Medieprofessorn Ingela Wadbring debuterar med varm relationsroman

Ingela Wadbring har ett lååångt akademiskt CV. Till meritlistan kan hon nu lägga sin skönlitterära debut. 

Det är inte så vanligt med romaner med kvinnliga akademiker i centrum och som utspelas i nutid. Det råder Ingela Wadbring bot på med sin debut Och livet bara pågår. Förlaget beskriver innehållet så här: 

Marija, en medelålders, frånskild kvinna, åker på en konferens till Svalbard. Där träffar hon Iosif, en stilig, intelligent man, och de inleder ett förhållande. Maria och Iosif blir alltmer förälskade men det är något som inte stämmer med honom. Det visar sig att han har en multisjuk sambo och Maria ställs inför ett dilemma – går det att leva lyckligt alla tre tillsammans?

Detta, hur man ändå kan fortsätta med sitt liv, eller överhuvudtaget ett liv, när ens partner blivit svårt sjuk är en kanske inte helt vanlig frågeställning att bearbeta i en relationsroman. Det är heller inget som folk brukar prata om, även om det inte är helt ovanligt i en sådan situation att den ”friska” partnern söker närhet på annat håll. Hur skulle du själv göra, tror du? 

Boken publicerades redan i januari, men på grund av ni-vet-vad så fick releasefesten med signering, snittar och vin vänta till igår. Det var en helt fantastisk kväll med författarsamtal lett av alltid lika proffsiga Kerstin Särneö och många av Ingelas vänner i publiken. Men den här texten ska inte handla om gårdagskvällen och faktiskt inte heller så mycket om boken, som jag tycker ni ska läsa (jag är på intet vis neutral här – Ingela är en god vän och kollega, och jag har haft äran att få läsa och ha synpunkter på tidigare versioner av det här manuset) utan om detta med att skriva en relationsroman med utgångspunkt i akademin.

Ingela Wadbring är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot medieutveckling (lång titel!) vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Tidigare har hon jobbat vid JMG, Göteborgs universitet, lett Dagspresskollegiet och varit föreståndare för Nordicom. Hon har skrivit ett antal forskningsartiklar och läroböcker. Det är inte helt lätt att som akademiker börja skriva fiktion – man ska gå från max 8 000 ord, strikt struktur och pedantisk referenshantering till gestaltningar, dofter och dialoger på dryga 300 sidor. Man har nog ändå nytta av att vara lite av en akademisk strukturfascist, konstaterade Ingela i samtalet igår: ”Naturligtvis har jag en stadig tabell vid sidan av för att hålla ordning på allt.” Men den här gången är tabellen inte fylld av procentsatser hit och dit utan tidslinjer, vilka blommor som blommar när och var, vad folk har på sig vid olika tillfällen och hur detaljer och beskrivningar återkommer och hänger ihop: ”Det är bra att redan från början ha med sig detta att gör jag en ändring på sidan 37 så måste jag ändra på sidan 217 också.” I boken märks det också tydligt att Ingela är lika noga med researchen när hon skriver relationsromaner som när hon skriver forskningsstudier – detaljerna stämmer! För en läsare som jag, som kan slänga ifrån mig en roman om huvudpersonen plockar vildhallon till midsommar, är sådan omsorg om detaljerna inte bara ett plus utan ett måste. 

Huvudpersonen Marija har fått låna många drag från Ingela själv – hon är en medelålders, hårt arbetande chef för en forskningsorganisation i Göteborg inom ramen för Nordiska Ministerrådet – men vi är många, både akademiker och högre tjänstemän i offentlig förvaltning, som nog kan känna igen oss i henne. Marija har också gjort en klassresa som liknar Ingelas egen, och vem känner inte igen sig i tafattheten när de akademiska koderna inte sitter i ryggraden som hos våra kollegor som fått dem med sig nästan med bröstmjölken. För mig är det här perspektivet en av romanens främsta styrkor – det är så sällan vi ser det gestaltat.  

Det kanske också ska påpekas att det här inte är en nyckelroman – Marija jobbar inte på Nordicom, historien är påhittad och ingen av personerna finns i verkligheten. Jag hoppas att Ingela ändå sätter sig och skriver en nyckelroman när hon är klar med Marija – det finns gott om stoff som väntar på att gestaltas. 

Och livet bara pågår, som är den första i en serie på tre, är utgiven på Hoi förlag och finns att beställa hos din vanliga bokhandlare. Den finns också som ljudbok. Den som vill följa Ingelas arbete (hon är konsthantverkare förutom medieprofessor) kan göra det på ingelawadbring.se.

Omstart 2022

Det är länge sedan jag uppdaterade bloggen nu. Jag bytte jobb för lite drygt två år sedan för att vikariera som adjunkt i Trollhättan – och sedan kom pandemin och med den jobba hemma-tristessen. Fy sjutton vilka år det här varit. Nu verkar det ändå som att det äntligen lättar.

Det har hänt lite på jobbfronten också – jag blir kvar i Trollhättan med en tillsvidareanställning som lektor i informatik (!) med inriktning på digitala medier. 

Med nytt jobb kommer en massa praktiskt som måste ordnas; jag tänker inte minst på inloggningar som är knutna till gamla jobbmejlen och måste bytas samt kontaktuppgifter i diverse olika nätverk som ska ändras. Detta tar mer tid än jag kanske hade trott.

Min ambition är att blåsa liv i bloggandet igen. Jag gillar ju bloggen, och den är en utmärkt plattform för såväl forskningskommunikation som för andra texter. 

Så där, nu har jag gett åtminstone ett halvt löfte. Nu gäller det bara att leva upp till det. 

Fotnot: Blogger har byggt om och ändrat en massa sedan sist jag var här. Det betyder att jag, som vill ha stenkoll på fonter och radavstånd och marginaler och indrag måste städa lite i layouten. Det kommer.

Tillfällig flytt

Just nu står det en massa kartonger (och kassar) med böcker hemma. Under våren vikarierar jag nämligen som universitetsadjunkt på Högskolan Väst i Trollhättan. Jag har tömt kontoret i Göteborg och passar på att sortera och slänga gammalt. Somt hamnar i lådor märkta ”Thn”, annat i kartonger som jag hoppas kan bo på vinden ett tag.
     Det bär mig emot att slänga böcker. Men med akademisk litteratur är det ändå så att en hel del blir daterad tämligen fort, det gäller inte minst kurslitteratur. Till exempel känns det mindre relevant idag med en hyllmeter som beskriver pressens förändring från analog till digital – jag sparar några mer moderna översikter och något tidsdokument, och låter litteratur som beskriver journalistikens utveckling från digital till social breda ut sig istället.
     Vad ska jag göra i Trollhättan och på avdelningen för medier och design då? Jo, i princip bara undervisa. Metod och uppsatshandledningar står det i tjänsteplaneringen, fokus på digitala medier. Det ser jag fram mot!

LIX 59 – hua!

Bloggens trogna läsare (och mina vänner) vet att jag är ganska förtjust i läsbarhetsindex, LIX. Det är ett mått för att ange hur svår en text är att läsa, och är baserat på medelvärdet av antalet ord i en mening (långa meningar brukar anses vara krångligare) och andelen ord med fler än sex bokstäver (långa ord brukar också anses vara krångligare) i en text.
     Den svenska sammanfattningen i min avhandling (se här) har LIX 59.
     Det betyder att den kan beskrivas som ”svår, normalt värde för officiella texter”, på gränsen till ”mycket svår, byråkratsvenska” (gränsen går vid 60). Normalt sett håller sig mina texter här på bloggen i spannet ”lättläst, skönlitteratur, populärtidningar” (se t ex här). Jag tycker att texter om vetenskap och forskning som vänder sig till en allmän publik, som texterna här på bloggen, inte ska vara svårare än en normal nyhetstext. Men en avhandling är en avhandling, och såväl genre som format ställer särskilda krav – till exempel är det en stor mängd information som ska komprimeras i en sammanfattning som inte gärna ska vara längre än just de sex sidor som min sammanfattning är.

Statistiken för min svenska sammanfattning ser ut så här:

• Antal meningar (M): 100
• Antal ord (O): 2 411
• Antal ord med fler än sex tecken (L): 843
• Genomsnittlig meningslängd (Lm = O / M): 24,11
• Andel långa ord (Lo = L / O x 100) : 34,96
• Läsbarhetsindex (LIX = Lm + Lo): 59

Nyfiken på LIX i dina egna texter? Det är enkelt att ta reda på – klistra in texten i  LIX räknare.

Renovering pågår

Som du kanske märker så håller jag på att renovera. Bloggen alltså. Grunden är fortfarande fräsch och fin, men ytskikten behöver uppdateras lite. Jag har inte ändrat i layouten sedan jag skapade bloggen 2011, och sedan dess har det hänt en del i hur och på vilka skärmar folk läser. Tanken är att det ska bli lite mer lättläst på skärm, platta och mobil.

     Mitt bloggverktyg tillåter inte att jag gör om hur som helst, men vissa anpassningar går att göra. Ett tag framöver kommer du därför att få stå ut med att jag experimenterar framför allt med typsnitt och grad.
     Ser du något konstigt eller har ett förslag till hur jag på ett enkelt sätt kan göra det ännu bättre så hör av dig! 

Du har väl laddat hem SOS-appen?

Nu på morgonen fick jag min första pushnotis från SOS Alarm på låsskärmen på mobilen. ”Trafikolycka” stod det. När jag låst upp mobilen och öppnat appen ser jag att det inträffat ”en trafikolycka med flera fordon … i ditt närområdet. Välj annan väg om möjligt. Lämna plats för utryckningsfordon”. Kartan visar att olyckan inträffat ungefär där jag brukar få hämta paket ibland, vid Sixtens (en av Uddevallas äldsta kvarvarande mackar).
     SOS Alarms app fungerar alltså precis som det är tänkt – den talar om för mig att något har hänt där jag befinner mig. Förutom att just nu är jag inte hemma i Uddevalla (då hade den här informationen varit högst relevant) utan på jobbet i Göteborg.
     Informationen är ändå så pass färsk att den ännu inte ens är rapporterad i trafikinformationen på lokalradion – den brukar annars vara snabbaste källan till den här sortens information. Enligt senare medierapportering verkar de inblandade ha klarat sig utan allvarligare skador.

* * *

SOS Alarms nya app är en app jag tycker alla ska ha på sina mobiler. Dels för möjligheten att få aktuell information baserad på var jag befinner mig för tillfället. Men framför allt för den funktion som gör att om jag måste larma 112 och gör det genom appen, så skickar appen min exakta geografiska position till larmoperatören. Och den dag jag faktiskt måste larma 112 kan just den exakta positionen vara livsavgörande.
     Jag vet också att den information som sprids via den här appen är verifierad information. Nog så viktigt i tider av desinformation och ryktesspridning.

     Ni som följer mig vet att jag brukar avråda å det bestämdaste mot tjänster som samlar in positionsdata. SOS Alarms app är ett av få undantag. Enligt tjänstevillkoren sparar man ”senaste” insamlade position just för att kunna skicka relevanta pushnotiser (och då blir det fel när en person hinner flytta sig en bit – som i exemplet ovan när jag åkt till jobbet). Tills vidare utgår jag från att det också är så som datainsamling och lagring av data fungerar – här finns alltså ingen möjlighet att spåra mina aktiviteter bakåt i tiden. 

     Det som också gör att jag känner mig trygg med att använda den här appen är att den – till skillnad från många andra appar i liknande genrer – är skalad för robusthet och driftsäkerhet också när många, många använder den. 

     Batterifrågan då? Hur mycket batteri drar den när den ligger där i bakgrunden och uppdaterar min position hela tiden? Faktiskt så lite att det inte ens syns när jag kontrollerar min egen batteriförbrukning. 

Fotnot: Passa på att ladda ner MSB:s app Krisinformation också. Finns där appar finns.

An export style (Ulysses) for a thesis – that actually works

Via this link, you can download the export style I have designed for my thesis: UH Book S5.ulstyle. It is based on one of the default styles in Ulysses app, but modified to fill my needs. In short, this export style includes:

• S5 format, 165x242 mm. This is one of the most common formats for Swedish printed dissertations.
• Garamond 11/13 for the body, headers etc. in Helvetica Neue.
• Page enumeration in both numbers and lowercase-roman (because you want those lowercase-romans in the front matter).
• New chapters start on right pages.
• End-of-page footnotes.

My thesis frame is written in Ulysses app, one sheet per chapter (or section of the front matter). I exported it to Word in two sections – one for the front matter (in which I used the alternative code for lowercase-roman enumeration) and one for the main body. The included articles were exported separately.

     The front matter section needed some further formatting that is not included in the export style. For example, I have always preferred to fill in the page numbers in the ToC manually. 

     After the export of the body section, I configured the bibliography. Easy peasy once I had figured out how to do this. I have previously published a guide for integrating Endnote with Ulysses. This guide includes instructions on how to configure the bibliography.

     Then it was just a matter of exporting the separate sections to PDF format, collect the sections in one single PDF, add front and back (layouted in InDesign), and send it to the printers. Easy peasy. 

What does it look like? Download the thesis frame (pdf) via the link below and look for yourself: #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

Från y-bommar till brottsbalkar – en sensommarbetraktelse

Det hände en besynnerlig sak nere i hamnen för ett par veckor sedan. Vår lilla aktersnurra slutade kyla, så efter lite googlande efter tänkbara fel åkte vi ner till hamnen för att ta hem den och byta impeller (fråga inte, googla). Min man tog med sig en liten transportkärra ut på bryggan, klev ombord och började skruva loss motorn. Jag satt kvar i bilen – vi har en liten båt och det där kunde han klara av själv. Det var en tidig fredag kväll, klockan var kanske halv åtta. Det fanns fortfarande gott om folk i hamnen – båtfolk, badfolk och en del smygcampande husbilsfolk.
     Så kom det ett par och ställde sig och tittade ut mot min man när han plockade av motorn. Beundrade de kanske vår fina båt? De gick en liten bit åt ena hållet, tittade igen, gick en bit åt andra hållet, började smygfotografera. Här någonstans tittade de in bilen också, och när de såg att jag satt i gick de lite längre bort. Och tittade.
     När min man lastat in aktersnurran i skoffen och satt sig i bilen (det här paret tittade – eller snarare blängde – fortfarande) så skämtade vi lite: ”De måste vara turister och har läst om båtmotortjuvar. De fattar inte att ingen stjäl sådana här gamla skruttiga, i fullt dagsljus dessutom. Undrar om de har ringt polisen också?”.

* * *

I en av alla ”det händer i kommunen”-grupper som finns på Facebook publicerades förra veckan en varning. Inlägget kan sammanfattas med orden ”nu är båttjuvarna på gång, de här två gick runt på bryggorna idag och filmade@. Till inlägget bifogades två bilder: en på två unga män på en av bryggorna i vår hamn (med en vit lapp över ansiktena) och en på bilen (med registeringsnumret maskat).
     Bland kommentarerna märktes inlägg av typen ”bra att du varnar”, ”tänk att det ska vara så svårt att skilja på mitt och ditt” och ”jävla pack, det ser man ju!”. Ni vet, sådana där kommentarer som man ser i nästan alla ”det händer i kommunen”-grupper numera.
     Ett par dagar senare publicerades ett inlägg i samma grupp från en av de unga männen på bilden. Bekanta hade uppmärksammat honom på att han pekades ut som förmodad båtmotortjuv i en Facebook-grupp. Inte var han glad, inte. Han och kamraten gillar båtar, sådär som många gör. De gillar att gå på bryggor och titta, sådär som många gör. Och de såg några kul modellbåtar i vattnet som de filmade, sådär som vem som helst av oss skulle ha gjort.
     Bland kommentarerna märks inlägg av typen ”men det måste ni väl fatta att om ni går på bryggor och fotar våra båtar har vi rätt att vara misstänksamma", ”man får faktiskt inte gå på bryggor” (!) och ”bättre varna en gång i onödan än inte varna alls”. Personen som publicerade varningen har såvitt jag kan se plockat bort sitt inlägg och svarar här – inte för att be om ursäkt utan för att påpeka att ”jag hängde inte ut någon, det gjorde du själv när du skrev det här inlägget”. Här finns också några sansade röster som tycker att de unga männen borde få en ursäkt, men de får mothugg – ”det finns inget att be om ursäkt för, det gick inte att se vilka det var” (vilket är en i sammanhanget sanslöst korkad invändning eftersom männen de facto indentifierades av bekanta).
      Det kunde förmodligen lika gärna varit min man och jag som hängdes ut som förmodade båtmotortjuvar.

* * *

I Brottsbalkens 5 kapitel 1§ står det så här: ”Den som utpekar någon såsom brottlig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes till förtal för böter. Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”

* * *

Samma Facebookgrupp, någon dag tidigare. Några dretfulla ungdomar har filmats när de försöker stjäla en liten öppen plastbåt mitt inne i stan, mitt på dagen. Filmen läggs ut på Facebook, ungdomarna går klart och tydligt att identifiera. 

     Ett exempel till, från härom dagen. Någon ser från sin balkong hur ett gäng ungar, kanske runt 10 år gamla, bråkar på gården, och tar en bild. Bilden läggs ut på Facebook, barnen går klart och tydligt att identifiera, med en undran till föräldrarna – ”vet ni vad era barn håller på med?”. 

* * *

På allmän plats är det tillåtet att fotografera vad du vill och vem du vill. Det är också tillåtet att publicera de här bilderna på till exempel sociala nätverksmedier, även om det kanske inte är så lämpligt alla gånger. Undantaget gäller främst så kallat olaga integritetsintrång, och regleras i Brottsbalken 4 kapitel 6c§. Det är däremot inte tillåtet att förtala andra människor. Inte ens om du uppfattar att du har ett gott syfte, att ”de uppförde sig misstänkt” eller ”men de försökte ju stjäla en båt”. Det är helt enkelt inte försvarligt. 

     Det är som att i allas vår jakt på engagemang i sociala nätverksmedier – vi vill ha fler delningar, fler gilla, fler kommentarer – så glömmer vi att vi ibland trampar på folk. Vi glömmer att vi kan göra folk riktigt rejält illa. Vi är så fullt upptagna att lära oss förstå och använda den nya medietekniken som sociala nätverkplattformarna bjuder oss att vi helt enkelt glömmer bort att vi egentligen är civiliserade människor. 

     De publicistiska medierna har pressetiken, journalisterna sin yrkesetik. Vi andra måste helt enkelt bli betydligt bättre på vad jag i brist på bättre väljer att kalla medborgaretik – andra skulle förmodligen kalla det vanligt jävla sunt förnuft. För den här lynchjustisen och ”häng ut först och kolla fakta sedan”-mentaliteten, den är inte värdig vuxna människor.

Fotnot: Tidningen Bohusläningen publicerade nyss (17 augusti) en artikel om precis det jag skriver om ovan: Facebookgrupper med makt att ena, splittra och hänga ut

Att försöka utveckla ett spelberoende

AR i Wizards Unite vid min bokhylla. 

Jag har aldrig varit mycket för att spela. Det blev en del Tetris förr, och med förr menar jag med god marginal till millenieskiftet. Ungefär samtidigt försökte jag fastna för Prince of Persia, men jag lyckades aldrig – det kan ha berott på att grafiken var … vi kan väl kalla den ”så där”. Lägg till detta lite Snood som tidsfördriv för något decennium sedan.
     Men det går ju inte att forska i medier och sociala medier och vara så helt utan erfarenheter av moderna mobila spel. Den här semestern har jag därför gjort ett ärligt försök att utveckla ett spelberoende med hjälp av Harry Potter – Wizards Unite som släpptes vid midsommar. Till saken hör förresten att jag aldrig heller läst Harry Potter-böckerna …

Wizards Unite är, precis som den mer kända kusinen Pokemon Go, ett slags dubbelt mobilt spel. Dels för att det spelas på mobilen (eller plattan), dels för att du måste ut och röra på dig för att samla kilometer. Lömskt :) Båda bygger på en platsbaserad AR (augmented reality) där mobilens gps håller reda på var du befinner dig och bygger en virtuell ”riktig” karta, och du får poäng och andra fördelar genom att strida mot figurer som placeras in i den verkliga miljön runt omkring dig. Spelar du tillsammans med andra får du pluspoäng.
     Jag är inte så lite fascinerad över hur det fungerar. Jag uppskattar också att det finns så många parallella spår och sätt att spela, så många möjliga strategier.

Hur har det då gått? Jo, tack, Jag har utfört alla mina dagliga uppdrag, deltagit i specialevenemang, promenerat många, många mil för att låsa upp speciella så kallade flyttskrin, gått upp i gryningen för att ge mig ut för att skörda sällsynta hoppande flugsvampar och slagits med vampyrer under fullmånens sken. Jag har till och med varit aktiv i ett par speciella forum, där tips och tricks har diskuterats.
     Så nybörjartant jag är, måste jag erkänna att jag faktiskt stundtals haft ganska kul. Och jag förstår fullt och väl hur den här typen av spel kan utvecklas ett beroende – det finns alltid en ny nivå att nå, en  till sällsynt artefakt att hitta, mer guldpengar att tjäna, en ännu lömskare trollkarl att besegra i duell. Riktigt beroende känner jag mig dock inte – detta är i första hand ett spel för barn, det är tröttsamt många upprepningar och hela Harry Potter-inramningen känns lite ointressant.
 
Tror jag att det är farligt att spela Wizards Unite eller liknande? Nej, i normalfallet inte. Det gäller – som alltid – att inte gå utomhus med näsan i mobilen. Och man bör definitivt hålla sig ifrån att köpa guldpengar och annat med riktiga pengar.
     Det finns andra nackdelar än det här att köpa sig fördelar för riktiga pengar. Integritetsaspekten är en viktig sådan – när du spelar måste du ha mobilens gps påslagen, annars fungerar inte kartorna, och den datan samlas in och används till jag vet inte vad. Att spela drar också både batteri och mobildata, och kräver en någorlunda modern mobil med anständigt lagringsutrymme. I förlängningen driver alltså den här typen av spel oss att ständigt köpa nya och mer avancerade mobiler, också till våra barn.

Idag är sista semesterdagen. Har Wizards Unite lyckats med det Prince of Persia misslyckades med – att göra mig spelberoende? Nej, knappast. Men jag tror minsann jag behåller det i mobilen ett litet tag till.

Prince of Persia som det såg ut när det lanserades 1989.

Bloggen lever. Eller? Jo!

Min nyinköpta Singer 201K, tillverkad 1950.  

Jag kommer att försöka bli lite flitigare med bloggen igen. Av många anledningar – inte minst det som Karin Pettersson pekar på här: att hitta tillbaka och bidra till ett levande offentligt samtal, ett samtal där kvalitet inte räknas i reaktioner och engagemang. Ett litet fuck you! till skräntwitter, uthängningsfacebook och väggordsinsta helt enkelt.
     Det kommer förmodligen att ta ett tag innan jag hittat bra rutiner för bloggandet. Jag vet sedan tidigare att jag skriver bäst om jag skriver ofta. Så här i början får ni kanske stå ut med lite mer triviala inlägg, se dem i så fall som skrivövningar.
     Jag är inte ensam om att försöka återuppliva bloggandet i höst. Karin Petterson som jag länkar till ovan är en annan. Hon skriver initierat och bra om teknik, sociala medier, medier, politik … Jag uppskattar mycket att läsa Andreas Ekströms texter, han skriver ofta tänkvärt om teknik och medier. Det finns säkert anledning att återkomma till en längre lista, lite längre fram i höst.
     Jag vill också påminna om mina bloggrollar här till vänster (om du läser på dator). I varsin lista samlar jag dels medieforskare, dels andra som bloggar om medier. Dessutom finns en jättelång lista med svenska forskningsbloggar inom alla möjliga och omöjliga ämnen. Här delas fantastiskt mycket kunskap!

Fotnot: Delar av våra och mina sociala nätverksmedier fungerar alldeles utmärkt. Jag gillar mitt Twitterflöde och de människor jag interagerar med där, jag uppskattar många delar av Facebook – just nu hänger jag mycket i några underbara grupper med folk som nördat ner sig i gamla symaskiner – och Instagram är en fantastiskt kreativ plattform.

”Normal uppdateringsfrekvens forskarblogg”

Jodå, bloggen lever, tro inte annat. Det är bara det att jag är lite dålig på att uppdatera … Tänkte dock inleda året med en slags årskrönika.
   
Under 2018 publicerade jag tolv inlägg. Det är trots allt bättre än inga inlägg alls, tänker jag. Det mest populära inlägget av dessa, räknat i antalet enskilda sidvisningar, är My take on integrating Endnote with Ulysses (sync!!!). Detta inlägg är det tredje mest populära sedan jag startade bloggen, i topp ligger en text från 2013, On skeptics, conformists and activists. Från topplistan lyfter jag gärna också fram Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten, som publicerades för ganska exakt två år sedan, och Vägen till Väjern – Västsveriges vanligaste väg från 2016.
     Flest ”läsare” genom åren finns i USA och Sverige, Sedan följer Ukraina, Israel, Ryssland, Tyskland, Frankrike, Kina, Förenade Arabemiraten och Storbritannien. Ja, ni ser själva – här handlar det om automatiska system som scannar webben i jakt efter saker som går att utnyttja på ett eller annat sätt. De gör inte så stor skada men de grumlar ju statistiken.
     Jag tycker det är lite kul att en av de länkande webbplatser som ger mest trafik (den här listan toppas av Google, såklart) är journalistikforskarkollegan www.askekammer.dk.
     Och jag älskar att en av sökfraserna som använts och som landat i min blogg är ”normal svarsfrekvens enkät” :)

Spelar det någon roll hur ofta man uppdaterar sin forskarblogg? Ja och nej:
     Å ena sidan är det otvivelaktigt så att ju flitigare du är som skribent, alltså ju oftare du postar inlägg, desto fler läsare får du till varje inlägg. Jagar du synlighet och fina siffror ska du alltså uppdatera ofta.
     Å andra sidan – om din forskarblogg fungerar som min, med kontaktuppgifter, publikationslistor, ett ställe att dela presentationer, då är poängen att den finns där i den stund när folk letar. Mina flikar för publikationer och kontaktuppgifter har förvånansvärt många visningar. Dessutom: När någon söker på mitt namn på Google ligger bloggen i topp bland sökresultaten. Jag är lätt att hitta – för journalistikforskare runt om i världen, journalister som behöver ställa en fråga, en nyfiken allmänhet etc.

Fotnot: Får man använda smileys i texter på en forskarblogg? Definitivt!

My take on integrating Endnote with Ulysses (sync!!!)

I use Ulysses for most of my academic writing. I love it – it syncs immediately over Mac, iPad, and iPhone, it provides a ”text first” experience (we’re talking markdown instead of formatting as you go), and allows me to export the text to whichever format I want to – be it a blog post like this, an academic article aimed for a journal, or a thesis.
     Having learned the markup language of markdown (that’s not difficult at all) and got used to using full screen, black template (this allows me to focus on the text and only the text), my next problem was how to use Ulysses with Endnote, the reference manager provided by my university. For me, it has taken some time to solve all small problems and make things work the way I want them to work. I have of course searched for solutions online, but most suggested solutions does not really solve my problems, as I use several Macs, each with its own installation of Endnote. And while I do sync my Endnote library between these machines (and to an online library that I use on mobile devices), some content does not sync – and this has been a problem. So, here is a guide on how to integrate Endnote (X8) with Ulysses (14.2) that actually works.

• When I write, I use Endnote’s temporary citations to include references in my text. I do this by choosing the right reference from my Endnote library and drag (or copy) it to the right position in my Ulysses sheet. By default my temporary citation has looked like this: {Hedman, 2018 #452}.

• A major problem, especially when writing a thesis with hundreds of intext citations, is that the record numbers (in this case #452) that are used as default unique identifiers, have not synced. Everything else sync between all my devices, but the record numbers are ”device specific”, so to speak. So while some references share the same record number in all my Endnote libraries, not all do, and this becomes a problem in the next phase of text production – when I export my text to a text manager (Word, in my case) and configure my bibliography (that is, translate the intext citation to the correct (Hedman, 2018) and a post in my list of references. When the unique identifiers don’t line up, all references has to be matched manually to make sure the final manuscript references the correct works.
     The way to solve this is to use label instead of record number as the unique identifier in the intext citations. This is the tricky part, and a problem most Ulysses/Endnote-user don’t address when they write manuals on how to integrate Endnote with Ulysses – perhaps because they don’t use several devices. The Label field does sync, so once you’ve set up everything as suggested below, you’ll have no bad surprises when you configure your bibliography. The easiest way to add a unique label to all entries in your Endnote library is to do like this:

1. In Preferences – Display Fields, add a Label column. For convenience, I have put this next to the Record Number column as first and second columns.
2. Mark all, or part of, your Endnote library, go to References – Show Selected References.
3. Then, chose Tools – Change/Move/Copy Tools, and then Move/Copy Fields. Check for Copy Field, chose From: Record Number To: Label, check Replace entire field (just in case the label column isn’t empty), and OK. 
4. Finally, go to Preferences – Temporary Citations and check the box to use Label instead of record numbers as identifier in the citations.

• Furthermore, you can change what sign to use as delimiter in Endnote: go to Preferences – Temporary Citations and Temporary Citation Delimiters and make your choice. I prefer angle brackets like this: <Hedman, 2018 #452>.
     Then, make sure that Endnote’s citation delimiters don’t collide with the markup system in Ulysses: go to Preferences – Markup to see what signs are used, and perhaps change one of them so you can have the angle brackets exclusively for intext citations.

• To add a page number in the intext citation, simply add , p. 32 like this (don’t forget the commas and spaces!): <Hedman, 2018 #452, p. 32>.
     I haven’t found a way to automatically include a prefix or note within the intext citation. Instead I put a temporary note in the text and mark it, so that I know where to put all the e.g. and cf. when I prepare the final manuscript. If you have a valid solution on this, please let me know!
     To add several intext citations within the same parenthesis, place a backslash \ (no spaces) between the temporary citations.

Fotnot: Den här texten är på engelska helt enkelt för att de flesta skriver sina akademiska texter på engelska, eller läser engelsk litteratur. Se också Det sköna i den rena texten [170218].

Journalister tappar följare i Twitters storstädning

Den här veckan har Twitter haft sin första storstädning sedan starten och rensat bort inaktiverade konton, alltså konton som låsts för att de betett sig konstigt men som fått ligga kvar – cynikerna säger att Twitter inte vågat radera dessa konton eftersom en stor del av användarbasen skulle försvinna i en grisblink.
     För de flesta av oss som använder Twitter betyder det här inte så mycket – vi kanske förlorar en eller ett par följare. För andra är det värre. Flera svenska journalister har förlorat tusentals följare.
     Jag har undersökt hur många följare några av våra största svenska journalistkonton på Twitter har förlorat i storstädningen. Urvalet är inte komplett – det finns många andra stora journalistkonton om man ser till antalet följare. Däremot törs jag påstå att det här urvalet ger en ganska bra bild av effekterna av den här storstädningen.

Den svenske journalist som i dagarna förlorat flest följare är Niklas Svensson, politikreporter på Expressen. Han räknas av många som Sveriges ”meste” journalisttwittrare, och för många journalister är han en förebild i hur man bygger upp en framgångsrik närvaro i sociala nätverksmedier. Det finns till och med två studier publicerade som handlar om hans twittrande – The reinvented journalist och The celebrified journalist, båda av Ulrika Olausson. I ett slag förlorade han 4 578 av sina följare.
     Erik Niva, sport- eller kanske snarare fotbollsjournalisten, förlorade nästan lika många.
   
Många internationella stora konton har förlorat så pass många följare att det mest troligt handlar om köpta följare (fler följare ger mer inflytande/annonspengar/bokningar etc). Jag tror inte för ett ögonblick att svenska journalister köper följare – om inte annat så bevisas det nu av att de tappat alldeles för få följare, även relativt sett.
     Att det döljer sig en massa suspekta konton bland följarna till stora Twitterkonton behöver inte vara något konstigt. De följer stora konton och frekventa hashtaggar för att bygga en slags trovärdighet. Dessutom följer många journalister tillbaka av ren artighet, vilket också ökar trovärdigheten och minskar risken att upptäckas av diverse bot- och spamfilter.
     Däremot kan jag tycka att det är lite bekymmersamt att nyhetsjournalister inte är bättre på att ”hålla rent” bland sina följare. Ett sådant här konto är hyfsat lätt att upptäcka – de har konstiga användarnamn, de följer många fler än som följer tillbaka, och de postar nästan inget eget material utan retweetar och gillar andras. Många, men inte alla, är relativt nystartade med stulna profilbilder. Och svenska journalister är en högintressant målgrupp för till exempel grupper som vill påverka det svenska valet.

Fotnot: Hade jag inte haft semester och om Twitter dessutom annonserat sin storstädning i förväg hade jag naturligtvis själv hämtat data om svenska journalisttwittrare såväl före som efter rensningen, jämfört följarantalen och fått en mer komplett bild. Istället har jag gjort en manuell jämförelse av ett mindre urval med hjälp av verktyget Socialblade, som visar kontostatistik för många, men inte alls alla, konton på flera sociala nätverksplattformar.

Storify försvinner – här är mina storys

Ett av mina favoritverktyg för att samla material från främst Twitter, Storify, lägger ner i mitten av maj. Det betyder också att de dokument jag skapat och publicerat på Storify försvinner. Eftersom jag främst använt Storify som ett privat verktyg gör det kanske inte så mycket att plattformen försvinner, men jag tycker det är synd – det var jättepraktiskt, inte minst för forskningskommunikation.
     Just nu ser jag heller inte att det finns något egentligt alternativ. Här finns med andra ord ett omedelbart behov för en utvecklare att fylla!
     De dokument som funnits som offentliga på Storify har jag laddat ner och sparat som pdf:er:

• Ett samtal om Twitter i journalistiken (och i forskningen), transparens och varumärken (2015)
• Grundkurs i #källkritik (2016)
• #3uppgiften (2016)

Om datajournalistik som ett nordiskt projekt

Tidigare i vår intervjuades jag av tidningen Norden Nu till en artikel om det samarbete och erfarenhetsutbyte som sker mellan de nordiska datajournalisterna inom ramen för den nordiska datajournalistikkonferensen NODA. Resultatet, Datajournalistik har fået sin nordiske pris,  finns att läsa i senaste numret (sidorna 10–11) och är intressant för den som är intresserad av nordisk journalistik och/eller datajournalistik.
     Norden Nu ges ut av danska delen av Föreningen Norden med fyra nummer per år. Fokus på det nordiska, såklart, men massor av intressant läsning.

Därför ska du inte använda VPN

Detta är rubriken jag aldrig trodde jag skulle behöva använda. För det är nämligen alldeles självklart att om du inte har full koll på hur du kopplar upp dig, så ska du använda VPN, alltså en tjänst som skapar en krypterad ”tunnel” mellan dig och VPN-servern. Och alltså gör det i praktiken omöjligt att tjuvlyssna på din datatrafik. Det finns både gratis- och betalalternativ att välja mellan, och de allra flesta gör det de ska utan problem.

Men. För några år sedan köpte Facebook företaget Onavo. Och Onavo har en VPN-tjänst. Och sedan en tid tillbaka så erbjuder Facebook den här VPN-tjänsten till de av sina användare som använder iPhones (IOS).
     Det ser nog så oskyldigt ut. Under rubriken Utforska finns alternativet Skydda en bit ner. Klickar du vidare där hamnar du i Appstore och gratisappen Onavo Protect – VPN Security. Den beskrivs med orden ”Onavo Protect helps keep you and your data safe when you browse and share information on the web.” Bra, eller hur?
     Det är bara det att om du faktiskt läser fortsättningen på beskrivningen är det inte längre lika självklart bra:

”To provide this layer of protection, Onavo uses a VPN to establish a secure connection to direct all of your network communications through Onavo’s servers. As part of this process, Onavo collects your mobile data traffic. This helps us improve and operate the Onavo service by analyzing your use of websites, apps and data. Because we’re part of Facebook, we also use this info to improve Facebook products and services, gain insights into the products and services people value, and build better experiences.” [ur Onavo Protections beskrivning i Appstore]

Läs  citatet igen. Eftersom all din datatrafik nu går genom Onavos servrar så passar man alltså på att använda all din trafikdata på samma sätt som Facebook redan använder all din Facebookdata.

Varför är då detta ett problem? För mig handlar det främst om två saker: Ett företag ska inte erbjuda sina användare en tjänst som normalt används för att skydda en användares trafikdata till att samtidigt själv utnyttja den här trafikdatan till helt andra syften. Det är ohederlig marknadsföring. Och VPN är en fråga om personlig integritet. När jag slår på min VPN (jag använder faktiskt flera olika) förväntar jag mig att ingen tjuvlyssnar. Inte ens Facebook.
     Så: Är Onavo Protect ett skydd? Nej. Installera den inte. Använd VPN, men välj en annan tjänst!

PS: Är du journalist? Tänk på källskyddet och avinstallera Onavo omedelbart om du redan installerat den.

Lyssna eller läs – det finns en logik i det också

Min studie om journalisternas varumärkesbyggande och de krockande medielogikerna har blivit journalistik. Lyssna på Therese Rosenvinges reportage i Medierna i P1, där medverkar till exempel också SvD:s Negra Efendic: Krockande logiker när journalister twittrar personligt. Medieormens Cecilia Djurberg har läst hela studien: Svenska journalisters personliga varumärkesbyggande på Twitter undersökt. En kortversion på engelska finns hos Journalism Research News: Journalists’ self-branding on Twitter.

Relaterade inlägg: Ny artikel: Journalister som varumärken i krocken mellan nyhetslogik och sociala medier-logik [171005].

En sista not om desinformationsstudien

I början av sommaren offentliggjordes de sakkunnigutlåtanden som Uppsala universitet lät göra med angående av kritiken mot studien Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case av Martin Kragh och Sebastian Åberg som publicerades i Journal of Strategic Studies i januari.
     Jag har läst de båda sakkunnigutlåtandena – de är offentliga handlingar och går att beställa från Uppsala universitet. De två sakkunniga, historieprofessorn Gunnar Åselius vid Försvarshögskolan och Håvard Hegre, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, konstaterar att artikeln inte är att betrakta som oredlighet i forskning. Däremot riktar de metodologisk kritik mot artikeln och kritiserar den utifrån vad som anses vara god forskningskritik. Till exempel skriver Hegre så här:

”Jeg gir under anmelderne medhold i flera av kritikkene som retter seg mot MK’s artikkel og ser et antall brudd på god forskningsskikk. Jeg vurderer dem likevel til å vare såpass usystematiske, og svakhetene i så stor grad åpenbare for en grundig leser, at det neppe er et bevisst forsøk på å villede leserne.”

Med andra ord: I vissa fall är artikeln så uppenbart dålig att den just därför inte är vilseledande. Åselius noterar dessutom följande:

”Det är också ganska säkert att om Kragh hade sänt in tidskriftsartikeln till en medievetenskaplig tidskrift, bedömarna där skulle ha efterlyst andra tillägg och omarbetningar än de som verkar ha kommit från bedömarna i Journal of Strategic Studies ( …) Man måste acceptera att olika ämnestraditioner intresserar sig för olika aspekter av verkligheten ( … ) vilket alltid innebär att andra perspektiv samtidigt försummas.”

Min kritik mot artikeln och mot den initiala medierapporteringen med anledning av den står fast. Min kritik finns att läsa här: Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten [170117].

Hen verkar ha hittat sin plats

Förekomsten av ordet hen i svensk storstadspress, prioriterad landsortspress samt landsortspress, kvartalsvis. Källa: Retrivers Mediearkivet.

Tänk att det fortfarande finns människor (mest män, faktiskt) som är fullständigt övertygade om att samhället kommer att gå under bara för att vi börjat använda ett könsneutralt personligt pronomen. Jag tänker förstås på det så oerhört praktiska hen. 
     Själv använder jag hen i de fall jag inte vet om den jag skriver om är en man eller en kvinna, eller i de fall det inte spelar någon roll. Jag använder också hen i de fall personen jag syftar på själv vill bli omskriven med hen. 
     Svårare än så är det inte. För de allra flesta av oss, vill säga. Vi som inte är övertygade om att den ökande användningen av hen är ett tecken på samhällets undergång.

2012 beskrev jag min egen användning av hen här på bloggen (Hen är ett ovanligt praktiskt ord, 20120203). Då var debatten om ordet hen ganska färsk. Hur har användningen av hen ökat – generellt – sedan dess? En sökning i Retrievers Mediearkivet ger svaret. Jag har sökt på svensk storstadspress, prioriterad landsortspress samt landsortspress kvartalsvis från 2012 och till nu. Urvalet är gjort med tanke på att jag egentligen inte är intresserad av exakt hur många gånger ordet hen har tryckts eller använts på webben, utan mer av att se en trend – och då är svensk tryckt press en bra indikator eftersom tidningsspråk speglar normalanvändning tämligen väl.
     Resultatet visar att användningen av ordet hen har ökat stadigt sedan 2012 men att ökningen nu verkar plana ut. Jag tolkar det som att ordet hen nu har en etablerad plats i det svenska språket. De absoluta metparten av träffarna är sådana där hen används i löpande text som ett personligt pronomen, och alltså inte diskussioner om själva ordets vara eller icke vara. Alltså tämligen odramatiska träffar.
     En inte oväntad utveckling, om jag får säga det själv. Jag är inte språkvetare, men jag ser det som att hen fyller en faktisk och praktisk funktion i språket. Det är faktiskt ett ovanligt praktiskt litet ord.

Fotnot: I ett uppföljande inlägg, snart fem år gammalt (Hen tar ytterligare ett litet steg framåt, 20120629), berättade jag att jag hittat fyra förekomster av ordet hen i det årets SOM-rapport I framtidens skugga. Årets stora SOM-rapport har inte publicerats ännu, men i fjolårets Ekvilibrium förekommer hen tre gånger, i kapitel om social sammanhållning, nätnyheter och utlandssvenskarnas medievanor. Språket i SOM-rapporterna är också en god indikator på normal språkanvändning.

Nio medieforskare på och om sociala medier i spännande omgjorda Nordicom Information

Allt fler forskare och akademiker använder sociala medier för att kommunicera forskning. Medieforskare är inget undantag – även om min känsla är att vi trots eller kanske tack vare vårt ämne generellt sett är lite mer tillbakadragna än forskare i andra discipliner.
     I senaste numret av Nordicom Information intervjuar redaktören Maarit Jaakkola nio nordiska medieforskare om olika sätt att använda sociala medier:

”More and more scholars are using Twitter, Facebook, Instagram and other social networking sites to communicate their research to the larger audiences but also to connect with each other. Nordicom Information asked some academic users in the Nordic countries about their strategies and experiences in the most popular platforms of social media. They told us how to use – and not to use – Twitter, blogs, Facebook, Instagram, Snapchat, LinkedIn and Academia.edu. It seems that core issues are how to find time to produce content, keep yourself motivated and find networks relevant to your own research.”

Själv berättar jag om mitt bloggande, alltså det som den här texten är ett exempel på. Pelle Snickars beskriver sig som en ”typical lurcer on Twitter” och Elza Dunkels slår ett slag för den akademiska selfien.
     Texten The scholary use of social media: How to make the most of it? kan läsas på Nordicom Informations sajt eller laddas hem som pdf.

* * *

Temat för senaste numret av Nordicom Information 39 (1), förresten det första efter omgörning och med Maarit Jaakkola som redaktör, är samarbetet – eller bristen på samarbete – mellan medieforskning och bransch. Såväl forskare som branschaktörer bidrar med texter, och allt är öppet och gratis att läsa om man inte föredrar att köpa ett pappersexemplar.