22 november 2023

Ny forskning: Hat och hot mot journalister är systematiskt och målmedvetet

Studiens huvudresultat, så som de presenteras i tidskriften Language & Communication. 



Hat och hot mot svenska journalister är – fortfarande – ett växande problem. Det finns ganska gott om studier som kartlagt omfattningen av det hat och hot som riktas mot svenska journalister (se till exempel Journalism under threat). En ny studie tittar istället på hur det här hatet och hoten faktiskt ser ut när de framförs på en publik plattform som Twitter. Just det gör också studien extra intressant ur mitt perspektiv – det här är ett perspektiv som kompletterar och fördjupar den kunskap vi har. 

Den här nya studien visar att hatet mot journalister i sociala medier är systematiskt och målmedvetet, och ofta kopplat till högerpopulism, och används för att misskreditera såväl journalister som journalistik. Rättssociologen Oscar Björkenfeldt och docenten i nordiska språk Linnea Gustafsson har gjort en analys av en slumpmässig samling tweets som skickats till svenska journalister med Twitterkonton under åren 2018–våren 2022, alltså i princip pre-Musk, och analyserat dessa utifrån kategorier som personangrepp, sexism, rasism och rena hot samt ifrågasättande av journalistiken och journalistiska arbetsmetoder, värderingar och yrkesetik. 

Studien Impoliteness and morality as instruments of destructive informal social control in online harassment targeting Swedish journalists av Oscar Björkenfeldt och Linnea Gustafsson är publicerad som open access (alltså gratis att läsa) i tidskriften Language & Communication


Fotnot: Jag använder begreppet ”hat och hot” här eftersom man brukar prata om ”hat och hot” närmast som en etikett för det som drabbar många journalister i sociala medier; ”hat” innefattar då allt från invektiv och tillmälen till okvädningsord och aggressiva ifrågasättanden eller påhopp.


En metodnot: När jag började mitt avhandlingsarbete om ”journalister och sociala medier” fanns det ingen egentlig metod att hitta svenska journalister på olika plattformar. Det hade ju varit oerhört bekvämt om det funnes en lista med alla olika journalistkonton, men jag är inte så säker på att en sådan lista är en bra idé ur ett vidare perspektiv – den skulle inte bara underlätta forskning utan samtidigt också göra det lättare att rikta hot och hat mot journalistkåren. Eftersom jag gärna ville undersöka hur journalister använde i alla fall en plattform så var jag alltså tvungen att utveckla en metod för att bygga upp ett eget urval. Nu har den här metoden använts av forskarna i studien ovan, och trots det allvarliga ämnet så är det faktiskt lite småkul att se sin metod användas i nya sammanhang. Dessutom har den här nya studien etikprövats – när jag gjorde mina studier var en etikprövning inte nödvändig och det är skönt att få veta att metoden ”håller” också ur ett forskningsetiskt perspektiv. 

21 november 2023

20 år i akademin – vem hade kunnat ana?

Från inledningen av Nordmedias konferens i Bergen i augusti. Nicholas Diakopoulos talade om mediernas framtid.
 



I höst är det 20 år sedan jag började läsa på högskola/universitet. Jag trodde nästan inte det var sant när jag började räkna efter – har det verkligen gått så lång tid? Men jo, det har det. Och under de här två decennierna har det hänt massor, verkligen, 

När jag började på A-kursen i medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, som det hette då när det fortfarande fanns ett campus i Tiger Rangs gamla lokaler i centrala Uddevalla, hade jag inte en tanke på att jag fortfarande skulle vara kvar – jag såg det verkligen mest som ett sätt att fylla på mitt CV. Men det visade sig att det här var verkligen min ”grej”, och när jag var färdig med min magisterexamen vid JMG i Göteborg så blev jag bokstavligen kvar – som forskningsassistent, som anställd, och sedan som doktorand. Och nu är jag alltså anställd vid Högskolan Väst, som inte längre har ett campus i Uddevalla, som lektor i informatik, och min första lärare från A-kursen är min bästa kollega. 

Det har hänt en hel del, minst sagt, med undervisningen de här åren. När jag började plugga var undervisningen knappast digital. Visserligen läste jag en 5-poängskurs i Informationsteknologi parallellt första terminen (där en av punkterna var hur man skickar e-post) men undervisningen var väldigt analog – vi fick kursplan, kurs-pm och schema på papper, alla föreläsningar hölls i sal och lektorerna skrev på tavlan och använde overhead. Vi läste fysiska böcker och fick (köpa) kompendier med artiklar. Inlämningsuppgifterna skrevs på maskin (men vi hade dator hemma, tack och lov) och lämnades in i särskilda fack på campus. Betygen anslogs på särskilda anslagstavlor (där vi kunde se allas betyg). Först när jag läste C- och D-kurserna på JMG kunde jag e-posta mina uppsatsutkast till handledaren inför handledningarna, och det kändes som något alldeles fantastiskt. 

Idag är ”allt” digitalt (1). Jag planerar mina kurser i på en lärplattform, där kursplan, pm, schema och allt annat läggs och där studenterna loggar in och tar del av det de behöver. De flesta av oss förbereder en mer eller mindre detaljerad ppt till varje föreläsning, och de här ppt:erna läggs sedan upp på kursens sida på lärplattformen. På distanskurser lägger vi filmade föreläsningar. Allt är tillgänglighetsanpassat. Det mesta av kurslitteraturen finns digitalt, och via biblioteket har våra studenter tillgång till massor av databaser och andra digitala resurser. Ingen behöver hålla reda på sina referenser manuellt, utan det finns särskilda digitala verktyg till detta. Ingen lämnar in hand- eller maskinskrivna inlämningsuppgifter, utan allt skrivs och lämnas in digitalt. Vi rättar digitalt. Vi har möjlighet att lägga föreläsningar och annat helt online, eller så kan vi använda hybridlösningar och har särskilda salar utrustade för detta. Och den där parallella 5-poängskursen går numera förmodligen helt digitalt och utan vare sig fysiska eller digitala träffar. 

Mitt forskningsområde har också digitaliserats på ett sätt som få hade kunnat ana då för 20 år sedan. Medielandskapet har stöpts om. Journalistiken och produktionen av innehåll, där jag hade mitt tidigare yrkesliv, ser helt annorlunda ut. Just nu arbetar jag i ett forskningsprojekt med fokus på mediekoncernen Mittmedias digitala transformation (läs mer om projektet här), och det är klart att jag ser såväl likheter som stora skillnader mot akademin. 

Jag skulle säga att för akademin och högre utbildning så var pandemiåren ett slags vändpunkt. Vi var tvungna att få våra digitala system att fungera, oavsett vad vi tycker om dem. I princip skulle jag idag kunna sköta alla de kurser där jag har kursansvar hemifrån köksbordet med min laptop, ett headset och en lite bättre kamera än den inbyggda. För mediebranschen har digitaliseringen varit nödvändig för att möta annonsras och en helt ny konkurrens om mediepubliken. Mediebranschen har nu att hitta strategier att verka med det nya mediestödet (eller, i många fall, utan mediestöd), medan vi som undervisar i högre utbildning ska hitta strategier att hantera ChatGPT och andra AI-verktyg. 


(1) ”Allt” är självklart inte digitalt – till exempel använder jag själv gärna tavlan mer och mer, jag tycker den passar viss undervisning mycket bättre och hjälper mig bli en bättre pedagog.

(2) Jag läser fortfarande kvartsfartskurser, men nu för min egen skull och för att det är kul, och ett av mina urvalskriterier är faktiskt att de ska vara helt digitala och utan några som helst träffar – det är trots allt väldigt praktiskt att kunna ta del av allt material när jag har tid och möjlighet och utan att behöva anpassa mig till andras tider.