Ny forskning: Journalistklubbarna pressade under Mittmediaåren

Hur arbetar en journalistklubb i kris? I en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journalism, intervjuas lokala förtroendevalda om arbetet under åren i Mittmedia 2012–2019. Mittmedias snabba digitala omställning präglades av ständiga nedskärningar och omorganisationer. Det var år med forcerad digital omställning och innovation, omfattande sparpaket och svåra arbetsmiljöproblem. Det fanns inte alltid tid för de fackliga representanterna att väga olika argument och strategier mot varann.

Jag använder alltså Mittmedia som ett case för att undersöka fackklubbars arbete. Det är viktigt att understryka det – det här är inte en vetenskaplig studie i ”vad som hände på Mittmedia” på ett generellt plan. Analysens fokus är det fackliga arbetet under de här åren. Studien är en del i forskningsprojektet Business as unusual, där också DEMICOM-forskarna Ingela Wadbring, Jonas Harvard, Catrin Johansson och framlidne Lars Nord ingått. Projektet finansierades av Anne-Marie och Gustaf Anders Stiftelse för medieforskning. 

I studien intervjuas fackliga representanter från Mittmedia-respektive Promediaklubben. Hur var det att arbeta fackligt under en sådan här massiv omställning av såväl den lokala journalistiken som mediemarknaden som Mittmediaåren innebar? Inte helt förvånande kanske är svaret att det var inte lätt – normala förhandlingsstrategier fungerade inte, man upplevde att de egna argumenten aldrig lyssnades på, och man försökte göra arbetsgivaren uppmärksam på omfattande arbetsmiljöproblem. Samtidigt är samtliga intervjuade noga med att poängtera att de inte var mot den omfattande digitaliseringen i sig – det handlade om sättet på vilket allt genomfördes. Några exempel på citat ur studien:

”It was like becoming a member of a dysfunctional family in which everyone had their set roles.”

”… to have so many colleagues being mistreated, in some case even scammed.”

”I don’t think many understand how tough it was when it was the toughest.”

”We were desperate to discuss work environment issues, but they never wanted to.” 

”In hindsight, I don’t know if we did the right thing.” 

Det forskningsteoretiska perspektivet är strategy-as-practice (SAP), som ofta används i organisationsforskning för att analysera hur organisationer fattar beslut. Genom att applicera det här analytiska ramverket på lokala fackklubbar sätter studien de fackliga representanterna i centrum som nyckelaktörer i en förändringsprocess. 

Kärnan i det journalistfackliga arbetet på lokal nivå är att se till att det inte tummas på vare sig lagar och kollektivavtal eller press- och yrkesetik. Det fackliga arbetet under en massiv omställning skiljer sig egentligen inte från detta. Men studien visar också att:  

• Etablerade strategier räcker inte alltid till. När digitala investeringar, centraliseringar, förändringar av arbetsprocesser och personalneddragningar pågår parallellt och i det närmaste kontinuerligt tvingas fackliga företrädare in i ett reaktivt arbete, med ingen eller bara liten möjlighet till eftertanke eller alternativa vägval. 
• Omställning ökar risken för interna konflikter. Förutom spänningar mellan fack och ledning kan långvarig kris även skapa slitningar inom den fackliga organisationen, där olika erfarenheter och tolkningar försvårar samarbete. 
• Motståndet handlar sällan om omställningen i sig. Journalistklubbarna på Mittmedia ifrågasatte inte behovet av digital omställning, utan snarare tempot, genomförandet och konsekvenser för arbetsmiljö, journalistisk kvalitet och lokal närvaro.
• Fackets dubbla roller är en styrka, inte ett problem. Att SJF i det här fallet är både en facklig och en professionell organisation är en styrka i förhandlingarna. Argument som baseras på lagar och kollektivavtal kan kombineras med hänvisningar till pressetik, källskydd, journalistik och lokal demokrati. Att sedan de fackliga företrädarna upplever att ”de lyssnade inte, vi vann aldrig något” är en annan sak. 

Det finns inte så många studier av det här slaget inom journalistik- och medieforskningen, och jag är väldigt glad att jag fick chansen att genomföra den. Det var inte svårt att få folk att delta i studien, men alla har varit väldigt, väldigt noga med sin anonymitet. Det säger också något om hur det var.  När jag intervjuades om studien för SJF:s tidning Journalisten pratade reportern om att studien innehåller många ”saftiga citat”. Jag håller med om det. Men citaten i studien speglar verkligen intervjuerna. Mittmediaåren har lämnat spår, hos de som jobbade fackligt och förmodligen också hos andra på redaktionerna, och jag tror att de spåren kommer att sitta kvar länge än. Och jag vet inte om svenska journalistklubbar egentligen har haft att hantera något liknande. 

Studien ”In the midst of some crazy sitcom: A case study of journalist union representatives’ work during disruptive change är publicerad open access i tidskriften Journalism.

Läs också boken Mittmedias vägval. Radikal innovationskultur möter traditionstyngd koncern (Nordicom, 2024).

Mittmedia satte digitalt först – är det viktigt vem som sa och gjorde vad?

Nu är den här, vår bok om Mittmedia. Det är en kort, populärvetenskaplig beskrivning av Mittmediaåren – från konsolidering och expansion, över år med digital transformation till ekonomisk kris och försäljning. Boken är också det första som publiceras från forskningsprojektet Business as unusual? Journalistik, ekonomi och ledarskap i Mittmedia, som formellt avslutades i våras, och författare är vi som arbetade i projektet: Ingela Wadbring, Jonas Harvard, Catrin Johansson, Lars Nord (som gick bort tidigare i år, mitt i arbetet med boken) och så jag. När tidningsbranschen digitaliserades (i modern mening) under 2010-talet gick Mittmedia i bräschen med sin devis digital first. Man satsade, testade, testade annat, försökte verkligen få en bransch som byggde på tryckpressar att hitta ekonomi i det digitala. I boken belyser vi strategiska val och deras konsekvenser för hur ekonomi och teknik kan balanseras mot publicistiska principer och journalistiska ideal i den digitala verkligen, och jag hoppas att boken också ger en djupare förståelse för lokaljournalistikens villkor. Själva projektet, som finansierades av Ann-Marie och Gustaf Anders Stiftelse för medieforskning, är slut och avrapporterat. Publikationer kommer alltid ”sedan”, det ska putsas och läsas av kollegor och reviewas och … Från min penna kommer att komma en forskningsartikel om journalistfackets arbete och en artikel med ett professionsperspektiv. Om reviewprocesserna är på min sida, vill säga. Jag tänker inte fördjupa mig i bokens innehåll här, istället tänker jag skriva några ord om en aspekt av forskningsarbetet som diskuterats och väckt en del frågetecken på sina håll: forskningsetiken. 

Men först en upplysning som kan vara av vikt inför den fortsatta läsningen: Sedan årsskiftet är jag vetenskaplig ledamot vid Etikprövningsmyndigheten. Etikprövningsmyndigheten har att ta ställning till alla de forskningsprojekt i landet som behandlar känsliga personuppgifter, eller som rör människors liv och hälsa. Det senare behandlas i särskilda avdelningar med medicinsk kompetens, vi som hör till en allmän avdelning tittar på all annan forskning: medievetenskap, informatik, sociologi, psykologi, ekonomi, pedagogik, idrottsvetenskap, antropologi … Vid våra månatliga sammanträden läser vi etikprövningsansökningar och tittar framför allt på risker för forskningspersonerna och om forskningsnyttan överväger riskerna eller inte. Vi ska se till att forskningspersoner inte kommer till skada, helt enkelt. Vi har också att se till att känsliga personuppgifter hanteras enligt lagen; att de inte samlas in i onödan men också att de hanteras och förvaras så att de inte kommer på villovägar. Den som vill läsa mer följer med fördel länken till myndigheten ovan. Det är ett väldigt givande uppdrag – det görs så himla mycket spännande forskning i det här landet! 

Tillbaka till Mittmedias vägval. På flera håll efterlyser läsarna namn – vem sa vad, vem gjorde vad? Till exempel skriver förre ansvarige utgivaren och numera mediebevakaren Robert Rosén så här på sin blogg: ”En personifiering skulle gett rapporten ännu mer tyngd och närhet till vad de alla berättat. I viktiga sammanhang behövs ett ansikte, en människa av kött och blod för att förstärka trovärdigheten i berättelser om människors upplevelser.”

Självklart har Robert Rosén och de andra helt rätt. Namn ger inte bara trovärdighet, identifikation och en bättre läsupplevelse utan är också viktigt för historieskrivningen. Men det är det publicistiska perspektivet, det journalistiska. Jag har brottats oerhört med frågan om namnpublicering eller inte i nästan alla de forskningsprojekt jag deltagit i. Jag är ju före detta journalist – självklart ska man publicera namn om det inte finns pressetiska skäl att avstå. Men forskningsetiken, och även forskningspraktiken, är något annat. 

Om vi börjar med praktiken: För de allra flesta forskningsfrågor är namn på enskilda personer helt ovidkommande. Vi vill att våra forskningsfrågor ska vara vetenskapligt allmängiltiga – i projektet om Mittmedia kommer forskningsfrågorna i artiklarna inte att handla om Mittmedia utan om digital transformation i en mogen bransch. Medieforskare och -företag i andra delar av världen ska kunna lära något, liksom forskare och företag i helt andra branscher. I det sammanhanget är namn närmast ett hinder för läsningen. 

Etiken: Precis som pressetiken så skyddar forskningsetiken den enskilda individen. Många av de vi intervjuade i projektet om Mittmedia skulle förmodligen inte ha något som helst emot att bli citerade med namn. Å andra sidan så vet vi inte vad de hade valt att inte berätta för oss om de hade behövt stå för det med namn. Och jag vet också att många andra av de vi intervjuade inte skulle låtit sig intervjuas alls om det fanns minsta lilla risk för identifikation. Så känsligt var det för dem att berätta för forskningsprojektet om sina erfarenheter från Mittmediaåren. 

Att avstå namn även i den populärvetenskapliga boken är, ur de här båda perspektiven, ganska självklart. Vi har gjort några avsteg och namngett några mycket centrala personer, särskilt när det handlar om uppgifter vi hämtat från mediematerialet, men de allra flesta är trots allt pseudonymiserade. 

Så till frågan om man kan eller ska skylla detta på etikprövningen? Nej, faktiskt inte. Lagen säger att så fort ett projekt kommer att behandla känsliga personuppgifter så ska det etikprövas. I delar av projektet intervjuar vi fackliga företrädare, och fackligt medlemskap är en sådan känslig personuppgift. Uppgifter om hälsa är också en känslig personuppgift, och det är ingen hemlighet att det var svåra arbetsmiljöproblem på Mittmedia under de här åren – vi kunde alltså förvänta oss att våra intervjupersoner skulle prata om hur de själva eller andra mått, även om vi inte ställde explicita frågor om ohälsa. I vår etikansökan förde vi, precis som alla som gör en etikprövning av sina projekt, en diskussion kring avvägningen mellan risk och nytta, och hur vi skulle minimera riskerna för forskningspersonerna. Det är möjligt att den avdelning som bedömde vår ansökan hade tyckt det var ok med namn, men det prövades aldrig. 

Att känsliga personuppgifter ska hanteras. förvaras och lagras säkert har med GDPR att göra, och det finns särskild lagstiftning som reglerar hur. Om GDPR kan man ha åsikter. ”Hemskt, löjligt, säkerhetsnoja och otroligt byråkratiskt. Jag ser det och annat som en överdriven säkerhetsnoja i förlängningen av förskräckliga GDPR. Lösenord, verifikationer och tvåstegsinloggningar till förbannelse, även där det inte behövs”, skriver Robert Rosén (se länken ovan), och i mångt och mycket så håller jag med. Men lagen är som den är, och landets universitet och högskolor har policys eller bestämmelser för hur den här typen av data ska hanteras. Vi har följt Mittuniversitetets policy. Och tänk rubrikerna om vi inte följde lagen! ”Forskare lade känsliga intervjuer på minnespinne – tappade den på spårvagnen”, ”Känsliga intervjuer låg på forskares skrivbord – alla kunde läsa”, ”Obehöriga kunde läsa känsliga intervjuer i forskarens olåsta smartphone” … ja, ni förstår säkert poängen här. Som forskare kan vi helt enkelt inte slarva på den här punkten, kanske inte för risken att få negativ publicitet utan för risken det skulle innebära för alla forskningspersoner och i förlängningen för förtroendet för forskningen. Första gången vi tvingas till inloggning etc är det såklart lite (ganska så mycket, faktiskt) krångligare än vanligt, men det är trots allt bara en vanesak. (Och om ni på något vis tror att exemplen ovan är överdrivna? Nej, tyvärr inte.)

Så, om jag ska försöka mig på en summering: Det är skillnad på journalistik och forskning. Praktiker och etiker kan se förvillande lika ut på många punkter, men det blir skillnad när det kommer till publiceringar. Det har skrivits en hel del om Mittmedia i medierna, och det kommer förmodligen att skrivas ännu mer. Med namn. I den här populärvetenskapliga boken bidrar vi med en del av historien. Utan namn. Men lita på att vårt källmaterial (dokument från Mittmedia, deltagande vid olika typer av styrelsemöten och andra sammankomster, mediematerial, intervjuer …) är omfattande – och att det hanteras, förvaras och lagras enligt gällande lagstiftning.

Ladda ner boken här

Köp ett ex av boken här (Nordicom)

Se webbinariet om projektet (Lindholmen Medier & Demokrati) här

Läs Mittuniversitetets pressmeddelande här

Ny forskning: Hat och hot mot journalister är systematiskt och målmedvetet

Studiens huvudresultat, så som de presenteras i tidskriften Language & Communication. 

Hat och hot mot svenska journalister är – fortfarande – ett växande problem. Det finns ganska gott om studier som kartlagt omfattningen av det hat och hot som riktas mot svenska journalister (se till exempel Journalism under threat). En ny studie tittar istället på hur det här hatet och hoten faktiskt ser ut när de framförs på en publik plattform som Twitter. Just det gör också studien extra intressant ur mitt perspektiv – det här är ett perspektiv som kompletterar och fördjupar den kunskap vi har. 

Den här nya studien visar att hatet mot journalister i sociala medier är systematiskt och målmedvetet, och ofta kopplat till högerpopulism, och används för att misskreditera såväl journalister som journalistik. Rättssociologen Oscar Björkenfeldt och docenten i nordiska språk Linnea Gustafsson har gjort en analys av en slumpmässig samling tweets som skickats till svenska journalister med Twitterkonton under åren 2018–våren 2022, alltså i princip pre-Musk, och analyserat dessa utifrån kategorier som personangrepp, sexism, rasism och rena hot samt ifrågasättande av journalistiken och journalistiska arbetsmetoder, värderingar och yrkesetik. 

Studien Impoliteness and morality as instruments of destructive informal social control in online harassment targeting Swedish journalists av Oscar Björkenfeldt och Linnea Gustafsson är publicerad som open access (alltså gratis att läsa) i tidskriften Language & Communication. 

Fotnot: Jag använder begreppet ”hat och hot” här eftersom man brukar prata om ”hat och hot” närmast som en etikett för det som drabbar många journalister i sociala medier; ”hat” innefattar då allt från invektiv och tillmälen till okvädningsord och aggressiva ifrågasättanden eller påhopp.

En metodnot: När jag började mitt avhandlingsarbete om ”journalister och sociala medier” fanns det ingen egentlig metod att hitta svenska journalister på olika plattformar. Det hade ju varit oerhört bekvämt om det funnes en lista med alla olika journalistkonton, men jag är inte så säker på att en sådan lista är en bra idé ur ett vidare perspektiv – den skulle inte bara underlätta forskning utan samtidigt också göra det lättare att rikta hot och hat mot journalistkåren. Eftersom jag gärna ville undersöka hur journalister använde i alla fall en plattform så var jag alltså tvungen att utveckla en metod för att bygga upp ett eget urval. Nu har den här metoden använts av forskarna i studien ovan, och trots det allvarliga ämnet så är det faktiskt lite småkul att se sin metod användas i nya sammanhang. Dessutom har den här nya studien etikprövats – när jag gjorde mina studier var en etikprövning inte nödvändig och det är skönt att få veta att metoden ”håller” också ur ett forskningsetiskt perspektiv. 

20 år i akademin – vem hade kunnat ana?

Från inledningen av Nordmedias konferens i Bergen i augusti. Nicholas Diakopoulos talade om mediernas framtid.

 

I höst är det 20 år sedan jag började läsa på högskola/universitet. Jag trodde nästan inte det var sant när jag började räkna efter – har det verkligen gått så lång tid? Men jo, det har det. Och under de här två decennierna har det hänt massor, verkligen, 

När jag började på A-kursen i medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, som det hette då när det fortfarande fanns ett campus i Tiger Rangs gamla lokaler i centrala Uddevalla, hade jag inte en tanke på att jag fortfarande skulle vara kvar – jag såg det verkligen mest som ett sätt att fylla på mitt CV. Men det visade sig att det här var verkligen min ”grej”, och när jag var färdig med min magisterexamen vid JMG i Göteborg så blev jag bokstavligen kvar – som forskningsassistent, som anställd, och sedan som doktorand. Och nu är jag alltså anställd vid Högskolan Väst, som inte längre har ett campus i Uddevalla, som lektor i informatik, och min första lärare från A-kursen är min bästa kollega. 

Det har hänt en hel del, minst sagt, med undervisningen de här åren. När jag började plugga var undervisningen knappast digital. Visserligen läste jag en 5-poängskurs i Informationsteknologi parallellt första terminen (där en av punkterna var hur man skickar e-post) men undervisningen var väldigt analog – vi fick kursplan, kurs-pm och schema på papper, alla föreläsningar hölls i sal och lektorerna skrev på tavlan och använde overhead. Vi läste fysiska böcker och fick (köpa) kompendier med artiklar. Inlämningsuppgifterna skrevs på maskin (men vi hade dator hemma, tack och lov) och lämnades in i särskilda fack på campus. Betygen anslogs på särskilda anslagstavlor (där vi kunde se allas betyg). Först när jag läste C- och D-kurserna på JMG kunde jag e-posta mina uppsatsutkast till handledaren inför handledningarna, och det kändes som något alldeles fantastiskt. 

Idag är ”allt” digitalt (1). Jag planerar mina kurser i på en lärplattform, där kursplan, pm, schema och allt annat läggs och där studenterna loggar in och tar del av det de behöver. De flesta av oss förbereder en mer eller mindre detaljerad ppt till varje föreläsning, och de här ppt:erna läggs sedan upp på kursens sida på lärplattformen. På distanskurser lägger vi filmade föreläsningar. Allt är tillgänglighetsanpassat. Det mesta av kurslitteraturen finns digitalt, och via biblioteket har våra studenter tillgång till massor av databaser och andra digitala resurser. Ingen behöver hålla reda på sina referenser manuellt, utan det finns särskilda digitala verktyg till detta. Ingen lämnar in hand- eller maskinskrivna inlämningsuppgifter, utan allt skrivs och lämnas in digitalt. Vi rättar digitalt. Vi har möjlighet att lägga föreläsningar och annat helt online, eller så kan vi använda hybridlösningar och har särskilda salar utrustade för detta. Och den där parallella 5-poängskursen går numera förmodligen helt digitalt och utan vare sig fysiska eller digitala träffar. 

Mitt forskningsområde har också digitaliserats på ett sätt som få hade kunnat ana då för 20 år sedan. Medielandskapet har stöpts om. Journalistiken och produktionen av innehåll, där jag hade mitt tidigare yrkesliv, ser helt annorlunda ut. Just nu arbetar jag i ett forskningsprojekt med fokus på mediekoncernen Mittmedias digitala transformation (läs mer om projektet här), och det är klart att jag ser såväl likheter som stora skillnader mot akademin. 

Jag skulle säga att för akademin och högre utbildning så var pandemiåren ett slags vändpunkt. Vi var tvungna att få våra digitala system att fungera, oavsett vad vi tycker om dem. I princip skulle jag idag kunna sköta alla de kurser där jag har kursansvar hemifrån köksbordet med min laptop, ett headset och en lite bättre kamera än den inbyggda. För mediebranschen har digitaliseringen varit nödvändig för att möta annonsras och en helt ny konkurrens om mediepubliken. Mediebranschen har nu att hitta strategier att verka med det nya mediestödet (eller, i många fall, utan mediestöd), medan vi som undervisar i högre utbildning ska hitta strategier att hantera ChatGPT och andra AI-verktyg. 

(1) ”Allt” är självklart inte digitalt – till exempel använder jag själv gärna tavlan mer och mer, jag tycker den passar viss undervisning mycket bättre och hjälper mig bli en bättre pedagog.

(2) Jag läser fortfarande kvartsfartskurser, men nu för min egen skull och för att det är kul, och ett av mina urvalskriterier är faktiskt att de ska vara helt digitala och utan några som helst träffar – det är trots allt väldigt praktiskt att kunna ta del av allt material när jag har tid och möjlighet och utan att behöva anpassa mig till andras tider.

Snabbtänkt: Ett splittrat land och en mer polariserad journalistkår

Idag publiceras Snabbtänkt 2.0 22, en antologi med närmare hundra medverkande forskare som analyserar de svenska valen 2022. 

I sitt inledningskapitel skriver redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord om att varken pandemin eller Putin men kanske påskkravallerna påverkade den svenska valdebatten. Istället var det skjutningar, gängkriminalitet, segregation och ökade elpriser som gjorde de största avtrycken i debatten – och i valresultatet. 

Samtidigt, menar de, har villkoren för den politisk kommunikation ändrats, och särdrag som samförstånd, långsiktighet och rationalitet bytts mot regeringskriser, politiska helomvändningar och snabbt växlande parlamentariska maktförhållanden. Landet lagom har blivit ”ett land som alla andra, fast lite mer extremt”.

Jag medverkar med texten Ökad polarisering bland Twitters journalister, där jag gör nedslag i hur politiska journalister twittrat under valrörelsen jämfört med hur journalister på så kallade alternativa medier twittrat under samma period. Medan de politiska journalisterna kan beskrivas som allt mer pragmatiska jämfört med under valrörelsen 2018  – mer tydligt neutrala och objektiva, mer sällan personliga eller privata och med ett tydligt fokus på just den politiska debatten eller beskrivningen av densamma – så markerar journalisterna på de alternativa medierna tydligt mot såväl nyhetsmedier som de journalister som arbetar där.

Skillnaderna mellan politiska journalister och alternativa journalister skildrar skillnaden mellan traditionella och nyare sociala journalistroller. Den alternativa journalistrollen är starkt knuten till Twitter och andra sociala medier – det är här debatten om journalistiken förs och kritiken mot andra journalister förs fram, och det är här de hoppas möta en ny publik. Den mer traditionella pragmatikern är däremot inte alls beroende av att synas och höras i sociala medier och vilar på starka yrkesideal. Synen på vad det innebär att vara en bra journalist har förändrats över tid, och kommer att fortsätta att förändras. 

Vill du läsa hela min text eller några (eller rent av alla) andra analyser kan du ladda ner den här: Snabbtänkt 2.0 22 (pdf)

Läs också: Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig [180920]

Pressad profession pallar trycket

Vänboken i ett ordmoln. Alltså de mest frekventa betydelsebärande orden i vänboken till Gunnar Nygren. Även akademiker har drabbats av Coronakreativitet den här våren. 

Ibland blir jag lite extra glad. Som när jag fick frågan om jag ville skriva ett kapitel till en vänbok till Gunnar Nygren. Nu äntligen är boken Mellan det hyperlokala och globala publicerad och överlämnad till Gunnar!

Gunnar Nygren är en av landets mest framstående journalistikforskare. Han har ett mycket gott anseende också internationellt. När han gick i pension från Södertörns högskola tidigare i vår var tanken att han skulle överraskas med ett seminarium och en vänbok. Seminariet (och festen, utgår jag från) får vänta till hösten, men boken har han fått nu i alla fall tillsammans med en rad författarhälsningar via Zoom.

     Jag behövde inte fundera särskilt länge för att komma fram till att självklart så ville jag skriva ett kapitel i den här vänboken. Men jag var faktiskt lite skraj också – vänböcker/festböcker är en alldeles speciell genre, även om den inte är helt ovanlig inom akademien, och det finns en uppenbar risk att texterna blir banala och personfixerade och utan ett mer generellt läsvärde. Min egen utgångspunkt var därför att skriva en text som man kan läsa oavsett om man har träffat Gunnar eller inte.

Mitt kapitel utgår från en vetenskaplig artikel som Gunnar skrev tillsammans med Tamara Witschge och som publicerades 2009, Journalistic work. A profession under pressure? (länken går till tidskriften och ligger bakom betalvägg, vill du läsa kan du googla på titeln och hitta den som pdf på andra ställen). Den här artikeln är idag något av en klassiker inom ”min” del av journalistikforskningen, den som handlar om hur professionen påverkas av tekniska och organisatoriska förändringar, och jag är ärligt talat lite avundsjuk på hur ofta den är nedladdad och citerad.

     Witschge och Nygren listar i sin artikel tio olika förändringsområden som påverkar professionen, diskuterar en eventuell av-professionalisering och avslutar med att beskriva den tidens utmanare till den professionella journalistiken (bloggar och medborgarjournalister). I mitt kapitel utgår jag från de här tio områdena och beskriver vad forskningen visar har hänt de senaste 10–15 åren, diskuterar den eventuella av-professionaliseringen och vad som är dagens utmanare (sociala medier och swishjournalister). 

Just frågan om journalistikens av-professionalisering är intressant. Med journalistikens professionalisering brukar vi mena den förändring som kom med journalistutbildningar och framväxten av starka yrkesideal, normer och praktiker (i Sverige skedde detta på 1960- och 70-talen). Och i just den delen så ser vi ännu ingen av-professionalisering – svenska journalister värnar till och med sina yrkesideal och yrkesetiken lite extra idag, eftersom det är dessa som tydligt skiljer dem från andra aktörer i våra olika sociala flöden (just detta diskuterar jag bland annat i min avhandling). 

     Å andra sidan sker en av-professionalisering i till exempel att personligt och privat blandas med professionellt i journalisters uppdateringar i sociala nätverksmedier (inte minst i det personliga varumärkesbyggandet där den personliga sidan är en viktig komponent), samt i att gränsen mellan arbete och privatliv suddas ut allt mer när journalisterna har potenta produktions- och publiceringsverktyg i fickan dygnet runt. Samtidigt är det svårare idag att se var gränsen går mellan journalister och andra yrkesgrupper i medierna. 

Ladda ner hela boken (pdf)

PS Gunnar är väldigt trevlig. Och akademiskt generös – på just det området är han en av mina verkliga förebilder. Jag gillar också att han lyfter ett annars bortglömt område, lokaljournalistiken och den hyperlokala journalistiken, i sin forskning.

”Nygammal” avhandling från JMG: Grekisk tragedi som tv-komedi

Förra hösten disputerade Georgia Aitaki med en avhandling om hur ett lands populärkultur – i det här fallet grekisk tv-komedi – speglar ”tillståndet i nationen” – i det här fallet den grekiska ekonomiska krisen (som ju alla vet var djup och omfattande).
     Den här studien, som är en en kritisk diskursanalys, bygger på teorier kring populärkulturens roll i hur vi uppfattar och förstår olika politiska skeenden i samhället. Som exempel tittar hon bland annat närmare på hur den ekonomiska krisen skrevs in i populära tv-serier och hur ämnet behandlades i komedishower. Hennes analys visar att populärkulturen hjälper oss att förstå vad som händer och sker i samhället runt omkring oss, men att det inte alls är säkert att vi köper den tolkning som förmedlas rakt av,

Ladda ner avhandlingen (pdf): The private life of a nation in crisis. A study of the politics in / of Greek television fiction

”Nygammal” avhandling från JMG: Konsumtion som politisk handling

Jag ligger lite efter med att presentera de nya avhandlingarna från JMG här på bloggen. Förra hösten disputerade Johanna Arnesson med en monografi om hur vi kommunicerar om etisk konsumtion, alltså om till exempel att bojkotta en viss vara på grund av dess miljöpåverkan, och om hur vi i allt högre utsträckning uttrycker politiskt engagemang och åsikter genom just livsstilsval och konsumtion.
     Johannas avhandling visar bland annat att:

• Vi gör om våra livsstilsval och konsumtion för att passa i en mer glamorös version av ”etiskhet”. 
• Textilindustrins konsumtionshets döljs i modeföretagens egen kommunikation. Den handlar istället om miljö, arbetsrätt och jämställdhet.
• Det pågår en omvandling om vad feminism och normkritik innebär. En frigjord och jämställd kvinna konsumerar nämligen, enligt den här diskursen. 

Jag tycker själv att Johannas avhandling är mycket läsvärd. Till exempel ger den läsaren verktyg att tänka på #flygskam-rörelsen på ett lite nytt sätt. Och ett annat exempel: Jag själv har börjat lappa och laga kläder, men så har jag inte beskrivit det för mina vänner. Istället har jag, helt i linje med att vi nu vill vara mer glamorösa i vår etiskhet, sagt att jag håller på med visible mending och hänvisat till tjusiga Instagramkonton. Jag som inte trodde att jag var så lättpåverkad av tidens trender …

Ladda ner avhandlingen (pdf): Fashionable politics. The discursive construction of ethical consumerism in corporate communications, news media, and social media

Ny avhandling från JMG: Att vara politisk i medierna

Om ett par veckor disputerar en av mina doktorandkollegor, Gustav Persson. Gustavs avhandling handlar om vad det innebär att vara politisk i medierna, och vilka konsekvenser det får för hur vi förstår demokratiskt deltagande.
     Det här är mycket mer spännande än det kanske låter. Gustav har studerat olika former av politiskt handlande i den antirasistiska vänstern i Sverige mellan åren 2013 och 2018 (bland annat Asylstafetten, #KämpaMalmö och #KämpaShowan),  och hur dessa har skildrats i tryckt press, i radio och på Twitter.

Ladda ner avhandlingen (pdf): Being political in the media. Political identities in journalistic and Twitter discourse

Nypublicerat: Kapitel om social nyhetslogik och den nya sortens journalister – bland annat

För snart 20 år sedan kom den första upplagan av den här boken. Numera är den i det närmaste obligatorisk på landets olika medieutbildningar. Och i höstens nya och helt omarbetade upplaga finns jag med, med ett kapitel om sociala medier och journalistik.
     Efter en kort historik går jag i kapitlet igenom hur den sociala nyhetslogiken skiljer sig från traditionell nyhetslogik och sociala medier-logik, hur redaktioner använder sociala nätverksmedier (research, spridning, dialog, varumärkesbyggande) och hur journalister använder sociala nätverksmedier (research, spridning, dialog, personligt varumärkesbyggande, nätverkande), och vad detta betyder för journalstiken – ett exempel är de allt fler entreprenöriella journalister vi ser nu, med olika sociala nätverkmedier som den plattform från vilken de bygger communities av läsare/publik som betalar för innehållet via donationer eller prenumerationer.
     Redaktörer för På väg mot medievärlden 2030 är professorerna Gunnar Nygren och Ingela Wadbring. De intervjuas om boken i tidningen Journalisten: ”Det kan vara så att den professionella journalistik som vi tar för given idag är en kort parentes i historien”.
     Beställ från boksajt nära dig eller låna på biblioteket. Här finns förutom flera kapitel om just journalistik också kapitel om mediemarknad, medieekonomi och nyhetskonsumtion samt medieförtroende, mediekritik och alternativa medier.

Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig

Jag medverkar i forskningsantologin Snabbtänkt med kapitlet Journalister och alternativa journalister på Twitter, en analys av hur valrörelsen sett upp bland svenska journalister på Twitter.
     Parallellt med årets politiska valrörelse har det förts en kamp om synen på journalistiken. På ena sidan: nyhetsmediernas journalister som har bevakat valrörelsen. På den andra sidan: journalister på ”nya” eller ”alternativa” medier som har riktat ibland hård kritik mot den traditionella nyhetsjournalistiken, med målsättningen att undergräva förtroendet för nyhetsmedierna och därigenom öka sitt eget inflytande. I korthet noterar jag tre saker:

• Svenska nyhetsjournalister tar mycket sällan politisk ställning, ens på Twitter där man ju ”ska” blanda professionellt och personligt/privat för att maxa uppmärksamhet. 
• Många svenska nyhetsjournalister på Twitter vittnar om hot och hat. Många vittnar numera också om rena kartläggningar av deras aktiviteter på sociala nätverksmedier (vad de har gillat, länkat etc.). 
• Journalister på alternativa nyhetsmedier positionerar sig genom att rikta explicit kritik mot nyhetsjournalister och -redaktioner. I detta följer de ett mönster som forskningen ser också i t ex USA och Norge (open access-artikel och högintressant för svenska läsare: Challenging journalistic authority). 

Snabbtänkt är ett projekt som initierats av Demicom vid Mittuniversitetet. Den färdiga antologin publiceras idag och innehåller omkring 80 bidrag från runt 100 forskare från såväl svenska som utländska lärosäten. 

     Jag uppskattar verkligen den här formen för samarbete. Ett av forskningens problem är att det många gånger tar alldeles för lång tid mellan att något händer och att forskningsresultaten publiceras. Det här är ett sätt att faktiskt göra något åt det – sista deadline för de allra sista bidragen var 12 september, alltså bara några dagar efter valet. Genom att samla många, många behöver varje bidrag i sig inte vara så långt – var och en skriver en kort text om en specifik aspekt av den svenska valrörelsen – och sammantaget blir det en gigantisk massa kunskap. 

Ladda ner (pdf): Snabbtänkt – reflektioner från valet 2018 av ledande forskare. Redaktörer: Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. 

Journalister mer återhållsamma på Twitter

Idag, vid ICA:s årliga konferens (i år i Prag), har jag presenterat min senaste studie om hur svenska journalister använder Twitter. I den här studien tittar jag särskilt på hur svenska journalister presenterar sig själva som en del i ett personligt varumärkesbyggande, och hur de använder professionella och privata attribut i detta. Och jag studerar förändringar över tid – vad händer med Twitterpraktikerna nu när den initiala hypen är över?
     Resultaten är lite förvånande. Andelen journalister som använder professionella attribut minskar, men bara lite och från höga nivåer – i princip alla använder professionella attribut. Andelen journalister som använder privata attribut minskar desto mer, och bara en minoritet av de svenska j-twittrarna kan sägas bjuda på de mer privata delarna av sig själva. Förändringar på individuell nivå kan du se i tabellen nedan – kvällstidningsjournalisterna är de som i högst utsträckning faktiskt tar bort såväl privat som professionell information från sina Twitterprofiler.
     Jag ser två troliga anledningar till detta: Dels att medieföretagen ställer krav på sina anställda att bli mer professionella, som en del i ett redaktionellt varumärkesbyggande. Och dels att allt fler svenska journalister utsätts för hot och hat – man är tvungen att vara lite mer restriktiv med detaljer om privatlivet, helt enkelt.
     Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer 2014, som har jämförts med 2 161 presentationer 2017.

Här kan du ladda ner själva presentationen (pdf): The private side of journalists. Changing practices in journalists' self-branding on Twitter over time

Axel Bruns bloggar från flera av presentationerna på konferensen. Hans sammanfattning av mina tolv minuter finns här: Attributes in Swedish journalists' social media profiles

En sista not om desinformationsstudien

I början av sommaren offentliggjordes de sakkunnigutlåtanden som Uppsala universitet lät göra med angående av kritiken mot studien Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case av Martin Kragh och Sebastian Åberg som publicerades i Journal of Strategic Studies i januari.
     Jag har läst de båda sakkunnigutlåtandena – de är offentliga handlingar och går att beställa från Uppsala universitet. De två sakkunniga, historieprofessorn Gunnar Åselius vid Försvarshögskolan och Håvard Hegre, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, konstaterar att artikeln inte är att betrakta som oredlighet i forskning. Däremot riktar de metodologisk kritik mot artikeln och kritiserar den utifrån vad som anses vara god forskningskritik. Till exempel skriver Hegre så här:

”Jeg gir under anmelderne medhold i flera av kritikkene som retter seg mot MK’s artikkel og ser et antall brudd på god forskningsskikk. Jeg vurderer dem likevel til å vare såpass usystematiske, og svakhetene i så stor grad åpenbare for en grundig leser, at det neppe er et bevisst forsøk på å villede leserne.”

Med andra ord: I vissa fall är artikeln så uppenbart dålig att den just därför inte är vilseledande. Åselius noterar dessutom följande:

”Det är också ganska säkert att om Kragh hade sänt in tidskriftsartikeln till en medievetenskaplig tidskrift, bedömarna där skulle ha efterlyst andra tillägg och omarbetningar än de som verkar ha kommit från bedömarna i Journal of Strategic Studies ( …) Man måste acceptera att olika ämnestraditioner intresserar sig för olika aspekter av verkligheten ( … ) vilket alltid innebär att andra perspektiv samtidigt försummas.”

Min kritik mot artikeln och mot den initiala medierapporteringen med anledning av den står fast. Min kritik finns att läsa här: Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten [170117].

Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten

Exempel från Jesper Enboms och Erik Lindenius genomgång av artikeln Russia's strategy for influence … En artikel som uppvisar den här typen av brister ska helt enkelt inte kunna publiceras.

Jag ska göra det här kort, och jag ska försöka göra det på ett principiellt plan, utan att gå in på detaljer.
     För en dryg vecka sedan publicerade den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies en artikel med titeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case av Martin Kragh och Sebastian Åsberg.  Studien bygger på olika sorts innehållsanalyser. Eftersom den handlar om ryska desinformationskampanjer riktade mot Sverige – ett högaktuellt ämne, minst sagt – och dessutom pekade ut redaktioner, organisationer och personer som ganska centrala i spridningen av desinformation fick studien stor uppmärksamhet. ”Titta här, här finns forskning som bevisar det vi har diskuterat den senaste tiden!” skulle man kunna sammanfatta reaktionerna med.

Problemet är bara att läser man studien (alltså själva artikeln och inte pressmeddelanden eller intervjuer med författarna) så inser man ganska snart att slutsatserna vilar på en väldigt svag vetenskaplig grund.
     Artikeln är full av svepande formuleringar, generaliseringar, inkonsekvenser, oklara referenser, oklara definitioner av nyckelbegrepp … Metodbeskrivningen är rapsodisk. (Den som är intresserad av en genomgång på strikt akademiska grunder kan med fördel lyssna på podden Mediespanarna, som görs av två medieforskare vid Umeå universitet, Jesper Enbom och Erik Lindenius. Artikeln, och även till dels medierapporteringen kring den, gås igenom i avsnitten #262 och #263.)
     Hade jag reviewat den för en tidskrift inom journalistik hade jag föreslagit reject, alltså underkänt den. Med detta lämnar jag just den biten därhän – jag ska ju försöka göra detta på ett principiellt plan.

I en intervju i tidningen Journalisten avfärdar Kragh Umeåforskarnas kritik med att ”de två forskarna … saknar förankring i den forskningslitteratur vi använder, nämligen säkerhetspolitik och statsvetenskap”. Men det spelar ingen roll för den kritik som riktas mot artikeln. Kritiken handlar om metod och om vetenskaplighet, och man kan tycka att även säkerhetspolitiska forskare ska leva upp till vissa grundkrav. Annars undergräver de förtroendet för hela sin disciplin. Men:

Utifrån den teori, den bakgrund, den metod och det empiriska material som artikelförfattarna redovisar i sin artikel går det inte att dra de slutsatser som görs. Så enkelt – och så skrämmande – är det. 

När man sedan får höra Kragh intervjuas i Medierna i P1 och säga att en del fakta som artikeln bygger på kommer att redovisas vid ett senare tillfälle, i form av grävande journalistik … ja, ni får ursäkta. Det är ju bara efterhandskonstruktioner. Det har ingenting som helst med vetenskaplighet att göra.
     Att artikeln alls publicerats får mig också att fundera på tidskriften Journal of Strategic Studies och om den kan betraktas som seriös. En vetenskaplig artikel ska vila på egen grund, så att säga. Metod och material ska redovisas. Att publicera en artikel som hänvisar till ”framtida belägg” är ju bara konstigt.
     Och detta oavsett om det handlar om säkerhetspolitisk forskning eller om medieforskning. Grundprinciperna är samma. Speciellt som det i det här fallet dessutom handlar om innehållsanalyser – är det något medieforskare är bra på så är det innehållsanalyser.

Det som förvånar mig, och samtidigt skrämmer mig, är det genomslag denna artikel fått i svenska nyhetsmedier. Har de inte läst? Men kanske är det så att artikelns egentliga syfte är att visa hur lättmanipulerade svenska nyhetsmedier är?

Fotnot: Jag ska göra det lätt för Kragh att avfärda min kritik: Jag är kvinna, så jag förstår mig inte riktigt på säkerhetspolitik. Jag är dessutom bara doktorand, så vad vet väl jag om vetenskaplighet överhuvud taget. Och till råga på allt är jag doktorand i journalistik, så egentligen borde jag väl inte uttala mig över huvud taget.

En fotnot till: Tidningen Journalisten plockar upp min kritik och sätter den i ett sammanhang: Krav på haveriutredning.

Uppdatering 170901: Den sakkunniggranskning som gjordes efter att artikelns vetenskaplighet kritiserats på flera håll blev klar i början av sommaren. Denna granskning pekar på flera brister i den vetenskapliga artikeln. Hör om granskningens resultat (eller läs en sammanfattning) i Mediespanarna eller läs min text En sista not om desinformationsstudien [170901].

Ny forskning: Specialnummer från Future of Journalism

En av de bästa konferenserna för journalistikforskare är Future of Journalism, som hålls vartannat år i Cardiff. Ett litet urval av den forskning som presenteras där publiceras sedan i tre specialnummer av tidskrifterna Journalism Studies, Journalism Practice och Digital Journalism. I dagarna har specialnumren från höstens konferens publicerats, och där finns massor av intressant journalistikforskning att ta del av.
     I artikeln Journalism under threat. Intimidation and harassment of Swedish journalism visar Monica Löfgren Nilsson, en av mina kollegor på JMG, och Henrik Örnebring, Karlstads universitet, hur omfattande hatet och hoten mot den svenska journalistkåren är, och hur det ser ut. Studien bygger på data från journalistpanelen. Det är ingen trevlig läsning – resultaten visar att var tredje journalist hotats på jobbet under det senaste året, och en stor majoritet hade fått ”hat” i form av förolämpande kommentarer etc, vilket tillsammans leder till en växande känsla av rädsla inom journalistkåren, och att journalister undviker att bevaka vissa ämnen man vet väcker den här typen av reaktioner.
     I Digital Journalism publiceras artikeln Appropriating social media. The changing uses of social media among journalists across time, av Monika Djerf-Pierre, Marina Ghersetti och mig själv, alla tre på JMG. Jag har beskrivit artikelns resultat tidigare, i inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?

Relaterat inlägg: Ny forskning: Var tredje svensk journalist har hotats [160416]

Nytt SOM-kapitel: Vem vill följa en nyhetsredaktion på Facebook?

Många svenska nyhetsredaktioner arbetar strategiskt för att locka så många följare som möjligt till de egna kontona på Facebook eller andra sociala medier. Skärmdump från SVT Nyheter Väst på Facebook, 15 maj 2016.

Allt fler av oss tar del av nyheter i sociala medier. Mycket delas in i våra flöden från andra användare i våra nätverk, och en del kommer från redaktioner och journalister som vi själva har valt att följa. Att följa en nyhetsredaktion är ett sätt att få del av nyheter vi är extra intresserade av – vill jag ha lokala nyheter från Göteborgsområdet är jag kanske en av de just nu drygt 21 000 som nu följer SVT Nyheter Väst på Facebook.
     Samtidigt är allt fler nyhetsredaktioner beroende av social distribution, alltså att innehåll delas från en person sociala medier-flöde till en annans, och jakten på den primära publiken har blivit allt viktigare. Den primära publiken är den som har valt att följa en nyhetsredaktion eller journalist i sociala medier. Till skillnad från den sekundära publiken, som får nyheter som delats in i sina flöden från andra.
     Även om den sekundära publiken är bra mycket större än den primära (tänk ringar på vattnet) så är den primära publiken åtråvärd. Antalet följare syns, och ju fler desto bättre: högre chans att innehållet delas vidare, att sälja annonser på, mer status gentemot kollegor och konkurrenter.

Hittills har det inte forskats så mycket på den primära publiken. I 2015 års nationella SOM-undersökning ställde Dagspresskollegiet (och jag) därför frågor för att få veta hur stor den är, och vad som kännetecknar den. Och siffrorna är kanske inte så upplyftande för branschen (eller så kan man se det som att här finns en rejäl utvecklingspotential):
     Av alla sociala medier-användare är det tre av tio som följer något nyhetsredaktion. Hälften så många, en av sex, följer en journalist. Och till skillnad från annan nyhetskonsumtion tycks det som att bara ålder och politiskt intresse är avgörande faktorer för att följa. Och de flesta har alls ingen åsikt om det är viktigt eller inte att kunna följa och ställa frågor till nyhetsredaktioner i sociala medier.

Mer siffror (t ex hur följandet ser ut på Facebook respektive Twitter och hur viktigt svenskarna tycker det är att kunna följa och kommentera) finns i kapitlet Primära nyhetspubliker i sociala medier som publicerats i boken Ekvilibrium. Redaktörer för den är Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid. I boken finns självklart en fullständig metodredovisning.

Fotnot: Nyligen publicerades Reuters Institute Digital News Report 2016. Analysen baseras på en survey till omkring 50 000 respondenter i 26 länder, den svenska delen av studien baseras på drygt 2 000 respondenter.

Ny forskning: Aktivister blir ”drömmare” i nyhetsmedier

Aktivister som är engagerade i flyktingfrågan får medieutrymme i svenska medier. Men de framställs inte på samma sätt som andra opinionsbildare som är aktiva i frågan, utan mer som ”drömmare” i relation till politiska frågor och som privatpersoner med egna erfarenheter i relation till kunskapsfrågor. Det visar en analys av nyhetstexter om den så kallade Asylstafetten som publicerades i svenska medier sommaren 2014.
     Att bli positionerad som ”drömmare”, som någon som inte behöver tas på allvar, kan ändå vara positivt i ett längre perspektiv eftersom det ändå ger flyktingaktivisterna en röst i nyhetsrapporteringen, och därmed också en möjlighet att diskutera flyktingfrågan på ett annat sätt än utifrån enbart etablerade dagspolitiska ramar.
     Studien Ideological struggle over epistemic and political positions in news discourse on migrant activism in Sweden av Gustav Persson är publicerad i tidskriften Critical Discourse Studies.

Aktuell medieforskning i färsk antologi

Självklar läsning för alla som är intresserade av medier och journalistik. 

Nu har Medieutredningen presenterat sin forskningsantologi. Statliga utredningar låter kanske som något väldigt tråkigt, men det är fel. Här finns den allra senaste forskningen samlad i en enda volym, gratis att ladda ner – kan det bli bättre? (Ja, man kan ju ha haft turen att lägga beslag på ett fysiskt exemplar, och det är faktiskt lite bättre. Jag hittade mitt ex i Medieutredningens monter på MEG.)
     Människorna, medierna & marknaden (redaktör Oscar Westlund) är drygt 500 sidor tjock. De fem delarna ger en bra överblick över dagens medielandskap, digitalisering, journalistikens nya villkor samt medieanvändning. Rekommenderas!
     Den som vill ha mer kunskap än vad som ryms i antologin kan till exempel söka JMG:s utbildning i medie- och kommunikationsvetenskap, sista ansökningsdag är 15 april.

Ny forskning: Ekonomer har tagit över som expertröster när nyhetsmedier skildrar industrikriser

Kan det vara så att hur nyhetsmedierna beskriver en industriell kris faktiskt påverkar vad vi uppfattar som krisens orsaker, vem som bär ansvaret för den och hur den bäst ska lösas – eller till och med vår uppfattning om om den ska lösas? Diana Jacobsson vid JMG har jämfört hur nyhetsmedierna beskrev Boråsföretaget Algots konkurs under tekokrisen på 1970-talet och turerna som ledde till Saab Automobiles konkurs och slutligen nedläggning av fabriken i Trollhättan 2011. Jämförelsen, som bygger på en kritisk diskursanalys av artiklar i Dagens Nyheter och Aftonbladet, visar att dagens nyhetsmedier i stort sett ignorerar arbetarperspektivet när de väljer vilka som intervjuas som experter, och istället fokuserar på marknadsekonomiskt orienterade expertröster – vilket också leder till att vi tolkar Saabkrisen ur ett rent ekonomiskt perspektiv och inte som någonting som påverkar ett helt samhälle. 

Artikeln Business elite competition or a common concern? är publicerad i Journalism Studies.

Ny forskning: Visst kan man blanda post- och webbenkäter

En stor del av medieforskningens publikstudier bygger på surveyundersökningar, traditionellt genomförda med postenkäter (till exempel SOM-undersökningarna). Men numera går det också att genomföra webbenkäter, och att kombinera post- och webbenkäter för att försöka få så höga svarsfrekvenser som möjligt. Men hur påverkar en sådan blandmetod resultaten? Finns det inte en risk att svaren får en lägre kvalitet?
     Nej, det finns i alla fall ingen anledning till omedelbar oro så länge man är lite försiktig, visar ny forskning som jämfört svaren i en stor (N = 6 603) blandad enkätundersökning.
     Annika Bergströms studie Same, same but different. Effects of mixing web and mail modes in audience research är nyss publicerad i Digital Journalism, och ingår i ett specialnummer om digitala metoder i journalistik- och publikforskningen.