26 augusti 2012

Paradoxen slow-tv lockar tittarna – idag
följer vi med längs Telemarkskanalen

M/S Victoria slussar i Vrangfoss, sommaren 2010. Foto: Ulrika Hedman




























Skulle du kunna tänka dig att bänka dig framför tv:n en hel söndag för att titta på en tur längs Telemarkskanalen?
     Idag gör åminstone dryga miljonen norrmän just det. Tio minuter före tio startade sändningen i NRK med att M/S Victoria gjordes klar för avgång i Skien. Kvart över åtta i kväll lägger hon till vid kaj i Dalen, "ändhållplats" på Telemarkskanalen. Under dagen får de norska tittarna ta del av bland annat slussningarna i Løveid (10 meter) och Vrangfoss (23 meter) under resan genom ett vidunderligt vackert landskap (följ rutten här).

Varför törs jag hävda att minst en miljon norrmän tänker följa sändningarna? Jo, konceptet med långa livesändningar är väl prövat i NRK. I fjol sommar direktsände NRK en resa med Hurtigrutten, hela vägen från Bergen till Kirkenäs, en sändning på dryga fem dygn (!). Det blev en kanske oväntad men enorm tittarsuccé – under helgen var 2,5 miljoner inne och tittade på någon eller några delar av sändningen, i snitt tittade 184 000. Detta trots att det egentligen inte händer något (följ rutten här).
     2,6 miljoner. Det är mycket folk det. Jag tittade också, lite då och då. Det var vackert. Och överallt stod det folk och vinkade, eller satt det folk i båtar och vinkade. Så värst spännande var det med andra ord inte.
   
Norskarna har fortsatt med dessa totalt actionbefriade långsändningar. I november i fjol var det dags för sju timmar ombord på tåget på Bergensbanan, 1,2 miljoner tittade. I början av juni i år sände NRK ett helt dygn från laxpremiären, 1,6 miljoner tittade.  I mitten på juni öppnade turistvägen Geiranger–Trollstigen för säsongen – så klart tittarna (vet tyvärr inte hur många) fick uppleva vägen (och snövallarna) via tv-rutan.
     Det finns ingen anledning att tro att tittarna har tröttnat på slow-tv; Telemarkskanalen lär locka åtminstone över miljonen.

* * *

Skärmdump (25 augusti) från livekamera i ett fiskgjusebo.

Ett exempel på helt annan variant av slow-tv är strömningen från ett baltiskt bo med fiskgjusar.
     Denna häckning har jag själv följt i sommar, och det är inte utan en viss lättnad jag konstaterar att alla tre ungar lämnat boet och tycks klara sig bra. Jag har sett kläckningar, matningar, ringmärkning, de första trevande vingslagen, hisnande testturer… och på köpet lärt mig enorm mycket om fiskgjusar. Fast det egentligen inte har hänt någonting när jag har tittat. För allra mest har ungarna legat och sovit.
     Jag är inte ensam om att ha följt de baltiska fiskgjusarna. Enligt det forum som de estniska och lettiska forskarna i det gemensamma rovfågelprojektet satt upp så har det under dygnets ljusa timmar varit mellan 2 000 och 3 000 tittare. Hela tiden. (Och drygt 11 000 inlägg har det blivit hittills i forumet.)
     Ungarna blir fortfarande matade i boet, så det lönar sig att titta in då och då. Länken hittar du här.

* * *

Jag tror att det är samma sak som får miljoner att bänka sig framför tv:n och följa en livesändning av en båtresa (om än en vacker sådan) som får flera tusen att titta till ett fiskgjusepar med jämna mellanrum: Vi uppskattar långsamheten. Vi uppskattar att sändningen inte är klippt enligt samma mall som en actionfilm. Vi uppskattar att man inte lagt på bakgrundsmusik. Vi uppskattar att allt faktiskt inte kommenteras. Vi uppskattar det faktum att saker faktiskt kan vara sig själva nog.
     I en tid när det inte längre är meningsfullt att tala om media som något skilt från samhället, när det inte finns några mediefria geografiska utymmen, ingen mediefri tid, kan slow-tv fungera som en slags motreaktion, en långsamhetens protest. Slow-tv tillåter oss – paradoxalt nog – att koppla av och ner. Allt måste inte gå fort. Samtidigt som det inte alls känns konstigt att uppleva genom tv:n eller datorskärmen, istället för att köpa biljett till båten eller hänga kikaren runt halsen och ge sig ut i skogen.



Fotnot 1: Forskaren Mark Deuze har utvecklat sina teorier om medias ständiga närvaro i boken Media Life (2012, Polity Press). Klart läsvärd för alla som vill försöka sätta samtiden i sammanhang och perspektiv.

Fotnot 2: Trots att jag är mer eller mindre uppvuxen vid Dalslands kanal så tycker jag att Telemarkskanalen är vacker. Dalslands kanal är naturligtvis snäppet vackrare ändå ;-)

Relaterade inlägg: Baltiska fiskgjusar fascinerar – två ungar i boet (120617)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar