Några tankar om våra nyhetsmedier så här dagen efter

Det har gått ett dygn efter attentatet i Stockholm. Vi vet fortfarande inte svaret på frågorna vem eller vilka och varför. Men vi vet att mitt i allt det hemska gjorde polis och räddningstjänster ett fantastiskt jobb. Och vi vet att folk ställde upp och hjälpte varandra på ett sätt som gör mig alldeles hjärtevarm.
     Jag följde händelseutvecklingen på håll och främst med hjälp av Twitter (jag är privilegierad – bara någon minut efter att fordonet körts in i Åhléns entré hade jag säkra uppgifter från källor jag litar på om vad som hänt och att situationen var mycket allvarlig). Jag gjorde också nedslag på nyhetsmediernas sajter för att ta del av den löpande rapporteringen.
     Det är mot den bakgrunden som följande tankar och iakttagelser ska läsas. Som ett försök att fortfarande nära i tid men ändå lite på håll försöka resonera lite övergripande.
     Många är idag kritiska till nyhetsmediernas löpande rapportering om händelseutvecklingen igår, och det är de mest uppenbara misstagen och etiska övertrampen som kommer att fasta i minnet. Själv tycker jag att nyhetsmedierna gjorde ett i huvudsak väldigt bra jobb, trots misstagen. Följande ska alltså inte läsas som mediekritik.

Förtroende

Det pratas numera mycket om ett minskat förtroende för våra nyhetsmedier. Det är inte helt sant. Från undersökningar som gjordes för SVT strax efter attackerna i Paris och Bryssel vet vi att när vi får veta att något allvarligt har hänt (till exempel lyssnar många på radio dagtid) så vänder vi oss till de stora nyhetsredaktionerna för mer information: Aftonbladet, SVT, SR och TV4 Nyheterna (vilken källa beror mycket på vilken tid på dagen det är). Ingenting tyder på att det skulle varit på annat sätt igår. Dessutom tycks DN och SvD haft stor betydelse för vår kunskapsinhämtning under gårdagen. När det är allvar väljer vi alltså traditionella nyhetsmedier. 

Läs också Bengt Johansson: Bra och dåliga saker i rapporteringen om attentatet i Stockholm

Liverapportering

De större nyhetsredaktionerna började livesända eller liverapportera nästan omgående. Vid en händelse som den igår tycker jag det är befogat. Men liveformatet med dess alldeles egna medielogik medför vissa konsekvenser – när en redaktion ska rapportera kontinuerligt krävs ett konstant flöde av nytt innehåll – och många redaktioner snubblade rejält under gårdagen.
     Ögonvittnen intervjuades, också i direktsändning,  bara en kort stund efter händelserna. Det handlar alltså om människor i chock. Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Ett konstant tryck att leverera nytt innehåll ger också större risk att sprida felaktiga uppgifter. Tiden att kontrollera källor och uppgifter minskar eller försvinner helt, och många redaktioner korshänvisar till varandra i en slags ond cirkel. Jag såg mycket sådant, till exempel uppgifter om skottlossningar (vilket vi vet inte är sant),  i gårdagens rapportering.
     Journalistiken vill så gärna leverera en komplett story – det är ju som det som är journalistikens kärna. I en liverapportering ökar risken att man fyller i de hål som fattas med rena spekulationer och falska orsakssamband, eftersom narrativet inte rymmer ett ”vet ej”. Också detta såg jag alltför mycket av under gårdagen.
     Sammanfattningsvis tror jag redaktionerna måste se till att skapa sådana rutiner vid liverapportering att risken att göra den här typen av misstag minimeras. Nyhetsmedierna saknar tillräckliga rutiner för liverapportering i kris. 

Läs också Kjell Häglund: Hur bör tv live-sända ett terrordåd? Vad har SVT att lära sig av SR?

Nya rutiner på redaktionerna

Utifrån de nyhetsrapporteringar jag tog del av under gårdagen tycker jag ändå att nyhetsmedierna har blivit mycket bättre på många sätt: Betalväggar revs i stort sett omedelbart. Många redaktioner publicerade särskilda ”det här vet vi säkert just nu”-texter (jättebra för snabb uppdatering). Många redaktioner var noga med att tala om vilka uppgifter som inte var bekräftade. Många publicerade också på engelska.
     Många nyhetsredaktioner utnyttjade också sina konton i sociala medier för löpande nyhetsrapportering, alltså inte bara för att länka till innehåll som publicerats på egna sajten. I en krissituation är detta ett sätt bra att utnyttja den positiva kraften i delningslogiken.
     En sak som är mindre bra är att många också publicerade bilder på omkomna och skadade. Igen: Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Mitt övervägande intryck är ändå att nyhetsmedierna lär sig av tidigare misstag.

Läs också Nick Näslund (Mediemänniskan): 7 saker medierna lärt sig av live-vågen

De ”nya” journalisterna

Till sist några ord till de journalister som byggt en egen parallell plattform i sociala medier (främst Facebook och/eller Twitter) med tiotusentals följare och som igår utnyttjade detta mest till att dela osorterade länkar och leverera egna löpande – spekulativa – kommentarer:
     Jag önskar att ni (och andra journalister med många följare i sociala medier) tar ett extra ansvar för journalistiken sådana här gånger. Inga spekulationer. Inga överdrifter. Inga länkningar till tveksamma källor. Och istället använder era stora privata nätverk (och er trovärdighet) till att dela nyhetssammanfattningar och -översikter samt länkar till samhällsviktig information (som från krisinformation.se, eller kris- och anhörignummer). Tro mig, sådana här gånger vinner det egna personliga varumärket mer på att försöka vara lite större. 

Läs också Aske Kammer: Terrorisme i realtid. 22. juli 2011 i danske og norske netaviser

”Facebook måste bli vuxet”

Idag pratar jag om Facebooks (eventuella) ansvar som publicist i Kulturnytt i Sveriges Radio.
     Intervjun gjordes strax efter protesterna nyligen mot Facebooks beslut av först avpublicera den historiska bilden på ”napalmflickan” från Vietnamkriget, för att sedan – efter massiv kritik – låta publicera den igen. Men Kulturnytts serie av inslag om Facebook (detta är del två av tre) handlar om något egentligen mycket viktigare: om hur vi alla ska förhålla oss till att Facebook idag spelar så stor roll för vilka nyheter vi tar del av.
     Andra medverkande i inslaget är chefredaktörerna Thomas Mattsson, Expressen, Helle Klein, Dagens Arbete.

Lyssna på Kulturnytt: Krav på öppnare Facebook (eller läs artikeln).

Aktuell medieforskning i färsk antologi

Självklar läsning för alla som är intresserade av medier och journalistik. 

Nu har Medieutredningen presenterat sin forskningsantologi. Statliga utredningar låter kanske som något väldigt tråkigt, men det är fel. Här finns den allra senaste forskningen samlad i en enda volym, gratis att ladda ner – kan det bli bättre? (Ja, man kan ju ha haft turen att lägga beslag på ett fysiskt exemplar, och det är faktiskt lite bättre. Jag hittade mitt ex i Medieutredningens monter på MEG.)
     Människorna, medierna & marknaden (redaktör Oscar Westlund) är drygt 500 sidor tjock. De fem delarna ger en bra överblick över dagens medielandskap, digitalisering, journalistikens nya villkor samt medieanvändning. Rekommenderas!
     Den som vill ha mer kunskap än vad som ryms i antologin kan till exempel söka JMG:s utbildning i medie- och kommunikationsvetenskap, sista ansökningsdag är 15 april.

Trött på svenska mediepoddar? Lyssna på en norsk!

Det finns gott om svenska mediepoddar, och du som läser den här bloggen har säkert redan en eller flera favoriter. Men jag skulle vilja tipsa om två norska – om inte annat så för att få ett lite annat perspektiv och få lite andra röster i örat. Och tro mig, det går att förstå vad de säger!

MediaPuls görs av Marius Karlsen och Hans-Petter Nygård-Hansen. De pratar om trender i såväl norsk som internationell mediebransch. Avsnitten är ungefär 45 minuter långa.

NRK Betas podcast är inte lika branschfokuserad, utan mer inriktad mot teknologi och nya medier. Lyssna gärna på #5 om hur NRK arbetade med sociala medier under och efter attackerna i Paris. Avsnitten är ungefär 25 minuter långa.

EU-valet på Twitter: Journalistföljareffekten uteblev

Igår publicerade Dagens Samhälle en debattartikel jag skrivit tillsammans med min JMG-kollega Marie Grusell och Hampus Brynolf, senior rådgivare och strategisk chef på Intellecta Corporate: Onödigt för politiker jaga journalister på Twitter.
     Hampus Brynolf har fördjupat siffrorna ytterligare i ett inlägg på Intellectabloggen: Journalister och de sociala medierna. Själv tänker jag här fördjupa diskussionen om journalistiken.

Det är många som rent instinktivt skulle säga att det såklart ”lönar sig” att ha en massa journalister som följer en på Twitter. Och att journalister skulle ha svårt att hålla isär sina dubbla roller som dels en person som är aktiv på Twitter och följer en del politiker men kanske inte andra, och som dels en objektiv och granskande journalist.
     Enligt det här sättet att resonera skulle många journalistföljare resultera i mer mediebevakning. Och ju fler journalistföljare på Twitter, desto mer mediegenomslag.
     Vår undersökning visar att det inte är så – det finns helt enkelt inget samband mellan antalet journalistföljare på Twitter och hur stor medieexponeringen blir.
     Enligt den svenska journalistundersökningen som genomförs vid JMG, senast 2011/2012, anser svenska journalister att det viktigaste kriteriet för att en händelse ska bli en nyhet är att den intresserar många människor. Samtidigt ser sig en växande majoritet av alla journalister som granskare av samhällets makthavare som ska förklara händelser enkelt och objektivt förmedla information, samtidigt som de låter olika opinioner komma fram.
     Min egen forskning visar att även de mest aktiva journalisttwittrarna håller fast vid de traditionella professionella yrkesidealen.

Vår studie visar att eventuella vänskapsband på Twitter fick inte genomslag i medierapporteringen i årets EU-valrörelse. Istället är det traditionella nyhetskriterier som gäller, vilket syns ganska tydligt i siffrorna över mediebevakning. SD:s valrörelse, till exempel, präglades av motdemonstrationer och protester vilket har ett högt traditionellt nyhetsvärde och också resulterade i en hög medieexponering.
     Samtidigt fick redan väl kända toppkandidater, som Marit Paulsen, Marita Ulvskog och nykomlingen Lars Adaktusson, en hög medieexponering enligt ett tydligt mönster: Mest bevakning fick partiledarna och partiernas förstanamn. Med undantag för Junilistan, som fick relativt lite medieexponering veckorna före valet och vars kandidater följs av jämförelsevis få journalister.
     När vi jämför antalet journalistföljare som följer EU-kandidaterna toppar Fredrick Federley (C) som följs av 708 journalister. Under den undersökta perioden, från partiledardebatten i SVT:s Agenda till dagen före valdagen, nämns Federley i 144 medietexter eller -inslag, vilket ger honom en 13:e plats i listan över mesta medieexponering. Dem som toppar listan över mesta genomslag är Marita Ulvskog (S) med 810 träffar, hon följs av ungefär hälften så många journalister som Federley. Marit Paulsen (FP) som inte finns på Twitter får 720 träffar.
      Resultatet av vår studie är nedslående för alla som hoppas och tror på en journalistföljareffekt, men å andra sidan positivt för alla journalister och redaktörer som värnar de professionella idealen och för alla vi som tycker att den journalistik som bedrivs i Sverige idag i grunden är väldigt bra.
    

Kommentar: * Placering på listan över mesta mediegenomslag inom parentes.

Så här har vi gjort undersökningen: I ett första steg har vi räknat hur många journalister som följer partiledarna och partiernas tre förstanamn på EU-vallistorna på Twitter. Till gruppen journalister har vi räknat personer som beskriver sig själva som ”journalist” eller ”reporter” på sitt Twitterkonto. Därefter har vi sökt på partiledarna och varje kandidat i Retrievers Mediearkivet enligt principen [förnamn efternamn AND eu] under perioden 4 maj (dagen för partiledardebatten i SVT:s Agenda) och lördag 24 maj (dagen före valdagen). Genomslaget har bedömts utifrån antalet träffar i svensk press (storstadspress, prioriterad landsortspress, landsortspress, stadsdelspress samt nyhetsbyråer) och radio/tv.

Twitters alla nivåer och de vertikala förflyttningarna

Idag diskuterar Twitter användningen av Twitter. Idag presenterar nämligen Intellecta sin Twittercensus 2014, alltså en kartläggning av svenska Twitter: Hur många konton, hur många av dessa är aktiva, hur ser ökningen ut, hur grupperar sig Twitteranvändarna i så kallade kluster? Mest publikfriande är den karta som också presenteras, där alla Twitteranvändare kan söka på sitt eget användarnamn och hitta sig själv och sin plats i vad som tidigare år sett ut som en gigantisk regnbågsfärgad brännmanet.
     Jag ser verkligen fram mot att få grotta ner mig i Twittercensus senare idag. Fram tills dess tänkte jag förbereda mig (och er) genom att fundera lite kring vad Twitter egentligen är, och hur vi kan se på Twitter. För det finns lika många olika Twitter som det finns användare. Så jag tänker diskutera Twitter utifrån horisontella nivåer och vertikala skikt. Utan en enda graf. Häng med nu!

