9 november 2010

Måste vi veta vad han heter?

Det var väl ingen som väntade sig något annat än att den person som misstänks för flera skottlossningar i Malmö skulle hängas ut "på nätet" med namn, bild och snaskiga detaljer om privatliv och diagnoser. Det verkar vara det normala idag, på gott och på ont. 
     Men jag noterar att kvällstidningarna än så länge väljer varsin väg i namnpubliceringsfrågan. Inget namn i Aftonbladet; däremot en intervju med pappan. Namn och bild i Expressen. Trots att 38-åringen inte ens är häktad ännu (häktningsförhandlingarna äger rum senare idag). Expressens chefredaktör Thomas Mattsson försvarar namnpubliceringen med att
. . . det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förklara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor; exceptionella fall som inte bara intensifierat integrationsdebatten, med improviserade ministerbesök i Malmö, utan också har fått poliser och politiker att kräva hårdare lagar.
På vilket sätt menar Expressen att integrationsdebatten gynnas av en namnpublicering i det här läget? Samtidigt slår Thomas Mattsson redan från början ifrån sig den kritik man – med rätta – kommer att få: 
Expressens publicering i dag, när vi berättar mer om den misstänkte Lasermannen och identifierar honom med namn och bild, kommer alldeles säkert att kritiseras av anonyma mejlare som hänvisar till "pressetik" och "förtal" och "flyttade gränser"… men som egentligen vill säga något annat. Och det är just de stämningarna, den tidsandan, som gör skottlossningarna i Malmö så relevanta att skildra. 
Men att publicera namn och bild gör egentligen varken från eller till när man som redaktion ska skildra den här typen av vansinnesdåd. Och en namnpublicering får ofta svårare – och mer oöverblickbara – konsekvenser för den drabbade och hans/hennes familj än en eventuell rättegång och dom. Till exempel har den misstänkte mannens bostad fått bevakas av polis, eftersom ungdomar samlats utanför. 
     Det finns tillfällen när jag tycker att namn- och bildpublicering av misstänkta är rättfärdig; exempelvis om det handlar om våldsamma på flykt. Då kan publiceringen motiveras med att allmänheten måste varnas.
     När en av landets kvällstidningar nu följer "nätet" i hälarna och hänger ut en brottsmisstänkt (som redan sitter bakom lås och bom) flyttas publicitetsgränsen ytterligare. I förlängningen riskerar vi att det kommer krav på lagändringar som drabbar tryck- och yttrandefriheten. Och det vill vi inte. 




Tillägg: Idag på eftermiddagen lyssnade jag till ett seminarium arrangerat av Sim(o) tillsammans med JMG, med prisutdelning till vinnarna av Sim(o)s uppsatstävling. Ett hedersomnämnande i tävlingen gick till en uppsats som jämför inställningen till namnpublicering bland journalister i Sverige och i Storbritannien, författad av Elin Hellström och Frida Jakobsson (läs den gärna). Panelen, bestående av Sveriges Radios Nina Glans samt Per Nygren och Kenth Andreasson, GP, var överens om att vi går mot mer namnpubliceringar – på gott och på ont. 


Onsdag: Naturligtvis har inte heller Jan Helin och Aftonbladet kunnat hålla sig när det gäller namn och bild på 38-åringen. Varför är jag inte förvånad?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar