22 mars 2022

Digitaliseringen dödade deadlinen – och kanske också den färdiga texten

Måndagskvällens förfärliga dåd i Malmö aktualiserar ett problem i den digitala nyhetsjournalistiken – deadlinens död. Det kan tyckas som en bra sak och att det är självklart att nyhetspubliken ska få ta del av nyheter så snart de inträffar och inte behöva vänta på en i förväg bestämd publiceringstid. 

Måndagskvällens nyhetsrapportering kring händelsen slutade i många oklarheter – vad som hänt, antal döda och skadade etc. Nu på morgonen dagen efter förväntade jag mig att hitta mer tydliga nyhetstexter. Och de finns, förvisso, men de var inte helt lätt att hitta. För istället för ”färdiga” texter har vi fått en ny genre som bäst kan betecknas med ”texten uppdateras”, förvirrade texter med hänvisningar till olika klockslag. Ingen tycks längre ta sig tiden att skriva den där sammanfattande nyhetstexten där allt som visat sig irrelevant eller inte längre giltigt har sorterats bort. 

Vid 7:25 på tisdagsmorgonen toppar Kvällstidningen/Expressen sin sajt fortfarande med en text som byggts ut och byggts på sedan dagen innan. Den går knappt att förstå, och många av uppgifterna är inte längre giltiga. Sydsvenska däremot toppar med en nyskriven artikel – den är sammanfattande, klar och tydlig. För mig som läsare är det stor skillnad på informationsvärdet i de här två olika texterna. 

De här ”texten uppdateras”-texterna fyller helt klart sitt syfte under pågående händelser, och de är ett rationellt journalistiskt verktyg. Men ur ett läsarperspektiv önskar jag att redaktionerna med jämna mellanrum skriver nya, sammanfattande texter. Fler sammanfattande texter skulle också bidra till att motverka ryktesspridning och den desinformation som frodas i förvirringens spår. 

En annan aspekt av den fasta deadlinen är att den gav redaktionen möjlighet att nyhetsvärdera i relation till en mer samlad bild av vad som faktiskt hänt. Den gav också redaktionen lite extra tid att faktagranska. 

Vid 7:40 uppdaterar Kvällstidningen/Expressen fortfarande sin text. Så här såg ingressen ut när jag sparade ner en kopia 7:25 jämfört med 7:40. Exemplen ligger alltså på samma url. 

Två versioner av samma text i Kvällsposten/Expressen, 7:25 respektive 7:40.











* * * 

Apropå dådet i Malmö vill jag återigen peka på behovet av rutiner för att snabbt låsa såväl offers som gärningspersoners olika sociala medier-konton. Det pågår ett vämjeligt grävande i såväl offers som anhörigas privatliv. Många av de som letar efter den här typen av information vill förmodligen bara försöka förstå vad som hänt och hur det kunde hända, andra beter sig som jag vet inte vad. För allas vår skull tror jag det vore bra om förundersökningsledare och andra som ändå möter de här människorna faktiskt kunde ge lite akut sociala medier-rådgivning: ”Lås alla dina profiler omedelbart.”


Läs mer: Jag skriver om bland annat deadlinens död i mitt kapitel i Mellan det hyperlokala och globala. Journalistiken förändringar och utmaningar i en digital tid. Redaktörer för boken är Ester Appelgren och Andreas Widholm.  

21 mars 2022

Betalvägg eller inte – en fråga för tredje uppgiften?

Journalisten.se 26 januari 2022.
Ska forskare ställa upp på intervjuer som publiceras bakom betalvägg? Nej, menar konsumtionsforskaren Gabriella Wulff i en debattartikel i tidningen Journalisten i januari i år. Ja visst, säger jag. 

Wulff menar att forskningen är för viktig för att låsas in bakom betalvägg, och att det inte kan sägas ingå i tredje uppgiften (att kommunicera forskning till en bredare allmänhet) att lägga tid på att intervjuas eller kommentera bakom betalvägg. Istället, menar Wulff, borde forskningen släppas loss och artiklar om forskning publiceras utan betalvägg: ”Vad är det som hindrar tidningarna från att låta allmänheten ta del av den forskning som pågår och det samhällsansvar som forskare vill ta?” frågar hon.  

Självklart finns inget hinder för tidningarna att lägga forskning utanför betalväggen. Men varför ska detta vara just tidningarnas uppgift? Skulle vara spännande att höra vilka andra områden som ska läggas utanför betalväggen bara på grund av att de är viktiga? Kommunbevakning? Skolfrågor? Gräv? Konsumenttester? Eller vad? Det är inte så den svenska mediemarknaden fungerar. 

Jag hävdar bestämt att uppgiften att nå ut till en bredare allmänhet faktiskt ligger på forskarna själva, på institutionerna, på universitet och högskolor. Forskningskommunikation helt enkelt. Vill man nå ut med sin forskning finns det massor att göra: ge lunchseminarier för allmänheten, erbjud föreläsningar till lokala föreningar, låna ut forskare till grundskola och gymnasium, blogga, twittra, podda, gör vetenskap på Youtube! Ansvaret att kommunicera din forskning ligger på dig och den miljö du verkar i, ingen annanstans. 

Tillbaka till att intervjuas bakom betalvägg. Själv bryr jag mig inte. Någon eller många kommer att läsa, fundera, prata med andra, och det är gott så. (Och vem vet vad det leder till i nästa led? Ännu en chans att prata om sin forskning?) Jag kan också många gånger se att jag som forskare har utbyte av själva intervjun – jag tvingas formulera mig begripligt, konkretisera, exemplifiera. De här samtalen med journalister som vänder och vrider på tankar och frågeställningar gör mig till en bättre forskare. (Det finns undantag, såklart, skitintervjuer med någon som knappt ens vet vad jag forskar om eller vad grejen med intervjun är, men tror att jag är en levande pratminusgenerator.) 

Och förresten – om vi ska prata betalväggar kanske vi i första hand ska prata den massiva betalväggen hos vetenskapliga tidskrifter? De betalväggar som gör källkontroll näst intill omöjlig för de flesta. Som gör att väl genomförda studier ibland har kanske hundra läsare? 

Nej, tidningars betalväggar är en piss i Gullmarn i sammanhanget. Stånga inte huvudet mot betalväggen i ilska och frustration. Tredje uppgiften kräver en lite bredare strategi. Självklart måste varje forskare hitta sin egen strategi i detta. Det är sällan vi har arbetstid som är vikt åt just tredje uppgiften, inklusive intervjuer, så det gäller att hitta en strategi som funkar efter de egna förutsättningarna. Men vanliga tidningars betalväggar är oavsett inte det stora problemet – och framför allt löser det inte problemet med tredje uppgiften att neka dem intervjuer om det publiceras bakom en betalvägg. Forskningskommunikation handlar om så väldigt mycket mer – det finns så många andra sätt att nå en bredare publik. Vi kan inte utgå från att journalister ska göra det jobbet åt oss gratis. 


Fotnot (1): Det mesta av innehållet på tidningen Journalistens webbplats, där Wulffs debattartikel är publicerad, ligger bakom inloggning – en pikant detalj i sammanhanget … 

11 mars 2022

Medieprofessorn Ingela Wadbring debuterar med varm relationsroman

Ingela Wadbring har ett lååångt akademiskt CV. Till meritlistan kan hon nu lägga sin skönlitterära debut. 


Det är inte så vanligt med romaner med kvinnliga akademiker i centrum och som utspelas i nutid. Det råder Ingela Wadbring bot på med sin debut Och livet bara pågår. Förlaget beskriver innehållet så här: 

Marija, en medelålders, frånskild kvinna, åker på en konferens till Svalbard. Där träffar hon Iosif, en stilig, intelligent man, och de inleder ett förhållande. Maria och Iosif blir alltmer förälskade men det är något som inte stämmer med honom. Det visar sig att han har en multisjuk sambo och Maria ställs inför ett dilemma – går det att leva lyckligt alla tre tillsammans?

Detta, hur man ändå kan fortsätta med sitt liv, eller överhuvudtaget ett liv, när ens partner blivit svårt sjuk är en kanske inte helt vanlig frågeställning att bearbeta i en relationsroman. Det är heller inget som folk brukar prata om, även om det inte är helt ovanligt i en sådan situation att den ”friska” partnern söker närhet på annat håll. Hur skulle du själv göra, tror du? 

Boken publicerades redan i januari, men på grund av ni-vet-vad så fick releasefesten med signering, snittar och vin vänta till igår. Det var en helt fantastisk kväll med författarsamtal lett av alltid lika proffsiga Kerstin Särneö och många av Ingelas vänner i publiken. Men den här texten ska inte handla om gårdagskvällen och faktiskt inte heller så mycket om boken, som jag tycker ni ska läsa (jag är på intet vis neutral här – Ingela är en god vän och kollega, och jag har haft äran att få läsa och ha synpunkter på tidigare versioner av det här manuset) utan om detta med att skriva en relationsroman med utgångspunkt i akademin.

Ingela Wadbring är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot medieutveckling (lång titel!) vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Tidigare har hon jobbat vid JMG, Göteborgs universitet, lett Dagspresskollegiet och varit föreståndare för Nordicom. Hon har skrivit ett antal forskningsartiklar och läroböcker. Det är inte helt lätt att som akademiker börja skriva fiktion – man ska gå från max 8 000 ord, strikt struktur och pedantisk referenshantering till gestaltningar, dofter och dialoger på dryga 300 sidor. Man har nog ändå nytta av att vara lite av en akademisk strukturfascist, konstaterade Ingela i samtalet igår: ”Naturligtvis har jag en stadig tabell vid sidan av för att hålla ordning på allt.” Men den här gången är tabellen inte fylld av procentsatser hit och dit utan tidslinjer, vilka blommor som blommar när och var, vad folk har på sig vid olika tillfällen och hur detaljer och beskrivningar återkommer och hänger ihop: ”Det är bra att redan från början ha med sig detta att gör jag en ändring på sidan 37 så måste jag ändra på sidan 217 också.” I boken märks det också tydligt att Ingela är lika noga med researchen när hon skriver relationsromaner som när hon skriver forskningsstudier – detaljerna stämmer! För en läsare som jag, som kan slänga ifrån mig en roman om huvudpersonen plockar vildhallon till midsommar, är sådan omsorg om detaljerna inte bara ett plus utan ett måste. 

Huvudpersonen Marija har fått låna många drag från Ingela själv – hon är en medelålders, hårt arbetande chef för en forskningsorganisation i Göteborg inom ramen för Nordiska Ministerrådet – men vi är många, både akademiker och högre tjänstemän i offentlig förvaltning, som nog kan känna igen oss i henne. Marija har också gjort en klassresa som liknar Ingelas egen, och vem känner inte igen sig i tafattheten när de akademiska koderna inte sitter i ryggraden som hos våra kollegor som fått dem med sig nästan med bröstmjölken. För mig är det här perspektivet en av romanens främsta styrkor – det är så sällan vi ser det gestaltat.  

Det kanske också ska påpekas att det här inte är en nyckelroman – Marija jobbar inte på Nordicom, historien är påhittad och ingen av personerna finns i verkligheten. Jag hoppas att Ingela ändå sätter sig och skriver en nyckelroman när hon är klar med Marija – det finns gott om stoff som väntar på att gestaltas. 

Och livet bara pågår, som är den första i en serie på tre, är utgiven på Hoi förlag och finns att beställa hos din vanliga bokhandlare. Den finns också som ljudbok. Den som vill följa Ingelas arbete (hon är konsthantverkare förutom medieprofessor) kan göra det på ingelawadbring.se.