Ny forskning: Hat och hot mot journalister är systematiskt och målmedvetet

Studiens huvudresultat, så som de presenteras i tidskriften Language & Communication. 

Hat och hot mot svenska journalister är – fortfarande – ett växande problem. Det finns ganska gott om studier som kartlagt omfattningen av det hat och hot som riktas mot svenska journalister (se till exempel Journalism under threat). En ny studie tittar istället på hur det här hatet och hoten faktiskt ser ut när de framförs på en publik plattform som Twitter. Just det gör också studien extra intressant ur mitt perspektiv – det här är ett perspektiv som kompletterar och fördjupar den kunskap vi har. 

Den här nya studien visar att hatet mot journalister i sociala medier är systematiskt och målmedvetet, och ofta kopplat till högerpopulism, och används för att misskreditera såväl journalister som journalistik. Rättssociologen Oscar Björkenfeldt och docenten i nordiska språk Linnea Gustafsson har gjort en analys av en slumpmässig samling tweets som skickats till svenska journalister med Twitterkonton under åren 2018–våren 2022, alltså i princip pre-Musk, och analyserat dessa utifrån kategorier som personangrepp, sexism, rasism och rena hot samt ifrågasättande av journalistiken och journalistiska arbetsmetoder, värderingar och yrkesetik. 

Studien Impoliteness and morality as instruments of destructive informal social control in online harassment targeting Swedish journalists av Oscar Björkenfeldt och Linnea Gustafsson är publicerad som open access (alltså gratis att läsa) i tidskriften Language & Communication. 

Fotnot: Jag använder begreppet ”hat och hot” här eftersom man brukar prata om ”hat och hot” närmast som en etikett för det som drabbar många journalister i sociala medier; ”hat” innefattar då allt från invektiv och tillmälen till okvädningsord och aggressiva ifrågasättanden eller påhopp.

En metodnot: När jag började mitt avhandlingsarbete om ”journalister och sociala medier” fanns det ingen egentlig metod att hitta svenska journalister på olika plattformar. Det hade ju varit oerhört bekvämt om det funnes en lista med alla olika journalistkonton, men jag är inte så säker på att en sådan lista är en bra idé ur ett vidare perspektiv – den skulle inte bara underlätta forskning utan samtidigt också göra det lättare att rikta hot och hat mot journalistkåren. Eftersom jag gärna ville undersöka hur journalister använde i alla fall en plattform så var jag alltså tvungen att utveckla en metod för att bygga upp ett eget urval. Nu har den här metoden använts av forskarna i studien ovan, och trots det allvarliga ämnet så är det faktiskt lite småkul att se sin metod användas i nya sammanhang. Dessutom har den här nya studien etikprövats – när jag gjorde mina studier var en etikprövning inte nödvändig och det är skönt att få veta att metoden ”håller” också ur ett forskningsetiskt perspektiv. 

Debatt: Dags att lämna Twitter

Ännu en debattartikel, den här gången om varför svenska journalister bör lämna Twitter, publicerad i tidningen Journalisten: Twitter var fantastiskt – nu är det dags att lämna. 

Mastodon vecka 1

Detta är det första i vad jag tror kommer att bli en serie inlägg med tankar och reflektioner kring #Twitterexit och mina egna och andras försök att skapa oss en närvaro på Mastodon.

Mastodon har funnits i sex år och fungerar som ett distribuerat nätverk. Det är alltså inte ”en app, en tjänst” utan många olika oberoende nätverk (servrar/instanser) som kopplas ihop. Alla har sina egna regler. Lite som nätet var förr, alltså, men ändå inte. 

Just nu är det många som varit väldigt aktiva på Twitter som startar konton på Mastodon – jag tror att många med mig är oroliga för att Twitter helt plötsligt ska försvinna helt, eller att man ska råka göra något som helt plötsligt blir förbjudet och att ens konto därför stängs. ”Helt plötsligt” är nyckelorden här – det går inte att förutse från en dag till en annan vad som kommer att hända, och just oförutsägbarheten skapar onödig oro. 

Så … Mastodon. Jag har haft ett anonymt konto ett tag, men inte varit aktiv alls. Jag startade ett nytt konto som mig själv 30 oktober. Att det blev just Mastodon för mig (och för många med mig) misstänker jag är för att det är just Mastodon som ”alla” talar som ett alternativ. Vilket är både bra och dåligt.  

Om vi tar det dåliga först: Mastodon lider av en gigantisk växtvärk – servrar och annat räcker knappt till, och de som sköter nätverken på ideell basis hinner inte riktigt med. Helt förståeligt. En annan sak är att när en plattform växer lagom långsamt kan nya medlemmar ”göra fel” utan att det märks så mycket i det stora hela. Nu är vi väldigt många som ”gör fel” hela tiden, och socialiseringsprocessen (att lära sig ”hur vi gör på Mastodon” inklusive nya funktioner och praktiker) kommer att ta längre tid.

För alla som har/haft viktiga nätverk på Twitter är det självklart positivt att så många nu bestämmer sig för ett gemensamt alternativ, det kommer att göra det lättare att känna sig hemma i det nya när stora delar av ens nätverk flyttat med. 

Och för en sociala medier-forskare som jag är detta superkul! Här ges en nära nog unikchans att i realtid studera hur folk lär sig nya funktioner och praktiker, hur ett community tar ett kollektivt ansvar och svarar på en oändlig radda nybörjarfrågor, och hur de som börjar få kläm på saker och ting (eller tror att de fått kläm på det) konstruerar små nybörjarmanualer för nästa våg av nya användare. 

Saker jag lärt mig den här första veckan (jag räknar mig fortfarande som nybörjare):

• Det spelar egentligen ingen roll vilken server du ansluter till. Du kan kommunicera med folk på andra servrar, och se innehåll från olika håll. Det går att byta server om du känner att du borde vara någon annanstans. 
• Server och instans verkar vara synonymt. 
• Använd hashtaggar! Både när du skriver och när du letar intressant innehåll eller folk att följa.
• Använd hashtaggar i din bio också! I fliken Om kan du fylla på med fyra länkar. Vill du använda Mastodon som en del av ditt professionella nätverk är de här länkarna bra för att berätta mer om vem du är.
• Tråda – men utan att spamma flödet. Det gör du genom att sätta synlighet till ”public” på första posten, nästa lägger du till med plustecknet men här ändrar du synligheten till ”unlisted” eller motsvarande. 
• Här är det mycket mer noga att faktiskt skriva en bildbeskrivning. Gör det – tillgänglighet för alla är ingen dum grej. 
• Nu talar jag bara IOS: Det finns en Mastodon-app, men det kan vara värt att testa appen Metatext och se om man trivs bättre i den. Just nu använder jag båda parallellt. 
• Nyhetsredaktioner börjar starta egna servrar, vilket inte bara är spännande ur ett journalistikforskningsperspektiv utan också (förmodligen) kommer att lösa en hel del problem med verifiering. Och vi kommer att kunna se på servertillhörigheten/användarnamnet var en journalist jobbar. Jag tror att Washington Post var allra först, men jag är inte säker. Vilken svensk redaktion blir först ut?
• Apropå det: Tyska myndigheter har en egen server. Jättebra för verifiering och trovärdighet.
• Trollen och hatkontona har inte hittat till Mastodon ännu. De verkar fortfarande vara upptagna med att gilla det som händer med Twitter. Tids nog lär de dyka upp. 
• De som är på Mastodon (de jag stött på hittills, i alla fall) är oerhört hjälpsamma. Alla vet att många användare är nya, många tar sig tid att gå igenom det grundläggande för att hjälpa nya användare att komma igång. 
• Extra kul att se Åsa Larsson i rollen som forskningskommunikationsförebild igen. Hennes forskarblogg Ting och tankar var en av de första i Sverige, och vi var många som byggde våra egna forskarbloggar med den som förebild. Och sedan twittrade med hennes konto som förebild. Nu delar hon frikostigt med sig av råd för hur man kommer igång på Mastodon.
• Viktigast av allt: #catsofmastodon. Vi behöver katter i alla våra flöden. 

Snabbtänkt: Ett splittrat land och en mer polariserad journalistkår

Idag publiceras Snabbtänkt 2.0 22, en antologi med närmare hundra medverkande forskare som analyserar de svenska valen 2022. 

I sitt inledningskapitel skriver redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord om att varken pandemin eller Putin men kanske påskkravallerna påverkade den svenska valdebatten. Istället var det skjutningar, gängkriminalitet, segregation och ökade elpriser som gjorde de största avtrycken i debatten – och i valresultatet. 

Samtidigt, menar de, har villkoren för den politisk kommunikation ändrats, och särdrag som samförstånd, långsiktighet och rationalitet bytts mot regeringskriser, politiska helomvändningar och snabbt växlande parlamentariska maktförhållanden. Landet lagom har blivit ”ett land som alla andra, fast lite mer extremt”.

Jag medverkar med texten Ökad polarisering bland Twitters journalister, där jag gör nedslag i hur politiska journalister twittrat under valrörelsen jämfört med hur journalister på så kallade alternativa medier twittrat under samma period. Medan de politiska journalisterna kan beskrivas som allt mer pragmatiska jämfört med under valrörelsen 2018  – mer tydligt neutrala och objektiva, mer sällan personliga eller privata och med ett tydligt fokus på just den politiska debatten eller beskrivningen av densamma – så markerar journalisterna på de alternativa medierna tydligt mot såväl nyhetsmedier som de journalister som arbetar där.

Skillnaderna mellan politiska journalister och alternativa journalister skildrar skillnaden mellan traditionella och nyare sociala journalistroller. Den alternativa journalistrollen är starkt knuten till Twitter och andra sociala medier – det är här debatten om journalistiken förs och kritiken mot andra journalister förs fram, och det är här de hoppas möta en ny publik. Den mer traditionella pragmatikern är däremot inte alls beroende av att synas och höras i sociala medier och vilar på starka yrkesideal. Synen på vad det innebär att vara en bra journalist har förändrats över tid, och kommer att fortsätta att förändras. 

Vill du läsa hela min text eller några (eller rent av alla) andra analyser kan du ladda ner den här: Snabbtänkt 2.0 22 (pdf)

Läs också: Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig [180920]

Ett forskningsperspektiv på swishjournalistiken

Just nu debatteras så kallad swishjournalistik (se till exempel här). Det finns mycket att säga om detta, och man kan – på goda grunder – ha åsikter om den. Men det är också bra att försöka vidga perspektivet lite, att förstå vad det här specifika fenomenet är ett uttryck för eller variant av. Detta är ett försök att ge ett forskningsperspektiv på just swishjournalistik. I dess ursprungliga form publicerades texten idag som en Twittertråd. 

Det som idag kallas swishjournalistik i den allmänna debatt är en del av det forskningen brukar benämna entreprenöriell journalistik (jag vet, det ordet går inte att stava till). Den entreprenöriella journalistiken är väl beskriven i svensk och internationell forskning. 
     Det finns nästan lika många varianter av entreprenöriell journalistik som det finns entreprenöriella journalister. En minsta gemensamma nämnare är att man verkar vid sidan av traditionella kanaler, alltså producerar och publicerar innehåll utan att passera en redaktion.

     Förstår ni vad jag menar? Till skillnad från en ”vanlig” frilans så är man alltså inte beroende av att det man producerar köps av och publiceras hos någon annan. Man sköter hela biten själv – bygger sin egen publik, hittar ett sätt för publiken att betala för innehållet, publicerar … Själv.

Sociala medier är kanske inte en förutsättning för detta, men de underlättar. Bygg din publik på Facebook och ditt varumärke på Twitter, använd Instagram för att bygga relationer, publicera i dina egna kanaler – podd, Youtube-kanal, nyhetsbrev, whatever.

     Rätt använda kan alltså sociala medier användas som en egen plattform för att publicera journalistik och på så sätt nå den egna publiken. Utan att man behöver anpassa sig till en redaktör eller till någon annans målgrupp.

     Och nu finns också verktygen att kunna ta betalt på ett smidigt sätt. Swish om man törs bygga sin verksamhet på engångsbidrag. Exempelvis Patreon ger lite mer stabilitet över tid.

     Med detta kan vi alltså lägga till ytterligare två gemensamma nämnare för den här gruppen journalister: Läsarbasen består ofta av följarna i sociala medier. Och verksamheten finansieras ofta med någon typ av sponsring.

Ännu en gemensam nämnare är att många entreprenöriella journalister drivs av en tydlig önskan att påverka med sin journalistik, att göra skillnad. Annars skulle de inte hålla på.

