Forskningskommunikation: Låt forskare slippa marknadsföring!

I en debattartikel i Curie, Håll isär forskningskommunikation med olika syften, formulerar pr-konsulten och kommunikatören Håkan Sandberg något jag gått och funderat kring en tid – att forskningskommunikation inte alla gånger är ett mål i sig utan ett medel för att öka attraktiviteten för en organisation och ett varumärke:

”Sammanblandningen av forskningskommunikation med helt skilda syften blir problematisk. Det skapar förvirring när förväntningarna är otydliga och olika mellan de närmast inblandade, vilket i sin tur minskar möjligheterna till effektiva insatser. Inte minst märks det när forskningskommunikation får en redaktionell, neutral prägel där vetenskap ska ’överföras’ till en diffus och allmänt hållen målgrupp. Hur ofta ställs frågan varför sådana insatser sker, det ändamålsenliga med dem och vilka effekter som är realistiska?”

Jag skrev en kommentar som publicerades i Curie 11 oktober under rubriken Replik: Låt oss forskare slippa kommunicera med oklart syfte! Min kommentar kan också läsas nedan: 

* * *

I sin debattartikel skriver Håkan Sandberg att forskningskommunikation inte alla gånger är ett mål i sig utan ett medel för att öka attraktiviteten för en organisation och ett varumärke, och att den här sammanblandningen mellan populärvetenskap och marknadsföring är problematisk.

Det här är en fråga jag själv funderat kring. Ur mitt perspektiv, forskarens, ser jag forskningskommunikation som ett sätt visa vad jag och andra håller på med. Jag berättar om mina (och andras) forskningsresultat och sätter dem i någon slags kontext för att visa på vilket sätt de är relevanta för samhället, deltar i en allmän debatt med forskningsbaserade argument, samt – inte minst – försöker ge en bild av hur forskare är och forskning ”blir till”. Jag hoppas och tror att jag och de flesta andra forskare därigenom ”ökar förståelsen, förtroendet och engagemanget för forskning utanför akademin", som Sandberg formulerar det. (Den läsare som följer min forskning vet att det här är ett av de starkaste argumenten för att journalister och redaktioner ska vara aktiva och personliga i olika sociala medier; argumentet lyder att den man lär känna får man förtroende för. Just vad gäller journalistiken tycks dock det sambandet svagt.) 

Hur gör jag? Jag bloggar, just nu mindre frekvent men bloggen rankas fortfarande hyfsat högt i sökningar om journalister och sociala medier, journalistikforskning och – faktiskt – forskningskommunikation. Jag twittrar, betydligt mer frekvent. Jag svarar på journalisters frågor om de rör mitt forskningsområde, i annat fall hjälper jag journalisten att hitta ”rätt” forskare. Jag gillar särskilt när journalister ringer och vill resonera kring ett ämne som en del i en förberedande research, även om det sedan inte ses ett spår av mig i den färdiga produkten. Hittills har de samtalen förmodligen gett mig lika många nya tankar och insikter som journalisten. Ibland blir jag inbjuden att tala för en organisation eller ett mer publikt event, och handlar det om min forskning i bred bemärkelse eller något jag undervisar om brukar jag tacka ja om jag hinner. Dessutom pratar jag gärna forskningskommunikation och hur man kan göra i olika sammanhang. 

Den här sortens forskningskommunikation, den som idag helt vilar på enskilda forskares engagemang, ser jag som oerhört viktig. Jag önskar att vi också fick tid i våra tjänsteplaneringar till den, och inte hänvisas till att hoppas på en inställd handledning för att få utrymme att skriva en bloggtext. 

Jag har betydligt svårare för den andra sortens forskningskommunikation, den som är mer marknadsföring än populärvetenskap för att återvända till Sandbergs text. Den komma i form av en förfrågan från en kommunikationsavdelning på universitet/högskola att delta för att fylla en plats på någon typ av scen, med ett innehåll som ”kan handla om x eller y eller varför inte z, det ligger ju i tiden nu, kan du något om det?”. Jodå, jag har fått sådana förfrågningar. Målgrupp? Oklar. Syfte? Oklart. Jag tror inte ens den som ställer frågan riktigt vet vad hen hoppas uppnå utöver att visa att ”här är ännu en forskare”. 

Om jag som forskare tackar ja till en sådan förfrågan lämnas jag alltså att själv definiera tänkt målgrupp, ämnesinnehåll och syftet med min medverkan. En sådan förfrågan kommer heller aldrig med avsatt tid, utan jag förväntas läsa in mig och sätta ihop något på kvällar, helger eller oplanerade mellanrum under arbetsdagen (den där inställda handledningen). Jag förstår inte hur någon kan tro att resultatet ska bra. 

Dessutom – i en sådan här situation krockar mitt eget varumärke som forskare med organisationens. Jag vill uppfattas som relevant, saklig och trovärdig, men hur ska jag kunna vara det i ett sammanhang med oklar målgrupp och oklart syfte?

Frågan om hur forskningskommunikation ska se ut i framtiden kan förstås inte lösas av enskilda forskare, även om forskningskommunikationen är beroende av vår medverkan.

Många, men inte alla, forskare kommer att fortsätta att popularisera sin forskning precis som idag och på sätt som passar var och en. Vissa av oss bloggar, twittrar och medverkar i medier, andra poddar, andra medverkar i olika typer av populärvetenskapliga produkter, skriver böcker eller föreläser för allmänheten. De flesta av oss kommer att fortsätta hoppas på en inställd handledning, i annat fall får vi väl en stund över någon kväll här eller söndagseftermiddag där som vi kan använda till tredje uppgiften. När forskningsresultat ska publiceras tar vi mer än gärna hjälp av våra respektive kommunikationsavdelningar att ta fram en vettig kommunikationsplan. 

Kommunikationsavdelningarna å sin sida måste fundera på syften, mål, metoder och medel med framför allt den forskningskommunikation som är förtäckt marknadsföring – här är jag helt enig med Håkan Sandberg. När nu forskare i allmänhet upplever sig inte ha tillräckligt med tid för forskningskommunikation så måste organisationen ha en mer tydlig strategi där resurserna utnyttjas där de ger bäst utfall. Så är det alltför ofta inte idag. 

Uppdatering: Det finns nu flera inlägg i diskussionen om forskningskommunikation. Läs Replik: Använd vår rapport för samtal om forskningskommunikation och Replik: Vad är kommunikationen värd utan ett tydligt syfte?

Mastodon vecka 1

Detta är det första i vad jag tror kommer att bli en serie inlägg med tankar och reflektioner kring #Twitterexit och mina egna och andras försök att skapa oss en närvaro på Mastodon.

Mastodon har funnits i sex år och fungerar som ett distribuerat nätverk. Det är alltså inte ”en app, en tjänst” utan många olika oberoende nätverk (servrar/instanser) som kopplas ihop. Alla har sina egna regler. Lite som nätet var förr, alltså, men ändå inte. 

Just nu är det många som varit väldigt aktiva på Twitter som startar konton på Mastodon – jag tror att många med mig är oroliga för att Twitter helt plötsligt ska försvinna helt, eller att man ska råka göra något som helt plötsligt blir förbjudet och att ens konto därför stängs. ”Helt plötsligt” är nyckelorden här – det går inte att förutse från en dag till en annan vad som kommer att hända, och just oförutsägbarheten skapar onödig oro. 

Så … Mastodon. Jag har haft ett anonymt konto ett tag, men inte varit aktiv alls. Jag startade ett nytt konto som mig själv 30 oktober. Att det blev just Mastodon för mig (och för många med mig) misstänker jag är för att det är just Mastodon som ”alla” talar som ett alternativ. Vilket är både bra och dåligt.  

Om vi tar det dåliga först: Mastodon lider av en gigantisk växtvärk – servrar och annat räcker knappt till, och de som sköter nätverken på ideell basis hinner inte riktigt med. Helt förståeligt. En annan sak är att när en plattform växer lagom långsamt kan nya medlemmar ”göra fel” utan att det märks så mycket i det stora hela. Nu är vi väldigt många som ”gör fel” hela tiden, och socialiseringsprocessen (att lära sig ”hur vi gör på Mastodon” inklusive nya funktioner och praktiker) kommer att ta längre tid.

För alla som har/haft viktiga nätverk på Twitter är det självklart positivt att så många nu bestämmer sig för ett gemensamt alternativ, det kommer att göra det lättare att känna sig hemma i det nya när stora delar av ens nätverk flyttat med. 

Och för en sociala medier-forskare som jag är detta superkul! Här ges en nära nog unikchans att i realtid studera hur folk lär sig nya funktioner och praktiker, hur ett community tar ett kollektivt ansvar och svarar på en oändlig radda nybörjarfrågor, och hur de som börjar få kläm på saker och ting (eller tror att de fått kläm på det) konstruerar små nybörjarmanualer för nästa våg av nya användare. 

Saker jag lärt mig den här första veckan (jag räknar mig fortfarande som nybörjare):

• Det spelar egentligen ingen roll vilken server du ansluter till. Du kan kommunicera med folk på andra servrar, och se innehåll från olika håll. Det går att byta server om du känner att du borde vara någon annanstans. 
• Server och instans verkar vara synonymt. 
• Använd hashtaggar! Både när du skriver och när du letar intressant innehåll eller folk att följa.
• Använd hashtaggar i din bio också! I fliken Om kan du fylla på med fyra länkar. Vill du använda Mastodon som en del av ditt professionella nätverk är de här länkarna bra för att berätta mer om vem du är.
• Tråda – men utan att spamma flödet. Det gör du genom att sätta synlighet till ”public” på första posten, nästa lägger du till med plustecknet men här ändrar du synligheten till ”unlisted” eller motsvarande. 
• Här är det mycket mer noga att faktiskt skriva en bildbeskrivning. Gör det – tillgänglighet för alla är ingen dum grej. 
• Nu talar jag bara IOS: Det finns en Mastodon-app, men det kan vara värt att testa appen Metatext och se om man trivs bättre i den. Just nu använder jag båda parallellt. 
• Nyhetsredaktioner börjar starta egna servrar, vilket inte bara är spännande ur ett journalistikforskningsperspektiv utan också (förmodligen) kommer att lösa en hel del problem med verifiering. Och vi kommer att kunna se på servertillhörigheten/användarnamnet var en journalist jobbar. Jag tror att Washington Post var allra först, men jag är inte säker. Vilken svensk redaktion blir först ut?
• Apropå det: Tyska myndigheter har en egen server. Jättebra för verifiering och trovärdighet.
• Trollen och hatkontona har inte hittat till Mastodon ännu. De verkar fortfarande vara upptagna med att gilla det som händer med Twitter. Tids nog lär de dyka upp. 
• De som är på Mastodon (de jag stött på hittills, i alla fall) är oerhört hjälpsamma. Alla vet att många användare är nya, många tar sig tid att gå igenom det grundläggande för att hjälpa nya användare att komma igång. 
• Extra kul att se Åsa Larsson i rollen som forskningskommunikationsförebild igen. Hennes forskarblogg Ting och tankar var en av de första i Sverige, och vi var många som byggde våra egna forskarbloggar med den som förebild. Och sedan twittrade med hennes konto som förebild. Nu delar hon frikostigt med sig av råd för hur man kommer igång på Mastodon.
• Viktigast av allt: #catsofmastodon. Vi behöver katter i alla våra flöden. 

Betalvägg eller inte – en fråga för tredje uppgiften?

Journalisten.se 26 januari 2022.

Ska forskare ställa upp på intervjuer som publiceras bakom betalvägg? Nej, menar konsumtionsforskaren Gabriella Wulff i en debattartikel i tidningen Journalisten i januari i år. Ja visst, säger jag. 

Wulff menar att forskningen är för viktig för att låsas in bakom betalvägg, och att det inte kan sägas ingå i tredje uppgiften (att kommunicera forskning till en bredare allmänhet) att lägga tid på att intervjuas eller kommentera bakom betalvägg. Istället, menar Wulff, borde forskningen släppas loss och artiklar om forskning publiceras utan betalvägg: ”Vad är det som hindrar tidningarna från att låta allmänheten ta del av den forskning som pågår och det samhällsansvar som forskare vill ta?” frågar hon.  

Självklart finns inget hinder för tidningarna att lägga forskning utanför betalväggen. Men varför ska detta vara just tidningarnas uppgift? Skulle vara spännande att höra vilka andra områden som ska läggas utanför betalväggen bara på grund av att de är viktiga? Kommunbevakning? Skolfrågor? Gräv? Konsumenttester? Eller vad? Det är inte så den svenska mediemarknaden fungerar. 

Jag hävdar bestämt att uppgiften att nå ut till en bredare allmänhet faktiskt ligger på forskarna själva, på institutionerna, på universitet och högskolor. Forskningskommunikation helt enkelt. Vill man nå ut med sin forskning finns det massor att göra: ge lunchseminarier för allmänheten, erbjud föreläsningar till lokala föreningar, låna ut forskare till grundskola och gymnasium, blogga, twittra, podda, gör vetenskap på Youtube! Ansvaret att kommunicera din forskning ligger på dig och den miljö du verkar i, ingen annanstans. 

Tillbaka till att intervjuas bakom betalvägg. Själv bryr jag mig inte. Någon eller många kommer att läsa, fundera, prata med andra, och det är gott så. (Och vem vet vad det leder till i nästa led? Ännu en chans att prata om sin forskning?) Jag kan också många gånger se att jag som forskare har utbyte av själva intervjun – jag tvingas formulera mig begripligt, konkretisera, exemplifiera. De här samtalen med journalister som vänder och vrider på tankar och frågeställningar gör mig till en bättre forskare. (Det finns undantag, såklart, skitintervjuer med någon som knappt ens vet vad jag forskar om eller vad grejen med intervjun är, men tror att jag är en levande pratminusgenerator.) 

Och förresten – om vi ska prata betalväggar kanske vi i första hand ska prata den massiva betalväggen hos vetenskapliga tidskrifter? De betalväggar som gör källkontroll näst intill omöjlig för de flesta. Som gör att väl genomförda studier ibland har kanske hundra läsare? 

Nej, tidningars betalväggar är en piss i Gullmarn i sammanhanget. Stånga inte huvudet mot betalväggen i ilska och frustration. Tredje uppgiften kräver en lite bredare strategi. Självklart måste varje forskare hitta sin egen strategi i detta. Det är sällan vi har arbetstid som är vikt åt just tredje uppgiften, inklusive intervjuer, så det gäller att hitta en strategi som funkar efter de egna förutsättningarna. Men vanliga tidningars betalväggar är oavsett inte det stora problemet – och framför allt löser det inte problemet med tredje uppgiften att neka dem intervjuer om det publiceras bakom en betalvägg. Forskningskommunikation handlar om så väldigt mycket mer – det finns så många andra sätt att nå en bredare publik. Vi kan inte utgå från att journalister ska göra det jobbet åt oss gratis. 

Fotnot (1): Det mesta av innehållet på tidningen Journalistens webbplats, där Wulffs debattartikel är publicerad, ligger bakom inloggning – en pikant detalj i sammanhanget … 

”Normal uppdateringsfrekvens forskarblogg”

Jodå, bloggen lever, tro inte annat. Det är bara det att jag är lite dålig på att uppdatera … Tänkte dock inleda året med en slags årskrönika.
   
Under 2018 publicerade jag tolv inlägg. Det är trots allt bättre än inga inlägg alls, tänker jag. Det mest populära inlägget av dessa, räknat i antalet enskilda sidvisningar, är My take on integrating Endnote with Ulysses (sync!!!). Detta inlägg är det tredje mest populära sedan jag startade bloggen, i topp ligger en text från 2013, On skeptics, conformists and activists. Från topplistan lyfter jag gärna också fram Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten, som publicerades för ganska exakt två år sedan, och Vägen till Väjern – Västsveriges vanligaste väg från 2016.
     Flest ”läsare” genom åren finns i USA och Sverige, Sedan följer Ukraina, Israel, Ryssland, Tyskland, Frankrike, Kina, Förenade Arabemiraten och Storbritannien. Ja, ni ser själva – här handlar det om automatiska system som scannar webben i jakt efter saker som går att utnyttja på ett eller annat sätt. De gör inte så stor skada men de grumlar ju statistiken.
     Jag tycker det är lite kul att en av de länkande webbplatser som ger mest trafik (den här listan toppas av Google, såklart) är journalistikforskarkollegan www.askekammer.dk.
     Och jag älskar att en av sökfraserna som använts och som landat i min blogg är ”normal svarsfrekvens enkät” :)

Spelar det någon roll hur ofta man uppdaterar sin forskarblogg? Ja och nej:
     Å ena sidan är det otvivelaktigt så att ju flitigare du är som skribent, alltså ju oftare du postar inlägg, desto fler läsare får du till varje inlägg. Jagar du synlighet och fina siffror ska du alltså uppdatera ofta.
     Å andra sidan – om din forskarblogg fungerar som min, med kontaktuppgifter, publikationslistor, ett ställe att dela presentationer, då är poängen att den finns där i den stund när folk letar. Mina flikar för publikationer och kontaktuppgifter har förvånansvärt många visningar. Dessutom: När någon söker på mitt namn på Google ligger bloggen i topp bland sökresultaten. Jag är lätt att hitta – för journalistikforskare runt om i världen, journalister som behöver ställa en fråga, en nyfiken allmänhet etc.

Fotnot: Får man använda smileys i texter på en forskarblogg? Definitivt!

Frossa i forskning

Det är väl ingen hemlighet att jag vurmar för vetenskapskommunikation, gärna i formen av forskningsbloggar. Tänk så mycket kunskap, så mycket nörderier, så många kloka tankar alla dessa forskarbloggar förmedlar! Henric Karlsson, som är forskningskommunikatör vid GRI (Gothenburg Research Institute), har gjort ett riktigt hästjobb och samlat på sig en lååång lista med svenska forskningsbloggar. Tack för den!
     Min egen blogglista i spalten längst nere till vänster är nu uppdaterad med de här bloggarna. En del av dem har jag dessutom lagt in i mitt personliga rss-flöde – det här flödet är en viktig del av min nöjesläsning och omvärldsbevakning.
     Det finns förmodligen ännu fler forskningsbloggar. Meddela GRI-bloggen så kan Henrik lägga till dem på sin lista. Och tipsa gärna mig också, så lägger jag in dem i min blogglista.

En sak jag noterade när jag uppdaterade min blogglista är att många forskningsbloggar inte fungerar som en blogg normalt sett fungerar. Till exempel har många inget rss-flöde. Då blir de inte bara omöjliga att prenumerera på i en rss-läsare, utan de hamnar också per automatik längst ner i en sådan här blogroll som jag använder för att visa min blogglista (eftersom senast uppdaterad hamnar överst). Så ett tips är att klicka upp hela listan och se om det ligger något spännande i botten!

Storify försvinner – här är mina storys

Ett av mina favoritverktyg för att samla material från främst Twitter, Storify, lägger ner i mitten av maj. Det betyder också att de dokument jag skapat och publicerat på Storify försvinner. Eftersom jag främst använt Storify som ett privat verktyg gör det kanske inte så mycket att plattformen försvinner, men jag tycker det är synd – det var jättepraktiskt, inte minst för forskningskommunikation.
     Just nu ser jag heller inte att det finns något egentligt alternativ. Här finns med andra ord ett omedelbart behov för en utvecklare att fylla!
     De dokument som funnits som offentliga på Storify har jag laddat ner och sparat som pdf:er:

• Ett samtal om Twitter i journalistiken (och i forskningen), transparens och varumärken (2015)
• Grundkurs i #källkritik (2016)
• #3uppgiften (2016)

Nio medieforskare på och om sociala medier i spännande omgjorda Nordicom Information

Allt fler forskare och akademiker använder sociala medier för att kommunicera forskning. Medieforskare är inget undantag – även om min känsla är att vi trots eller kanske tack vare vårt ämne generellt sett är lite mer tillbakadragna än forskare i andra discipliner.
     I senaste numret av Nordicom Information intervjuar redaktören Maarit Jaakkola nio nordiska medieforskare om olika sätt att använda sociala medier:

”More and more scholars are using Twitter, Facebook, Instagram and other social networking sites to communicate their research to the larger audiences but also to connect with each other. Nordicom Information asked some academic users in the Nordic countries about their strategies and experiences in the most popular platforms of social media. They told us how to use – and not to use – Twitter, blogs, Facebook, Instagram, Snapchat, LinkedIn and Academia.edu. It seems that core issues are how to find time to produce content, keep yourself motivated and find networks relevant to your own research.”

Själv berättar jag om mitt bloggande, alltså det som den här texten är ett exempel på. Pelle Snickars beskriver sig som en ”typical lurcer on Twitter” och Elza Dunkels slår ett slag för den akademiska selfien.
     Texten The scholary use of social media: How to make the most of it? kan läsas på Nordicom Informations sajt eller laddas hem som pdf.

* * *

Temat för senaste numret av Nordicom Information 39 (1), förresten det första efter omgörning och med Maarit Jaakkola som redaktör, är samarbetet – eller bristen på samarbete – mellan medieforskning och bransch. Såväl forskare som branschaktörer bidrar med texter, och allt är öppet och gratis att läsa om man inte föredrar att köpa ett pappersexemplar.

Väjern i topp när 2016 summeras

2016 var inte mycket till bloggår. Jag lekte med statistik istället. Fördjupade mig i litteratur. Twittrade när jag hade något att säga. Och bloggade ibland. Årets topplista över mest visade (och kanske också mest lästa) inlägg ser ut så här:

1. Vägen till Väjern – Västsveriges vanligaste väg [160607]
2. 7 saker du inte visste om svenska journalister [160107]
3. Åtta yrkesetiska kom ihåg för journalister som twittrar [160327]
4. Ny forskning: Hur skiljer sig nyhetsläsandet mellan papper och webb? [160219]
5. Nytt SOM-kapitel: Vem vill följa en nyhetsredaktion på Facebook? [160628]

Listan toppas i år av en granskande kommentar till (över)användandet av genrebilder i dagspressen, och följs av ett försök att sammanfatta en av mina senaste forskningsartiklar i en listicle. Just sådana vill jag skriva fler av – det tvingar mig som forskare att formulera mig mer koncentrerat och mer begripligt.
     Märkligt nog har jag konstant trafik till Eftertänkt, även de perioder jag inte uppdaterar. Då rör det sig dels om folk som sökt något medieforskningsrelaterat, dels om en massa trafik från ryska eller östeuropeiska sajter – de som egentligen inte är intresserade av vad jag skriver här, utan som jagar inlänkar och trafik.

Maxa ditt Twitter för forskningskommunikation

Idag har jag föreläst om forskningskommunikation på Twitter för en grupp doktorander. En kortversion av min föreläsning – med tips och tricks – finns här (pdf). Dessutom twittrade jag en massa praktiska tips och tricks och lästips. Detta har jag samlat i en storify.

Uppdatering 180418: Storify har lagt ner sin plattform, men alla tips och tricks finns sparade som pdf här.

Årsbästalistornas tid: 5 mest lästa på Eftertänkt

Har du sammanfattat ditt 2015 ännu? Jag hoppas att året var bra. Mitt eget år sammanfattas rätt väl med en topplista över årets (hittills) mest lästa inlägg. Känns lite skönt ändå att inlägget som pekar ut mig själv som ett problemet i alla fall inte toppar listan.

1. Visst, ”alla kan lära sig Twitter själva”, men begriper alla på Twitter vad de håller på med? 
2. Det är jag som är själva problemet 
3. NordMedia2015: Vad gör Twitter med journalistiken? 
4. Lokalpressens läsartapp går allt fortare – och de yngre slutar läsa oavsett plattform 
5. Svenska journalister älskar schlagern 

Listan toppas av två debattinlägg (om sociala medier och om medieforskning), två av texterna presenterar färska resultat från min egen forskning om sociala medier i journalistiken, och den femte texten hänvisar till aktuell publikforskning som ett par av mina kollegor på JMG står bakom. 

Årets bubblare är min fågelfotoblogg No Rare Birds, med bilder på för det mesta helt vanliga småfåglar och kanske inte full skärpa alla gånger.

Att twittra sitt jobb är svårare än jag trodde

Den här veckan har jag försökt twittra fortlöpande om mitt jobb. Inspirationen till det tror jag kommer från många av de svenska poliser som twittrar om sin vardag, och som jag följer med visst intresse. Precis som journalister har poliser en hel del etiska/juridiska frågor att ta ställning till i sitt twittrande: Hur mycket kan de avslöja om sin arbetsdag utan att riskera personlig integritet hos brottsoffer eller förövare? Vilka detaljer kring ett brott kan de avslöja utan att riskera förundersökningen? Kan de alltid avslöja var de är utan att riskera ett planerat gripande?
     Journalisters avvägningar när de twittrar är naturligtvis inte av samma art, men de är liknande. Meddelarskyddet är i svensk lagstiftning grundlagsskyddat, vilket kräver extra försiktighet också i sociala medier (till exempel ska man som journalist absolut inte vara ”vän” med sina anonyma källor, eller ha platstjänster påslagna så att även en oskyldig fika-tweet kan göra att källan kan spåras på grund av att det syns var man varit). Lägg till detta yrkesetik och pressetiska regler att förhålla sig till.

Tillbaka till mitt jobbtwittrande. Poliser må vara underbetalda, men det händer mer under en normal polisarbetsdag än när en doktorand sitter hemma och förbereder en föreläsning.
     Just det att det inte tycks hända så mycket i livet som medieforskningsdoktorand har å andra sidan tvingat mig att tänka efter vad jag faktiskt gör. Förbereder jag undervisning kan jag ju berätta mer om vad jag undervisar om, hur mycket en doktorand förväntas undervisa etc. Sitter jag på möte med handledarkollegiet kan jag kanske inte berätta vad vi pratar om, men det kan vara intressant att veta att alla som handleder JMG:s doktorander träffas regelbundet och att doktoranderna har en representant (jag) vid dessa möten. Sitter jag hemma och förbereder en föreläsning kan jag berätta vilket privilegium jag tycker det är att ha ett arbete där jag faktiskt kan göra så – ett privilegium som är få förunnat.
     Det är också få förunnat att på betald arbetstid få delta i föreläsningar och seminarier, eller att slinka in i salen när någon gästföreläsare undervisar och i princip nöjeslyssna. I onsdags föreläste Peter Berglez från Örebro universitet om global journalism, och dagen innan var jag med när Anders Thoresson föreläste för första terminens journaliststudenter om sociala medier-verktyg i journalistiken.

Också en twittrande doktorand ställs inför etiska dilemman – det är väl egentligen den enda likheten jag kan se med de twittrande poliserna förutom att vi faktiskt är myndighetsutövare båda två (jag framför allt när jag examinerar studenter).
     Även om en normal arbetsvecka för mig innehåller en del kontakter med studenter, så skulle det aldrig falla mig in att på något sätt ”hänga ut” en enskild student eller ens skriva om specifika studentkontakter även om bara just den specifika studenten känner igen sig. Eller om en kollega, för den delen.
     Dessutom har jag forskningsetiken att förhålla mig till. Till exempel skulle det vara direkt olämpligt för mig att twittra nedlåtande om hur enskilda journalister använder sociala medier, eftersom det är det jag forskar kring. Jag kan – och ska – dra generella slutsatser, men inte ge mig in i diskussioner på individnivå.

Ska jag försöka summera veckan måste jag ändå säga att den – trots händelselösheten – varit lärorik för mig. Jag har tvingats tänka kring mitt jobb, och formulera tankarna i korta tweets. Det är nyttigt. Jag är ändå glad att det bara handlar om en enda vecka med mer intensivt jobbtwittrande. Nu återgår jag till att twittra mer sporadiskt.


Fotnot: JMG utlyser nu tre doktorandanställningar, med start i höst. Sista ansökningsdag är 3 mars. En av tjänsterna är särskilt inriktad mot kriskommunikation och en är allmän (se utlysningen här) och dessutom utlyses en tjänst inriktad mot surveymetodik i samarbete med SOM-institutet (se utlysningen här). Det var inte riktigt meningen att min jobbtwittrarvecka skulle bli reklam för doktorandtjänsterna, men jag misstänker att den blev det ändå. Jag har trots allt ett av världens bästa jobb!

Politologerna bjuder på aktuell statsvetenskap

Idag har en ny statsvetenskaplig blogg publicerats – Politologerna. Bloggen kommer att drivas gemensamt av statsvetare från Göteborgs universitet, Linköpings universitet och SCB. Så här presenterar de sig själva:

Syftet med bloggen Politologerna är att bidra med välgrundade, ofta empiriska, och lättillgängliga observationer om svensk politik. Vi förmedlar forskning men även enkla deskriptiva resultat och analyser. Vi vill väcka debatt om svensk politik, men driver ingen partipolitik och undviker att vara politiserande.

Fakta, med andra ord. Och statistiska analyser av hur det har varit – och vilka slutsatser man eventuellt kan dra av det.
     Första inlägget handlar om hur länge svenska partiledare stannar på sin post, och om chansen (eller risken) att vi kommer att få se ett partiledarbyte i något av riksdagspartierna under 2013. Statistiken säger för övrigt att det är lite, lite högre chans att vi får se ett partiledarbyte under året (53 procent) än att vi inte gör det (47 procent).
     Första inlägget är skrivet av Politologernas initiativtagare Anders Sundell, doktorand vid Göteborgs universitet.

Om jag fick önska en enda sak av Politologerna är det att varje inlägg signeras av skribenten. Förutom att det ökar transparensen, så hjälper det också läsarna att värdera varje enskilt inlägg. Det går visserligen att lista ut vem som skrivit vad genom att klicka på författararkivet i högerspalten, men med tiden kan det bli rätt många namn att gå igenom innan man hittar vem som skrivit ett enskilt inlägg.
     Med den reservationen lägger jag Politologerna till mitt eget rss-flöde. Jag är fullständigt övertygad om att den kommer att bjuda på intressant läsning fortsättningsvis för alla som är det minsta lilla intresserade av svensk politik och samhälle.

I min egen vänsterspalt hittar du flera olika bloggrullar: Medieforskning, Medier, Göteborgs universitet (där du till exempel hittar Politologen) samt Diverse. Där kanske finns något intressant för dig också?


Uppdatering 130113: Det är en hel del saker att ställa in när man startar en ny blogg, och det är sällan allt blir rätt omedelbart. Men från och med nu tycks det som om alla inlägg är signerade. Bra!

Apropå forskningskommunikation: Varför ska forskare blogga?

Universiteten har tre viktiga uppgifter: Forska, undervisa och så det som lite slentrianmässigt brukar kallas "tredje uppgiften". Alla tre är egentligen lika viktiga, men på något vis hamnar den här "tredje uppgiften" ändå alltid i skymundan.
     Framför allt kanske för att "tredje uppgiften" är så diffus. Och för att vi som arbetar på universiteten så sällan får tid avsatt i våra tjänster för att ägna oss åt den.
     Det handlar helt enkelt om att dela med sig av sin forskning till resten av samhället. Och om man tänker efter är det många forskare som faktiskt gör det, på ett eller annat sätt. Håller föredrag för föreningar, föreläser för branschföreträdare, träffar skolbarn och visar att forskning visst kan vara kul, skriver debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, deltar i utredningar eller kommittéer. Eller gör som jag – bloggar.
     I vänsterspalten, en bit ner, finns länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, länkar till medieforskare samt länkar till diverse andra forskare som jag tycker är intressanta av en eller annan anledning.

Min förebild som forskarbloggare är Åsa M Larsson i Uppsala, som skriver bloggen Ting och tankar. Jag är egentligen inte mer än allmänintresserad av arkeologi, som Åsa skriver om, men har blivit mer nyfiken på ämnet av att läsa hennes blogg. Men Åsa skriver också om forskningskommunikation, och ger en rad handfasta råd i Lilla Vetenskapsbloggskolan i fem delar. Den borde alla forskare och doktorander läsa!
     Åsa M Larsson började blogga när hon var tillfälligt trött på arkeologistudierna, och genom bloggen fick hon inspiration och nya idéer. Den som vill höra henne berätta om sitt vetenskapsbloggande kan göra det här. Det borde alla forskare och doktorander – och många andra också, för den delen – göra!

Ännu mer inspiration hoppas jag få från ett webbinarium med rubriken Forskare, skriv för att bli läst! 25 september mellan klockan 14 och 15 pratar forskarna Jenny Helin och Susanne Pelger (som bloggar här) om akademiska texter och textens roll för att sprida forskning.
     Just webbinariets form bör passa upptagna doktorander – en timme framför datorn på sitt eget kontor är lättare att passa in i schemat än att vika kanske en hel dag för att ta sig till annan ort.



Fotnot: Programmet med Åsa M Larsson är ett av närmare 8 000 program som UR nu lägger ut på webben. I en uppmärksammad viral kampanj har man möjlighet att bli programchef för ett "eget" program, om allt från författarsamtal till barnprogram om katter till seminarium om radio- och tv-historia. Genom det här blogginlägget deltar jag i spridningen av den här virala kampanjen. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig något mer ädelt syfte än att locka folk till att botanisera bland UR:s alla program.

Relaterade inlägg: "Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne? (120331)

"Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne?

På tisdag deltar jag tillsammans med fyra andra GU-forskare i en panel/workshop om sociala medier. Rubriken är Sociala medier och min forskning. Vi i panelen har blivit ombedda att berätta om hur vi använder sociala medier i vår forskning. Mer konkret. Och eftersom jag presenteras i programmet som i första hand bloggare utgår jag från att jag ska prata om min blogg.
     Jaha.
     Varför bloggar jag? Hur använder jag bloggen i min forskning? Det tog längre tid än jag trodde att bena ut svaret på de frågorna.

En anledning till att jag inte lade bloggen på hyllan samma dag som jag blev antagen till forskarutbildningen vid JMG för snart ett år sedan är mitt forskningområde. Jag vill veta hur den svenska journalistiken som profession och journalistrollen förändras av användningen av sociala medier. Eftersom journalistiken går mot allt mer transparens, på alla nivåer (användningen av sociala medier är en del i den transparensen) tycker jag att det är inte mer än rätt att jag som forskare också försöker vara så transparent jag bara kan.
     Lite av en hederssak, alltså.
     Dessutom hoppas jag att funderingar kring mitt eget sociala medier-användande hjälper mig att skärpa frågeställningarna kring journalisters sociala medier-användande. Till exempel att mina privata etiska överväganden kan omvandlas till frågor kring journalisters etiska överväganden.

Det var det ena. Mitt andra syfte ligger på ett helt annat plan. Jag tycker nämligen det är viktigt, på riktigt, att forskare och forskning syns i olika sociala medier. Att man kan trilla över en blogg om avancerade statistiska analyser, arkeologiska utgrävningar eller evolutionsteori där man minst anar det, eller att man kan ställa en fråga till en oceanograf eller en medievetare på twitter – och få svar.
     Universitetsvärlden brukar tala om detta som den tredje uppgiften, vid sidan av forskning och undervisning. Jag brukar säga att det är väl bara kul om någon är intresserad av vad vi pysslar med.
     En positiv bieffekt av att forskare syns i sociala medier är att man kan se att vi är ganska mycket som vanligt folk. Lite nördiga på vissa områden, visst, men på det stora hela ganska lika ändå.

Men den egentliga anledningen till att jag bloggar är något helt annat. Ska jag vara helt ärlig så bloggar jag helt och hållet för min egen skull. Jag vill skriva. Så enkelt är det. Och för mig spelar det egentligen ingen roll om jag skriver vetenskapliga artiklar eller blogginlägg.
     På köpet får jag faktiskt en hel del: Genom bloggen sorterar jag en massa tankar. Bloggen hjälper mig att prokrastinera och ger något att sysselsätta fingrarna med när bakhuvudet behöver ställtid. Den kommer kanske att fungera som en avhandlingsdagbok (vi får väl se). I bloggen kan jag återanvända material som jag skrivit i andra syften men som – kanske – förtjänar mer uppmärksamhet. Jag kan använda bloggen till att publicera vetenskapliga resultat som inte platsar i andra sammanhang. Jag kan kommentera aktuella nyheter och mediedebatt och passa på att smyga med lite vetenskap nästan utan att någon märker det. Jag kan i alla fall försöka få folk att begripa statistik (men just det verkar vara ett verkligt mission impossible). Här kan jag dessutom ha en fungerade publikationslista (med länkar och pdf:er) och alla kontaktuppgifter.
     På köpet vinner jag trovärdighet. Hoppas jag. Medieforskningen har i alla fall visat att den ökade transparensen är ett sätt för medierna att öka sin trovärdighet. Jag hoppas att det fungerar på samma sätt för forskare.
     Att jag bloggar helt och hållet för min egen skull betyder två saker:
     Att jag aldrig någonsin behöver ha dåligt samvete om jag uppdaterar för sällan. Jag skriver när jag skriver, helt enkelt. Och att jag inte jagar läsare eller blogglisteplaceringar. För jag skriver i första hand för min egen skull.


Fotnot: Jag kan se att min blogg faktiskt hjälper mig i både mitt avhandlingsarbete och i undervisningen. Andra journalistikforskare vet vad jag håller på med, mediebranschen vet vad jag håller på med och medierna hittar till mig när de behöver en "expert" på journalistik och sociala medier. Studenterna ser vad jag håller på med, och hittar till mig när de skriver uppsats om närliggande ämne. Dessutom är i alla fall journaliststudenter bra på att researcha sina föreläsare (!). Det tycker jag är ett skapligt utfall.

Vi forskare är heller inte som alla andra – men vi är ganska lika journalister

Apropå gårdagens inlägg om att journalister gärna tror att alla andra är precis som de: Vi forskare är heller inte som alla andra. (Även om jag själv naturligtvis är ganska vanlig…)

På sätt och vis är vi forskare ganska lika journalister. När journalister hänvisar till (och ibland gömmer sig bakom) sitt uppdrag att granska makten, hänvisar vi forskare till "tredje uppgiften", alltså att vid sidan av forskning och undervisning också föra ut allt vårt vetande till samhället. Precis som journalister är forskare en relativt väl sammanhållen profession med starka normer och värderingar inom kåren. Jag skulle alltså lika gärna kunna forska i ämnet forskningskommunikation i sociala medier, med samma frågor och funderingar kring själva användandet (när, var, hur mycket, i vilket syfte etc), etik (forskningsetik), gränser (mellan arbete och fritid, professionellt och privat) och vad jag skulle vilja beskriva som ett personligt varumärkesbyggande.

Jag själv bloggar, twittrar och har ett (slutet) Facebook-konto, och får nog beskriva mig som lite mer aktiv än de flesta andra. Jag bloggar och twittrar (för det mesta i alla fall) som doktorand och medieforskare, oavsett om jag formellt sett är på jobbet eller inte.

     Precis som vilken anständig människa som helst försöker jag låta bli att förolämpa eller hänga ut enskilda individer. I princip antar jag att jag (fortfarande) följer de pressetiska reglerna i det jag publicerar offentligt i flödet i sociala medier. Jag tycker det är extra viktigt att aldrig någonsin – ens i en uppgiven twitterkommentar – tala illa om någon av våra studenter, enskilda eller i grupp. (Däremot drar jag mig inte det minsta för att göra reklam för studenterna!)

     Precis som många andra forskare som gärna lägger ett mer teoretiskt perspektiv på sina aktiviteter funderar jag över hur pass mycket bloggen ska handla om medieforskning i allmänhet och mitt avhandlingsarbete i synnerhet, eller om jag ska försöka vara mycket mer privat och berätta om mitt liv bortanför Mediehuset. Och om jag ska vara "strikt akademisk" eller mer personlig i mitt sätt att skriva. Var gränserna går för vad jag kan skriva om, vilka debatter eller diskussioner jag kan ge mig in i.

     Och även om jag inte gärna ser det så är det självklart så att också jag använder sociala medier till att sälja mig själv (varumärket Ulrika Hedman, om ni så vill) – i mediedebatten, i akademien, gentemot andra medieforskare, gentemot mina kollegor. Och det gör jag samtidigt som jag bevakar min egen position: Vad tycker professor si eller så om att jag ofta tycker till? Kan jag uttala mig i frågor jag inte själv forskat eller undervisat i? Tänk om jag beslås med sakfel – kommer min forskarkarriär att slås i spillror då, innan den ens börjat? Kan jag skriva om mitt avhandlingsarbete, åtminstone på ett principiellt plan, utan att riskera att landets samtliga journalister blockerar mig på Twitter? Vad kommer mamma att tycka?

Så nu vet ni. Vi forskare är heller inte som alla andra. Å andra sidan är vi precis som många andra, och ganska lika journalister. Visst är det spännande!?!

Utifall att någon undrar…

Jag har semester. Bloggsemestern startade långt innan ordinarie semester. Och jag tänker inte ägna min ledighet åt att försöka "blogga ikapp". Det är bara dumt. (Läs till exempel artikeln Bloggare i närkamp med sin ledighet om nyttan med att logga av så mycket man kan.)

Är du intresserad av morgontidningarnas utveckling har jag och Ingela Wadbring skrivit ett kapitel i senaste SOM-boken Lycksalighetens ö om just detta. (Beställ gärna den; där finns fakta och tidsserier om allt från dagspressprenumeration till flyktingattityder.) Nöjer du dig med tabeller finns samma information i ett PM från Dagspresskollegiet. Det kan du ladda ner gratis här (pdf).

När jag återkommer efter semestern kommer den här bloggen att till vissa delar byta karaktär, och handla mindre om forskningskommunikation och mer om journalistik. Då ska jag nämligen vara tjänstledig från min anställning som koordinator på SOM-institutet. Istället blir jag doktorand vid JMG.

Utan telegrafen inget internet – forskningskommunikation när den är som bäst

Sugen på lite kommunikationshistoria? Har du knappa sju minuter över föreslår jag att du ägnar dem åt telegrafens historia. Varför då? Jo, för telegrafen var förutsättningen för den moderna masskommunikationen, och utan telegrafen heller inget internet. Tillbaka till 1837, alltså:




Det är The Newton Channel som står för produktionen. The Newton Channel är brittisk public service när den är som bäst, och producerar vetenskaps-TV av hög kvalitet. Bakom kanalen står Science Museum,  Open University samt produktionsbolaget Ten Alps.
     Är du ointresserad av kommunikationshistoria finns det filmer om allt från ånglok och solenergi till stamcellsforskning och jakten på Higgspartikeln också.

Tänk att kunna få ägna sig åt forskningskommunikation på det här viset…

Forskaren, varumärket och kampen om uppmärksamhet

Allt fler forskare bloggar och twittrar. Har de inget vettigare för sig? undrar många och ser all närvaro i sociala medier som ett enormt resursslöseri. Men är det verkligen slöseri med tid och pengar?
  
Överallt idag pågår en ständig kamp om uppmärksamheten. Är du politiker spelar det ingen som helst roll hur många kloka förslag du lägger fram, om du inte får uppmärksamhet i medierna. (Är du partiledarkandidat verkar det inte spela någon roll vilken ideologisk inriktning du har eller vilka ledaregenskaper du besitter – är du inte vän med medierna blir du inte partiledare.) Är du musiker säljer du inga skivor om du inte syns i medierna. Är du författare säljer du inga böcker om du inte gör ett antal morgonsoffor, caféprogram och pratshower. Vi lever i en extremt medialiserad tid.
     Det här gäller forskningen också. Förr var det dina akademiska meriter och publiceringar som räknades. Sedan blev det hur mycket forskningspengar du drog in. Idag handlar det nästan enbart om hur stort genomslag du får i medierna – eftersom det i slutändan styr också hur mycket pengar du och institutionen kan dra in.