* * *

I början bestod Twitter mest bara av det som vi idag kan beskriva som en mellannivå, kommunikation i form av korta meddelanden från en användare till en avgränsad och definierad skara följare. Som det här exemplet (hämtat från mitt eget flöde idag):




Det är i praktiken bara mina egna följare som ser den här statusen. Jag har hur som helst inte tänkt mig någon annan publik än just mina egna följare. Och det är så den här ursprungliga mellannivån fungerar: Mer eller mindre intressanta meddelanden från en avsändare till en i de flesta fallen tämligen begränsad publik.
     Att det i praktiken bara är mina egna följare som ser statusen betyder inte att jag har kontroll över vilka som ser statusen. Till skillnad från många andra sociala nätverk kan folk följa mig utan att jag behöver godkänna det (eftersom jag inte har ett låst konto), och jag behöver inte följa tillbaka. Man behöver dock inte följa en person för att se vad den personen skriver, eftersom allt i praktiken är offentligt.
     De som har fördomar om Twitter att det bara består av en massa meningslöst trams och vare sig interaktion eller dialog grundar sin uppfattning i huvudsak på kunskap om den här nivån. Och så här var också stora delar av Twitter för inte alls så länge sedan, och så här är det fortfarande på Twitter. Men Twitter har utvecklats.

Till att börja med har Twitter fått en makronivå. Genom att lägga till en så kallad hashtag med hjälp av tecknet # följt av ett ämnesord visar man att meddelandet inte bara är tänkt för de egna följarna, utan att det ingår i en större diskussion kring en händelse eller ett event.
     I all sin enkelhet är hashtaggen en oerhört smart uppfinning. Idag presenteras ju Twittercensus 2014, och genom att lägga till hashtaggen #twittercensus bidrar jag med mitt inlägg till en större diskussion kring Twitteranvändningen i Sverige.
     Hashtaggar gör det alltså lätt att följa diskussioner man är intresserad av, eller att samla till exempel allt som twittras under en konferens så att det blir lätt att följa och diskutera presentationer och annat med varandra. Från början var hashtaggen en användaruppfinning, men den är numera accepterad som en del av plattformen.
     Och visst, det diskuteras meningslöst trams också på den hashtaggade makronivån. Men också oerhört massa spännande om man bara bryr sig om att leta reda på sådant man är intresserad av. Och i praktiken kan vem som helst lägga sig i de diskussionerna och bidra med innehåll genom att använda en hashtag.

En tredje nivå är mikronivån, som också den i praktiken är uppfunnen av användarna själva. Genom att lägga till tecknet @ följt av ett användarnamn signalerar man att det här meddelandet i första hand är tänkt till en eller flera enskilda individer.
     Bruket av mentions gör det möjligt att föra samtal på Twitter. Med personer man känner och kanske behöver komma överens om en fika med, eller personer man kanske aldrig mött men som man kan diskutera gemensamma intressen med (som i exemplet ovan).
     Somliga individer använder mentions för att försöka lära känna andra. Andra använder mentions ungefär som hashtags, framför allt när det handlar om kändisar. Det finns också individer som använder mentions för att sprida hat och hot.
     Om ett meddelande inleds med ett mention är det i praktiken bara den som nämns och de gemensamma följarna som ser meddelandet i sitt eget flöde. Det betyder dock inte att meddelandet inte går att se för vem som helst. Den som tittar på avsändarens alla tweets ser det, och det kan dyka upp i sökningar.

Tre horisontella nivåer – eller kanske fyra. För jag vill nog påstå att Twitter också är all användardata som hela tiden genereras, och som samlas in och används på olika sätt.
     De olika nivåerna är inte avgränsade, utan går in i varandra. De allra flesta Twitteranvändarna rör sig på alla nivåer samtidigt, som jag i exemplen ovan. Det är också enkelt att förflytta ett meddelande från en nivå till en annan, till exempel genom att lägga till en hashtag i ett mention eller tvärtom.

Precis som ett meddelande kan förflyttas horisontellt kan de förflyttas vertikalt, från en tänkt grupp mottagare till en annan. En diskussion som börjar med hashtaggen #jmgbg (allt som rör JMG vid Göteborgs universitet) kan få en ny och större publik om någon lägger till hashtaggen #journalistik.
     På motsvarande sätt kan man göra på mikronivån. Genom att inte sätta mentionet först i meddelandet kan man se till att i alla fall hela det egna flödet kan se vad som skrivs (enklast görs detta genom att inleda med en punkt .@).
     Det allra enklaste sättet att förflytta ett meddelande vertikalt är att retweeta det, alltså att flytta det från att vara synligt i första hand för en enskild användares följare till att bli synligt för en ny avsändares följare. Många retweets innebär alltså ökad synlighet. Lägg till ett mention eller en hashtag så blir förflyttningen snett uppåt eller nedåt.

Ett vanligt fel är att diskutera Twitter utifrån tron att Twitter är precis som det egna Twitter, och att alla andra använder Twitter precis på samma sätt som man själv. Men det går inte att generalisera på det viset. Twitter är många olika saker, och användarna rör sig på många olika nivåer samtidigt.
     Den teoretiska modellen ovan är hämtad från Twitter and Society, redigerad av Katrin Weller, Axel Bruns, Jean Burgess, Marja Mahrt och Cornelius Puschmann. Boken är utgiven 2013 av Peter Lang. Kapitlet Structural Layers of Communication on Twitter är författat av Axel Bruns och Hallvard Moe. Boken har eget Twitterkonto och en egen hashtag, #twitsocbook.

MEG börjar hitta sin form och sin publik

Lokaltidningarna MittI hade en av de mest välbesökta montrarna.

I veckan var det dags för årets MEG, Mediedagarna i Göteborg. Jag var där, lyssnade på en hel del seminarier, gick runt bland utställarna och samlade intryck. Årets program kändes betydligt mer relevant och intressant än fjolårets. Mitt intryck är också att mässan börjar hitta sin form – och sin publik.
     Jag hade tänkt försöka twittra flitigt från de seminarier jag lyssnade på. Det blev inte riktigt så, utan jag lyssnade mest. Jag antecknade också flitigt för att kunna referera från en del av seminarierna, men konstaterade ganska snart att andra gjorde det mycket snabbare och bättre – utan att jag behövde anstränga mig det minsta.
     Istället bjuder jag på en samling länkar till de material från mässan:

• Medierna i P1 spelade in veckans program under mässan, och bjuder dessutom på extramaterial:  en intervju med Mittmedias Thomas Peterssohn om digitaliseringen av dagstidningar samt en debatt om textreklam mellan Aftonbladets Jan Helin och Expressens Thomas Mattsson. 
• Sveriges Radio spelade in två seminarier: om lokaljournalistiken under supervalåret 2014 och ett samtal mellan vd:n Cilla Benkö och Expressens Thomas Mattsson om det mobila slagfältet.
• Jan Helin och Thomas Mattsson spelade in veckans avsnitt (nr 47) av podden Mattssonhelin på mässan. 
• Bloggen Mediemänniskan var så flitig med seminariebloggandet att jag blir smått avundsjuk. Läs mer om mediechefer, gratistidningar mot mobilsajter, public service som komplement till lokaltidningarna, lokala nyheter i mobilen, linjär-tv-fiering,  samt JMG:s gästlärare David Crouchs keynote om misstänksamheten mot medierna. Bakom Mediemänniskan döljer sig radiojournalisten Nick Näslund, som dessutom hann med en lång pratstund med mig om journalistikforskning och journalistikbloggande. 
• Utkiksbloggen och Robert Rosén valde att istället skriva ett sammanfattande inlägg varje dag. Torsdagen sammanfattas med orden chefsrollen, mobilexplosionen och Iron Maiden, fredagen med förbudsiver och provokatörer. 
• Arrangörerna har gjort en egen sammanställning av vilka seminarier och samtal som sändes och/eller bandades. Det ser ut att löna sig att ha lite koll på tablån för SVT Forum under våren.

Nu har Jönköpings-Posten äntligen blivit med nättidning!

Det tog visserligen dryga året längre tid än vad som var tänkt när beslutet väl fattats – i april 2011 lovade man nättidning senast i början av 2012. Men från och med idag finns också Jönköpings-Posten på nätet, på riktigt.
     Välkommen till framtiden! hälsar redaktionschefen Mats Ottosson i sin krönika vilket har renderat en hel del roade kommentarer i sociala medier eftersom JP i praktiken är en av de sista tidningarna att ta steget ut på webben. Men bättre sent än aldrig.

Lite väl tillbakahållen design, skulle jag säga om premiärlayouten. Klokt tänkt med en betalningslösning på plats redan från början, är en annan reflektion. Och framför allt tänker jag att det blir ett lyft för läsarna – är de som folk är mest tar många av dem redan del av nyheter på nätet/i mobilen, och de har vant sig vid att gå till nätet/mobilen för snabba uppdateringar. Nu kommer de att kunna läsa sina lokala nyheter där också.


Relaterade inlägg: En bastion faller – Jönköpings-Posten blir snart med riktig nättidning (110403)

Kort om inskränkningspopulism och statsskickets fundament

Den senaste veckan har debatten om yttrandefrihet och inskränkningar i Tryckfrihetsförordningen (TF) tagit ny fart med anledning av två saker:
     • Se&Hör har publicerat smygtagna bilder på en avklädd brittisk hertiginna.
     • Konstnären Elisabeth Ohlson Wallin har gjort ett fotomontage med kungaparet.
     Och så rusar inskränkningspopulisterna till, och kräver grundlagsändringar och förtalsrättegångar. Trots att TF och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) alldeles nyss varit föremål för en grundlig utredning, som kom fram till att några ändringar inte behövs. Och trots att svenska grundlagsskyddade medier (alltså med ansvarig utgivare) normalt sett inte publicerar smygtagna bilder på vare sig avklädda kungligheter eller andra.

"Inskränkningspopulister" är vad Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kallar dem som nu – återigen – vill inskränka den svenska tryck- och yttrandefriheten med hänvisning till övertramp som faktiskt inte sker i Sverige. I lördagens Medierna i P1 debatterade han yttrandefrihet kontra integritetsskydd med Mårten Schultz, professor i civilrätt. Lyssna, för det Thomas Mattsson säger är faktiskt viktigt!
     Jag tänker inte fördjupa mig i vare sig debatten eller i mina ståndpunkter den här gången. I korthet bara: Svensk press begår etiska övertramp, och de ska debatteras, precis som vi debatterar avklädda hertiginnor och fotomontage nu. Ännu icke begångna integritetskränkande övertramp finns det ingen anledning att försöka lagstifta mot. Det självsanerande systemet fungerar faktiskt.
     Läs gärna Thomas Mattssons blogg, och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin som skriver så här:

Yttrandefriheten är i den skandinaviska samhällsmodellen ett viktigare fundament än monarkin som statsskick.

Fotnot: Mårten Schultz bloggar här.

14 + 1 poddar om journalistik och medier

Man ska väl inte påstå att det direkt kryllar av podradio om journalistik eller om medier. Men det finns en hel del – faktiskt så pass många att min pendlarvecka inte räcker till för att lyssna på allt, eftersom jag vill försöka lyssna till lite annat också.
     Själv skiljer jag mellan två typer av poddar, och jag vet egentligen inte hur vetenskapliga mina definitioner är, men i alla fall: Dels podcasts, program som är producerade "direkt" för nedladdningslyssnarna, och dels podradio, "vanliga" radioprogram producerade för just radio men som också finns att ladda ner till valfri spelare att lyssna på i efterhand.

I avdelningen podcasts lyssnar jag gärna till: 

• Frilansjournalisten Axel Kronholms #journopodd är en relativt nystartad; tre avsnitt har han hunnit med. Jag uppskattar samtalstonen – här är det yrkesmänniskor som pratar initierat med varandra. (iTunes)
• Magnus Bergslunds #försnack handlar inte bara om medier, men bland samtalsgästerna hittills finns flera journalister – nu senast Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. (iTunes)
• #mediespanarna görs av Jesper Enbom och Erik Lindenius vid Umeå universitet. Aktuella mediehändelser varvat med en god portion medievetenskap. (iTunes)
• Brittiska #jpod, en del av Editors's blog på sajten journalism.co.uk, är en riktig guldgruva. Här finns handfasta journalisttips, intervjuer med forskare med mera. (iTunes)
• Studenterna vid Annenberg School for Communication, University of Pennsylvania, gör – eller rättare sagt: kommer att göra – #3620. Kan bli spännande. (iTunes)
• Sveriges Radios Journalistik 3.0 – Medieormen bjuder inte på någon regelbundenhet, men desto roligare när det väl kommer en pod. Till exempel flera intressanta seminarier från Almedalen. (iTunes)
• .SE-podcasten om nätet. (iTunes)

I avdelningen podradio lyssnar jag gärna till:

• SR P1 Medierna – missar jag aldrig (iTunes)
• SR P1 Publicerat (iTunes)
• NRK P2 Kurer – om du förstår norska (iTunes)
• DR P1 Mennesker og medier – om du fixar danska (iTunes)
• WNYC On the Media – amerikansk public service (iTunes)
• BBC4 The Media Show (iTunes)
• The Guardian Media Talk (iTunes)

Det finns ett program till som jag gärna rekommenderar alla journalister att lyssna på, även om det faktiskt inte handlar om vare sig journalistik eller medier. Istället handlar det om statistik, och hur lätt det är att gå vilse i siffrorna om man inte har en aning om hur statistiken fungerar. Lärorikt, underhållande, och ofta riktigt stor humor! Programledare är Financial Times-journalisten och författaren Tim Harford.

• BBC Radio 4 More or Less (iTunes)

Nypublicerade SOM-rapporten redan på nätet

Ifjol fick SOM-institutet en del negativ kritik i sociala medier (jag har semester, och tycker att jag kan kosta på mig en del svepande formuleringar) för att vi inte gjorde fjolårets bok Lycksalighetens ö tillgänglig på nätet direkt i anslutning till publicering och presentation. Ifjol gjorde vi som vi alltid gjort – de som ville läsa fick beställa (och betala för) pappersboken; pdf-versionen lades på nätet inte med ett års fördröjning, som tidigare, utan efter ett halvår. (Och ja, jag skriver vi eftersom jag just nu är tjänstledig från min tjänst som koordinator på SOM-institutet. Ifjol vid den här tiden var jag däremot inte tjänstledig, och hade bland annat som uppgift att försöka förklara logiken i pdf-fördröjningen.)
     Men precis som medielandskapet förändras så förändras rutinerna för SOM-institutets publiceringar.
     Igår presenterades den senaste boken vid en pressträff. Och redan idag släpper SOM-institutet pdf:erna. Det känns bara logiskt. Alla som vill ta del av de senaste siffrorna på svenskarnas opinioner, attityder och medievanor – men som inte vill belasta bokhyllan med ytterligare en titel – kan med andra ord ladda ner antingen hela I framtidens skugga, eller också bara de kapitel de är intresserade av redan idag.

Själv noterar jag – som vanligt – spännande saker i några av de kapitel som handlar om våra medievanor:

• Trots allt tal om att nyhetskonsumtionen minskar är det faktiskt bara sex procent som inte tar del av nyheter i någon av de traditionella medierna, alltså riks-tv, Ekot eller pappersmorgontidning. Om detta skriver Adam Shehata och Ingela Wadbring i kapitlet Allt fler står utanför nyhetsvärlden. 
• Att det finns gratistidningar har större positiv inverkan när det gäller regelbunden dagspressläsning än presstödet. Och om det finns flera tidningar på en ort är läsningen högre än om det bara finns en – det verkar faktiskt ha betydelse att det finns ett reellt val. Läs mer i Presstödet och tidningsläsningen av Ingela Wadbring.
• Vi har en kluven inställning till artikelkommentarer. En majoritet tycker det är viktigt att möjligheten att kommentera finns och att innehållet är intressant, men samtidigt tycker majoriteten att kvaliteten på kommentarerna är låg. Läs vidare i Annika Bergströms och Ingela Wadbrings Läsare som medskapare av medieinnehåll.
• Radiolyssnandet minskar och byter plattform (till mobil), men förtroendet för SR är fortsatt i topp. Läs mer i Annika Bergströms Radio – kanaler, plattformar och förtroende.

Jag hoppas att dagspressen hittar sätt att hålla kommentarsdebatten levande och läsvärd

2008 anställdes jag vid Dagspresskollegiet (då placerat vid JMG) för att göra en studie på dagstidningarnas användarskapade innehåll. I rapporten Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete, som baseras på en enkät till ansvariga på samtliga dagstidningar, kartlägger jag dels hur utbudet såg ut då – det ser sannerligen inte likadant ut idag – men också vad redaktionsledningarna tyckte var de stora poängerna med att låta läsarna kommentera och skicka in material.
     Kundlojalitet och stärkta band mellan produkt och publik, läsardialog och transparens, samt inte minst möjligheten att erbjuda ett unikt material – så kan man sammanfatta de strategiska besluten bakom satsningarna då. Men vid sidan av dessa mer kommersiella skäl framhöll många att det användarskapade innehållet var viktigt "för den lokala debattens skull" (48 procent svarade mycket viktigt, 38 procent ganska viktigt).

Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite tråkigt att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson nu stänger kommentarfunktionen. Men samtidigt förstår jag varför – samtalstonen var många gånger långt ifrån trevlig, och då var ändå de värsta inläggen bortrensade av moderatorerna.
     Samtidigt ser jag exempel på tidningar som "lyckats" med sina kommentarsfält, där artiklar och krönikor i de mest skilda ämnen får många kommentarer, där kommentarerna håller en trevlig ton och där den debatt som förs faktiskt tillför något och är trevlig att ta del av.
     Östersunds-Posten är ett sådant exempel. Jag vet naturligtvis inte säkert, men jag misstänker att det beror på att Jämtlandstidningarna alltid haft väldigt bra insändarsidor (och just det vet jag av egen erfarenhet, eftersom jag arbetade på LT mellan 1988 och 1994, och sedan på ÖP fram till 1999). En solklar slutsats av internationell forskning om läsarmedverkan och kommentsfält är att ett lyckat kommentarsfält kräver engagemang. Det hjälper inte att bara ge läsarna möjligheten, redaktionen måste moderera och själva delta.

Jag hoppas innerligt att Expressen – och alla andra dagstidningar som brottas med samma problem i kommentarsfälten – hittar vägar att fortsätta vara en plattform för det offentliga samtalet. Det finns ingen bättre plattform för detta än dagstidningen. Och artikelkommentarer är – enligt min uppfattning och vid sidan av möjligheten att uppdatera innehållet eftersom – nättidningarnas bästa unika egenskap.


Fotnot: För fem år sedan, när jag genomförde min undersökning, kunde jag dela in de olika tillgängliga typerna av användarskapat innehåll i tre nivåer – från ett baspaket med möjlighet att ladda upp bilder, svara på enkäter och kommentera artiklar till pluspaketet med chattar, läsarbloggar samt möjligheten att få blogginlägg länkade till de artiklar de kommenterar. Den enda skillnaden idag är att alla har allt.


Relaterade inlägg: Ett modigt beslut om artikelkommentarer (110829)

Lokala medier missar chansen att vara just lokala

Idag packade sambon och jag ryggsäcken med termosar och fika. Solsken var inga problem att hitta, solen har verkligen gjort sitt bästa för att få oss att glömma minnet av nattens supermåne. Värre var det att hitta lä. Till slut hamnade vi i en lövskogsbacke i naturreservatet vid Kuröds skalbankar. Det är för tidigt på säsongen för turisterna (Skalbanksmuseet öppnar 1 juni) och varken kor eller får är utsläppta på betet ännu, så vi hade det riktigt varm och lugnt och skönt i grönskan och fågelkvittret.
     (När jag var liten hette det att vi majade, när vi gick ut med fikakorg på våren och satte oss på en filt. Eftersom vi varken hade korg eller filt med oss idag – och framför allt saknade mariekexen – väljer jag att istället kalla utflykten för en söndagspromenad.)

* * *

Nu var tanken att jag skulle runda av natursöndagen med en betraktelse över ett allt mer populärt inslag på nättidningarnas sajter och ett vad jag tycker utmärkt nättidningsinnehåll – holkarna med webbkameror. Men jag har ångrat mig.

Åtminstone i Bohusläningen, TTELA, Hallands Nyheter,
Hallandsposten, Nya Lidköpings-Tidningen, NA samt Sala
Allehanda 120506.

Ifjol följde jag Bohusläningens holk, där ett blåmespar häckade. Det var alldeles fascinerande, framför allt från det att äggen kläcktes och fram till att ungarna lämnade holken. Jösses, vilket sjå blåmesarna hade!
     Möjligtvis tyckte jag att Bohusläningens redaktion kunde ha gjort mer med holken i sociala medier, jobbat upp den speciella Facebooksida man ordnat och varför inte startat ett speciellt twitterkonto. Trots detta noterade jag att många, precis som jag, tittade in i holken lite mer ofta än vad som nog var nyttigt för arbetsmoralen, och att holken blev en riktig snackis bland folk.
     Detta tänkte jag alltså passa på att skriva om idag. Om hur en lokal tidning med ett väldigt enkelt grepp kan skapa något som verkligen engagerar läsarna – för ett talgoxpar med fyra ägg, som finns i Bohusläningens holk i år, det är ganska engagerande om man säger så.

Men så tänkte jag först kolla vad andra tidningar har i sina holkar. Började med TTELA: Samma talgoxpar med fyra ägg. Hallands Nyheter: Samma. Hallandsposten: Samma. Nya Lidköpings-Tidningen: Samma. NA: Samma. Sala Allehanda: Samma.
     (Sundsvalls Tidning är faktiskt den enda jag hittar som har en egen holk. Den är å andra sidan obebodd…)
     Som läsare känner jag mig lurad. Inte bara för att "min" tidning förlett mig att tro att holken finns någonstans i närområdet, utan också för att jag så gärna hade velat se andra arter, och kunna jämföra häckningarna i olika delar av landet. Hur mycket senare är de i Västmanland? Växer en blåmes fortare än en talgoxe? Den chansen får varken jag eller exempelvis alla skollärare som kunde använt Tidningen i skolan (som nu heter Mediekompass) på ett nytt sätt.
     Men jag tycker framför allt det är tråkigt att en massa lokaltidningar runt om i landet missar chansen att vara riktigt lokala, missar att visa vikten av mångfald också i det lilla. Det är inget fel i att rationalisera och samordna där det går, men det är dumt att låta det gå ut över det som faktiskt är lokaltidningens största tillgång – det lokala innehållet.


Uppdaterat 120507: Här finns en uppdaterad lista med länkar till aktiva webbkameror med fåglar.

Apropå Pressfrihetens dag: Är det så här vi vill ha det?

Corren 120503. Klicka för större bild.

Då, när jag arbetade på en dagstidningsredaktion, fick jag med jämna mellanrum försöka förklara varför vi inte skrev mer om positiva saker i tidningen. För ingen vill ju läsa om allt elände, eller hur?

     Nu, när jag arbetar på JMG, händer det att jag talar med journaliststudenter som i uppsatstider vill undersöka varför inte tidningarna skriver mer om positiva saker i tidningen. För ingen vill ju läsa om allt elände, eller hur?

     Och alla olyckor, brott, och oordning på kommunen, och politiker som fifflar, och idrottare som dopar sig – måste vi verkligen veta allt? Borde inte medierna istället skriva om mer positiva saker i tidningen så att folk kan bli lite glada, och känna lite framtidstro och optimism. För ingen vill ju läsa om allt elände, eller hur?

Idag är det Pressfrihetens dag. Och idag ser Correns pappersetta ut så här. Det är baske mig det bästa svaret hittills på den slentrianmässiga uppmaningen till medierna att skriva mer om positiva saker i tidningen. För är det verkligen så här vi vill att det ska se ut?

     Runt om i världen dör människor för rätten att ta del av den sorts nyheter som vi kan ta del av i våra nyhetsmedier, varje dag. Glöm aldrig någonsin det.

Apropå Världsbokdagen säger jag det igen: Nya medier ger nya vanor

Jag fastnade aldrig för kassettboken. Eller jo, jag köpte några, men det var lite för krångligt att släpa runt på walkmannen. Cd-boken hoppade jag över helt och hållet. Kanske mest för att jag aldrig köpte mig en egen portabel cd-spelare. Däremot är jag inte helt avogt inställd till ljudböcker – med rätt uppläsare kan en ljudbok vara en verklig upplevelse (tänker till exempel på när Torgny Lindgren läser Pölsan, den har också gått att lyssna till som radioföljetong i P1).
     Nej, när jag tänker litteratur tänker jag fysiska böcker. Som jag kan bläddra i. Som jag kan försöka tränga in med de andra på lite för överbelastade hyllor. Som jag kan peka på och säga att "där, i mitten på en högersida, står det om…". Alltså riktiga böcker.

Det borde egentligen inte kommit som en överraskning för mig att böcker inte alls bara måste läsas på papper. Jag är ju ändå medievetare, och om somligt tror jag mig veta bättre. Till exempel om medievanor.
     Men ändå… När jag väl bestämt mig för att ladda ner en e-bok i läsplattan – bara på prov, märk väl – blev jag överraskad på riktigt: Jag kan ju bläddra! Och upplevelsen är som att läsa på papper! Och jag kan hantera läsplattan precis som vore den en bok! Samtidigt som jag halvligger i soffhörnet!
     Och precis som min rumsgranne Bengt Johansson konstaterar jag att jag har fått nya vardagsvanor. På tåget på morgnarna lyssnar jag fortfarande på poddradio (medieprogram, vetenskap och kultur i en allsköns blandning), men på tåget hem blir det numera skönlitteratur de gånger jag inte har arbetsläsning. Tänk vad lite ny teknik kan ställa till med. Och tack, Stadsbiblioteket i Uddevalla, där jag lånar mina böcker när som helst på dygnet!

Idag är det Världsbokdagen. Nordicom meddelar att mer än var tredje svensk läser böcker (eller lyssnar) dagligen; de allra flesta väljer fortfarande pappersversionen (alla siffror i överskådlig form hittar du här).


Relaterade inlägg: Nya medier ger nya vanor (110604)

Terrorfri zon med en knapptryckning idag – vad kan vi välja bort imorgon?

