Lyssning: Om social nyhetslogik och annat i Digitalsamtal

Jag har pratat podd igen, och pratar journalister och sociala medier med Anders Thoresson i senaste avsnittet (#205) av Digitalsamtal. Det klippta samtalet är dryga halvtimmen långt, och finns att lyssna på här eller i din poddspelare.
     Digitalsamtal är förresten en av mina favoritpoddar när jag pendlar, inte minst för att Anders alltid är påläst. Då blir det också spännande samtal om relevanta frågor.

#InFlux – här är den svenska sammanfattningen

Illustration: Nicklas Malmberg

Det här är den svenska sammanfattningen av min avhandling, så som den är publicerad (sidorna 91–96). Den som är intresserad kan ladda ner och läsa hela avhandlingen här (pdf). 

Utvecklingen av sociala nätverksmedier* är en av de största förändringarna i medielandskapet på senare tid. Den här avhandlingen handlar om svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier. I ett vidare perspektiv handlar den om hur journalister påverkas också av andra förändringar i medielandskapet. Den är en sammanläggningsavhandling, vilket innebär att den består dels av fem vetenskapliga artiklar (delstudier), dels av en så kallad kappa som placerar de olika artiklarna i ett sammanhang, teoretiskt och metodologiskt.

Bakgrund

I den allmänna debatten om journalister och sociala nätverksmedier antas ofta att sociala medier förändrar såväl journalistiken som journalister på ett fundamentalt vis. Och med sociala nätverksmedier så har journalistiken förändrats på så sätt att många journalistiska praktiker har ändrats samtidigt som nya har kommit till. Inom journalistiken används sociala nätverksmedier för bland annat omvärldsbevakning, research, spridning och publicering av material samt olika former av publikkontakt och -engagemang, men också för varumärkesbyggande. Enskilda journalister använder sociala nätverksmedier inte bara som ett arbetsredskap utan också för nätverksbyggande och för att bygga ett personligt varumärke, vilket har blivit allt viktigare på en mer konkurrensutsatt mediemarknad.
     Men det är inte bara sociala nätverksmedier som medför förändring. Det senaste decenniet har den svenska mediemarknaden genomgått stora omvälvningar som en konsekvens av dels digitalisering, dels en strukturomvandling av mediebranschen som i grunden beror på att annonsmarknaden ser annorlunda ut idag jämfört med för bara några år sedan. För journalistiken har detta inneburit färre anställda (och hårdare konkurrens om de jobb som finns), och varje anställd förväntas producera mer innehåll och till flera plattformar – tidning, webb, tv, sociala medier … Journalistiken har också blivit mer datadriven, inte bara på så sätt att medieföretagen samlar och sammanställer de dataspår den egna publiken lämnar efter sig för att kunna skräddarsy olika annonserbjudanden, utan också på så sätt att allt innehåll utvärderas utifrån detaljerade mått på räckvidd och engagemang i sociala nätverksmedier. På samma sätt utvärderas också enskilda journalister utifrån sin personliga räckvidd på olika plattformar och antal engagemang i sociala nätverksmedier i form av följare, gilla-markeringar och klick på länkar. 
     Forskning om journalistik och sociala nätverksmedier är ett snabbt växande forskningsfält, och delar av det präglas av samma slags hype som präglar den allmänna diskussionen om journalistik och sociala nätverksmedier. Som en följd av detta har en stor del av forskningen fokuserat på de förändringar som hittas i det insamlade materialet samtidigt som den bortser från allt det som inte förändras – vare sig det gäller att undersöka hur journalister använder sociala nätverksmedier, vad de tycker om dem, vad de publicerar på olika plattformar, hur de bygger sina nätverk eller hur de bygger sina personliga varumärken. På grund av hur tidigare forskning genomförts går det också sällan att generalisera utifrån resultaten.

Teoretiska utgångspunkter

Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är journalisters roller. Som grupp betraktad är svenska journalistkåren relativt homogen, och det finns en stark konsensus kring traditionella yrkesideal som objektivitet, neutralitet, journalistiken som granskare av makten etc. Journalisters roller är hur dessa olika ideal och värderingar omsätts i praktik, alltså i hur man uppträder som journalist och i det material man producerar. Journalisters olika roller ska inte ses som en fast rollista, utan journalisters olika yrkesideal, normer och värderingar kan hellre jämföras vid ett rekvisitaförråd där journalisten kan hämta delar till en roll som passar just henne – är hon en grävare, en berättare, en neutral faktaförmedlare, en maktens granskare eller vad? 
     Tidigare forskning visar att när sammanhangen förändras, så förändras också journalisters roller. Med sociala nätverksmedier så ges alltså journalister möjligheten att ha andra, mer sociala, roller som bygger på hur de ser på journalistiken och sitt arbete i förhållande till sociala nätverksmedier. 
     Den teoretiska utgångspunkten i journalisters roller kombineras i avhandlingen med tre olika angreppssätt: 
     En stor del av tidigare forskning kring journalister och sociala medier bygger på teorier om normalisering, alltså att normer och praktiker som hör till ”det nya” anpassas så att de passar in med redan existerande yrkesnormer och praktiker. Normalisering kan naturligtvis också verka åt andra hållet, att det redan existerande anpassas efter det som är nytt. Tidigare forskning visar just denna dubbelriktade normalisering vad gäller journalister och sociala nätverksmedier.
     Att börja använda sociala nätverksmedier handlar också om att tillägna sig en teknologi, och det i sin tur handlar inte bara om att tillägna sig särskilda praktiker och att tekniken i sig tillåter vissa praktiker men inte andra, utan också om att med nya teknologier kommer också nya sociala praktiker – och med dessa kommer också nya normer och värderingar att förhålla sig till. Olika journalister förhåller sig till nya tekniker på olika sätt beroende på såväl personliga som professionella och organisatoriska faktorer. Allt detta förändras över tid. Tidigare forskning har visat att journalister gärna tar till sig och använder ny teknik. 
     Sociala nätverksmedier är ett medieformat som skiljer sig från journalistiska medier på många sätt. Detta kan uttryckas som att sociala medier-logiken skiljer sig från nyhetslogiken. När journalister börjar använda sociala nätverksmedier så måste de också hitta ett sätt att hantera sociala medier-logiken vid sidan av nyhetslogiken – som de är en bärande del i, till exempel i det att det är professionella journalister som står för nyhetsvärdering (urval) och som producerar allt innehåll. I sociala nätverksmedier gäller andra regler – här kan vem som helst dela innehåll, vem som helst avgöra vad som är en nyhet, och nätverket är det avgörande för hur innehållet sprids. Den journalist som vill verka i sociala nätverksmedier måste helt enkelt följa andra spelregler.
     Allt det här – gamla yrkesideal som prövas i nya kontexter, nya sociala praktiker och normer som kommer med den nya tekniken, nya spelregler som åtminstone delvis krockar med de gamla – påverkar journalisters roller. Den här avhandlingen handlar om på vilket sätt detta sker.

Syfte och frågeställningar

Avhandlingens syfte är att undersöka journalisters användning av och inställning till sociala nätverksmedier. Jag gör det med en teoretisk utgångspunkt i journalistiska roller. Analysen utgår från tre forskningsfrågor: 1) Hur använder journalister sociala nätverksmedier och hur ändras detta över tid? 2) Hur uppfattar journalister yrkespraktiker och professionella normer och ideal i förhållande till användningen av sociala nätverksmedier? 3) Hur uppträder journalister som ”journalister” i sociala nätverksmedier?
     Forskningsfrågorna 1 och 2 syftar till att undersöka den del av journalisters roller som handlar om värderingar, medan forskningsfrågan 3 syftar till att undersöka den del av journalisters roller som handlar om manifesta roller.

Metod och material

I avhandlingen används olika statistiska metoder. Med statistiska metoder kan resultaten generaliseras och sägas vara giltiga för gruppen journalister i Sverige, samtidigt som det är möjligt att jämföra olika grupper av journalister. 
     Forskningsfrågorna 1 och 2 besvaras med hjälp av enkätundersökningar. Dels Svenska journalistundersökningen 2011, en postenkät till ett urval av medlemmar i Svenska journalistförbundet, dels Journalistpanelen, en representativ webbpanel där frågor om sociala medier ställdes 2012 och 2014, vilket gör det möjligt att jämföra förändringar över tid också på individnivå. Frågorna om sociala nätverksmedier berörde såväl användningen av olika sociala nätverksmedier, för vilka syften de används, samt inställningen till sociala nätverksmedier i journalistiken. I undersökningarna ställdes också frågor om yrkesideal samt en rad bakgrundsfrågor. 
     Forskningsfrågan 3 besvaras med hjälp av två olika innehållsanalyser av insamlad Twitterdata – dels som en analys av hur pass transparenta journalister är i sitt twittrande (transparens är ett av journalisters yrkesideal som växer i betydelse i kåren, och anses bland annat främja trovärdighet och stabila publikrelationer), dels som en analys av hur journalister presenterar sig själva i sina Twitterpresentationer (vilket kan ses som en del i hur de bygger sina varumärken). Det empiriska materialet har samlats från ett strategiskt urval som är representativt. I avhandlingen presenteras en metod för att samla ett representativt urval för analys av data från sociala nätverksmedier, samt en metod där användardata (med kontopresentationer) och insamlade tweets kombineras, vilket gör det möjligt att analysera materialet med bakgrundsvariabler som kön, arbetsplats och arbetsort. 
     I avhandlingen ingår fem olika delstudier/forskningsartiklar. Dessa är självständiga på så sätt att de har sina egna teoretiska utgångspunkter, syften och frågeställningar. Avhandlingens syfte och frågeställningar besvaras i kappan. 

Sammanfattning av artiklarna

De fem artiklar som ingår i avhandlingen har, i sina tidiga versioner, presenterats vid internationella konferenser. De slutliga versionerna (som finns i Appendix I–V) är publicerade i internationella fackvetenskapliga tidskrifter och har genomgått en granskningsprocess (så kallad dubbelblind referentgranskning). 
     Artiklarna visar att även om de allra flesta svenska journalister använder sociala nätverksmedier så finns det stora skillnader. En liten grupp journalister är entusiastiska och använder sociala medier i stort sett jämt, men de flesta har en mer pragmatisk inställning (Artikel I). Över tid tycks den initiala hypen över sociala nätverksmedier ha minskat – den upplevda nyttan minskar och många journalister minskar eller slutar använda sociala nätverksmedier över huvud taget (Artikel IV). När journalister använder Twitter så anpassar de journalister som är mest aktiva på Twitter journalistiken efter Twitters normer och praktiker, medan de allra flesta journalister istället försöker anpassa sitt twittrande efter traditionella professionella normer och praktiker – här finns alltså tecken på en professionell klyfta (Artiklarna II och III). Slutligen kan vi se (Artiklarna III och V) hur sociala medier-logiken och de teknologiska egenskaperna i sociala nätverksmedier skapar intrycket av en ny, eller i alla fall annorlunda, sorts journalist – mer publiktillvänd, mer nätverkande, mer individualistisk – som också visar en mer personlig sida av sig själv vid sidan av den professionella.

Slutsatser

Svaret på forskningsfrågorna, och avhandlingens syfte, kan sammanfattas i följande:

• För de allra flesta svenska journalister är sociala nätverksmedier idag ett uppskattat arbetsverktyg – dock så har den tidigare hypen avtagit och den generella inställningen kan bäst beskrivas som pragmatisk, men 
• de som är allra mest aktiva på sociala nätverksmedier använder dess också för nätverkande, publikdialog och att bygga sina personliga varumärken. 
• Journalisters traditionella yrkesideal och värderingar har inte påverkats av sociala nätverksmedier, men
• de som är allra mest aktiva har en mer positiv inställning än andra till nätverkande, publikdialog och personligt varumärkesbyggande. 
• Även om transparens är ett yrkesideal på uppgång i kåren så är de journalister som är aktiva på Twitter inte särskilt transparenta, med undantag för en liten grupp som gärna pratar jobb och som gärna bjuder på sig själva och sin person när de twittrar.
• De flesta journalister som använder Twitter presenterar sig själva med en rad yrkesattribut i kombination med något personligt. För vissa journalister är ett högt antal följare och en hög aktivistnivå på Twitter en del av det personliga varumärket.

Så visst har sociala nätverksmedier fört med sig förändrade journalistiska praktiker, men de har inte förändrat journalisterna i särskilt hög utsträckning. Undantaget är den lilla gruppen allra mest aktiva – dessa, ofta unga i storstad och nya i yrket, är också mer aktiva i att bygga nätverk, prata med publiken och bygga sina personliga varumärken. Dock kan dessa handlingar lika gärna ses som en konsekvens av en hårdnande mediemarknad – det är helt enkelt hårdare konkurrens idag. 

     I sociala nätverksmedier har journalister nu en rad mer eller mindre nya och mer eller mindre sociala roller. Dessa roller ligger antingen närmare den traditionella nyhetslogiken eller den nya sociala medier-logiken, och är antingen mer formella (mer yrkesbetonade) eller mer personliga (se Figur 7.1): 

     Skeptikern vill helst inte vara på sociala nätverksmedier alls, men måste på grund av jobbet och är inte särskilt aktiv. Skeptikerns motsats är aktivisten, som är på sociala nätverksmedier jämt och tycker att allt kan – och ska – göras där. De allra flesta journalister som är aktiva i sociala nätverksmedier kan beskrivas som pragmatiker – de är där för att göra sitt jobb. Men här finns också smygaren (håller koll men deltar sällan aktivt), nätverkaren (ser sociala nätverksmedier som en plats att hålla regelbunden kontakt med allt och alla), nyhetscentralen (delar länkar och nyheter inom sitt bevakningsområde), samtalssamordnaren (deltar i och håller igång konversationer) och ambassadören (pratar och förklarar journalistik). Den ettrige marknadsföraren bygger sitt varumärke med både yrkesmässiga och personliga attribut, till skillnad från den professionella marknadsföraren som fokuserar på de yrkesmässiga. I sociala nätverksmedier finns också den förklädda journalisten, som ofta gärna pratar journalistik men inte avslöjar vem hon är eller var hon jobbar. Motsatsen kan sägas vara entreprenören, som gör sociala nätverksmedier till basen för sin journalistik – det är här hon hittar sin publik, sin finansiering och en distributionskanal för sitt material.

     Journalisters nya sociala roller kan ses som en del i en framväxande social nyhetslogik (se Tabell 7.1), som kan sägas förena den traditionella nyhetslogiken och den nya sociala medier-logiken och i vilken traditionella journalistiska yrkesideal, normer och praktiker har en central plats. 

     I avhandlingen lyfts tre exempel på tänkbara konsekvenser för journalistiken. Det första exemplet handlar om journalisters yrkesetik. Oavsett i vilken roll journalistisk roll som en journalist är aktiv på sociala nätverksmedier, så går det mycket sällan att skilja yrkesanvändning från privat användning. Alltså måste yrkesetiken gälla också journalisters privata användning av sociala nätverksmedier, och anpassas för detta. Det andra exemplet handlar om konsekvenserna av ökande nivå av hot och hat som riktas till journalister. När journalister använder sociala nätverksmedier och blandar yrkesanvändning med personligt innehåll så öppnas också för mer personligt riktade hot, vilket kräver särskild uppmärksamhet från såväl arbetsgivare som samhälle och lagstiftare. Det tredje exemplet handlar om journalistikens möjliga av-professionalisering som en konsekvens av att personliga egenskaper alltmer framstår som lika viktiga som yrkeskunskaper för journalister, och att personliga ideal och värderingar alltmer likställs med yrkesideal.

     Även om avhandlingen beskriver bara svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier under en begränsad tidsperiod och med exempel från bara ett av alla sociala nätverksmedier, Twitter, visar den på behov av ytterligare forskning på flera områden. Forskningen har nu tillfälle att följa framväxten av en ny medielogik, den sociala nyhetslogiken, och den särskilda medialisering (anpassning till den sociala nyhetslogiken) som följer i dess spår. Det finns också ett metodologiskt inriktat arbete att göra kring journalisters roller – hur kan dessa beskrivas och operationaliseras (göras mätbara) på ett sätt som möjliggör jämförelser över tid, över olika mediesystem och över olika medieformat? Till sist vill jag lyfta möjligheten att fördjupa förståelsen för svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier genom att använda ytterligare metoder: intervjuer och etnografiska observationer.

Fotnot: *Det finns anledning att skilja mellan sociala medier och sociala nätverksmedier. Alla sociala nätverksmedier, som Facebook, Instagram, Twitter och Snapchat, är sociala medier, men alla sociala medier behöver inte vara nätverksmedier utan handlar istället om en tjänst för att skapa och dela innehåll – Youtube och bloggar är två exempel.

”Nygammal” avhandling från JMG: Grekisk tragedi som tv-komedi

Förra hösten disputerade Georgia Aitaki med en avhandling om hur ett lands populärkultur – i det här fallet grekisk tv-komedi – speglar ”tillståndet i nationen” – i det här fallet den grekiska ekonomiska krisen (som ju alla vet var djup och omfattande).
     Den här studien, som är en en kritisk diskursanalys, bygger på teorier kring populärkulturens roll i hur vi uppfattar och förstår olika politiska skeenden i samhället. Som exempel tittar hon bland annat närmare på hur den ekonomiska krisen skrevs in i populära tv-serier och hur ämnet behandlades i komedishower. Hennes analys visar att populärkulturen hjälper oss att förstå vad som händer och sker i samhället runt omkring oss, men att det inte alls är säkert att vi köper den tolkning som förmedlas rakt av,

Ladda ner avhandlingen (pdf): The private life of a nation in crisis. A study of the politics in / of Greek television fiction

”Nygammal” avhandling från JMG: Konsumtion som politisk handling

Jag ligger lite efter med att presentera de nya avhandlingarna från JMG här på bloggen. Förra hösten disputerade Johanna Arnesson med en monografi om hur vi kommunicerar om etisk konsumtion, alltså om till exempel att bojkotta en viss vara på grund av dess miljöpåverkan, och om hur vi i allt högre utsträckning uttrycker politiskt engagemang och åsikter genom just livsstilsval och konsumtion.
     Johannas avhandling visar bland annat att:

• Vi gör om våra livsstilsval och konsumtion för att passa i en mer glamorös version av ”etiskhet”. 
• Textilindustrins konsumtionshets döljs i modeföretagens egen kommunikation. Den handlar istället om miljö, arbetsrätt och jämställdhet.
• Det pågår en omvandling om vad feminism och normkritik innebär. En frigjord och jämställd kvinna konsumerar nämligen, enligt den här diskursen. 

Jag tycker själv att Johannas avhandling är mycket läsvärd. Till exempel ger den läsaren verktyg att tänka på #flygskam-rörelsen på ett lite nytt sätt. Och ett annat exempel: Jag själv har börjat lappa och laga kläder, men så har jag inte beskrivit det för mina vänner. Istället har jag, helt i linje med att vi nu vill vara mer glamorösa i vår etiskhet, sagt att jag håller på med visible mending och hänvisat till tjusiga Instagramkonton. Jag som inte trodde att jag var så lättpåverkad av tidens trender …

Ladda ner avhandlingen (pdf): Fashionable politics. The discursive construction of ethical consumerism in corporate communications, news media, and social media

Ny avhandling från JMG: Att vara politisk i medierna

Om ett par veckor disputerar en av mina doktorandkollegor, Gustav Persson. Gustavs avhandling handlar om vad det innebär att vara politisk i medierna, och vilka konsekvenser det får för hur vi förstår demokratiskt deltagande.
     Det här är mycket mer spännande än det kanske låter. Gustav har studerat olika former av politiskt handlande i den antirasistiska vänstern i Sverige mellan åren 2013 och 2018 (bland annat Asylstafetten, #KämpaMalmö och #KämpaShowan),  och hur dessa har skildrats i tryckt press, i radio och på Twitter.

Ladda ner avhandlingen (pdf): Being political in the media. Political identities in journalistic and Twitter discourse

Pressmeddelande: #InFlux

På tisdagen publicerades följande pressmeddelande om min avhandling. Pressmeddelandet finns också att läsa på JMG:s och Göteborgs universitets webbar. 

När sociala medier blivit en viktig del i journalistiken har svenska journalister blivit mer sociala. Men sociala nätverksmedier har också blivit en viktig plattform där journalister bygger sina egna varumärken. Men skyll inte varumärkesbyggandet endast på de sociala medierna:

     – Det kan lika gärna ses som en konsekvens av en allt hårdnande mediemarknad. För vissa journalister tycks ett högt antal följare och en hög aktivitetsnivå på Twitter vara en del av det personliga varumärket, säger Ulrika Hedman som skrivit en avhandling om journalisters användning av sociala medier.

Ulrika Hedman har i sitt avhandlingsarbete följt svenska journalisters användning av olika sociala medier sedan 2011. Med hjälp av representativa enkätundersökningar och insamlad data från journalisternas aktiviteter på Twitter har hon kartlagt hur journalister har börjat använda och använder olika sociala medier, vad de tycker om dem, och hur användningen står i relation till yrkesideal och normer.

     Det har, såväl i den allmänna mediedebatten som bland journalister själva, funnits en farhåga att användningen av sociala nätverksmedier skulle förändra journalistiken och journalistrollen fundamentalt. Med sociala nätverksmedier har många journalistiska praktiker ändrats och nya har kommit till. De används till omvärldsbevakning, research, spridning av journalistiskt innehåll och för olika former av publikkontakt. De sociala nätverksmedierna används också till nätverkande och för varumärkesbyggande, vilket är allt viktigare på en mer konkurrensutsatt mediemarknad.

     – Det är hårdare konkurrens om både läsare och journalistjobb idag, så det är viktigt för journalister att visa vem de är och vad de publicerar.

Uppskattade arbetsverktyg

– För de allra flesta journalister är sociala nätverksmedier idag ett mycket uppskattat arbetsverktyg även om den där riktiga hypen vi såg för några år sedan verkar ha avtagit, säger Ulrika Hedman.

     Hon ser vissa skillnader i attityder mellan den lilla grupp journalister som är aktiva i sociala nätverksmedier nästan jämt och de som har en mer pragmatisk inställning till sin användning. De mest aktiva blandar personligt och professionellt, nätverkar mycket mer och är mer engagerade i dialog med andra användare och inte minst i att bygga de egna personliga varumärkena. Detta betyder dock inte att journalisternas inställning till traditionella yrkesideal – som objektivitet och neutralitet – har förändrats sedan de började använda sociala nätverksmedier.

Nya journalistroller och en social nyhetslogik

Ulrika Hedman ser hur nya mer sociala journalistroller, alltså hur journalister ”är” och beter sig, håller på att växa fram. I sociala nätverksmedier hittar vi nu skeptiker, aktivister, pragmatiker, smygare, nätverkare, nyhetscentraler, samtalssamordnare, ambassadörer, ettriga marknadsförare, professionella marknadsförare, förklädda journalister samt entreprenörer. De här olika rollerna ligger antingen mer nära den traditionella journalistrollen eller mer nära den sociala medielogiken, och de är antingen mer yrkesinriktade eller mer privata.

     – Många journalister införlivar tankarna om nätverkande, interaktivitet och dialog i sin traditionella journalistroll, och därmed blir också den traditionella journalistrollen mer social.

     Den här mer sociala journalistrollen kan ses som en del i en framväxande social nyhetslogik, som ser lite annorlunda ut än den mer traditionella nyhetslogiken – traditionella journalistiska praktiker och värderingar har fortfarande en central plats i den sociala nyhetslogiken, men kombineras med sådant som delningslogik, viral distribution och interaktivitet.

     – I och med att vi sällan konsumerar hela ”paket” av journalistik idag, som en papperstidning eller en nyhetssändning på radio, är det viktigt att varje enskilt innehåll är sådant att det går att sprida i sociala nätverksmedier, och att det lockar till engagemang av olika slag. Det här ställer nya krav på journalisterna – de måste helt enkelt se till att innehållet pratas om och sprids i sociala nätverksmedier. De måste vara sociala.

Ladda ner: #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

An export style (Ulysses) for a thesis – that actually works

Via this link, you can download the export style I have designed for my thesis: UH Book S5.ulstyle. It is based on one of the default styles in Ulysses app, but modified to fill my needs. In short, this export style includes:

• S5 format, 165x242 mm. This is one of the most common formats for Swedish printed dissertations.
• Garamond 11/13 for the body, headers etc. in Helvetica Neue.
• Page enumeration in both numbers and lowercase-roman (because you want those lowercase-romans in the front matter).
• New chapters start on right pages.
• End-of-page footnotes.

My thesis frame is written in Ulysses app, one sheet per chapter (or section of the front matter). I exported it to Word in two sections – one for the front matter (in which I used the alternative code for lowercase-roman enumeration) and one for the main body. The included articles were exported separately.

     The front matter section needed some further formatting that is not included in the export style. For example, I have always preferred to fill in the page numbers in the ToC manually. 

     After the export of the body section, I configured the bibliography. Easy peasy once I had figured out how to do this. I have previously published a guide for integrating Endnote with Ulysses. This guide includes instructions on how to configure the bibliography.

     Then it was just a matter of exporting the separate sections to PDF format, collect the sections in one single PDF, add front and back (layouted in InDesign), and send it to the printers. Easy peasy. 

What does it look like? Download the thesis frame (pdf) via the link below and look for yourself: #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

#InFlux – spikat och klart

Foto: Malin Sveningsson.

Så här ser den ut – avhandlingen. Igår spikade jag upp den med en kopparspik på universitetets anslagstavla vid Vasaplatsen. Jag kan lova att det är rätt så skönt att den är är klar!
     #InFlux är en sammanläggningsavhandling. Den består av fem vetenskapliga artiklar som hålls ihop av en så kallad kappa, med introduktion och kortfattad historik, litteraturgenomgång, övergripande teoretiskt ramverk, grundlig metodbeskrivning och en övergripande analys. Ämnet är svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier, och i ett vidare perspektiv hur svenska journalister påverkas också av andra förändringar i medielandskapet. Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är journalisters roller.
     De närmaste veckorna kommer jag att presentera delar av avhandlingens resultat och min analys – om journalisters sociala roller och om den sociala nyhetslogiken – närmare.
     Avhandlingen är också e-spikad, det vill säga publicerad digitalt via Universitetsbiblioteket. På länken kan ni ladda ner hela avhandlingen (pdf) förutom de vetenskapliga artiklarna. Dessa är publicerade i olika vetenskapliga tidskrifter.

* * *

Omslagsbilden. Måste säga några ord om omslagsbilden. Illustrationen är gjord av Nicklas Malmberg, journalist och nu på Sveriges Radios sociala medier-team. Jag är oerhört glad att han ville göra den här bilden, och jag är oerhört nöjd med hur bra den blev.

Ladda ner (pdf): #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

My take on integrating Endnote with Ulysses (sync!!!)

I use Ulysses for most of my academic writing. I love it – it syncs immediately over Mac, iPad, and iPhone, it provides a ”text first” experience (we’re talking markdown instead of formatting as you go), and allows me to export the text to whichever format I want to – be it a blog post like this, an academic article aimed for a journal, or a thesis.
     Having learned the markup language of markdown (that’s not difficult at all) and got used to using full screen, black template (this allows me to focus on the text and only the text), my next problem was how to use Ulysses with Endnote, the reference manager provided by my university. For me, it has taken some time to solve all small problems and make things work the way I want them to work. I have of course searched for solutions online, but most suggested solutions does not really solve my problems, as I use several Macs, each with its own installation of Endnote. And while I do sync my Endnote library between these machines (and to an online library that I use on mobile devices), some content does not sync – and this has been a problem. So, here is a guide on how to integrate Endnote (X8) with Ulysses (14.2) that actually works.

• When I write, I use Endnote’s temporary citations to include references in my text. I do this by choosing the right reference from my Endnote library and drag (or copy) it to the right position in my Ulysses sheet. By default my temporary citation has looked like this: {Hedman, 2018 #452}.

• A major problem, especially when writing a thesis with hundreds of intext citations, is that the record numbers (in this case #452) that are used as default unique identifiers, have not synced. Everything else sync between all my devices, but the record numbers are ”device specific”, so to speak. So while some references share the same record number in all my Endnote libraries, not all do, and this becomes a problem in the next phase of text production – when I export my text to a text manager (Word, in my case) and configure my bibliography (that is, translate the intext citation to the correct (Hedman, 2018) and a post in my list of references. When the unique identifiers don’t line up, all references has to be matched manually to make sure the final manuscript references the correct works.
     The way to solve this is to use label instead of record number as the unique identifier in the intext citations. This is the tricky part, and a problem most Ulysses/Endnote-user don’t address when they write manuals on how to integrate Endnote with Ulysses – perhaps because they don’t use several devices. The Label field does sync, so once you’ve set up everything as suggested below, you’ll have no bad surprises when you configure your bibliography. The easiest way to add a unique label to all entries in your Endnote library is to do like this:

1. In Preferences – Display Fields, add a Label column. For convenience, I have put this next to the Record Number column as first and second columns.
2. Mark all, or part of, your Endnote library, go to References – Show Selected References.
3. Then, chose Tools – Change/Move/Copy Tools, and then Move/Copy Fields. Check for Copy Field, chose From: Record Number To: Label, check Replace entire field (just in case the label column isn’t empty), and OK. 
4. Finally, go to Preferences – Temporary Citations and check the box to use Label instead of record numbers as identifier in the citations.

• Furthermore, you can change what sign to use as delimiter in Endnote: go to Preferences – Temporary Citations and Temporary Citation Delimiters and make your choice. I prefer angle brackets like this: <Hedman, 2018 #452>.
     Then, make sure that Endnote’s citation delimiters don’t collide with the markup system in Ulysses: go to Preferences – Markup to see what signs are used, and perhaps change one of them so you can have the angle brackets exclusively for intext citations.

• To add a page number in the intext citation, simply add , p. 32 like this (don’t forget the commas and spaces!): <Hedman, 2018 #452, p. 32>.
     I haven’t found a way to automatically include a prefix or note within the intext citation. Instead I put a temporary note in the text and mark it, so that I know where to put all the e.g. and cf. when I prepare the final manuscript. If you have a valid solution on this, please let me know!
     To add several intext citations within the same parenthesis, place a backslash \ (no spaces) between the temporary citations.

Fotnot: Den här texten är på engelska helt enkelt för att de flesta skriver sina akademiska texter på engelska, eller läser engelsk litteratur. Se också Det sköna i den rena texten [170218].

Ny artikel: Journalister som varumärken i krocken mellan nyhetslogik och sociala medier-logik

Den sista av de artiklar som är tänkta att ingå i min sammanläggningsavhandling, Making the most of Twitter: How technlogical affordances influence Swedish journalists’ self-branding, har nu publicerats i tidskriften Journalism.
     Artikeln handlar om precis det som rubriken säger – hur sociala medier-logiken påverkar hur journalister använder Twitter för att varumärkesbygga sig själva. Det är lite extra intressant (tycker i alla fall jag) eftersom sociala medier-logiken krockar med den logik som journalister vanligtvis arbetar inom: nyhetslogiken. I nyhetslogiken värderas professionalismen högt, alltså journalisters yrkesideal som objektivitet och granskning. Enligt sociala medier-logiken ska istället användarna vara personliga eller till och med privata och dessutom försöka maxa det egna nätverket. Två av de mer intressanta slutsatserna:

• Detta kan innebära att journalistyrket nu faktiskt håller på att av-professionaliseras på så sätt att personliga attribut (eller egenskaper) värderas lika högt eller ibland högre än professionella. 
• Ur ett internationellt perspektiv uppför sig svenska journalister inte alls som de ”borde”. De borde vara mer lika sina kollegor i Storbritannien, som är betydligt mindre personliga/privata på Twitter. Men på svenska redaktioner finns gott om utrymme för egna idéer och att vara sig själv, och vi har förhållandevis platta organisationer på svenska arbetsplatser. Det betyder att svenska journalister är väldigt mycket sig själva på Twitter också – på gott och på ont, tycker säkert många.

Många av er som följt bloggen känner igen själva siffrorna. Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer. Jag har vänt och vridit på siffrorna ett bra tag.

* * *

Många av er noterade säkert att Expressens Niklas Svensson, en av Sveriges meste journalister på Twitter (och andra sociala medier-plattformar), meddelade Twitterpaus nyligen. Jag tänker inte recensera Niklas Svenssons twittrande (läs istället här), men jag kan konstatera att det nog kostar – såväl personligt som yrkesmässigt – att vara så högprofilerad i sociala medier som han har varit. Utifrån perspektivet att det här är två många gånger motsatta logiker som krockar, så är det kanske inte så konstigt att många behöver backa och tänka lite emellanåt. Siffror från journalistpanelen vid JMG visar också just detta – många av de tidigare mest aktiva lägger ner helt eller blir betydligt mindre aktiva (se inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?).

Skryt: Detta är min femte artikel som är publicerad i en internationell vetenskaplig tidskrift. Att få en artikel publicerad i Journalism är lite extra kul eftersom tidskriften är högt rankad inom mitt fält. För en fullständig förteckning se fliken Publikationer.

Det sköna i den rena texten

För mig är det viktigt att inte formen står i vägen för innehållet när jag skriver. Jag har ju arbetat som redigerare och är van att formatera text så till den grad att jag har svårt att skriva text i ett format som är dåligt formaterat (och tro mig, det gäller de flesta formaten).
     När man ska skriva klart sin avhandling – eller vilken annan längre text som helst, förresten – är detta extremt obra.

Nu skriver jag därför i stort sett all text i ett rent textverktyg. Jag kan överhuvudtaget inte formatera texten när jag skriver. Ja, jag kan välja typsnitt när jag skriver, om jag trivs bäst med en serif eller en sans-serif, men inte mycket mer.
     All formatering i texten anger jag med markdown. Jag talar alltså om att de här orden ska vara halvfeta men inte mer än så. Eller att något är en rubrik, eller en mellanrubrik. På min skärm ser det lika ut.
     Skärmdumpen här nedan visar hur just den här texten såg ut i helskärmsläget på desktop när jag skrev den. Jag har valt svart bakgrund på helskärmsläget för att det är lite mer vilsamt för ögonen. Och helskärmsläge för att då stör ingenting annat.
     Och det är så oerhört skönt.

Vitsen med ren text och markdown är att den färdiga texten kan exporteras till i stort sett vilket format som helst: HTML, ePub, Word-dokument, pdf eller ren text. Det finns ett antal färdiga stilmallar för de här formaten att välja på, eller så anpassar man ett av dem efter hur man vill att det färdiga resultatet faktiskt ska se ut. Till exempel har jag gjort om ett av HTML-formaten till att passa för Eftertänkt. Producerar jag en tidning vill jag förmodligen följa den tidningens grafiska profil. En bok ska se ut som en bok. Och så vidare.
     Poängen med markdown är också att samma text kan bli olika saker – det är bara att exportera till en annan stilmall.
     Igår kväll gjorde jag överkursen och gjorde en stilmall (CSS) för mina egna akademiska papers. Från grunden. Bestämde marginaler, typsnitt, rubrikstorlekar, luft, hur blockcitat ska se ut, var pagineringen ska ligga, indrag här men inte där … Alltså så här (de här raderna talar om att efter rubriker eller annat ska brödtexten börja utan indrag):


paragraph:first {
     first-line-indent:     0pt
}


Alltså: Aldrig mera sitta och ändra allting i Word tills allt ser ut som jag vill ha det. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv.

Fotnot: Verktygen jag använder är Ulyssesapp (betalapp), finns för desktop, iPad och iPhone och sparar och synkar i iCloud. Det finns många likvärdiga alternativ också för Android och pc. CSS:en bygger jag i RStudio (R fungerar fint) och exporterar till Ulyssesapp.

Prag? Det är säkert en vacker stad

Det finns en del häftiga byggnader i Prag, som National 
House of Vinohrady, ett nyrenässansbygge i nationalistisk
anda. Snittarna som serverades var inte lika överdådiga.
 (”Vegetariskt? Desserten.”)

Den här veckan har jag varit på ECREA, den ”stora” europeiska medieforskningskonferensen. I Prag. Staden har jag inte hunnit se så mycket av – mesta tiden har jag varit på konferenscentret och lyssnat till en massa intressanta presentationer av det senaste inom journalistikforskningen.

Jag har presenterat själv också. Social media logic in journalism: reshaping the profession (pdf) handlar om hur den speciella sociala medier-logiken inte bara ger förutsättningarna för hur journalistik i sociala medier ser ut, utan också för hur journalister kan beskriva sig själva och sin profession. Min studie bygger på en analys av 2 543 svenska journalisters presentationer på Twitter.

Fotnot: Axel Bruns, som var ordförande på ”min” session, bloggar alla konferenspresentationer han lyssnar till, så också min. Hans sammanfattning finns här, på Snurblog.

Är journalisters smekmånad med sociala medier över?

Journalisters användning av sociala medier ökar fortfarande, men ökningstakten har avtagit. Samtidigt ser vi att journalister inte upplever att ”nyttan” med sociala medier är lika hög som tidigare. Så kan man – väldigt kort – sammanfatta huvudresultaten i den artikel som nu publicerats i Digital Journalism.
     Artikeln Appropriating Social Media. The changing uses of social media among journalists across time är skriven tillsammans med Monika Djerf- Pierre och Marina Ghersetti, båda JMG, och bygger på paneldata från J-panelen.
     Studien är unik, även ur ett internationellt perspektiv, eftersom forskare nu för första gången kan jämföra enskilda journalisters sociala medier-användning och åsikter om sociala medier över tid. Samma frågor har ställts både 2012 och 2014, vilket alltså möjliggör en analys på individnivå. 

Mejla mig om du inte tillgång till Digital Journalism men ändå vill läsa hela artikeln, så skickar jag en länk till ett av mina ”författarex”. 

Relaterade inlägg: Unik tidsserie från J-panelen visar minskad ”nytta” med sociala medier [150205], Journalister och sociala medier: Var är frilansarna? [150208], En sista (?) tabell från J-panelen: Facebook i topp, bloggläsandet minskar [150209], Från Leeds till Cardiff och journalistikens framtid [1500910].

7 saker du inte visste om svenska journalister

Dagens journalister bedöms inte längre bara utifrån vad de publicerar, utan också utifrån hur de agerar på sociala medier. Idag tar jag hjälp av ett av journalistikens mest hypade stilgrepp just nu – listiclen – för att avslöja vad de twittrande journalisterna avslöjar och inte avslöjar om sig själva. 

1. Twittra om jobbet ökar trovärdigheten

En slags transparens är att vara öppen med hur man arbetar. Det kan handla om att prata om vad man gör på jobbet just nu, nyhetsarbetet eller publiceringsbeslut. Ser man till hela kåren handlar 14 procent av alla tweets om något jobbrelaterat. Det finns forskning som visar ett visst positivt samband mellan transparens och trovärdighet. För journalister är transparens ett av de viktigaste yrkesidealen.

2. Ju mer en journalist twittrar, desto mindre twittrar hon om jobbet

Den som vill följa journalister på Twitter för att lära sig mer om journalistiken gör klokt i att följa de något mindre aktiva journalisterna – de ger mer journalistik för pengarna, så att säga. Ju mer en journalist twittrar, desto lägre andel jobbprat. Detta kan naturligtvis bero på att en journalist som hänger på Twitter mest hela tiden nog också twittrar sånt som förmodligen ser ut som strunt för den som går in och tittar i hennes flöde. Eller så är det så att de mer skeptiska twittrarna, de som blivit övertalade av en chef eller kollegor att de ”måste”, håller sig till jobbrelaterat.

3. Publikdialog på Twitter? Nej, väldigt sällan

En annan sorts transparens är att föra dialog och att bjuda in publiken att medverka i arbetet på olika sätt. Det händer nästan aldrig att en journalist bjuder in till publikdialog när hon är inloggad på sitt personliga Twitterkonto. Å andra sidan innehåller två tredjedelar av alla journalisttweets en mention (@), och kan alltså ses som del i en dialog. Men att en journalist rakt ut ber publiken om input eller svar på en fråga – det är sällsynt. Bara en enda procent av alla tweets innehåller en sådan öppning till dialog.

4. Könsmönster går igen – men bara i det personliga

Var tionde journalisttweet innehåller personlig eller privat information. Det finns många bra anledningar för en journalist att vara lite personlig när hon twittrar – och några risker. På plussidan är att när journalisten bjuder lite på sig själv lär folk känna henne bättre, och då ökar inte bara förtroendet utan hon bygger också lättare ett personligt nätverk med källor, tipsare, folk som kan hjälpa på olika sätt etc. På minussidan: Hot och hat riskerar att bli mer personligt. Och medan det inte finns några som helst skillnader mellan kvinnliga och manliga journalister i hur mycket de twittrar om jobbet eller bjuder in till publikdialog, så visar det sig att kvinnor är dubbelt så personligt/privata i sitt twittrande än män.

5. Svårt att hålla isär jobb och privatliv

Även om alla undersökta Twitterkonton i den här studien är journalisters personliga konton är det uppenbart att en del av kontona ändå är jobbkonton (en sådan bio innehåller i stort sett samma uppgifter som finns på visitkortet). Men även från de här jobbkontona twittras personlig och privat information, om än inte lika mycket som från de andra kontona. På motsvarande sätt finns det konton där journalisten överhuvud taget inte talar om att hon är journalist, men ändå twittrar väldigt mycket om redaktionsliv och journalistik.

6. En fjärdedel av journalisternas alla tweets är retweets

Lite siffror: 24 procent av journalisternas alla tweets är retweets (ett enkelt sätt att sprida innehåll till sina egna läsare). 65 procent innehåller en mention, 21 procent en länk, 20 procent en hashtag, 7 procent en bild och 4 procent en geo location (alltså information om på metern när var tweets skickades ifrån – vilket kan äventyra källskyddet). Den som summerar och tänker att ”ha! 141 procent, nu har hon allt räknat fel!” ska komma ihåg att en tweet kan innehålla både en mention, länk, hashtag, bild och geoinfo och samtidigt vara en retweet. Ha!

7. På det stora hela är journalister ändå ganska öppna

Sex av tio svenska journalister twittrar, men de flesta av dessa har förmodligen lite andra syften med sitt twittrande än att i första hand vara transparenta å sin arbetsgivares vägnar. 24 procent av alla journalisttweets är ändå uttalat transparenta på något sätt – om jobbet, gentemot publiken, om det personliga/privata. Med tanke på det minst sagt låga informationsvärdet i merparten av alla tweets som skickas (logga in och kolla flödet en stund så ser du vad jag menar) är ändå journalister förvånansvärt öppna med vilka de är och hur de jobbar, eller hur?

Fotnot (1): Studien bygger på ett representativt urval av 2 543 svenska journalisters egna Twitterkonton som kodats för bakgrundsvariabler och sedan kombinerats med ett slumpat urval innehållskodade tweets dessa skickat i maj 2014.

Fotnot (2): Artikeln When journalists tweet. Disclosure, participatory, and personal transparency har nyss publicerats som open access (alltså gratis för alla som vill läsa) i tidskriften Social Media + Society. En tidigare version låg till grund för en debattartikel på Sveriges Radios Medieormen.

”Professional with a touch of love”

De mest frekventa (>50) betydelsebärande substantiv, pronomen och verb i en korpus som består av presentationerna på 2 543 svenska journalisters Twitterkonton. Namn på medieföretag är exkluderade.

En sak till, apropå min presentation på NordMedia 2015: Svenska journalister är väldigt mycket journalister i hur de beskriver sig själva på sina Twitterkonton.
     De mest frekventa substantiven hänger ihop med yrkesrollen – vad man arbetar med, var man arbetar.
     I avdelningen pronomen dominerar första person singular. Och det är inte ett uttryck för twittares egocentrering, utan handlar mer om att när man presenterar sig själv så försöker man i normalfallet undvika ett kungligt vi eller att tala om sig själv i tredje person.
     Tittar vi istället på mest frekventa verb hittar vi ord som beskriver journalisters personlighet. De ”twittrar”, så klart, men de ”gillar” också, allt från trädgårdsarbete till ett eller annat fotbollslag. Och de ”älskar”.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här [140728]

NordMedia2015: Vad gör Twitter med journalistiken?

Trapporna på  KUA2 är verkligen häftiga! 

Idag har jag presenterat pågående (alltså ännu inte riktigt färdigtänkt) forskning kring Twitter i journalistiken på konferensen NordMedia 2015. I panelen om sociala medier i journalistiken fanns också Aske Kammer, Syddansk universitet, och Anders O Larsson, Oslo universitet.
     Min pågående forskning handlar om om hur journalister använder Twitter, utifrån främst data från journalisters privata Twitterkonton. Min utgångspunkt är att i takt med att man blir en mer och mer van twittrare (det engelska begreppet jag utgår från är appropriation) och också använder Twitter för att positionera sig själv (det är lite mer än bara branding), så kan man faktiskt räkna Twitter-kunskaper som en professionell färdighet och tillgång. Som inte alla journalister äger. Så hur skiljer sig olika grupper av journalister i hur de använder Twitter, och vilka konsekvenser har skillnaderna?

Här och nu nöjer jag mig med att konstatera att olika gruppers användning av Twitter skiljer sig åt. Rejält. Somliga twittrar hela tiden, andra knappt alls, somliga har jättestora nätverk, andra mindre. Det har jag skrivit om förut. Den här tabellen visar skillnaderna tydligt, och att en ganska liten grupp journalister står för merparten av aktiviteten:

Kommentar: n=2 543.

Fler siffror finns i den presentation jag visade i morse. Är du intresserad kan du ladda ner den här (pdf).

Istället för att gå in på skillnaderna i detalj ställer jag här och nu fyra frågor. Det är detta som jag ska fortsätta att tänka kring:

• Fyra av tio svenska journalister använder aldrig eller nästan aldrig Twitter. Om det nu är en professionell färdighet – och i mångas ögon kanske till och med nödvändighet – att kunna använda Twitter, vad händer då med de som inte äger den färdigheten? Och med de som inte kan visa ett aktivt Twitterkonto med vidhängande nätverk på nästa anställningsintervju?
• Utifrån mina data kan man säga att den grupp som är mest aktiv och har störst nätverk också är väldigt liten, cirka 8 procent av kåren. Man kan misstänka att den här minoriteten står som en slags förebild för hur andra journalister ska bete sig på Twitter. Men är de en bra förebild? Och hur påverkar detta hur journalistiken utvecklas?
• De allra mest aktiva av svenska journalister på Twitter är män som jobbar på kvällstidningarna. Det är de som syns mest och tar mest plats. Hur påverkar det publikens och allmänhetens uppfattning om vad journalistik och hur journalister är?
• Och slutligen: Det finns en särskild sociala medier-logik som gör att om man vill bli framgångsrik så ska man blanda professionellt innehåll med personligt och gärna också krydda med lite privat. Gränserna mellan jobb och privatliv suddas ut, ena stunden livetwittrar en journalist från en presskonferens och i nästa delar hen en bild på barnen. Hur påverkar detta de enskilda journalisterna och deras familjer? 

Fotnot: Empiriskt utgår jag i den här studien i första hand från data insamlat från 2 543 svenska journalisters Twitterkonton (antal uppdateringar, storlek på nätverk etc) i kombination med manuellt kodade bakgrundsvariabler för att kunna se skillnader mellan olika grupper.

Relaterade inlägg: Journalisten på Twitter – så här ser hen ut [140729]

Relaterat: Aske Kammer sammanfattar vår panel och konferensen på sin blogg.

Om journalisters transparens på Medieormen

”Transparens på Twitter | Journalisterna på Sveriges Radio är bäst i klassen när det gäller att prata journalistik och nyhetsarbete på Twitter. Drygt var femte tweet från en Sveriges Radio anställd är jobbrelaterad. Samtidigt är de mindre personliga eller privata än andra i sitt twittrande. Det visar en ny undersökning från Göteborgs universitet om hur transparenta svenska journalister är när de Twittrar.”

Idag skriver jag på Sveriges Radios Medieormen om hur pass transparenta svenska journalister är när de twittrar, alltså hur mycket jobbprat, publikdialog och personligt/privat det är i flödet.
     Texten finns här: Ny forskning: SR-journalister ”bäst” på jobbprat på Twitter.

Svenska journalister älskar schlagern

Det är visst melodifestival. Ja, jag vet, det heter ESC. Första semifinalen ikväll, den andra på torsdag och så la grande finale på lördag. Om själva innehållet i tävlingen bryr jag mig föga. Men jag vet en sak: När det är melodifestival (ok, ESC) så peakar journalisterna på Twitter.
     Förra året, under ESC-veckan 5 till 11 maj, samlade jag in alla tweets från ett urval av 2 543 svenska journalister. Totalt 72 397 tweets skickades från den här gruppen under veckan.
     Jag har gjort ett enkelt diagram som visar svenska journalisters Twitteraktivitet (dag och klockslag):
   

Svenskt journalisttwittrande 5–11 maj 2014. Antal tweets per timme. N=72 397.

Jag tänker inte göra några djupare analyser av diagrammet. Men jag drar några slutsatser:

• Svenska journalister älskar ESC (se, jag skrev rätt!). Toppen på tisdag kväll sammanfaller med den första delfinalen, där Sanna Nielsen tävlade med Undo. Lördagstoppen är såklart själva finalen.  Jag är lite förvånad att ESC-kvällarna skiljer ut sig så tydligt, för det är inte bara SVT- och SR-anställda som står för den ökade aktiviteten.
• Älskar och älskar, förresten. Jag har inte gjort någon analys av vad som faktiskt står i ESC-tweetsen. Det kan mycket väl vara så att svenska journalister älskar att hata schlagern. 
• Twittrar svenska journalister ungefär lika i år som i fjol, så kommer vi att se en ökad aktivitet först på torsdag kväll, när Måns Zelmerlöw sjunger i den andra av årets semifinaler, och på finallördagen. Och om det svenska bidraget inte går vidare till finalen misstänker jag att Twitteraktiviteten kommer att vara lite mer dämpad jämfört med i fjol.
• Svenska journalister sover på nätterna, börjar twittra lite smått vid sex-, sjutiden på morgonen och sedan är det kanska konstant fart på twittrandet fram till midnatt. Jämför gärna med ”normal” sociala medier-aktivitet (alltså i befolkningen i sin helhet), där forskningen ser en topp på morgonen, en strax efter lunch och en på kvällen när ungarna kommit i säng.

* * *

Urvalet av journalister i den här undersökningen är inte slumpmässigt, eftersom det helt enkelt inte går att dra ett slumpmässigt urval av svenska journalister på Twitter. Däremot är det tämligen representativt, när jag jämför tillgänglig bakgrundsinformation i kontopresentationerna med vad vi vet om den svenska journalistkåren från till exempel de svenska journalistundersökningarna. 