"Vi lever i en upmærksomhedsøkonomi," förklarar idéhistorikern Jens Erik Kristensen vid Institut för pædagogik vid AArhus universitet.  I januari föreläste han för nordiska universitetskommunikatörer vid konferensen NUAS 2011 i Tromsø.
     Vår uppmärksamhet är en resurs, som – precis som alla andra resurser – är en begränsad resurs, menar Kristensen. Vi kan helt enkelt inte ta in allt som händer och sker runt omkring oss. Samtidigt är de som vill ha uppmärksamhet beroende av att vi andra ger dem uppmärksamhet. Därför pågår en ständig kamp om vår uppmärksamhet.
     Problemet (om man ser det så) är att utbudet numera är så mycket större än efterfrågan, tack vare eller på grund av den digitala tekniken. Därför har uppmärksamheten ekonomiserats, och därför har vi fått en hel uppmärksamhetsindustri med reklam, marknadsföring, PR och journalistik som de viktigaste beståndsdelarna.
     "Opmærksomhed er blivet den nye centrale men knappe produktive ressource."

Oavsett vad man tycker om det står inte forskningen och universiteten vid sidan av kampen om uppmärksamhet. Tvärtom, menar Kristensen, så vilar all forskning i balansen mellan intern och extern uppmärksamhet. Internt kan man se forskning som ett slutet självreglerande uppmärksamhetsystem, där forskaren investerar uppmärksamhet (när hon fokuserar sitt intresse på en specifik forskningsfråga) för att få tillbaka uppmärksamhet (i form av uppskattning från kollegorna, nya forskningmedel, högre akademisk grad etc). Externt handlar det så klart om att slå igenom i medierna och i offentligheten.

Universitetens informatörer och kommunikatörer gör förstås det de kan för att lyfta fram såväl forskning som forskare, inte minst eftersom uppmärksamhet också ger högre ranking. Men idag räcker inte det. Vill du verkligen få uppmärksamhet – internt såväl som externt – måste du bygga ditt eget varumärke. Och därför är det inte så underligt att forskare bloggar och twittrar och bygger nätverk på Facebook. I denna medialiserade tid är det nämligen så man bygger sitt eget varumärke. För syns du inte finns du inte. Oavsett hur lång din publikationslista är.

Läs mer: Den poserende pin up-forsker, Obmærksomhed ønskes!

Dags att gräva ner sig i vetenskapsbloggandet

Det gnälls ofta och gärna på så kallade sociala medier. Egentligen är det innehållet man gnäller på.
     Ibland känns det som om de mest högljudda bara läser shoppinglistor, positionsangivelser och nedsättande utlåtanden om andra på Facebook och Twitter. Bloggarna ska vi inte tala om. Bara trams, inte ett vettigt ord någonstans. Eller så är det bara mode, inte ett vettigt ord någonstans.

Men som med allting annat handlar det om var man letar. Och vad man letar efter. Precis som jag väljer mina vänner och mitt umgänge, och väljer bort personer jag inte trivs med, väljer jag vad jag tar del av i sociala medier. Det är inte alls konstigt. Och jag hittar fantastiskt mycket som intresserar mig, lär mig något eller som jag har nytta av.

Ett område som verkligen revolutionerats av bloggar är forskningskommunikationen. Aldrig förr har så många forskare ansträngt sig så mycket för att skriva begripligt om forskning till en bredare publik. Och det hade aldrig hänt utan bloggarna.

Mina egna favoriter finns inom flera områden; inte bara inom medie- eller statsvetenskaperna. Jag återkommer med en lista som visar vilken oerhörd bredd och variation som ryms inom kategorin vetenskapsbloggar. Tills dess vill jag tipsa om Ting och Tankar, där Uppsalaarkeologen Åsa M Larsson skriver om både sin egen och andras arkeologiforskning i synnerhet, och om forskningsbloggandet i allmänhet. Lilla Vetenskapsbloggskolan heter en utmärkt serie i fem delar för den forskare som funderar på att börja blogga, men kanske inte törs eller vet hur. Läs den!

Ateism, fetma och anekdotisk bevisföring

En av mina favoritbloggare, som jag läser enbart för mitt höga nöjes skull, är Jen McCreight som på sin blogg BlagHag skriver om ateism, feminism, skeptisism och evolution. Bland annat. Det var Jen som skapade Boobquake – tänk, om jag ändå var åtminstone hälften så begåvad och lika modig... BlagHag är en av de bästa vetenskapsbloggarna just nu. Läs henne!

I sitt senaste inlägg refererar hon till en amerikansk konservativ "wiki", Conservapedia, som skrivit om sambandet mellan ateism och fetma. Ju mer religiös du är, desto mer hälsosamma livsstilsval gör du (och tvärt om) menar Conservapedia och hänvisar till en Gallup. 

     Men är detta sant? För det första gör sig Conservapedia skyldigt till anekdotisk bevisföring; titta, här är fyra överviktiga ateister, alltså… För det andra: Jen McCreight gör det som varje självständigt tänkande person borde göra när hon stöter på statistik och samband som verkar lite underliga; hon går till källorna. En USA-karta (med källhänvisning) som visar hur stor andel av delstaternas vuxna befolkning som är överviktig ställs mot en karta (med källhänvisning) som visar graden av religiositet, alltså hur viktig befolkningen anser att religionen är för dem. Resultatet? Tvärt om mot vad Conservapedia hävdar är de mest överviktiga delstaterna också de mest religiösa. Med undantag för Utah, mormonernas delstat. Men – märk väl – Jen McCreight är en klok människa och drar ingen slutsats av detta mer än att Conservapedia har fel. För bara för att det finns en korrelation betyder det inte att det finns ett orsakssamband. 

Jag kan inte låta bli att citera vad Conservapedia skriver om sambandet mellan lesbiska ateister och fetma (under en egen liten rubrik, för tydlighetens skull). Var i följande resonemang finns det vetenskapliga (logiska) sambandet?

The Bible declares lesbianism to be a sin (Romans 1:27) and lesbians have significantly higher rates of obesity. Since the Bible declares gluttony and lesbianisms to be sins, no doubt there are obese people and/or lesbians who reject Christianity and decide to become atheists rather than repent and become Christians.