31 mars 2012

"Sociala medier och min forskning" – hur
sjutton angriper jag ett sådant ämne?

På tisdag deltar jag tillsammans med fyra andra GU-forskare i en panel/workshop om sociala medier. Rubriken är Sociala medier och min forskning. Vi i panelen har blivit ombedda att berätta om hur vi använder sociala medier i vår forskning. Mer konkret. Och eftersom jag presenteras i programmet som i första hand bloggare utgår jag från att jag ska prata om min blogg.
     Jaha.
     Varför bloggar jag? Hur använder jag bloggen i min forskning? Det tog längre tid än jag trodde att bena ut svaret på de frågorna.

En anledning till att jag inte lade bloggen på hyllan samma dag som jag blev antagen till forskarutbildningen vid JMG för snart ett år sedan är mitt forskningområde. Jag vill veta hur den svenska journalistiken som profession och journalistrollen förändras av användningen av sociala medier. Eftersom journalistiken går mot allt mer transparens, på alla nivåer (användningen av sociala medier är en del i den transparensen) tycker jag att det är inte mer än rätt att jag som forskare också försöker vara så transparent jag bara kan.
     Lite av en hederssak, alltså.
     Dessutom hoppas jag att funderingar kring mitt eget sociala medier-användande hjälper mig att skärpa frågeställningarna kring journalisters sociala medier-användande. Till exempel att mina privata etiska överväganden kan omvandlas till frågor kring journalisters etiska överväganden.

Det var det ena. Mitt andra syfte ligger på ett helt annat plan. Jag tycker nämligen det är viktigt, på riktigt, att forskare och forskning syns i olika sociala medier. Att man kan trilla över en blogg om avancerade statistiska analyser, arkeologiska utgrävningar eller evolutionsteori där man minst anar det, eller att man kan ställa en fråga till en oceanograf eller en medievetare på twitter – och få svar.
     Universitetsvärlden brukar tala om detta som den tredje uppgiften, vid sidan av forskning och undervisning. Jag brukar säga att det är väl bara kul om någon är intresserad av vad vi pysslar med.
     En positiv bieffekt av att forskare syns i sociala medier är att man kan se att vi är ganska mycket som vanligt folk. Lite nördiga på vissa områden, visst, men på det stora hela ganska lika ändå.

Men den egentliga anledningen till att jag bloggar är något helt annat. Ska jag vara helt ärlig så bloggar jag helt och hållet för min egen skull. Jag vill skriva. Så enkelt är det. Och för mig spelar det egentligen ingen roll om jag skriver vetenskapliga artiklar eller blogginlägg.
     På köpet får jag faktiskt en hel del: Genom bloggen sorterar jag en massa tankar. Bloggen hjälper mig att prokrastinera och ger något att sysselsätta fingrarna med när bakhuvudet behöver ställtid. Den kommer kanske att fungera som en avhandlingsdagbok (vi får väl se). I bloggen kan jag återanvända material som jag skrivit i andra syften men som – kanske – förtjänar mer uppmärksamhet. Jag kan använda bloggen till att publicera vetenskapliga resultat som inte platsar i andra sammanhang. Jag kan kommentera aktuella nyheter och mediedebatt och passa på att smyga med lite vetenskap nästan utan att någon märker det. Jag kan i alla fall försöka få folk att begripa statistik (men just det verkar vara ett verkligt mission impossible). Här kan jag dessutom ha en fungerade publikationslista (med länkar och pdf:er) och alla kontaktuppgifter.
     På köpet vinner jag trovärdighet. Hoppas jag. Medieforskningen har i alla fall visat att den ökade transparensen är ett sätt för medierna att öka sin trovärdighet. Jag hoppas att det fungerar på samma sätt för forskare.
     Att jag bloggar helt och hållet för min egen skull betyder två saker:
     Att jag aldrig någonsin behöver ha dåligt samvete om jag uppdaterar för sällan. Jag skriver när jag skriver, helt enkelt. Och att jag inte jagar läsare eller blogglisteplaceringar. För jag skriver i första hand för min egen skull.


Fotnot: Jag kan se att min blogg faktiskt hjälper mig i både mitt avhandlingsarbete och i undervisningen. Andra journalistikforskare vet vad jag håller på med, mediebranschen vet vad jag håller på med och medierna hittar till mig när de behöver en "expert" på journalistik och sociala medier. Studenterna ser vad jag håller på med, och hittar till mig när de skriver uppsats om närliggande ämne. Dessutom är i alla fall journaliststudenter bra på att researcha sina föreläsare (!). Det tycker jag är ett skapligt utfall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar