Granskningsnämnden och det personliga varumärket

Jag noterar att Granskningsnämnden för radio och tv nu fäller Sveriges Radio för två fall av otillbörligt gynnande. Detta är speciellt intressant eftersom Granskningsnämnden i sitt beslut utgår från hur sociala medier faktiskt används av journalister och i journalistik och programverksamhet idag.

Det första fallet (21/04436) gäller P4Extra och är kanske det mest självklara, även med en traditionell syn på medier. En programledare uppmanade lyssnarna att följa en särskild influencer på Instagram för att hen skulle få fler följare. Nämnden anser att det uppstod ett otillbörligt gynnande av såväl Instagram som av influencerns företag. 

Det andra fallet (21/03654) tycker jag är lite mer överraskande, men motiveringen till fällningen gör mig samtidigt glad. Det gäller programmet Hiphop, R'n'N och Soul i P3 med Sihel, där en programledare uppmanade lyssnarna att följa hens personliga konto på Instagram. I sitt beslut resonerar Granskningsnämnden kring att Instagramkontot är en del i programledarens personliga varumärke och att fler följare därigenom gynnar hens kommersiella intressen på ett otillbörligt sätt (förutom att plattformen Instagram gynnas otillbörligt). 

Däremot menar nämnden att det var ok att (i samma program) hänvisa till en spelad artists Instagramkonto och till programmets Spotifylista – där finns ett tillräckligt informations- och underhållningsintresse. Tidigare har man också gjort klart att det måste vara möjligt att hänvisa till de plattformar där program är aktiva för att publiken ska ha en möjlighet att kommentera innehåll och kommunicera med programmen. 

Det som gör mig glad med de här fällningarna är motiveringarna. De ser influencermarknaden för vad den är – kommersiell. De diskuterar kring personliga varumärken, att sociala medier-konton är en väsentlig del i dessa och det kommersiella värdet i det personliga varumärket. Det är nästan så jag vill utropa ett litet Äntligen!

Åtta yrkesetiska kom ihåg för journalister som twittrar

Twitter har fyllt tio år. Många har tagit tillfället i akt att antingen hylla Twitter eller spå dess död. Jag tänker i stället tala om några av de problem jag ser i hur journalister använder Twitter. 

Som journalist kan du inte vara ”privat” på Twitter. Missförstå mig inte nu. Du kan vara hur personlig och privat som helst i ditt twittrande även om du arbetar som journalist, och de mest framgångsrika journalisterna på Twitter är ofta väldigt personliga och ibland också privata i sitt twittrande. Men som journalist kan du inte hävda att ditt Twitterkonto inte har med din yrkesroll som journalist att göra. Ändå är det många som gör just det.
     De flesta journalister som använder Twitter (ca 55 procent enligt Journalistpanelen 2014) använder sitt konto för en rad jobbrelaterade användningsområden som kanske inte alltid syns utåt: omvärldsbevakning, trendspaning, koll på personer i bevakningsområdet, nätverkande med kollegor och potentiella källor, varumärkesbyggande och professionell positionering … Många twittrar om jobbet, detaljer från vardagen som journalist, delar länkar till intressant läsning de hittat. En hel del svarar på frågor och småpratar med kända eller okända om ditten eller datten. Och i dessa delningslogikens dagar sprider journalister länkar till sådant de publicerat själva eller sådant som andra på redaktionen publicerat. Dessutom brukar de flesta journalister som twittrar vara åtminstone lite personliga eller privata ibland – det ligger som i Twitters natur att professionellt blandas med personligt, att gränserna suddas ut.
     Min poäng är att så snart en journalist använder sitt Twitterkonto till något jobbrelaterat överhuvud taget går det inte att hävda att det är ett renodlat privat konto som inte har något med arbetet som journalist att göra. Oavsett om journalisten har en disclaimer eller inte i presentationen (13 procent av alla svenska journalister twittrar med en disclaimer) är det faktiskt bara dumt.
     Se på det från ett annat håll: De flesta journalister som har ett Twitterkonto talar om i sin presentation att de är journalister eller att de jobbar på en viss redaktion. Eller så framgår detta klart och tydligt av innehållet i det de skriver. Att då tro att följarna inte tolkar det journalister skriver utifrån att de är journalister och anställda på den ena redaktionen eller den andra är faktiskt lika dumt det (oavsett om där finns en disclaimer eller inte).
     Journalister som twittrar måste helt enkelt sluta låtsas som att det de gör på Twitter inte har något med jobbet att göra.

Med utgångspunkt i att journalister på Twitter twittrar i sin yrkesroll finns det ett par saker att fundera extra på:

• arbetstidslagstiftning
• digital stress
• den ökade risken att utsättas för hot och hat 
• det juridiska ansvaret för innehållet i det man skriver
• press- och yrkesetik

De tre första punkterna har med arbetsmiljö att göra i första hand och jag tänker inte gå närmare in på dem här. Också juridiken lämnar jag därhän. Den sista punkten rör yrkesrollen. Journalister som twittrar måste inse att det inte går att komma undan med att hävda att ”jag twittrar som privatperson” och att de därför skulle ha rätt att bete sig precis hur illa som helst. Vare sig man vill eller inte är det så att hur journalister twittrar kommer att påverka publikens uppfattning om hur journalister sköter jobbet – och i förlängningen publikens förtroende för journalistiken.
     Som journalist på Twitter är det dags att börja twittra med samma omsorg om fakta, kvalitet och innehåll som vore det en vilken annan slags journalistik som helst. De press- och yrkesetiska reglerna är en bra utgångspunkt också för det egna twittrandet.
     Som arbetsgivare är det dags att inte bara ställa krav på att ens redaktionella medarbetare använder Twitter (allt fler redaktioner har en sociala medier-policy som beskriver att en anställd förväntas ha ett Twitterkonto och arbeta aktivt med det för att öka personliga nätverk och räckvidd), utan också ta ett utökat ansvar för hur medarbetarna använder sina konton. Det går inte att vifta bort en anställds övertramp med att ”det är ett privat konto och har inget med jobbet att göra” – det är ändå ingen som tror på det. 

Jag tror att jag utan att överdriva det minsta kan säga att jag har väldigt bra koll på hur svenska journalister twittrar från sina privata konton, och jag tvekar inte att säga att den absoluta majoriteten av svenska journalister på Twitter twittrar med oerhört gott omdöme. Om du inte redan följer en eller flera journalister så gör det – ditt twitterflöde kommer att må bra av det!
     Men undantagen – de där som tror att de kan komma undan med precis vad som helst genom att hävda att ”det är privat” – sticker ut mer och mer och riskerar att skjuta förtroendet för hela kåren och för journalistiken i sank.
     Så, du journalist som twittrar: Kom ihåg att faktakolla innan du rt:ar. Kom ihåg att kolla att citat är äkta. Kom ihåg att inte lyfta någon annans tweet ur sin kontext. Kom ihåg att din tolkning av en tweet kanske inte alls är den rätta. Kom ihåg att visa särskild hänsyn till barn, unga och andra som inte är att betrakta som offentliga personer. Följ vem du vill, men kom ihåg att ett ensidigt rt:ande eller diskuterande kan uppfattas som att du inte är neutral. Kom ihåg att de du följer sannolikt inte är representativa för Twitter och definitivt inte för befolkningen. Och kom ihåg att allt du gör på Twitter kommer att bedömas utifrån att du är journalist.

Fotnot: Lyssna gärna på Medieormens podd Twitter är död? Leve Twitter! där bland annat de här frågorna diskuteras.

Fotnot: Det finns faktiskt journalister som har rent privata Twitterkonton. Men dessa konton är helt och hållet anonymiserade: de twittrar under pseudonym, talar aldrig om att de är journalister och twittrar aldrig om jobb. De är med andra ord på Twitter enbart i sin roll som privatpersoner. Men de här helt anonyma journalistkontona är inte många. 

Om namnpubliceringar, sociala medier och nya spelregler

Det finns många och goda skäl för medierna att inte publicera namn på misstänkta – eller dömda – gärningsmän och brottslingar. För det mesta är heller inte namnet särskilt relevant. Ibland publicerar medier namn på en gärningsman ändå, ofta med hänvisning till ett omfattande allmänintresse och ofta utifrån långa och noga överväganden. Namnpubliceringsbeslut är inget som fattas lättvindigt. De pressetiska reglerna ger god vägledning; till exempel säger reglerna att särskild hänsyn ska tas vid publiceringar som rör barn och unga.

Det finns dock en aspekt i den här frågan som inte berörs explicit i de pressetiska reglerna, och som i alla fall jag inte har hört diskuteras i den medieetiska debatten. Jag tror vi måste ta den debatten nu.
     När ett namn på en misstänkt gärningsman publiceras idag gör många av oss en sökning på det namnet. Inom någon minut vet vi telefonnummer, bostadsadress, hur huset ser ut, civilstånd, vilka som bor på samma adress, eventuella bolagsengagemang… Sedan går vi över till de sociala medierna och börjar med att leta reda på Facebookprofilen och profilerna på andra plattformar. Och där, tillsammans med uppgifter om musiksmak och spelade spel, finns vänlistan. Mamma, farfar, syskon, kompisgänget, partner, barn, kusiner, gamla skolkompisar, fotbollslaget, grannar – allt i en enda salig blandning.
     Och det är här som det slår över för somliga som nu börjar kartlägga personerna på vänlistan. En del av dem – föräldrar? syskon? – kommer att få ta emot hot och hat. Många – kompisarna? kusinerna? grannarna? – kommer att få en släng av ”guilt by association”-sleven- Andra kommer att få se sina personuppgifter publicerade i diverse forum.
     I de här vänlistorna finns barn och unga. Och vuxna personer som faktiskt är helt oskyldiga.

Det är inte mediernas fel att folk är nyfikna och letar reda på fler uppgifter än de som publiceras. Vi drivs alla av ett djupt behov av att försöka förstå vad det är som händer, och varför. Men spelplanen har ändrats. Och jag tror att medierna från nu måste ta med den här aspekten när de fattar sina beslut om namnpublicering av misstänkta gärningsmän och brottslingar. Vad kommer en namnpublicering att betyda för den misstänktes saliga blandning av vänner och kontakter på sociala medier.
     Märk väl: Jag förespråkar inte en ännu mer restriktiv hållning vad gäller namnpubliceringar. Men vi lämnar helt andra digitala spår efter oss idag, samtidigt som många av oss blir allt bättre på att leta. Den aspekten måste ansvariga utgivare ha med sig när de fattar sina publiceringsbeslut.

Uppdatering 19:20: Vad gäller den aktuella attacken mot en skola i Trollhättan har någon under dagen plockat ner gärningsmannens Facebookprofil. Hur det ser ut på övriga sociala medier vet jag inte. 

Hot och hat och pressetik – ett samtal om yttrandefrihet på Bokmässan

Det är bokmässa i Göteborg och allting är sig likt. Förutom att i år trängs alla kulturmänniskor med den strida strömmen av flyktingar på Centralen. Samma vilsenhet i blicken, samma längtan efter en kopp rykande varmt kaffe och något litet att äta, samma trötthet efter en mer eller mindre strulig resa. Där slutar också alla likheter. Kulturmänniskorna tar sig till bokmässan och alla seminarieprogram, de flyende vet i många fall inte vart de ska ta vägen alls.

* * *

I morgon fredag medverkar jag på Bokmässan och pratar pressetik, hot och hat.
     Debattklimatet i det digitala och sociala medielandskapet upplevs av många som allt hårdare, och många så kallade alternativa medier tänjer eller struntar i de pressetiska gränserna. Vad betyder detta för journalistiken och för publiceringsbesluten? Om detta samtalar jag med Gävle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och SvD:s chefredaktör Fredric Karén. Programpunkten ingår i entrébiljetten.

• Yttrandefrihet och yttrandeansvar
• Tid: Fredag 15:30–16:00.
• Plats: SvD:s monter B02:39

Det är tvära kast på SvD:s scen – Jonas Hassen Khemiri pratar om skrivande halvtimmen innan och efteråt kommer det att handla om meningsfulla jobb och kontorslandskap.
     JMG och Göteborgs universitet har en egen monter på mässan och seminarie- och monterprogram med yttrandefriheten som genomgående tema. JMG:s program kan du läsa mer om här.

PS: Vill du prata sociala medier i journalistiken med mig i morgon? Hör av dig så kan vi bestämma träff!

Fotnot: SvD summerar sin fredag i montern här (och här).

Media catching på svenska: Hjälp en journalist

Äntligen har fenomenet media catching börjat debatteras bland svenska journalister, först i ett debattinlägg av journalisten Sara Borsiin i tidningen Journalisten, och idag i en krönika av journalisten Stefan Bergmark i Skånska Dagbladet, också publicerad på hans blogg.
     Det enda jag inte förstår är varför debatten har dröjt så länge.

Den svenska debatten handlar inte om media catching i sig, utan om Facebook-gruppen Hjälp en journalist. Gruppen presenteras där med orden:

Är du (frilans-)journalist? Efterlys intervjupersoner på den här sidan. Vill du synas i media? Nappa när en journalist efterlyser någon som du! Sidan drivs av Marie Hagberg, PR-konsult.

Hjälp en journalist är mer än en Facebook-grupp (med just nu 4 585 "gilla"). På företagets webb finns ingångar för både journalister, som lovas hjälp att hitta intervjupersoner snabbt och effektivt, och företagare, som mot en avgift om 495 kr/mån får "journalisternas efterlysningar ett par dagar innan alla gratisprenumeranter […] vara sökbar för journalister, presentera [sig] för journalister på sidan […] obegränsad kontakt med journalister". Det går också att anmäla sig till ett nyhetsbrev där journalisters efterlysningar publiceras.
     Grundaren Marie Hagberg gör också reklam för gruppen i andra Facebook-grupper riktade till journalister, och i andra sociala medier. Hon presenterar sig själv som PR-konsult och "är dock mest känd som dejtingkonsult" på Twitter.

     Borde inte det få en och annan journalistisk varningsklocka att ringa?

Media catching, som det heter det i PR-branschen och -forskningen, handlar om konsten att få journalister att uppmärksamma just dig eller ditt företag eller din organisation. Hjälp en journalists amerikanska motsvarighet (eller kanske rentav förebild) är Help a reporter out som lovar tillgång till över 200 000 kvalificerade källor.
     I PR-branschen är detta en hel industri. Inget konstigt i det. PR-konsulter lever på att hjälpa sina kunder med allehanda kommunikationsfrågor, att få journalister att skriva om dem är en del i det.
     I PR-forskningen är det, såvitt jag kan bedöma, ett relativt stort forskningsområde. Framför allt den amerikanska PR-forskningen är väldigt inriktad på att hitta best practices, alltså att tala om för branschen hur de ska göra sitt jobb på bästa sätt. Inget konstigt med det heller, egentligen.
     Andra forskare pekar på risken för påverkan på journalistiken. Det får inte finnas minsta misstanke om att innehållet har påverkats av ett företag, en organisation eller individ, för då urholkas – sakta men säkert – förtroendet för journalistiken, vilket i förlängningen är ett demokratiskt problem.
     På den här punkten är också mediebranschen och journalistkåren själva mycket tydliga, och för de flesta journalister är det en självklarhet att inte gå på i alla fall de enklaste PR-tricken.

Det är kanske bäst att jag är tydlig på en punkt: Jag ser inga egentliga fel i det Hjälp en journalist håller på med. Det är en lysande affärsidé. All information om företagets affäridé finns dessutom lätt tillgänglig för den som orkar bry sig att leta efter den.

     Det jag tycker är konstigt är att inte fler journalister genomskådat Facebook-gruppen. Ett exempel: I en krönika i facktidningen Journalisten med rubriken Lär dig hitta de rätta casen nämns Hjälp en journalist som ett exempel på expertförmedlare, sida vid sida med Vetenskapsrådets Expertsvar och ideella Rättviseförmedlingen. Jag håller inte med om att tjänsterna är jämförbara på något vis.

Statistik extra allt

Det är så smart. Och så lätt. Så här går det till:
     Tänk dig att du är marknadsföringsansvarig på ett företag som har som affärsidé att ta hand om själva förmedlingen av hempizza. Alltså, istället för att de hungriga kunderna letar reda på den där direktreklammenyn från kvarterspizzerian, ringer och beställer och sedan betalar budet vid leverans, så går de in på din sida på nätet, väljer det de vill ha och betalar med kort, och så ser du till att den lokala pizzerian får beställningen och levererar. Smidigt, eller hur?
     Tänk dig sedan att affärerna går hyfsat bra och du förmedlar pizzor över stora delar av landet. Då kan det hända att du upptäcker att du faktiskt också har spännande statistik över landets pizzakonsumtion. När äter svenskarna mest pizza? Gillar de olika sorter i Östersund och Uddevalla? Var är pizzan dyrast? Allt sådant kan du svara på. Kul, eller hur?

Flottigt och fett – idag är pizzan helt rätt skrev Aftonbladet på nyårsdagen med vidhängande topplista över vilka sorter som säljer bäst i olika städer. En månad senare följde de upp med Här finns Sveriges billigaste pizza (med repris på bilden – är det ont om pizzabilder i arkivet, tro?).
     Den här gången nöjde sig inte redaktionen med att hänvisa till pizzaförmedlingen, utan länkade till beställningssidan i brödtexten.

Varför är det då så smart? Jo, ur pizzaförmedlingens synvinkel är det ett jättebra sätt att få den bästa reklam som finns: Redaktionellt utrymme. Textreklam, skulle man kunna kalla det med ett annat ord. Ur Aftonbladets synvinkel är det enkel och lite kul journalistik. Redaktionen får färdig statistik av bästa sort: Den berör vardagsekonomin för många (tänk på att kvällstidningarna har sina flesta läsare bland yngre män) och kan dessutom brytas ner på lokal nivå. Det enda redaktionen behöver göra är att skriva en lättsam text, hitta en klatchig rubrik och nog borde det gått att hitta lite bilder med variation.
     Varför är det så lätt? Ja, pizzaförmedlingen har ju redan statistiken. Det "svåra" var att komma på att den går att använda till marknadsföring. Och igen: Aftonbladet får i stort sett färdigt material.
   
Det är en win-win, på alla sätt. Utom för läsarna.

Den här sortens "statistik extra allt" säger ju egentligen ingenting. Så om nu Aftonbladet prompt ska köra pizzastatistik, vill jag istället se statistiken över vilka pizzerior som har kollektivavtal, vilka som bakar med ekologiska ingredienser och vilka som kör hem på biogas. Då vore det någon nytta med statistiken.
     Än värre är att det faktiskt handlar om textreklam. Som läsare vill jag kunna lita på min tidning, jag vill kunna lita på att redaktionen fattar egna självständiga beslut. Den här typen av texter undergräver det förtroendet.


Fotnot: Aftonbladet är inte ensam nyhetsredaktion om att publicera statistiken från pizzaförmedlingen. Och det är inget nytt fenomen – med hjälp av en enkel arkivsökning hittar jag exempel åtminstone fem år tillbaka.

Kort om inskränkningspopulism och statsskickets fundament

Den senaste veckan har debatten om yttrandefrihet och inskränkningar i Tryckfrihetsförordningen (TF) tagit ny fart med anledning av två saker:
     • Se&Hör har publicerat smygtagna bilder på en avklädd brittisk hertiginna.
     • Konstnären Elisabeth Ohlson Wallin har gjort ett fotomontage med kungaparet.
     Och så rusar inskränkningspopulisterna till, och kräver grundlagsändringar och förtalsrättegångar. Trots att TF och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) alldeles nyss varit föremål för en grundlig utredning, som kom fram till att några ändringar inte behövs. Och trots att svenska grundlagsskyddade medier (alltså med ansvarig utgivare) normalt sett inte publicerar smygtagna bilder på vare sig avklädda kungligheter eller andra.

"Inskränkningspopulister" är vad Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kallar dem som nu – återigen – vill inskränka den svenska tryck- och yttrandefriheten med hänvisning till övertramp som faktiskt inte sker i Sverige. I lördagens Medierna i P1 debatterade han yttrandefrihet kontra integritetsskydd med Mårten Schultz, professor i civilrätt. Lyssna, för det Thomas Mattsson säger är faktiskt viktigt!
     Jag tänker inte fördjupa mig i vare sig debatten eller i mina ståndpunkter den här gången. I korthet bara: Svensk press begår etiska övertramp, och de ska debatteras, precis som vi debatterar avklädda hertiginnor och fotomontage nu. Ännu icke begångna integritetskränkande övertramp finns det ingen anledning att försöka lagstifta mot. Det självsanerande systemet fungerar faktiskt.
     Läs gärna Thomas Mattssons blogg, och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin som skriver så här:

Yttrandefriheten är i den skandinaviska samhällsmodellen ett viktigare fundament än monarkin som statsskick.

Fotnot: Mårten Schultz bloggar här.

Fallet NA skaver – kan det bli för mycket transparens?

Transparens har seglat upp som den nya, heta normen inom journalistiken, den som alla bekänner sig till. Med transparens hoppas man bygga trovärdighet. Det gäller såväl enskilda journalister som medieföretag och redaktioner som journalistiken i sig.
     Redaktioner jobbar med transparensen framför allt genom olika öppenhets- och tydlighetsmarkörer, som att tidsstämpla alla artiklar, lyfta fram rättelser, länka flitigt till externa källor, föra en dialog med publiken, låta publiken kommentera artiklarna etc. Michael Karlsson, forskare vid Karlstads universitet som har undersökt just redaktionernas transparens, menar att den är en slags medielogisk konsekvens av medieutvecklingen. Delar av den journalistiska processen som tidigare varit dolda, som insamling och bearbetning av nyheter, har helt enkelt blivit synliga i och med nätnyheternas snabbhet, och transparens har blivit ett sätt att bygga trovärdighet.
     Mitt eget intresse för transparens som professionell norm och journalistiskt ideal hänger ihop med att transparens ofta diskuteras – såväl inom kåren och branschen som inom forskningen – som ett av de viktigaste skälen till en aktiv närvaro i sociala medier. Här blir den journalistiska processen ännu mer tydlig; journalister letar case och fakta, klagar på automatkaffe och stress, diskuterar uppföljningar och samarbeten, tipsar varann om källor som kan sammanfatta saker begripligt på 23 sekunder eller hur man spelar in mobilsamtal.
     Den som följer ett antal journalister via personliga bloggar, twitterflöden och facebooksidor lär sig en hel del om det journalistiska hantverket. Och då ökar också förtroendet för journalistiken som sådan.
     Den journalist som vet att utnyttja sin närvaro i sociala medier bygger snabbt ett personligt förtroendekapital (en viktig del i ett personligt varumärke). Den redaktion som vet att uppmuntra sina medarbetares närvaro i sociala medier bygger snabbt ett redaktionellt förtroendekapital (en viktig del i varumärkesbyggandet, Göteborgs-Postens arbete på området är ett tydligt och bra exempel).
     I sammanhanget ska också nämnas att även en och annan forskare och doktorand hoppas bygga långsiktig trovärdighet genom sitt transparenta bloggande (!).

Men kan det bli för mycket transparens? Frågan tål i alla fall att funderas på och resoneras kring.
     En klok krishanteringskonsult råder sina klienter att när skandalen är ett faktum och pressen börjat publicera, då lönar det sig inte att försöka dölja eller förklara bort. Lägg korten på bordet, och förekom gärna mediebevakningen genom att på eget initiativ själv presentera nya besvärande omständigheter om det finns sådana.
     Det är den ena sidan. Å andra sidan läser jag idag om tidningschefen på Nerikes Allehanda (NA), som uppenbarligen har kopierat delar av andras texter och presenterat som eget material i krönikor. Så får man inte göra, det är ett brott mot upphovsrättslagstiftningen och anses dessutom som ytterligt ohederligt inom journalistkåren.
     Efter det första avslöjandet (av P4 Örebro såvitt jag förstår) har NA själv tagit på sig rollen som nyhetsledande i flera artiklar (exempel här och här). Här är det inget tal om att försöka mörka eller förklara bort, istället presenterar redaktionen nya egna exempel på tidningschefen textstölder. Det köper jag, bättre att förekomma än att förekommas.
     Men den debatt som i skrivande stund (torsdag förmiddag) förs i kommentarsfälten till dessa artiklar är snudd på osmaklig. Törs redaktionen inte moderera av rädsla för att anklagas för att hålla sin chef och kollega bakom ryggen? Eller vad är det frågan om?

Jag är inte helt övertygad om att NA vinner i trovärdighet på transparensen i det här fallet. För samtidigt som redaktionen lägger alla korten på bordet visar man prov på vad många skulle beteckna som illojalitet mot en medarbetare och bristande arbetsgivaransvar, när grova omdömen om hennes person publiceras och står oemotsagda.
     Jag är heller inte helt övertygad om att det inte finns en genuseffekt i hanteringen – vi vet från tidigare mediedrev att kvinnor behandlas på ett annat sätt än män.

Det kanske är så att det faktiskt kan bli för mycket transparens.

Fotnot 1: Michael Karlsson om transparens: ‘Rituals of transparency. Evaluating online news outlets’ uses of transparency rituals in the United States, United Kingdom and Sweden’, i Journalism Studies 11(4): 235–245 (2010), samt 'The immediacy of online news, the visibility of journalistic processes and a restructuring of journalistic authority’, i Journalism 12(3): 279–295 (2012)

Fotnot 2: NA-händelserna beskrivs också i branschpress, se Journalisten, Medievärlden, Resumé och Dagens Media. Se länkarna som exempel på mina egna öppenhets- och tydlighetsmarkörer.

Jag hoppas att dagspressen hittar sätt att hålla kommentarsdebatten levande och läsvärd

2008 anställdes jag vid Dagspresskollegiet (då placerat vid JMG) för att göra en studie på dagstidningarnas användarskapade innehåll. I rapporten Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete, som baseras på en enkät till ansvariga på samtliga dagstidningar, kartlägger jag dels hur utbudet såg ut då – det ser sannerligen inte likadant ut idag – men också vad redaktionsledningarna tyckte var de stora poängerna med att låta läsarna kommentera och skicka in material.
     Kundlojalitet och stärkta band mellan produkt och publik, läsardialog och transparens, samt inte minst möjligheten att erbjuda ett unikt material – så kan man sammanfatta de strategiska besluten bakom satsningarna då. Men vid sidan av dessa mer kommersiella skäl framhöll många att det användarskapade innehållet var viktigt "för den lokala debattens skull" (48 procent svarade mycket viktigt, 38 procent ganska viktigt).

Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite tråkigt att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson nu stänger kommentarfunktionen. Men samtidigt förstår jag varför – samtalstonen var många gånger långt ifrån trevlig, och då var ändå de värsta inläggen bortrensade av moderatorerna.
     Samtidigt ser jag exempel på tidningar som "lyckats" med sina kommentarsfält, där artiklar och krönikor i de mest skilda ämnen får många kommentarer, där kommentarerna håller en trevlig ton och där den debatt som förs faktiskt tillför något och är trevlig att ta del av.
     Östersunds-Posten är ett sådant exempel. Jag vet naturligtvis inte säkert, men jag misstänker att det beror på att Jämtlandstidningarna alltid haft väldigt bra insändarsidor (och just det vet jag av egen erfarenhet, eftersom jag arbetade på LT mellan 1988 och 1994, och sedan på ÖP fram till 1999). En solklar slutsats av internationell forskning om läsarmedverkan och kommentsfält är att ett lyckat kommentarsfält kräver engagemang. Det hjälper inte att bara ge läsarna möjligheten, redaktionen måste moderera och själva delta.

Jag hoppas innerligt att Expressen – och alla andra dagstidningar som brottas med samma problem i kommentarsfälten – hittar vägar att fortsätta vara en plattform för det offentliga samtalet. Det finns ingen bättre plattform för detta än dagstidningen. Och artikelkommentarer är – enligt min uppfattning och vid sidan av möjligheten att uppdatera innehållet eftersom – nättidningarnas bästa unika egenskap.


Fotnot: För fem år sedan, när jag genomförde min undersökning, kunde jag dela in de olika tillgängliga typerna av användarskapat innehåll i tre nivåer – från ett baspaket med möjlighet att ladda upp bilder, svara på enkäter och kommentera artiklar till pluspaketet med chattar, läsarbloggar samt möjligheten att få blogginlägg länkade till de artiklar de kommenterar. Den enda skillnaden idag är att alla har allt.


Relaterade inlägg: Ett modigt beslut om artikelkommentarer (110829)

Ett uselt förslag om att inskränka meddelarfriheten

Det pågår en ganska spretig debatt om publicitetsregler, meddelarfrihet och integritetsskydd. På grund av den eller den, ofta uppmärksammade, publiceringen vill debattörerna antingen 1) göra publicitetsreglerna till lag eller 2) inskränka dagens grundlagstadgade meddelarfrihet, med syfte att 3) öka de enskilda individernas skydd mot de alltid hemska, stora och maktfullkomliga medierna.
     Senast ut i raden av alla som vill profilera sig med en åsikt i frågan är Claes Sandgren, professor i civilrätt, i ett inlägg på DN Debatt. Han tycker det är ett problem att en journalist som betalar en polis för ett tips teoretiskt sett kan dömas för mutbrott, samtidigt som polisen som tar emot pengarna går fri med hänvisning till grundlagens meddelarfrihet som garanterar anonymitet. Hans enkla lösning: Häv polisens generella meddelarskydd när det gäller förundersökningar. Då kan man på köpet komma åt de journalister som betalar tipspengar, och åtala dem för mutbrott.

Men en enkla lösning är inte alltid detsamma som en bra lösning. I det här fallet föreslår dessutom Sandgren en rent usel lösning.
     Om vi börjar med tipspengarna, eftersom Sandgren nu hakat upp sig på dem – varför är det ens ett problem? Om journalisten eller redaktionen normalt sett betalar för bra, nyhetsmässiga tips, så finns det väl ingen anledning att göra undantag för poliser? En petitess i sammanhanget, kan hända, men lika ska vara lika.
     Förslaget om inskränkningar i meddelarskyddet är betydligt allvarligare. Grundlagens meddelarfrihet och meddelarskydd finns där av en väldigt bra anledning: Rättssäkerhet. Också poliser måste ha rätten att läcka, även från sekretessbelagda förundersökningar. Alternativet skrämmer.
     Och om vi nu gör undantag för poliser och uppgifter i förundersökningar, varför sluta där? Det är väl onödigt att någon i offentlig tjänst ostraffat ska kunna läcka till medierna? Kan de inte prata med sin chef vid nästa utvecklingssamtal? Eller byta jobb till något mindre problematiskt?

Mediernas publicistiska överväganden grundas i de så kallade publicitetsreglerna, frivilliga branschöverenskommelser. En utgivare eller journalist kan inte dömas för brott mot publicitetsreglerna, men de flesta håller sig faktiskt för det mesta på mattan ändå. Om inte annat så av anständighetsskäl.
     Och det normala är faktiskt att poliser inte läcker från förundersökningar. Men ibland gör de det. Ibland gör de det av skäl som kan vara väldigt svåra att begripa, och ibland borde de hållit tyst. Om inte annat så av anständighetsskäl.

Men det är inte rimligt att ropa på inskränkningar i meddelarfriheten bara för att somliga missbrukar denna frihet. Alternativet är nämligen f-n så mycket sämre.
     Att det finns poliser som är omdömeslösa får vi helt enkelt leva med. Precis som vi måste acceptera att det finns inkompetenta jurister, och pensionärer som ställer kundvagnarna på tvärs i gången fram till mjölken.
     För om du tänker efter en gång till, Claes Sandgren: Vad är egentligen alternativet?

Befängt av Thomas Mattson om mediekritik

I mitt förra inlägg, om mediedrevet mot Håkan Juholt, gör jag något som Expressens chefredaktör Thomas Mattson inte tycker jag har rätt att göra:
     Jag uttrycker mediekritik.
    Och se det, det har man inte rätt att göra, vare sig man är "mediekritiker", bloggare, professor, Expressenläsare eller – som jag – doktorand i journalistik.

Jag tycker Thomas Mattssons inställning är märkvärdig. På många sätt. Så vitt jag kan förstå bygger han sitt resonemang på att alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna producerar, inte har en aning om de publiceringsbeslut som ligger bakom publiceringarna, eller alla de fakta som redaktionerna vet men som de inte publicerar av en eller annan anledning.
     Men det är just det som är min poäng: Alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna faktiskt publicerar, vi är ju utelämnade till just det som medierna faktiskt publicerar. Det är på de grunderna som vi ska bilda oss en uppfattning om rätt eller fel. Det förväntar sig redaktionerna att vi gör.
     Och då tycker jag också att vi har rätt att föra en mediekritisk debatt. Under pågående publicering. Med rätt att tycka precis vad vi vill, och med rätt att tvärbyta åsikt den dag medierna ger oss mer kött på benen.
     Precis som det är rätt att medierna ska kunna publicera under pågående händelseförlopp, och inte behöva vänta tills "allt är klart" och alla korten framplockade.

Att förneka mediekritiken något som helst värde är befängt. Det borde till och med Thomas Mattsson begripa.


Fotnot: Thomas Mattsson har uttryckt sin mediekritikkritiska inställning i flera blogginlägg, bland annat Om drev och vad vi snart får läsa (om den förväntade mediekritiken kring Juholtpubliceringarna), Bilder på löpsedelen [sic!] och så kallad mediekritik (om den så kallade NK-mannen) och Slarva inte med mediekritiken (om publiceringarna kring Ola Lindholm).


Relaterade inlägg: En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol (110528), Med risk för att jag upprepar mig: Vi måste prata om pressetiken! (110520).

Spåren finns kvar och förskräcker

Det har varit val i Danmark. Det har nog inte undgått någon att Danmark därmed får inte bara ett regeringsskifte utan också sin första kvinnliga statsminister.

Men hur berättar medierna om detta? Knappt en artikel eller inslag det första dygnet utan ett påklistrat epitet. Inte Helle Thorning-Schmidt, utan "Gucci-Helle". I såväl rubriker som i text. I såväl nyhetsrapportering som i kommentarer och analyser.
     Varför använder sig också svenska medier av detta påklistrade epitet? Inte kan det väl vara bara för att det handlar om en kvinna? Eller?

Till svenska mediers försvar ska sägas att etitetet numera tycks ha redigerats bort från åtminstone rubrikerna, även om det finns kvar i texterna på många ställen. Men spåren finns kvar, och förskräcker. Är det verkligen fortfarande så att nyhetsmedierna fortfarande – och nästan utan att tänka på det, som det verkar – rutinmässigt förminskar kvinnor?

Följande exempel är alla samlade idag (18 september). Googlar man "Gucci-Helle" får man Aftonbladet som första träff:

Till Aftonbladets försvar ska sägas att de numera ändrat rubriken, men de glömde att ändra namnet på sidan (automatgenererat efter ursprungsrubriken). Pinsamt:

Värst är nog ändå Brunchrapporten i SR:s P3, som tycker folk ska rösta om det ändå inte är Gucci som förlorar mest på epitetet, genom att förknippas med Thorning-Schmidt:

En intressant debatt som inte riktigt hinns med

Jag följer debatten om artikelkommentarer och känner att i den här debatten har jag så mycket att bidra med – inte bara mer eller mindre väl underbyggda åsikter eller hetsiga kommentarer, utan faktisk kunskap.
     Men jag hinner inte. Det är mycket som ska sorteras, flyttas, lämnas över när man byter arbetsplats. Även om jag i praktiken bara flyttar en våning ner nu när jag blir JMG-doktorand så ska den som tar min plats på SOM-institutet kunna fungera i sin nya roll från första förmiddag. Så jag har en del att stå i.

Istället fortsätter jag att följa debatten, och rekommenderar varmt andra att göra det också. SvD:s bloggstafett (första inlägget av Fredric Karén idag) läggs högt på läslistan, liksom branschtidningarna Journalisten och Medievärlden.
     Är man riktigt intresserad av hur de svenska dagstidningarna själva såg på artikelkommentarer för bara tre år sedan, kan man läsa min arbetsrapport: Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete.

Själv återkommer jag när jag har packat upp och installerat mig.

Ett modigt beslut om artikelkommentarer

Idag meddelar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att tidningen från och med nu börjar förhandsmoderera sina artikelkommentarer. (Läs Mattssons förklaring här.)

     Det är ett mycket modigt beslut, på många sätt. 

Hösten 2008 gjorde jag, på uppdrag av Dagspresskollegiet, en enkätundersökning till landets alla tidningsredaktioner och webbredaktioner/redaktörer, om deras syn på och användning av användarskapat innehåll. Slutsatsen var klar och tydlig: Redaktionsledningarna hoppas att olika typer av läsarmedverkan ska driva trafik till sajten och skapa en mer trogen publik – och att man därigenom lättare ska tjäna pengar också på nätet. 

     Artikelkommentarer hörde då (liksom idag) till det användarskapade "baspaketet". Bara några få tidningar lade ut modereringen på externa företag. (Du kan ladda ner arbetsrapporten här.) 

Det har hänt en hel del på de tre åren som gått sedan jag gjorde min studie. Artikelkommentarer har blivit näst intill en självklarhet. Och tidningarna tycks ha släppt alla ansatser till förhandsmoderering, och istället i stor utsträckning lita till ett angiverisystem.

     Debatten i artikelkommentarerna har urartat. På många håll, men inte på alla. 

     Och av alla vackra ord om dialog med läsarna och ökad transparens i journalistiken bidde det knappt en tumme. En journalist med "normal" arbetsbörda har helt enkelt inte tid att vare sig läsa eller kommentera kommentarer.

Det Expressen gör nu ser jag som ett försök till omstart. Det ökade trafikflöde som artikelkommentarerna säkerligen genererar stryps – åtminstone tillfälligt. Thomas Mattsson skriver i sin blogg om en rad vettiga och bra anledningar till att trots detta införa förhandsmoderering. Man måste helt enkelt höja nivån.

     Man ska komma ihåg att förhandsmoderering kostar. Dygnet runt ska det sitta personer och gå igenom allt, högt som lågt. Och när du förhandsmodererar faller kommentarerna dessutom under ansvarig utgivares ensamansvar. Det gäller att vara noga…

     Därför är det ett modigt beslut som Expressen nu fattat. Återstår att se vilken väg resten av branschen väljer att gå.

Fotnot: Branschtidningen Medievärlden och chefredaktören Axel Andén har haft flera artiklar om artikelkommentarer under de senaste veckorna. Och lördagens Medierna i P1 hade ett väldigt belysande exempel på när kommentarerna urartar. 

    

En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol

Publiceringarna kring kungen och kungahuset den senaste tiden gör det svårt att låta bli att kommentera. Åtminstone lite.
     Jag har ingen uppfattning om vad kungen har gjort eller inte gjort, eller vad han bör göra eller inte göra. Andra har uppfattningar om detta, så det räcker och blir över.

Aftonbladet.se lördag 28 maj 2011.

Jag skulle kunna ha uppfattningar om mediernas bevakning. Men jag avstår från det. Med undantag för en liten fråga:
     Varför har Aftonbladet bestämt sig för att tvinga kungen att abdikera?

Titta bara på dagens rubriker, kommentarer, analyser och bildval. Hur hovets krishantering granskas. Och inte minst jämförelserna med Haijbyaffären. Framingen är tydlig – i Aftonbladets dramaturgi kan det här bara sluta med att han abdikerar.
     En fälld kung måste ses som den ultimata trofén för en kvällstidning. Det smäller f-n så mycket högre än en chikanerad barnidol. Är det det det handlar om, egentligen?

Men kungahuset kan tillåta sig att strunta i både tillfälliga opinioner och mer stadiga trender. Det ligger liksom i sakens (alltså i statsskickets) natur.
     Förtroendet för kungahuset varit lågt – till och med lägre – förr, men också i modern tid har kungahuset visat en sällsynt förmåga att tiga still och rida ut stormarna. Och det behövs inte särskilt mycket för att återvinna förlorat förtroende. Titta bara på SOM-institutets siffror, där man kan följa förtroendet de senaste 15 åren.

Och jag bara undrar: Vad är poängen med att publicera det här?

Man måste faktiskt inte skriva om allt. Även om man är en lokal morgontidning. Och även om det på något plan kvalar in som en lokal nyhet. Man måste ändå inte skriva om allt.

De lokala morgontidningarnas i särklass största tillgång är de lokala nyheterna. Många gånger är de ensam leverantör av just den varan i sitt område – lokalradion har ofta större geografiska områden att bevaka, annonstidningarna har längre periodicitet, bloggare är inga tillförlitliga leverantörer.
     Det här vet naturligtvis de som styr de lokala morgontidningarna. Det här vet naturligtvis redaktionerna. Och därför är sällan en nyhet anses vara alltför lokal. Om det inte blir något i tidningen beror det istället på andra faktorer, som personal- eller utrymmesbrist.

Men när NSD skriver om en tjej i tonåren som fastnat i en gunga och fick klippas loss av räddningstjänsten så har man gått för långt. När man dessutom publicerar tre bilder på själva lossklippningen har man gått på tok för långt.
     Ja, det är lite småroligt med en tjej som fastnar i en gunga. Ja, tjejen själv skrattade åt saken. Ja, för räddningstjänsten måste det vara underbart att få slippa hantera våld, sjukdom och skador en stund.
     Men redaktionen måste försöka tänka ett steg längre. Hur kul är det för den här tjejen i morgon, eller nästa vecka? Och hur kul är det att dessutom få se sig själv som en liten lustig historia – med bild – i landets största nät- och kvällstidning?

Allvarligt, jag skrattar inte. Det borde inte redaktionen heller ha gjort. Ibland är det faktiskt mer vuxet att helt enkelt avstå.

Med risk för att jag upprepar mig: Vi måste prata om pressetiken!

Juristen och debattören Mårten Schulz visar prov på strukturerad klokskap i sin krönika idag i Dagens Nyheter.
     Egentligen handlar krönikan om mediernas frosserier i skandaler och snuskiga alternativt snaskiga detaljer:

Massorna sondmatas av sina medier, men det centrala, det egentligen självklara, glöms bort i glufsandet. Och det centrala är principerna.

Schultz tycker det är dags att bryta upp den dramaturgiska strukturen i detta skandalfrosseri, och levererar en kort lista i sex punkter för var och en som vill påminna sig om principerna:

1. Den misstänkta ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Hans integritet ska respekteras.

3. Anmälaren bör betraktas som trovärdig tills det finns en övertygande anledning att misstro henne.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända eller betydelsefulla personer står inte över lagen

6. Anklagelser om brott mot kända eller betydelsefulla personer måste tas på allvar och processen bör vara densamma som gäller för andra misstänkta.

Jag skäms inte ett dugg för att återpublicera Schultz lista. Det handlar nämligen om viktiga principer. Principer som inte bara landets ansvariga utgivare utan alla vi mediekonsumenter borde ha framför näsan nästa gång medierna bjuder till ett bord dukat med skandaler, snusk och snask.
     Och som sagt, här visar Mårten Schultz prov på strukturerad klokskap. Sådan kan man aldrig få för mycket av.
     Och för ordningens skull: Jag håller inte med Schultz när han propagerar för ett lagstiftat integritetsskydd.


Relaterade inlägg: Vem vill ha en ny lag mot kränkande journalistik (110515) Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt (110508) Redaktioner och journalister: Låt twittrandet följa spelreglerna (110507) Gräver man tillräckligt djupt hittar man alltid lite dynga – än sen? (110329) Måste vi veta vad han heter? (100909) Dagens ord: Författarjournalistik (100904) Räcker en dementi för att få en redaktion att backa? (101019)

Vem vill ha en ny lag mot kränkande journalistik?

Idag skriver tryckfrihetsexperten Nils Funcke i en debattartikel i Dagens Nyheter att Sverige inte behöver en ny lag mot kränkande journalistik.
     Jag kan bara instämma. Trots övertramp (publiceringarna kring Ola Lindholm den senaste tiden är ett tydligt exempel) sköter sig svenska medier alldeles utmärkt. Dessutom: Ingen är betjänt av att svenska utgivare tvingas oroa sig för "kränkningsåtal" vid sidan av tryckfrihetsmål. För vem avgör vad som är en kränkning? Det kan i rimlighetens namn bara den utpekade göra. Och då riskerar alla publiceringar att vara kränkande.
     Läs Nils Funckes artikel. Han är en klok man, och redovisar många goda argument för sitt ställningstagande.

I veckan har jag noterat att Aftonbladet hotar att flytta sin webb utomlands, om inte riksdagen ändrar den svenska lagstiftningen och tillåter annonser för utländska spelbolag. (Expressen vill också ha spelannonser, men har valt en lite mindre alarmistisk väg i opinionsskapandet.)
     Självklart ska frågan om att tillåta annonser för utländska spelbolag diskuteras. Självklart ska kvällstidningarna försöka skapa opinion för sin ståndpunkt. Men att flytta till London som chefredaktören Jan Helin hotar med?!?
     Det är faktiskt bara tomma ord. Ingenting annat än tomma ord.
     Varken Aftonbladet eller någon annan svensk tidning kommer någonsin att flytta vare sig webb eller annan publicering till Storbritannien. Tro mig.

Storbritanniens förtalslagar går långt, långt bortom vad vi i Sverige anser ens begripligt.
     Kom ihåg stämningen mot vetenskapsmannen och -journalisten Simon Singh, för att han lite försynt påpekat att homeopati inte baseras på vetenskap och kanske inte är lämpligt att använda på svårt sjuka barn. Eller alla dessa super injunctions för att skydda kända personers privatliv. Brittiska medier är, med rätta, upprörda och kräver reformer, så att ingen kan gömma sina smutsiga hemligheter bakom en super injunction (se till exempel London Evening Standard eller The Guardian).
     Dessa super injunctions sträcker sig numera också bortom traditionella medier; i veckan beslutade en high court att inkludera också sociala medier som Facebook och Twitter i föreläggandet. Skulle du alltså skvallertwittra till vännerna sent på kvällen om att "kändisen nn" hänger i baren på nattklubben si och så tillsammans med "inte hans fru", och denne nn begärt och fått en super injunction, begår du ett brott.

Vi har all anledning att värna vår svenska tryckfrihet och vårt medieetiska system. Det fungerar, trots allt.  Alternativen är skrämmande.


Relaterade inlägg: Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt (110508)

Det spelar ingen roll om det är sant eller inte: Drevet är osmakligt

Helgens nyhetsflöde har i stort sett handlat om en enda sak: Barnprogramledaren och chefredaktören Ola Lindholm kommer att åtalas för ringa narkotikabrott, efter att urinprov visat spår av kokainbruk. Ola Lindholm hade kokain i kroppen, skriver Expressen triumferande, och följer upp med rubriker som Ola Lindholm får fortsätta i Bris, Lindholm i TV – trots kokainavslöjandet, Ola Lindholm tvingas ta timeout från Kamratposten och så storsläggan Barnen diskuterar knarkavslöjandet.
     Expressen tycks inte se några som helst anledningar att dra i publicitetsbromsen. Tvärt om. "Ser ni, vi hade visst rätt!" är budskapet till resten av Mediesverige i allmänhet och till alla som kritiserade namnpubliceringen i samband med att Ola Lindholm misstänktes för narkotikabrott 12 april i synnerhet.
     Aftonbladets publicering känns något mer återhållsam (Ola Lindholm åtalas – misstänks för knarkbrott, Karriären kan vara slut – om han döms) även om tidningen i brist på kommentarer inte drar sig för att löpa på den bloggtext Ola Lindholm själv publicerat och som Aftonbladet återpublicerar, ord för ord. Också de större morgontidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan publicerar namn och bild, liksom många av landets andra nättidningar.
     Visst känns det som ett drev. Ett osmakligt sådant.

Jag försvarar inte bruk av narkotika. Inte alls. Är det så att en barnprogramledare tillika chefredaktör för en tidning som vänder sig till barn faktiskt använder narkotika tycker jag det är riktigt illa. Själv säger Ola Lindholm – i den blogg som citeras så flitigt idag – att han inte använt kokain. Fälls han i domstol tycker jag han ska förlora såväl jobb som uppdrag. Självklart. Barnidol och narkotikabruk är ingen bra kombination.
     Men det som pågår just nu saknar rimliga proportioner. Det är osmakligt.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har tidigare försvarat tvivelaktiga namn- och bildpubliceringar med att tidningen i efterhand visat sig ha rätt. Det duger inte. Varje enskilt publiceringsbeslut måste fattas av varje enskild redaktion och grunda sig på de uppgifter som finns tillgängliga där och då.
     Och även om redaktionen vet att de uppgifter man har är korrekta kan det finnas anledning att ändå inte publicera namn och bild. Det handlar om proportioner. Och om att man också måste väga in den så kallade publicitetsskada en enskild person kan utsättas för vid namnpublicering – oavsett om hon är skyldig eller inte. Läs gärna mer om hur redaktörerna förväntas resonera kring sina publicistiska beslut i de etiska reglerna för press, radio och TV.
     Är ett ringa narkotikabrott verkligen värt så många löpsedlar, så många insinuanta rubriker?
     Jag tycker inte det. Det här drevet är osmakligt.


Uppdatering 9 maj: Expressens chefredaktör Thomas Mattsson svarar på kritiken i en egen bloggpost samt i en intervju i Dagens Media. Läsvärd är också Aftonbladets kolumnist Ronnie Sandahl, som vänder på perspektiven – hur  uppfattar barnen drevet? – i Ett enda snedsteg – och du är körd.

Redaktioner och journalister: Låt twittrandet följa spelreglerna!

Hur många nyhetsredaktioner följer du på Twitter? Hur många journalister som twittrar i sin yrkesroll följer du?
     Är du som jag är svaret i alla fall några stycken. Och så får du en lagom dos med förhandstips, efterlysningar, oskyldigt skvaller och rent ointressant nonsens. Blandat med verklig dialog –  redaktörer som faktiskt svarar på frågor från sina läsare och tittare, ansvariga utgivare som diskuterar etiska överväganden och publiceringsbeslut, strategigrupper som testar nya format.

Nu har många enskilda journalister börjat fundera över de juridiska aspekterna på sitt twittrande (och deltagande i andra sociala medier också, för den delen). I alla fall den delen av twittrandet som inte är privat, utan som sker som en del i jobbet, i yrkesrollen. För när en journalist skriver i tidningen eller på webben – eller säger saker i radio eller TV – är hon skyddad av TF respektive YGL. Grundlagen lägger det juridiska ansvaret på ansvarig utgivare, inte på den enskilda journalisten. Hur många skulle våga vara journalister om det inte var så?
     Men i twittrandet finns det ingen ansvarig utgivare.
     Det är inte säkert att detta kommer att innebära ett problem. Det beror lite på hur journalisters användning av Twitter utvecklar sig.

De redaktioner som har konto på Twitter borde fundera ett varv extra, så att inte uppgifter slinker igenom i twitterflödet som aldrig skulle publicerats på ordinarie plattform.
     Brittiska oberoende Press Complaints Commission (ungefär – med betoning på ungefär – motsvarande vår Pressens Opinionsnämnd) ser åtminstone vissa redaktioners twitterflöden som en del av den redaktionella produkten och vill därför att publicitetsreglerna ska gälla även där.
     I Sverige skulle det betyda att redaktioner och journalister som twittrar förbinder sig att följa Spelregler för press, radio och TV, och att enskilda kan vända sig till PO/PON respektive Myndigheten för radio och TV med klagomål på förtal eller felaktigheter i ett twitterflöde.
  
Varför inte förekomma kraven på reglering? För jag är övertygad om att förr eller senare kommer det sådana krav. Därför uppmanar jag svenska redaktioner och journalister: Lägg en länk till spelreglerna i twitterprofilen! Se till att följa dem också, så slipper enskilda journalister vara oroliga över ett än så länge bristande juridiskt skydd.