I morgon startar rättegången mot Anders Behring Breivik, det som norska medier talar om som terrorsaken. Norska medier har fört en envis och stundtals hård kamp för så mycket öppenhet som möjligt under rättegången. Och i morgon inför norska Dagbladet en "terrorfri sone" på sin webb – genom en enkel knapptryckning erbjuds läsaren en nättidning där terrorsaken överhuvud taget inte syns.

När Dagbladet med en enkel knapptryckning erbjuder en terrorfri zon säger Dagbladet två saker:

• Det här innehållet är egentligen inte viktigt.
• Med den här knappen som ursäkt kommer vi att frossa i närgångna detaljer. För tycker läsarna det blir för mycket kan de ju enkelt välja bort.

Jag har sett sådana här fria zoner i nättidningar tidigare. Men då har det gjorts med väldigt mycket humor och glimten i ögat. Till exempel vid det brittiska prinsbröllopet förra våren, när The Guardian erbjöd läsarna att klicka bort frossandet i royalistisk yra. 

     Men terrorsaken går inte att skämta om, eller bort. Det här är blodigt allvar, i ordens verkliga betydelse. Här finns inte utrymme för någon som helst glimt i ögat.

     Jag kan visserligen hålla med om att många medier – också svenska – frossar onödigt mycket; i alltför närgångna intervjuer med Breiviks offer, i alltför detaljerad grafik, i alltför utlämnande bilder. En del av det skulle jag personligen gärna se att medierna avstod ifrån – och mycket av det väljer jag personligen också bort. Men jag gör mitt val i vilka medier jag väljer att ta del av, och i hur mycket bevakning av terrorsaken jag orkar med helt enkelt.

Det val som Dagbladet nu erbjuder sina läsare är en helt annan typ av val, och ett mycket farligare val. För vad händer om vi aldrig måste konfrontera det hemska? Eller det jobbiga? Eller det vi inte tycker om, eller inte tycker likadant om?
     För nästan precis ett år sedan var det ett brittiskt prinsbröllop som kunde väljas bort. I morgon är det den norska terrorrättegången. Om två år är det dags för nästa ordinarie riksdagsval – ska vi kunna välja bort all valbevakning då?
     Och kommer det norska rättsväsendet i fortsättningen att bry sig om argumenten för öppenhet, om medierna själva förringar allvaret?

Att erbjuda en terrorfri zon är naturligtvis ett sätt för Dagbladet att både kunna äta kakan och ha den kvar, alltså att locka så många läsare som möjligt till sajten.
     Enligt en nyligen presenterad skandinavisk undersökning menar 68 procent av norrmännen att terrorsaken hittills fått för mycket utrymme i medierna, 28 procent tycker det varit lagom. "Det blir intressant att se läsarsiffrorna och responsen på den här lösningen," säger Dagbladets chefredaktör John Arne Markussen.
     Jag hoppas att de norska läsarna gör ett klokt val, och väljer bort Dagbladet. För allas vår skull.


Läs också: VG valde bort sin "terrorknapp"

Aldrig tycks papperstidningens död så avlägsen som under de tidningsfria dagarna

Långledigheten som borde varit fylld med lösgodis, kvalitetsgodis, ägg, god mat och ädla drycker närmar sig sitt slut. Om det inte vore för att en person i min närhet förvandlats till ett levande bevis på att en karl med en redig förkylning verkligen inte har det lätt (se reklamfilmen här).
     Så istället har jag haft haft ganska mycket tid att följa flödet i "mina" sociala medier. Och kan konstatera följande:

• Påsken har uppenbarligen varit plankornas tid. Oxfilé hos några, kycklingfilé hos andra, och så någon som tydligen mäter sin planka i minuter och sekunder.

• Snö och penséer går uppenbarligen inte ihop. Men en natt inne i värmen kan tydligen rädda dem.

• Allt färre har förståelse för de tidningsfria dagarna. "Lata redaktioner," skriver bubblan. "Men vad skönt för tidningsbuden som får en ledig helgdag," försöker jag, utan framgång. För aldrig tycks papperstidningens död så avlägsen som just under de tidningsfria dagarna.
     Det är klart att i en tid när det anses självklart att vi ska kunna tillbringa långfredagen med att storhandla på Coop, köpa tryckimpregnerat till altanutbyggnaden på Bauhaus och förnya vårgarderoben på närmsta köpcenter, så känns det konstigt att vi inte ska få någon tidning i brevlådan.
     När pappersupplagorna dalar är det många som funderar över tänkbara alternativ. Ett, som diskuteras allt oftare, är att inte distribuera någon papperstidning i veckorna utan istället koncentrera krafterna till att göra en bra vardagswebb och en ännu bättre papperstidning till helgen, när de flesta är lediga och faktiskt har tid att läsa. Folket blir av allt att döma först ut, till hösten blir sexdagarstidningen endagarsdito. Det är ett modigt beslut (och samtidigt trist, eftersom den redaktionella bemanningen sannolikt kommer att minska betydligt). Men jag tror ändå att det kan vara rätt väg att gå. När alltför få är beredda att betala för den produkt man erbjuder, så måste man våga pröva nya affärsmodeller.
     Expressens chefredaktör Thomas Mattsson för ett liknande resonemang i sin blogg.
     Hur blir det då med de tidningsfria dagarna i framtiden? Ja, det blir nog till att vänja sig vid att de faktiskt blir ännu fler.


Relaterade inlägg: Unna dig att ha långtråkigt en stund! (101103)

Den ädla konsten att spräcka en story

Två citat som speglar veckan som gått. Det första ett omdöme om journalister:

De skriver artikeln först. Sen ringer de och frågar.

Det andra ett råd till JMG:s journaliststudenter:

Ger man sig in i en historia gäller det att sänka den så fort som möjligt. Annars är man rökt.

* * *

Det första citatet kommer från veckans Medierna i P1, och handlar om veckans journalistiska haveri: Innebandypappan. För en vecka sedan avslöjade UNT att en pojke lämnats kvar av sin pappa efter en innebandymatch med motiveringen att pojken spelat för dåligt. UNT hade hittat uppgifterna på en blogg, men inte kontrollerat dem – alls. Historien spreds snabbt i andra medier som heller inte kontrollerade – alls. Och folk över hela Sverige är upprörda och rasar mot sportföräldrar som ställer orimliga krav på sina barn. Citatet ovan är från en förvånad föreningsledare, som konstaterade att artiklarna redan legat färdiga ute på webben när reportrarna ringt till honom för att kolla fakta.
     Det känns på något vis symptomatiskt att den enda redaktion som faktiskt kontrollerade uppgifterna i veckan är Medierna, som har till uppgift att granska medierna.
     Och det känns på något vis väldigt beklämmande med en redaktör som försvarar sin publicering med orden:

Det är klart att om man producerar journalistik på lång sikt är möjligheterna att kontrollera saker helt andra än om du producerar dagsjournalistik. 

En av de verkliga förmånerna med att jobba på JMG är att kunna ta del av fantastiska gästföreläsningar. För ganska precis ett år sedan berättade Hannes Råstam om sitt arbete med "Fallet Thomas Quick". Det andra citatet i inledningen är från de två timmarna en tisdag i januari. Föreläsningssalen var fylld till bristningsgränsen – som sig bör när en av landets främsta grävare så generöst delar med sig av metod och tips.

     Hannes Råstams främsta råd till de blivande journalisterna kan sammanfattas mycket enkelt:

Försök spräcka storyn så fort som möjligt!

* * *

Det är klart att det inte är roligt att spräcka sin story, att gå tillbaka till nyhetschefen och säga att "Du, det där lät ju jättebra, men nu har jag kollat och det är helt enkelt inte sant". Det ställer ju onekligen till det; ett tänkt löp eller en sidtopp i papperskorgen, jakten på en ersättare, något som duger att att fylla hålet med… Det är så mycket enklare att bara köra på, och lägga ansvaret för sanningshalten i uppgifterna på den som råkar leverera dem. Hur många gånger har jag inte hört journalister eller för den delen redaktörer försvara bristande faktagranskning med "Han sa ju så" eller – ännu värre – "Men det får ju stå för henne".
     Människor har rätt att ha olika åsikter och uppfattningar om saker och ting. Självklart.
     Men varje gång en redaktion sprider direkt felaktiga sakuppgifter tror jag att det händer någonting. Till att börja med blir vår bild av verkligheten ytterligare lite skev. I fallet med Innebandypappan bekräftades våra fördomar om hur blindgalna idrottsföräldrar är. Och sedan, när det trots allt sjunker in att det bara var hittepå, så urholkas vårt förtroende för medierna. Speciellt om de försvarar sig med att det tydligen inte är nödvändigt att kontrollera sakuppgifter i den dagliga nyhetsjournalistiken.

Jag önskar att ännu fler journaliststudenter fått chansen att lyssna till Hannes Råstam som gästföreläsare, höra honom berätta om sin syn på det journalistiska hantverket och inte minst om hans motto att försöka spräcka varje story så fort som möjligt. Det kräver många gånger en hel del mod att lägga ner ett jobb.
     Gästföreläsningen för ett år sedan blev dock hans sista.

Inga bra böcker i paketen? Försjunk i en gulnad kvinnotidskrift!

Chefen (det vill säga prefekten) bjuder på en semesterdag i julgåva till personalen. Egentligen borde jag väl stressa runt som en tok; handla några extra julklappar, steka miljarder köttbullar, slå in paket, rimma (inspirerad av P4 Göteborgs fantastiska väderprognos!), stryka juldukar och fundera över hur mycket mjölk det egentligen kommer att gå åt under helgen.
     Men jag struntar i allt det. I år också.
     Istället har jag fastnat i arkiven.

Det är KvinnSam (Nationellt bibliotek för genusforskning) vid Göteborgs universitetsbibliotek som så här lagom till helgledigheterna presenterar ett digitalt arkiv över äldre svenska kvinnotidskrifter. Det är betydligt roligare än det kanske låter. Här finns Tidskrift för hemmet (1859–1885), Dagny (1886–1913), Hertha (1914–1935), Framåt (1886–1889), Idun (1887–1912), Morgonbris (1904–1924), Rösträtt för kvinnor (1912–1919) samt Tidevarvet (1923–1936) i digitaliserad form, som pdf:er att ladda ner. Plus information om tidskrifterna.
     Det känns onödigt att påpeka vilken verklig guldgruva det här är – inte bara för genusforskare eller alla som är intresserade av svensk kvinnohistoria.

Själv har jag alltså fastnat i de gulnade pdf:erna. Men just idag får kvinnosaken och rösträttskampen vänta; det som – inte helt oväntat, det erkänner jag gärna – fångar mitt intresse är Iduns "Förslag till matordning" för såväl finare som enklare bord.
     En torsdag i januari 1890 föreslås för det finare bordet soppa på torra gröna ärter, kokt rökt hamburgerbringa med surkål samt punschpudding, och för det enklare fläsk med vita bönor ("amerikansk rätt" påpekar redaktören inom parentes) samt plättar.
     Ledordet i platsannonserna på samma sida är för övrigt anspråkslös. Man söker en "duglig, frisk och anspråkslös" lärarinna till familj i Lidköping, en "anspråkslös flicka" önskar plats i ett bättre hus etc.

* * *

Om du inte vill försjunka i tidningsarkiven omedelbart, har tillgång till en kakelugn och känner att du har lite tid över i den allmänna helgstressen föreslår jag lite julkonfekt à la 1890:

Citronspån. 1 ägghvita vispas till skum, blandas med nära 200 gr. strösocker, saften af 1/2 citron och det rifna skalet af hela citronen. Massan strykes med knif på ett ark oblat, man strör brokigt socker öfver och skär isär oblaten i aflånga bitar, hvilka lindrigt krökas öfver en liten pinne. Sedan torkar man dem i kakelugnsnischen.

Fotnot: Jag fastnade i veckomatsedlarna också när jag kodade en oktobervecka av Dagens Nyheter från 1960 för ett par år sedan (se till exempel Ständig följeslagare (101007)). Då slogs jag bland annat av hur pass lite kött vi faktiskt åt förr. Flera av veckans dagar var köttfria, och ett hekto skinka ansågs räcka till middag till fyra. Det är annat än dagens jätteportioner!

Ont om nyheter? Vi hittar på ett gräl!

Det räcker liksom inte med ännu en jordbävning i Christchurch, bilbomber i Damaskus eller orimliga spritnotor efter Lisebergsledningens julfester. Nej, så här i juletider måste vi ha ett litet julegräl också. Det piggar ju alltid upp – eller hur?

Aftonbladet.se 111223.

I gårdagens Aftonbladet (och på nätet idag) kan vi läsa om "grälet" mellan S-ledaren Håkan Juholt och TV-pysslaren Ernst Kirchsteiger.

     "Grälet" är ett exempel på ett väl beprövat journalistiskt knep. I normalfallet går det till så att kändis A råkar (eller luras) säga något negativt om kändis B, som sedan naturligtvis får kommentera uttalandet och – vips, så är "grälet" ett faktum. I just det här fallet råkar kändis A och kändis B fälla sina kommentarer helt oberoende av varandra och – vips, så är "grälet" ett faktum eftersom det i alla fall kan redigeras som om de verkligen grälar offentligt.

     Det är då för väl att inte all journalistik ser ut på det här sättet. Ens i kvällstidningarna.