på sociala nätverksmedier använder dess också för nätverkande, publikdialog och att bygga sina personliga varumärken. 
• Journalisters traditionella yrkesideal och värderingar har inte påverkats av sociala nätverksmedier, men
• de som är allra mest aktiva har en mer positiv inställning än andra till nätverkande, publikdialog och personligt varumärkesbyggande. 
• Även om transparens är ett yrkesideal på uppgång i kåren så är de journalister som är aktiva på Twitter inte särskilt transparenta, med undantag för en liten grupp som gärna pratar jobb och som gärna bjuder på sig själva och sin person när de twittrar.
• De flesta journalister som använder Twitter presenterar sig själva med en rad yrkesattribut i kombination med något personligt. För vissa journalister är ett högt antal följare och en hög aktivistnivå på Twitter en del av det personliga varumärket.

Så visst har sociala nätverksmedier fört med sig förändrade journalistiska praktiker, men de har inte förändrat journalisterna i särskilt hög utsträckning. Undantaget är den lilla gruppen allra mest aktiva – dessa, ofta unga i storstad och nya i yrket, är också mer aktiva i att bygga nätverk, prata med publiken och bygga sina personliga varumärken. Dock kan dessa handlingar lika gärna ses som en konsekvens av en hårdnande mediemarknad – det är helt enkelt hårdare konkurrens idag. 

     I sociala nätverksmedier har journalister nu en rad mer eller mindre nya och mer eller mindre sociala roller. Dessa roller ligger antingen närmare den traditionella nyhetslogiken eller den nya sociala medier-logiken, och är antingen mer formella (mer yrkesbetonade) eller mer personliga (se Figur 7.1): 

     Skeptikern vill helst inte vara på sociala nätverksmedier alls, men måste på grund av jobbet och är inte särskilt aktiv. Skeptikerns motsats är aktivisten, som är på sociala nätverksmedier jämt och tycker att allt kan – och ska – göras där. De allra flesta journalister som är aktiva i sociala nätverksmedier kan beskrivas som pragmatiker – de är där för att göra sitt jobb. Men här finns också smygaren (håller koll men deltar sällan aktivt), nätverkaren (ser sociala nätverksmedier som en plats att hålla regelbunden kontakt med allt och alla), nyhetscentralen (delar länkar och nyheter inom sitt bevakningsområde), samtalssamordnaren (deltar i och håller igång konversationer) och ambassadören (pratar och förklarar journalistik). Den ettrige marknadsföraren bygger sitt varumärke med både yrkesmässiga och personliga attribut, till skillnad från den professionella marknadsföraren som fokuserar på de yrkesmässiga. I sociala nätverksmedier finns också den förklädda journalisten, som ofta gärna pratar journalistik men inte avslöjar vem hon är eller var hon jobbar. Motsatsen kan sägas vara entreprenören, som gör sociala nätverksmedier till basen för sin journalistik – det är här hon hittar sin publik, sin finansiering och en distributionskanal för sitt material.

     Journalisters nya sociala roller kan ses som en del i en framväxande social nyhetslogik (se Tabell 7.1), som kan sägas förena den traditionella nyhetslogiken och den nya sociala medier-logiken och i vilken traditionella journalistiska yrkesideal, normer och praktiker har en central plats. 

     I avhandlingen lyfts tre exempel på tänkbara konsekvenser för journalistiken. Det första exemplet handlar om journalisters yrkesetik. Oavsett i vilken roll journalistisk roll som en journalist är aktiv på sociala nätverksmedier, så går det mycket sällan att skilja yrkesanvändning från privat användning. Alltså måste yrkesetiken gälla också journalisters privata användning av sociala nätverksmedier, och anpassas för detta. Det andra exemplet handlar om konsekvenserna av ökande nivå av hot och hat som riktas till journalister. När journalister använder sociala nätverksmedier och blandar yrkesanvändning med personligt innehåll så öppnas också för mer personligt riktade hot, vilket kräver särskild uppmärksamhet från såväl arbetsgivare som samhälle och lagstiftare. Det tredje exemplet handlar om journalistikens möjliga av-professionalisering som en konsekvens av att personliga egenskaper alltmer framstår som lika viktiga som yrkeskunskaper för journalister, och att personliga ideal och värderingar alltmer likställs med yrkesideal.

     Även om avhandlingen beskriver bara svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier under en begränsad tidsperiod och med exempel från bara ett av alla sociala nätverksmedier, Twitter, visar den på behov av ytterligare forskning på flera områden. Forskningen har nu tillfälle att följa framväxten av en ny medielogik, den sociala nyhetslogiken, och den särskilda medialisering (anpassning till den sociala nyhetslogiken) som följer i dess spår. Det finns också ett metodologiskt inriktat arbete att göra kring journalisters roller – hur kan dessa beskrivas och operationaliseras (göras mätbara) på ett sätt som möjliggör jämförelser över tid, över olika mediesystem och över olika medieformat? Till sist vill jag lyfta möjligheten att fördjupa förståelsen för svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier genom att använda ytterligare metoder: intervjuer och etnografiska observationer.

Fotnot: *Det finns anledning att skilja mellan sociala medier och sociala nätverksmedier. Alla sociala nätverksmedier, som Facebook, Instagram, Twitter och Snapchat, är sociala medier, men alla sociala medier behöver inte vara nätverksmedier utan handlar istället om en tjänst för att skapa och dela innehåll – Youtube och bloggar är två exempel.

Pressmeddelande: #InFlux

På tisdagen publicerades följande pressmeddelande om min avhandling. Pressmeddelandet finns också att läsa på JMG:s och Göteborgs universitets webbar. 

När sociala medier blivit en viktig del i journalistiken har svenska journalister blivit mer sociala. Men sociala nätverksmedier har också blivit en viktig plattform där journalister bygger sina egna varumärken. Men skyll inte varumärkesbyggandet endast på de sociala medierna:

     – Det kan lika gärna ses som en konsekvens av en allt hårdnande mediemarknad. För vissa journalister tycks ett högt antal följare och en hög aktivitetsnivå på Twitter vara en del av det personliga varumärket, säger Ulrika Hedman som skrivit en avhandling om journalisters användning av sociala medier.

Ulrika Hedman har i sitt avhandlingsarbete följt svenska journalisters användning av olika sociala medier sedan 2011. Med hjälp av representativa enkätundersökningar och insamlad data från journalisternas aktiviteter på Twitter har hon kartlagt hur journalister har börjat använda och använder olika sociala medier, vad de tycker om dem, och hur användningen står i relation till yrkesideal och normer.

     Det har, såväl i den allmänna mediedebatten som bland journalister själva, funnits en farhåga att användningen av sociala nätverksmedier skulle förändra journalistiken och journalistrollen fundamentalt. Med sociala nätverksmedier har många journalistiska praktiker ändrats och nya har kommit till. De används till omvärldsbevakning, research, spridning av journalistiskt innehåll och för olika former av publikkontakt. De sociala nätverksmedierna används också till nätverkande och för varumärkesbyggande, vilket är allt viktigare på en mer konkurrensutsatt mediemarknad.

     – Det är hårdare konkurrens om både läsare och journalistjobb idag, så det är viktigt för journalister att visa vem de är och vad de publicerar.

Uppskattade arbetsverktyg

– För de allra flesta journalister är sociala nätverksmedier idag ett mycket uppskattat arbetsverktyg även om den där riktiga hypen vi såg för några år sedan verkar ha avtagit, säger Ulrika Hedman.

     Hon ser vissa skillnader i attityder mellan den lilla grupp journalister som är aktiva i sociala nätverksmedier nästan jämt och de som har en mer pragmatisk inställning till sin användning. De mest aktiva blandar personligt och professionellt, nätverkar mycket mer och är mer engagerade i dialog med andra användare och inte minst i att bygga de egna personliga varumärkena. Detta betyder dock inte att journalisternas inställning till traditionella yrkesideal – som objektivitet och neutralitet – har förändrats sedan de började använda sociala nätverksmedier.

Nya journalistroller och en social nyhetslogik

Ulrika Hedman ser hur nya mer sociala journalistroller, alltså hur journalister ”är” och beter sig, håller på att växa fram. I sociala nätverksmedier hittar vi nu skeptiker, aktivister, pragmatiker, smygare, nätverkare, nyhetscentraler, samtalssamordnare, ambassadörer, ettriga marknadsförare, professionella marknadsförare, förklädda journalister samt entreprenörer. De här olika rollerna ligger antingen mer nära den traditionella journalistrollen eller mer nära den sociala medielogiken, och de är antingen mer yrkesinriktade eller mer privata.

     – Många journalister införlivar tankarna om nätverkande, interaktivitet och dialog i sin traditionella journalistroll, och därmed blir också den traditionella journalistrollen mer social.

     Den här mer sociala journalistrollen kan ses som en del i en framväxande social nyhetslogik, som ser lite annorlunda ut än den mer traditionella nyhetslogiken – traditionella journalistiska praktiker och värderingar har fortfarande en central plats i den sociala nyhetslogiken, men kombineras med sådant som delningslogik, viral distribution och interaktivitet.

     – I och med att vi sällan konsumerar hela ”paket” av journalistik idag, som en papperstidning eller en nyhetssändning på radio, är det viktigt att varje enskilt innehåll är sådant att det går att sprida i sociala nätverksmedier, och att det lockar till engagemang av olika slag. Det här ställer nya krav på journalisterna – de måste helt enkelt se till att innehållet pratas om och sprids i sociala nätverksmedier. De måste vara sociala.

Ladda ner: #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

#InFlux – spikat och klart

Foto: Malin Sveningsson.

Så här ser den ut – avhandlingen. Igår spikade jag upp den med en kopparspik på universitetets anslagstavla vid Vasaplatsen. Jag kan lova att det är rätt så skönt att den är är klar!
     #InFlux är en sammanläggningsavhandling. Den består av fem vetenskapliga artiklar som hålls ihop av en så kallad kappa, med introduktion och kortfattad historik, litteraturgenomgång, övergripande teoretiskt ramverk, grundlig metodbeskrivning och en övergripande analys. Ämnet är svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier, och i ett vidare perspektiv hur svenska journalister påverkas också av andra förändringar i medielandskapet. Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är journalisters roller.
     De närmaste veckorna kommer jag att presentera delar av avhandlingens resultat och min analys – om journalisters sociala roller och om den sociala nyhetslogiken – närmare.
     Avhandlingen är också e-spikad, det vill säga publicerad digitalt via Universitetsbiblioteket. På länken kan ni ladda ner hela avhandlingen (pdf) förutom de vetenskapliga artiklarna. Dessa är publicerade i olika vetenskapliga tidskrifter.

* * *

Omslagsbilden. Måste säga några ord om omslagsbilden. Illustrationen är gjord av Nicklas Malmberg, journalist och nu på Sveriges Radios sociala medier-team. Jag är oerhört glad att han ville göra den här bilden, och jag är oerhört nöjd med hur bra den blev.

Ladda ner (pdf): #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

Journalister tappar följare i Twitters storstädning

Den här veckan har Twitter haft sin första storstädning sedan starten och rensat bort inaktiverade konton, alltså konton som låsts för att de betett sig konstigt men som fått ligga kvar – cynikerna säger att Twitter inte vågat radera dessa konton eftersom en stor del av användarbasen skulle försvinna i en grisblink.
     För de flesta av oss som använder Twitter betyder det här inte så mycket – vi kanske förlorar en eller ett par följare. För andra är det värre. Flera svenska journalister har förlorat tusentals följare.
     Jag har undersökt hur många följare några av våra största svenska journalistkonton på Twitter har förlorat i storstädningen. Urvalet är inte komplett – det finns många andra stora journalistkonton om man ser till antalet följare. Däremot törs jag påstå att det här urvalet ger en ganska bra bild av effekterna av den här storstädningen.

Den svenske journalist som i dagarna förlorat flest följare är Niklas Svensson, politikreporter på Expressen. Han räknas av många som Sveriges ”meste” journalisttwittrare, och för många journalister är han en förebild i hur man bygger upp en framgångsrik närvaro i sociala nätverksmedier. Det finns till och med två studier publicerade som handlar om hans twittrande – The reinvented journalist och The celebrified journalist, båda av Ulrika Olausson. I ett slag förlorade han 4 578 av sina följare.
     Erik Niva, sport- eller kanske snarare fotbollsjournalisten, förlorade nästan lika många.
   
Många internationella stora konton har förlorat så pass många följare att det mest troligt handlar om köpta följare (fler följare ger mer inflytande/annonspengar/bokningar etc). Jag tror inte för ett ögonblick att svenska journalister köper följare – om inte annat så bevisas det nu av att de tappat alldeles för få följare, även relativt sett.
     Att det döljer sig en massa suspekta konton bland följarna till stora Twitterkonton behöver inte vara något konstigt. De följer stora konton och frekventa hashtaggar för att bygga en slags trovärdighet. Dessutom följer många journalister tillbaka av ren artighet, vilket också ökar trovärdigheten och minskar risken att upptäckas av diverse bot- och spamfilter.
     Däremot kan jag tycka att det är lite bekymmersamt att nyhetsjournalister inte är bättre på att ”hålla rent” bland sina följare. Ett sådant här konto är hyfsat lätt att upptäcka – de har konstiga användarnamn, de följer många fler än som följer tillbaka, och de postar nästan inget eget material utan retweetar och gillar andras. Många, men inte alla, är relativt nystartade med stulna profilbilder. Och svenska journalister är en högintressant målgrupp för till exempel grupper som vill påverka det svenska valet.

Fotnot: Hade jag inte haft semester och om Twitter dessutom annonserat sin storstädning i förväg hade jag naturligtvis själv hämtat data om svenska journalisttwittrare såväl före som efter rensningen, jämfört följarantalen och fått en mer komplett bild. Istället har jag gjort en manuell jämförelse av ett mindre urval med hjälp av verktyget Socialblade, som visar kontostatistik för många, men inte alls alla, konton på flera sociala nätverksplattformar.

Journalister mer återhållsamma på Twitter

Idag, vid ICA:s årliga konferens (i år i Prag), har jag presenterat min senaste studie om hur svenska journalister använder Twitter. I den här studien tittar jag särskilt på hur svenska journalister presenterar sig själva som en del i ett personligt varumärkesbyggande, och hur de använder professionella och privata attribut i detta. Och jag studerar förändringar över tid – vad händer med Twitterpraktikerna nu när den initiala hypen är över?
     Resultaten är lite förvånande. Andelen journalister som använder professionella attribut minskar, men bara lite och från höga nivåer – i princip alla använder professionella attribut. Andelen journalister som använder privata attribut minskar desto mer, och bara en minoritet av de svenska j-twittrarna kan sägas bjuda på de mer privata delarna av sig själva. Förändringar på individuell nivå kan du se i tabellen nedan – kvällstidningsjournalisterna är de som i högst utsträckning faktiskt tar bort såväl privat som professionell information från sina Twitterprofiler.
     Jag ser två troliga anledningar till detta: Dels att medieföretagen ställer krav på sina anställda att bli mer professionella, som en del i ett redaktionellt varumärkesbyggande. Och dels att allt fler svenska journalister utsätts för hot och hat – man är tvungen att vara lite mer restriktiv med detaljer om privatlivet, helt enkelt.
     Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer 2014, som har jämförts med 2 161 presentationer 2017.

Här kan du ladda ner själva presentationen (pdf): The private side of journalists. Changing practices in journalists' self-branding on Twitter over time

Axel Bruns bloggar från flera av presentationerna på konferensen. Hans sammanfattning av mina tolv minuter finns här: Attributes in Swedish journalists' social media profiles

Ny artikel: Journalister som varumärken i krocken mellan nyhetslogik och sociala medier-logik

Den sista av de artiklar som är tänkta att ingå i min sammanläggningsavhandling, Making the most of Twitter: How technlogical affordances influence Swedish journalists’ self-branding, har nu publicerats i tidskriften Journalism.
     Artikeln handlar om precis det som rubriken säger – hur sociala medier-logiken påverkar hur journalister använder Twitter för att varumärkesbygga sig själva. Det är lite extra intressant (tycker i alla fall jag) eftersom sociala medier-logiken krockar med den logik som journalister vanligtvis arbetar inom: nyhetslogiken. I nyhetslogiken värderas professionalismen högt, alltså journalisters yrkesideal som objektivitet och granskning. Enligt sociala medier-logiken ska istället användarna vara personliga eller till och med privata och dessutom försöka maxa det egna nätverket. Två av de mer intressanta slutsatserna:

• Detta kan innebära att journalistyrket nu faktiskt håller på att av-professionaliseras på så sätt att personliga attribut (eller egenskaper) värderas lika högt eller ibland högre än professionella. 
• Ur ett internationellt perspektiv uppför sig svenska journalister inte alls som de ”borde”. De borde vara mer lika sina kollegor i Storbritannien, som är betydligt mindre personliga/privata på Twitter. Men på svenska redaktioner finns gott om utrymme för egna idéer och att vara sig själv, och vi har förhållandevis platta organisationer på svenska arbetsplatser. Det betyder att svenska journalister är väldigt mycket sig själva på Twitter också – på gott och på ont, tycker säkert många.

Många av er som följt bloggen känner igen själva siffrorna. Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer. Jag har vänt och vridit på siffrorna ett bra tag.

* * *

Många av er noterade säkert att Expressens Niklas Svensson, en av Sveriges meste journalister på Twitter (och andra sociala medier-plattformar), meddelade Twitterpaus nyligen. Jag tänker inte recensera Niklas Svenssons twittrande (läs istället här), men jag kan konstatera att det nog kostar – såväl personligt som yrkesmässigt – att vara så högprofilerad i sociala medier som han har varit. Utifrån perspektivet att det här är två många gånger motsatta logiker som krockar, så är det kanske inte så konstigt att många behöver backa och tänka lite emellanåt. Siffror från journalistpanelen vid JMG visar också just detta – många av de tidigare mest aktiva lägger ner helt eller blir betydligt mindre aktiva (se inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?).

Skryt: Detta är min femte artikel som är publicerad i en internationell vetenskaplig tidskrift. Att få en artikel publicerad i Journalism är lite extra kul eftersom tidskriften är högt rankad inom mitt fält. För en fullständig förteckning se fliken Publikationer.

Spelar det någon roll hur journalister är? Min kommentar till Novus/Timbros undersökning

Idag var jag bjuden till Timbro Medieinstitut för att kommentera en ny undersökning av journalisters attityder som genomförts tillsammans med Novus. Banverket ville annorlunda – när jag väl var framme i Stockholm var lunchseminariet precis avslutat.
     Men jag har ju trots allt läst rapporten och förberett kommentarer, så …

Först lite om själva rapporten. Novus har frågat ett urval om 1 008 yrkesarbetande om deras syn på sin egen arbetssituation samt synen på några aktuella samhällsfrågor. I det här urvalet ingår 107 journalister, och på vissa av frågorna svarar journalisterna signifikant olika övriga yrkesarbetande.
     I huvudsak visar undersökningen att journalisterna är mer oroliga för sin egen ekonomiska framtid än andra yrkesgrupper, och de ser inte sitt eget jobb som ett framtidsyrke.
     Samtidigt, visar undersökningen, är journalisterna mindre oroliga för Sveriges ekonomi och mindre oroliga för brott, både vad gäller risken att själva bli utsatta och brottsutvecklingen mer generellt.
     Hela rapporten finns att ladda ner som pdf här.

Vad betyder då det här? Till att börja med ska man komma ihåg att det här är en begränsad studie, både vad gäller antalet journalister i urvalet och vad gäller antalet och urvalet av frågor. Samtidigt visar undersökningen på signifikanta skillnader mellan journalister och andra yrkesarbetande. Och jag är inte förvånad över resultatet.
     Journalistiken genomgår just nu stora förändringar. Digitalisering, en delningsdriven distribution, osäkra betalmodeller, nya ägarstrukturer, nedskärningar och slimmade redaktioner … Det är klart att det inte är särskilt kul att vara journalist idag, alla gånger. Och det är klart att journalister, med bakgrund i den här osäkerheten, oroar sig för sitt eget jobb. Det är till och med sannolikt att den här osäkra arbetssituationen påverkar hur de kan utföra sitt jobb.
     Vad gäller synen på brottslighet tror jag att en förklaring till skillnaderna mot övriga yrkesgrupper istället kan sökas i något helt annat – det är kanske inte journalisterna som avviker mest här. Från alla tidigare undersökningar vet vi att SD-sympatisörer sticker ut vad gäller synen på brottslighet. Jag tror alltså att det vi egentligen ser i just den här frågan är att journalister och andra skiljer sig från SD-sympatisörerna, inte att journalisterna skiljer sig från alla andra, och det skulle vara intressant att se utfallet om man ställer upp materialet så istället.

I sin undersökning utgår Novus och Timbro från ett antagande att hur journalisterna är och vad de tycker också påverkar innehållet i det de producerar. Hur är det med den saken?
     Inom journalistik- och samhällsforskningen finns ett antagande att det spelar en viss roll hur journalisterna är för hur det innehåll blir som journalisterna producerar, främst eftersom journalister har lättare att beskriva verkligheten utifrån de egna referensramarna. Journalister fungerar i stort sett som alla andra. Men som grupp skiljer de sig från alla andra i några avseenden: De är mer välutbildade (mer än 80 procent av alla journalister har högskole- eller universitetsutbildning), de flesta har medelklassbakgrund, de flesta bor i storstäder. Dessutom skiljer de sig i att de är mer aktiva och engagerade, och att de har generellt sett en mer kritisk samhällssyn. Det här hänger starkt samman med yrkesrollen som journalist – en journalist ska ju granska makten, avslöja saker etc.
     Men man måste samtidigt komma ihåg att journalister också är väldigt bra på att vara just journalister och att lägga det egna tyckandet och tänkandet åt sidan.
    Och man ska inte bara fokusera på journalisterna som individer. Andra faktorer, på andra nivåer, spelar också roll: hur redaktionerna fungerar (jag tänker på sådant som arbetsrutiner, nyhetsvärdering och medielogiker), yrkesideal och yrkesetik, ägarstrukturer, mediemarknad, hur duktiga olika utomstående aktörer är på att utnyttja medielogikerna för att få medieutrymme … Mycket spelar roll.

Seminariet med Timbro Medieinstituts Andreas Ericson, Novus vd Torbjörn Sjöström samt Johan Hakelius, Fokus chefredaktör som också var inbjuden att kommentera, spelades in och går att titta på i efterhand. Tyvärr alltså utan min medverkan, men det var inte mycket att göra – urspårningar och tågkaos är inte mycket att göra åt.

Fotnot: Min beskrivning av de svenska journalisterna utgår från Journalistundersökningarna, en återkommande studie baserat på ett representativt och slumpmässigt urval av svenska journalister, som genomförs av JMG vid Göteborgs universitet. Resultaten presenteras bland annat i boken Svenska journalister 1989–2011 (pdf).

Uppdaterat 170314: Rättat diverse korrfel och rätat ut några oklarheter.

Prag? Det är säkert en vacker stad

Det finns en del häftiga byggnader i Prag, som National 
House of Vinohrady, ett nyrenässansbygge i nationalistisk
anda. Snittarna som serverades var inte lika överdådiga.
 (”Vegetariskt? Desserten.”)

Den här veckan har jag varit på ECREA, den ”stora” europeiska medieforskningskonferensen. I Prag. Staden har jag inte hunnit se så mycket av – mesta tiden har jag varit på konferenscentret och lyssnat till en massa intressanta presentationer av det senaste inom journalistikforskningen.

Jag har presenterat själv också. Social media logic in journalism: reshaping the profession (pdf) handlar om hur den speciella sociala medier-logiken inte bara ger förutsättningarna för hur journalistik i sociala medier ser ut, utan också för hur journalister kan beskriva sig själva och sin profession. Min studie bygger på en analys av 2 543 svenska journalisters presentationer på Twitter.

Fotnot: Axel Bruns, som var ordförande på ”min” session, bloggar alla konferenspresentationer han lyssnar till, så också min. Hans sammanfattning finns här, på Snurblog.

Ny forskning: Specialnummer från Future of Journalism

En av de bästa konferenserna för journalistikforskare är Future of Journalism, som hålls vartannat år i Cardiff. Ett litet urval av den forskning som presenteras där publiceras sedan i tre specialnummer av tidskrifterna Journalism Studies, Journalism Practice och Digital Journalism. I dagarna har specialnumren från höstens konferens publicerats, och där finns massor av intressant journalistikforskning att ta del av.
     I artikeln Journalism under threat. Intimidation and harassment of Swedish journalism visar Monica Löfgren Nilsson, en av mina kollegor på JMG, och Henrik Örnebring, Karlstads universitet, hur omfattande hatet och hoten mot den svenska journalistkåren är, och hur det ser ut. Studien bygger på data från journalistpanelen. Det är ingen trevlig läsning – resultaten visar att var tredje journalist hotats på jobbet under det senaste året, och en stor majoritet hade fått ”hat” i form av förolämpande kommentarer etc, vilket tillsammans leder till en växande känsla av rädsla inom journalistkåren, och att journalister undviker att bevaka vissa ämnen man vet väcker den här typen av reaktioner.
     I Digital Journalism publiceras artikeln Appropriating social media. The changing uses of social media among journalists across time, av Monika Djerf-Pierre, Marina Ghersetti och mig själv, alla tre på JMG. Jag har beskrivit artikelns resultat tidigare, i inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?

Relaterat inlägg: Ny forskning: Var tredje svensk journalist har hotats [160416]

Åtta yrkesetiska kom ihåg för journalister som twittrar

Twitter har fyllt tio år. Många har tagit tillfället i akt att antingen hylla Twitter eller spå dess död. Jag tänker i stället tala om några av de problem jag ser i hur journalister använder Twitter. 

Som journalist kan du inte vara ”privat” på Twitter. Missförstå mig inte nu. Du kan vara hur personlig och privat som helst i ditt twittrande även om du arbetar som journalist, och de mest framgångsrika journalisterna på Twitter är ofta väldigt personliga och ibland också privata i sitt twittrande. Men som journalist kan du inte hävda att ditt Twitterkonto inte har med din yrkesroll som journalist att göra. Ändå är det många som gör just det.
     De flesta journalister som använder Twitter (ca 55 procent enligt Journalistpanelen 2014) använder sitt konto för en rad jobbrelaterade användningsområden som kanske inte alltid syns utåt: omvärldsbevakning, trendspaning, koll på personer i bevakningsområdet, nätverkande med kollegor och potentiella källor, varumärkesbyggande och professionell positionering … Många twittrar om jobbet, detaljer från vardagen som journalist, delar länkar till intressant läsning de hittat. En hel del svarar på frågor och småpratar med kända eller okända om ditten eller datten. Och i dessa delningslogikens dagar sprider journalister länkar till sådant de publicerat själva eller sådant som andra på redaktionen publicerat. Dessutom brukar de flesta journalister som twittrar vara åtminstone lite personliga eller privata ibland – det ligger som i Twitters natur att professionellt blandas med personligt, att gränserna suddas ut.
     Min poäng är att så snart en journalist använder sitt Twitterkonto till något jobbrelaterat överhuvud taget går det inte att hävda att det är ett renodlat privat konto som inte har något med arbetet som journalist att göra. Oavsett om journalisten har en disclaimer eller inte i presentationen (13 procent av alla svenska journalister twittrar med en disclaimer) är det faktiskt bara dumt.
     Se på det från ett annat håll: De flesta journalister som har ett Twitterkonto talar om i sin presentation att de är journalister eller att de jobbar på en viss redaktion. Eller så framgår detta klart och tydligt av innehållet i det de skriver. Att då tro att följarna inte tolkar det journalister skriver utifrån att de är journalister och anställda på den ena redaktionen eller den andra är faktiskt lika dumt det (oavsett om där finns en disclaimer eller inte).
     Journalister som twittrar måste helt enkelt sluta låtsas som att det de gör på Twitter inte har något med jobbet att göra.

Med utgångspunkt i att journalister på Twitter twittrar i sin yrkesroll finns det ett par saker att fundera extra på:

• arbetstidslagstiftning
• digital stress
• den ökade risken att utsättas för hot och hat 
• det juridiska ansvaret för innehållet i det man skriver
• press- och yrkesetik

De tre första punkterna har med arbetsmiljö att göra i första hand och jag tänker inte gå närmare in på dem här. Också juridiken lämnar jag därhän. Den sista punkten rör yrkesrollen. Journalister som twittrar måste inse att det inte går att komma undan med att hävda att ”jag twittrar som privatperson” och att de därför skulle ha rätt att bete sig precis hur illa som helst. Vare sig man vill eller inte är det så att hur journalister twittrar kommer att påverka publikens uppfattning om hur journalister sköter jobbet – och i förlängningen publikens förtroende för journalistiken.
     Som journalist på Twitter är det dags att börja twittra med samma omsorg om fakta, kvalitet och innehåll som vore det en vilken annan slags journalistik som helst. De press- och yrkesetiska reglerna är en bra utgångspunkt också för det egna twittrandet.
     Som arbetsgivare är det dags att inte bara ställa krav på att ens redaktionella medarbetare använder Twitter (allt fler redaktioner har en sociala medier-policy som beskriver att en anställd förväntas ha ett Twitterkonto och arbeta aktivt med det för att öka personliga nätverk och räckvidd), utan också ta ett utökat ansvar för hur medarbetarna använder sina konton. Det går inte att vifta bort en anställds övertramp med att ”det är ett privat konto och har inget med jobbet att göra” – det är ändå ingen som tror på det. 

Jag tror att jag utan att överdriva det minsta kan säga att jag har väldigt bra koll på hur svenska journalister twittrar från sina privata konton, och jag tvekar inte att säga att den absoluta majoriteten av svenska journalister på Twitter twittrar med oerhört gott omdöme. Om du inte redan följer en eller flera journalister så gör det – ditt twitterflöde kommer att må bra av det!
     Men undantagen – de där som tror att de kan komma undan med precis vad som helst genom att hävda att ”det är privat” – sticker ut mer och mer och riskerar att skjuta förtroendet för hela kåren och för journalistiken i sank.
     Så, du journalist som twittrar: Kom ihåg att faktakolla innan du rt:ar. Kom ihåg att kolla att citat är äkta. Kom ihåg att inte lyfta någon annans tweet ur sin kontext. Kom ihåg att din tolkning av en tweet kanske inte alls är den rätta. Kom ihåg att visa särskild hänsyn till barn, unga och andra som inte är att betrakta som offentliga personer. Följ vem du vill, men kom ihåg att ett ensidigt rt:ande eller diskuterande kan uppfattas som att du inte är neutral. Kom ihåg att de du följer sannolikt inte är representativa för Twitter och definitivt inte för befolkningen. Och kom ihåg att allt du gör på Twitter kommer att bedömas utifrån att du är journalist.

Fotnot: Lyssna gärna på Medieormens podd Twitter är död? Leve Twitter! där bland annat de här frågorna diskuteras.

Fotnot: Det finns faktiskt journalister som har rent privata Twitterkonton. Men dessa konton är helt och hållet anonymiserade: de twittrar under pseudonym, talar aldrig om att de är journalister och twittrar aldrig om jobb. De är med andra ord på Twitter enbart i sin roll som privatpersoner. Men de här helt anonyma journalistkontona är inte många. 

Är journalisters smekmånad med sociala medier över?

Journalisters användning av sociala medier ökar fortfarande, men ökningstakten har avtagit. Samtidigt ser vi att journalister inte upplever att ”nyttan” med sociala medier är lika hög som tidigare. Så kan man – väldigt kort – sammanfatta huvudresultaten i den artikel som nu publicerats i Digital Journalism.
     Artikeln Appropriating Social Media. The changing uses of social media among journalists across time är skriven tillsammans med Monika Djerf- Pierre och Marina Ghersetti, båda JMG, och bygger på paneldata från J-panelen.
     Studien är unik, även ur ett internationellt perspektiv, eftersom forskare nu för första gången kan jämföra enskilda journalisters sociala medier-användning och åsikter om sociala medier över tid. Samma frågor har ställts både 2012 och 2014, vilket alltså möjliggör en analys på individnivå. 

Mejla mig om du inte tillgång till Digital Journalism men ändå vill läsa hela artikeln, så skickar jag en länk till ett av mina ”författarex”. 

Relaterade inlägg: Unik tidsserie från J-panelen visar minskad ”nytta” med sociala medier [150205], Journalister och sociala medier: Var är frilansarna? [150208], En sista (?) tabell från J-panelen: Facebook i topp, bloggläsandet minskar [150209], Från Leeds till Cardiff och journalistikens framtid [1500910].

Ny forskning: En närmare titt på @niklassvensson

I mitt avhandlingsarbete tittar jag på hur svenska journalister som grupp använder sociala medier, och hur sociala medier påverkar professionen. Jag använder surveys och kvantitativa innehållsanalyser av till exempel journalisters tweets.
     Ulrika Olausson vid Jönköpings universitet har en mer kvalitativ ansats, och har djupdykt ner i Expressen-reportern Niklas Svenssons twittrande, närmare bestämt 197 tweets från ett par dagar i mars 2014. Utifrån denna analys diskuterar hon sedan hur Twitter används för att konstruera en professionell identitet, som det heter på forskarspråk. Man skulle också kunna säga att hon analyserar bilden av journalisten Niklas Svensson så som han framställer sig själv.
     Det här är en studie om en enda person (om än en av Sveriges mest flitiga journalister på Twitter) och det går inte att dra några slutsatser om hela den svenska journalistkåren utifrån den. Det är ändå en spännande studie, inte minst för att det är just en djupstudie.
     Studien The reinvented journalist (bra namn på den här gruppen journalister som är konstant aktiva i sociala medier) är publicerad i Digital Journalism.

Fem studier om sociala medier i journalistiken

Sociala medier i journalistiken är ett hett ämne för JMG:s uppsatsskrivande studenter. På JMG utbildas både medievetare och journalister, vilket gör att många perspektiv fångas. Bland höstterminens kandidatuppsatser finns följande:

• Det moderna tidningsbudet av Frida Gustavsson och Evelina Olofsson. En intervjustudie med journalister om nyhetsförmedling i sociala medier. Beskriver väl hur journalister och redaktioner tänker runt sociala medier just nu. 
• Nyheter i kvadrat av Anton Björsell. En intervjustudie av hur svenska redaktioner arbetar med Instagram. Handlar om hur redaktionerna försöker hitta såväl publik som rutiner för hur de ska arbeta och vilket innehåll som fungerar.  
• "Jag förstår inte hur man kunde vara journalist innan sociala medier" av Markus Jacobsson och Niklas Thander. En studie av journalisters attityder till sociala medier som arbetsredskap, och hur dessa kan påverka de professionella yrkesidealen (negativt).
• Om redaktionen själv får välja av Felicia Green och Elin Kardell. En innehållsanalys av vad fyra nyhetsredaktioner väljer att dela i sociala medier som bland annat visar att opinionsjournalistik delas mer nu än för ett par år sedan.
• ”Det är högt i tak, så länge man kryper” av Carolin Gadallah, Emilia Halling och Jennifer Johansson. En survey till journalister på sex public service-redaktioner om hur de ser på de professionella idealen objektivitet och neutralitet i relation till sociala medier.

Alla godkända uppsatser och examensarbeten som examinerats vid JMG finns samlade i ett sökbart arkiv; Expo. Här finns kandidat-, magister- och masteruppsatser, samt arbeten från magasins- och nyhetsproduktion.

Svenska journalister älskar schlagern

Det är visst melodifestival. Ja, jag vet, det heter ESC. Första semifinalen ikväll, den andra på torsdag och så la grande finale på lördag. Om själva innehållet i tävlingen bryr jag mig föga. Men jag vet en sak: När det är melodifestival (ok, ESC) så peakar journalisterna på Twitter.
     Förra året, under ESC-veckan 5 till 11 maj, samlade jag in alla tweets från ett urval av 2 543 svenska journalister. Totalt 72 397 tweets skickades från den här gruppen under veckan.
     Jag har gjort ett enkelt diagram som visar svenska journalisters Twitteraktivitet (dag och klockslag):
   

Svenskt journalisttwittrande 5–11 maj 2014. Antal tweets per timme. N=72 397.

Jag tänker inte göra några djupare analyser av diagrammet. Men jag drar några slutsatser:

• Svenska journalister älskar ESC (se, jag skrev rätt!). Toppen på tisdag kväll sammanfaller med den första delfinalen, där Sanna Nielsen tävlade med Undo. Lördagstoppen är såklart själva finalen.  Jag är lite förvånad att ESC-kvällarna skiljer ut sig så tydligt, för det är inte bara SVT- och SR-anställda som står för den ökade aktiviteten.
• Älskar och älskar, förresten. Jag har inte gjort någon analys av vad som faktiskt står i ESC-tweetsen. Det kan mycket väl vara så att svenska journalister älskar att hata schlagern. 
• Twittrar svenska journalister ungefär lika i år som i fjol, så kommer vi att se en ökad aktivitet först på torsdag kväll, när Måns Zelmerlöw sjunger i den andra av årets semifinaler, och på finallördagen. Och om det svenska bidraget inte går vidare till finalen misstänker jag att Twitteraktiviteten kommer att vara lite mer dämpad jämfört med i fjol.
• Svenska journalister sover på nätterna, börjar twittra lite smått vid sex-, sjutiden på morgonen och sedan är det kanska konstant fart på twittrandet fram till midnatt. Jämför gärna med ”normal” sociala medier-aktivitet (alltså i befolkningen i sin helhet), där forskningen ser en topp på morgonen, en strax efter lunch och en på kvällen när ungarna kommit i säng.

* * *

Urvalet av journalister i den här undersökningen är inte slumpmässigt, eftersom det helt enkelt inte går att dra ett slumpmässigt urval av svenska journalister på Twitter. Däremot är det tämligen representativt, när jag jämför tillgänglig bakgrundsinformation i kontopresentationerna med vad vi vet om den svenska journalistkåren från till exempel de svenska journalistundersökningarna. 

     Det insamlade datamaterialet utgör underlag för mitt fortsatta avhandlingsarbete kring hur svenska journalister använder sociala medier. 

     Just nu är jag på internationell mediekonferens där jag ska presentera min studie kring hur transparenta svenska journalister är när de twittrar, alltså hur mycket de pratar om redaktionsarbete och journalistik, hur de engagerar sig i publikdialog och hur mycket de avslöjar om sig själva och sitt privatliv. Den studien bygger på bland annat det här datamaterialet.

En sista (?) tabell från J-panelen: Facebook i topp, bloggläsandet minskar

Olika sociala medier är sinsemellan väldigt olika, och det finns många och goda argument för att man inte ska jämföra användning eller göra topplistor över mest populära.
     Resultaten från J-panelen visar dock att det finns stora skillnader i användning av olika sociala medier över tid. Från 2012 till 2014, när mätningarna gjordes, har till exempel den dagliga användningen av Facebook ökat med 8 procentenheter.

När du tittar på användningen av olika sociala medier bland journalister i tabellen nedan är det viktigt att komma ihåg att J-panelen frågar om ett mycket begränsat urval av olika sociala medier.

Kommentar: Frågan löd: ”Hur ofta gör du följande i sociala medier, privat eller i ditt arbete?” Kategorin ”dagligen” avser svarsalternativen ”hela tiden” och ”dagligen”. Kategorin ”sällan/aldrig” avser svarsalternativen ”någon gång i månaden” och ”aldrig”. N 2012=1 305, N 2014=901.

Relaterade inlägg: Unik tidsserie från J-panelen visar minskad ”nytta” med sociala medier [150205], Journalister och sociala medier: Var är frilansarna? [150208]