     Det insamlade datamaterialet utgör underlag för mitt fortsatta avhandlingsarbete kring hur svenska journalister använder sociala medier. 

     Just nu är jag på internationell mediekonferens där jag ska presentera min studie kring hur transparenta svenska journalister är när de twittrar, alltså hur mycket de pratar om redaktionsarbete och journalistik, hur de engagerar sig i publikdialog och hur mycket de avslöjar om sig själva och sitt privatliv. Den studien bygger på bland annat det här datamaterialet.

Nytt år, gamla och nya arbetsuppgifter

Nej, bloggen är inte död. Inte som genre, och inte heller just den här. Jag har bara inte kommit mig för att skriva så mycket i höst. Det är väl det som är doktorandlivet – eller livet i akademin, misstänker jag att många skulle säga. Ibland har man mycket att göra på jobbet, med undervisning, föreläsningar, data som ska samlas in, konferenspapers och tidskriftsartiklar som ska skrivas…
     Just nu sitter jag förresten och går igenom alla bidrag till The NODA Awards (nordiska datajournalistikpriset). Det är ungefär som att läsa en jättehög med VG-uppsatser, alltså bara skoj.

Den här terminen (och förhoppningsvis framöver) kommer jag att arbeta deltid med JMG:s J-panelen tillsammans med Monica Löfgren Nilsson, som är vetenskapligt ansvarig. J-panelen är en webbaserad survey som ger oss möjlighet att studera journalisters vanor, opinioner och attityder med lite tätare mellanrum än Journalistundersökningarna som görs vart femte år (J-panelen går ut ett par gånger om året).
     Jag försöker förgäves hitta information om J-panelen på JMG:s webb och länka till den, men det tycks som om den infon saknas. En av mina första arbetsuppgifter i det projektet blir med andra ord att se till att uppdatera webben. En preliminär metodredovisning finns dock tillgänglig (pdf här).
     Många forskare använder J-panelen för att ställa frågor som är relevanta för just sina forskningsprojekt. Vid två tillfällen har J-panelen ställt frågor om hur journalister använder sociala medier. Just nu sitter jag och analyserar den datan, och återkommer med färska siffror senare i vår.

Vad ska jag göra mer i vår, alltså förutom avhandlingsarbetet? Det ser ut som om jag kommer att ha fullt upp:

• J-panelen ”stjäl” tid från undervisningen, men jag kommer fortsätta att föreläsa om sociala medier i journalistiken. Som doktorand har jag 20 procents sammanlagd institutionstjänstgöring, och jag delar den nu lika mellan undervisning och J-panelen.
• I mars ska jag berätta för mina kollegor på JMG hur man kan samla in och sedan analysera sociala medier-innehåll med åtminstone några bakgrundsvariabler. Inom forskningen om sociala medier i journalistiken är det ett generellt problem att urvalen sällan är representativa och att det heller inte finns någon möjlighet att använda sig av bakgrundsvariabler (som kön, arbetsplats, typ av arbete) i sina analyser. Jag hoppas kunna presentera en lösning för hur man kommer i alla fall en bit på väg.
• I maj ska jag presentera en studie om hur transparenta journalister egentligen är när de twittrar. ICA:s årliga forskningskonferens hålls den här gången i San Juan. Vad har man på sig när man ska vara representativ i ett sådant klimat?
• Under våren förbereder jag också bidrag till åtminstone två konferenser där jag hoppas få delta, Future of Journalism i Cardiff och NordMedia i Köpenhamn.
• Under våren ska jag också läsa en kurs i högskolepedagogik, den startar redan nästa vecka.

”Åsikterna är mina egna” – 13 procent av alla journalister twittrar med förbehåll

13 procent av landets journalister på Twitter har någon form av förbehåll (ibland också kallat disclaimer med ett låneord från engelskan) i presentationen på sina personliga Twitterkonton.
     Med förbehållet vill journalisten markera att hen twittrar som privatperson, att eventuella åsikter inte kan tillskrivas arbetsgivaren/redaktionen, eller att en retweet inte nödvändigtvis betyder att journalisten håller med om innehållet i det hen skickar vidare till sina egna följare.
     Ett sådant förbehåll kan se ut på olika sätt. ”Twittrar privat”, ”Åsikterna här är mina egna” samt ”RT betyder inte medhåll” är typiska formuleringar.

Jag har funderat en hel del på om jag tycker att 13 procent är en alltför låg andel eller inte, och kommit fram till att den kanske egentligen ska ses som onödigt hög. Det handlar trots allt om personliga konton, i eget namn.
     Även om nio av tio journalister i sin presentation talar om att de är journalister, och många dessutom talar om var de jobbar, så handlar det om konton som journalisterna själv har det fulla ansvaret för, juridiskt såväl som etiskt.
     Arbetsgivaren har ingen möjlighet att styra hur dess journalister sköter sina sociala medier-konton. Kollektivavtalet (§3) ger anställda journalister långtgående yttrande- och åsiktsfrihet.
     Det viktiga undantaget är anställda vid public service som ”är skyldiga att i offentliga sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska området, med fog kan ifrågasättas. I alla frågor som rör relationer till personer, företag eller institutioner skall medarbetare inom public service-företagen alltid handla så att tilltron till dennes opartiskhet i tjänsten inte med fog kan ifrågasättas” (§3.2). Ett generellt förbehåll i sin Twitterpresentation räcker med andra ord inte för den public service-journalist som vill ta ut svängarna, utan hen är alltid tvungen att tänka på hur hen uttrycker sig.
     Enligt det här synsättet borde alltså inte journalister behöva ha något förbehåll i sina Twitterpresentationer.

Samtidigt kan jag tycka att 13 procent är på tok för lågt. Det kan vara svårt för utomstående att göra skillnad mellan det journalister producerar i sin yrkesroll (nyheter, krönikor, analyser etc) och det journalister skriver i sin mer personliga roll på Twitter. För att ta bara ett exempel: Niklas Svensson är för många alltid reporter på Expressen, vare sig man läser en politikerintervju i tidningen eller på Twitter om hur han tänder grillen inför kvällens middag.
     Man kan också se på saken ur ett varumärkesperspektiv. Ett varumärke är aldrig starkare än dess enskilda beståndsdelar. Journalisters personliga sociala medier-aktiviteter blir en del av redaktionens varumärke, vare sig man vill eller inte. Är journalisten social på Twitter, svarar på frågor, uttrycker sig väl, skriver intressant, så spiller lite av det positiva intrycket över på arbetsgivaren (om hen har talat om var hen jobbar). Uppför sig journalisten som en buffel eller uttrycker kontroversiella åsikter kan det i ett slag sänka förtroendet för hela redaktionen.
     Enligt det här synsättet borde alltså alla journalister ha ett förbehåll i sina Twitterpresentationer. Men det skulle antagligen ändå inte hjälpa. Den som vill sätta likhetstecken mellan en enskild journalists uppfattning och hela redaktionens kommer att göra det i alla fall.


Fotnot: Urvalet består av 2 543 journalisters presentationer på Twitter. Sveriges Radios utvecklingsredaktör för sociala medier, Yasmine El Rafie, skriver om företagets rekommendationer för sociala medier för de medarbetare som bevakar valrörelsen på Medieormen. I företagets sociala medier-handbok finns rekommendationer för samtliga medarbetare.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här [140728], Journalisten på Twitter – så här ser hen ut [140729], Twitters öppna API, bakgrundsvariabler och bristen på kontaktinformation [140730]