     Det kan handla om att kunna göra journalistik inom ett väldigt nischat område. Eller att driva en fråga. Eller att vända sig till en målgrupp som är avgränsad på ett eller annat sätt.

Den entreprenöriella journalistiken är under stark framväxt, och eftersom mediemarknaden ser ut som den gör just nu kommer vi fortsätta se den växa. Och vi ser också en del konsekvenser.

     Till exempel är journalistens personliga varumärke blir allt viktigare. Journalisten måste positionera sig, och göra det tydligt.

     Publikdialog och -engagemang blir också allt viktigare. Det gäller att hitta sätt att hålla sin publik intresserad och villig att fortsätta bidra ekonomiskt. En engagerad publik bidrar också med nyhetstips etc.

     Vi ser också en mer aktivistisk journalistik växa fram. Den här typen av journalistik krockar med de traditionella professionella yrkesidealen om neutralitet, objektivitet etc. Å andra sidan kan man säga att den ligger nära idealen kring att stå på de svagares sida.

     Vi ser också en mer populistisk journalistik växa fram. Inte så konstigt kanske, dels med tanke på det politiska klimatet, dels rent praktiskt – journalister måste också betala mat och hyra.

Jag skulle säga att debatten vi ser idag, om ”swishjournalistik”, kan ses som en debatt kring de journalistiska yrkesidealen. Den svenska journalistkåren brukar beskrivas som tämligen homogen vad gäller yrkesidealen. Folk är i stort sett överens om hur en journalist ”är”. De entreprenöriella journalisterna utmanar den här bilden.

     För egentligen handlar kritiken inte bara om betalningsform, även om själva betalningsformen kan leda till en mer populistisk journalistik. Men jag tror det är viktigt att inte låsa sig vid just betalningsform när vi diskuterar detta.

     Entreprenöriell journalistik är relativt nytt i svensk journalistik. Det kan bli så att den utvecklas bort från journalistiken och blir något annat, men där är vi inte riktigt än som jag ser det.

PS Det finns andra – högst relevanta – frågor att ställa i sammanhanget, om saker som vanligtvis ses som självklara när det handlar om journalistik: ansvarig utgivare, grundlagsskydd och källskydd. Inte heller dessa har med finansieringsform att göra.

PPS ”Swishhoror” skulle jag se som ett epitet på den mer populistiska delen av den entreprenöriella journalistiken, den som vänder den journalistiska pennan efter vad som ger mest pengar på kontot för stunden. Men också här är det i grunden yrkesideal som krockar – många, många anser inte att journalister ska låta sig styras av pengar på det viset.

Lyssning: Om social nyhetslogik och annat i Digitalsamtal

Jag har pratat podd igen, och pratar journalister och sociala medier med Anders Thoresson i senaste avsnittet (#205) av Digitalsamtal. Det klippta samtalet är dryga halvtimmen långt, och finns att lyssna på här eller i din poddspelare.
     Digitalsamtal är förresten en av mina favoritpoddar när jag pendlar, inte minst för att Anders alltid är påläst. Då blir det också spännande samtal om relevanta frågor.

#InFlux – här är den svenska sammanfattningen

Illustration: Nicklas Malmberg

Det här är den svenska sammanfattningen av min avhandling, så som den är publicerad (sidorna 91–96). Den som är intresserad kan ladda ner och läsa hela avhandlingen här (pdf). 

Utvecklingen av sociala nätverksmedier* är en av de största förändringarna i medielandskapet på senare tid. Den här avhandlingen handlar om svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier. I ett vidare perspektiv handlar den om hur journalister påverkas också av andra förändringar i medielandskapet. Den är en sammanläggningsavhandling, vilket innebär att den består dels av fem vetenskapliga artiklar (delstudier), dels av en så kallad kappa som placerar de olika artiklarna i ett sammanhang, teoretiskt och metodologiskt.

Bakgrund

I den allmänna debatten om journalister och sociala nätverksmedier antas ofta att sociala medier förändrar såväl journalistiken som journalister på ett fundamentalt vis. Och med sociala nätverksmedier så har journalistiken förändrats på så sätt att många journalistiska praktiker har ändrats samtidigt som nya har kommit till. Inom journalistiken används sociala nätverksmedier för bland annat omvärldsbevakning, research, spridning och publicering av material samt olika former av publikkontakt och -engagemang, men också för varumärkesbyggande. Enskilda journalister använder sociala nätverksmedier inte bara som ett arbetsredskap utan också för nätverksbyggande och för att bygga ett personligt varumärke, vilket har blivit allt viktigare på en mer konkurrensutsatt mediemarknad.
     Men det är inte bara sociala nätverksmedier som medför förändring. Det senaste decenniet har den svenska mediemarknaden genomgått stora omvälvningar som en konsekvens av dels digitalisering, dels en strukturomvandling av mediebranschen som i grunden beror på att annonsmarknaden ser annorlunda ut idag jämfört med för bara några år sedan. För journalistiken har detta inneburit färre anställda (och hårdare konkurrens om de jobb som finns), och varje anställd förväntas producera mer innehåll och till flera plattformar – tidning, webb, tv, sociala medier … Journalistiken har också blivit mer datadriven, inte bara på så sätt att medieföretagen samlar och sammanställer de dataspår den egna publiken lämnar efter sig för att kunna skräddarsy olika annonserbjudanden, utan också på så sätt att allt innehåll utvärderas utifrån detaljerade mått på räckvidd och engagemang i sociala nätverksmedier. På samma sätt utvärderas också enskilda journalister utifrån sin personliga räckvidd på olika plattformar och antal engagemang i sociala nätverksmedier i form av följare, gilla-markeringar och klick på länkar. 
     Forskning om journalistik och sociala nätverksmedier är ett snabbt växande forskningsfält, och delar av det präglas av samma slags hype som präglar den allmänna diskussionen om journalistik och sociala nätverksmedier. Som en följd av detta har en stor del av forskningen fokuserat på de förändringar som hittas i det insamlade materialet samtidigt som den bortser från allt det som inte förändras – vare sig det gäller att undersöka hur journalister använder sociala nätverksmedier, vad de tycker om dem, vad de publicerar på olika plattformar, hur de bygger sina nätverk eller hur de bygger sina personliga varumärken. På grund av hur tidigare forskning genomförts går det också sällan att generalisera utifrån resultaten.

Teoretiska utgångspunkter

Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är journalisters roller. Som grupp betraktad är svenska journalistkåren relativt homogen, och det finns en stark konsensus kring traditionella yrkesideal som objektivitet, neutralitet, journalistiken som granskare av makten etc. Journalisters roller är hur dessa olika ideal och värderingar omsätts i praktik, alltså i hur man uppträder som journalist och i det material man producerar. Journalisters olika roller ska inte ses som en fast rollista, utan journalisters olika yrkesideal, normer och värderingar kan hellre jämföras vid ett rekvisitaförråd där journalisten kan hämta delar till en roll som passar just henne – är hon en grävare, en berättare, en neutral faktaförmedlare, en maktens granskare eller vad? 
     Tidigare forskning visar att när sammanhangen förändras, så förändras också journalisters roller. Med sociala nätverksmedier så ges alltså journalister möjligheten att ha andra, mer sociala, roller som bygger på hur de ser på journalistiken och sitt arbete i förhållande till sociala nätverksmedier. 
     Den teoretiska utgångspunkten i journalisters roller kombineras i avhandlingen med tre olika angreppssätt: 
     En stor del av tidigare forskning kring journalister och sociala medier bygger på teorier om normalisering, alltså att normer och praktiker som hör till ”det nya” anpassas så att de passar in med redan existerande yrkesnormer och praktiker. Normalisering kan naturligtvis också verka åt andra hållet, att det redan existerande anpassas efter det som är nytt. Tidigare forskning visar just denna dubbelriktade normalisering vad gäller journalister och sociala nätverksmedier.
     Att börja använda sociala nätverksmedier handlar också om att tillägna sig en teknologi, och det i sin tur handlar inte bara om att tillägna sig särskilda praktiker och att tekniken i sig tillåter vissa praktiker men inte andra, utan också om att med nya teknologier kommer också nya sociala praktiker – och med dessa kommer också nya normer och värderingar att förhålla sig till. Olika journalister förhåller sig till nya tekniker på olika sätt beroende på såväl personliga som professionella och organisatoriska faktorer. Allt detta förändras över tid. Tidigare forskning har visat att journalister gärna tar till sig och använder ny teknik. 
     Sociala nätverksmedier är ett medieformat som skiljer sig från journalistiska medier på många sätt. Detta kan uttryckas som att sociala medier-logiken skiljer sig från nyhetslogiken. När journalister börjar använda sociala nätverksmedier så måste de också hitta ett sätt att hantera sociala medier-logiken vid sidan av nyhetslogiken – som de är en bärande del i, till exempel i det att det är professionella journalister som står för nyhetsvärdering (urval) och som producerar allt innehåll. I sociala nätverksmedier gäller andra regler – här kan vem som helst dela innehåll, vem som helst avgöra vad som är en nyhet, och nätverket är det avgörande för hur innehållet sprids. Den journalist som vill verka i sociala nätverksmedier måste helt enkelt följa andra spelregler.
     Allt det här – gamla yrkesideal som prövas i nya kontexter, nya sociala praktiker och normer som kommer med den nya tekniken, nya spelregler som åtminstone delvis krockar med de gamla – påverkar journalisters roller. Den här avhandlingen handlar om på vilket sätt detta sker.

Syfte och frågeställningar

Avhandlingens syfte är att undersöka journalisters användning av och inställning till sociala nätverksmedier. Jag gör det med en teoretisk utgångspunkt i journalistiska roller. Analysen utgår från tre forskningsfrågor: 1) Hur använder journalister sociala nätverksmedier och hur ändras detta över tid? 2) Hur uppfattar journalister yrkespraktiker och professionella normer och ideal i förhållande till användningen av sociala nätverksmedier? 3) Hur uppträder journalister som ”journalister” i sociala nätverksmedier?
     Forskningsfrågorna 1 och 2 syftar till att undersöka den del av journalisters roller som handlar om värderingar, medan forskningsfrågan 3 syftar till att undersöka den del av journalisters roller som handlar om manifesta roller.

Metod och material

I avhandlingen används olika statistiska metoder. Med statistiska metoder kan resultaten generaliseras och sägas vara giltiga för gruppen journalister i Sverige, samtidigt som det är möjligt att jämföra olika grupper av journalister. 
     Forskningsfrågorna 1 och 2 besvaras med hjälp av enkätundersökningar. Dels Svenska journalistundersökningen 2011, en postenkät till ett urval av medlemmar i Svenska journalistförbundet, dels Journalistpanelen, en representativ webbpanel där frågor om sociala medier ställdes 2012 och 2014, vilket gör det möjligt att jämföra förändringar över tid också på individnivå. Frågorna om sociala nätverksmedier berörde såväl användningen av olika sociala nätverksmedier, för vilka syften de används, samt inställningen till sociala nätverksmedier i journalistiken. I undersökningarna ställdes också frågor om yrkesideal samt en rad bakgrundsfrågor. 
     Forskningsfrågan 3 besvaras med hjälp av två olika innehållsanalyser av insamlad Twitterdata – dels som en analys av hur pass transparenta journalister är i sitt twittrande (transparens är ett av journalisters yrkesideal som växer i betydelse i kåren, och anses bland annat främja trovärdighet och stabila publikrelationer), dels som en analys av hur journalister presenterar sig själva i sina Twitterpresentationer (vilket kan ses som en del i hur de bygger sina varumärken). Det empiriska materialet har samlats från ett strategiskt urval som är representativt. I avhandlingen presenteras en metod för att samla ett representativt urval för analys av data från sociala nätverksmedier, samt en metod där användardata (med kontopresentationer) och insamlade tweets kombineras, vilket gör det möjligt att analysera materialet med bakgrundsvariabler som kön, arbetsplats och arbetsort. 
     I avhandlingen ingår fem olika delstudier/forskningsartiklar. Dessa är självständiga på så sätt att de har sina egna teoretiska utgångspunkter, syften och frågeställningar. Avhandlingens syfte och frågeställningar besvaras i kappan. 

Sammanfattning av artiklarna

De fem artiklar som ingår i avhandlingen har, i sina tidiga versioner, presenterats vid internationella konferenser. De slutliga versionerna (som finns i Appendix I–V) är publicerade i internationella fackvetenskapliga tidskrifter och har genomgått en granskningsprocess (så kallad dubbelblind referentgranskning). 
     Artiklarna visar att även om de allra flesta svenska journalister använder sociala nätverksmedier så finns det stora skillnader. En liten grupp journalister är entusiastiska och använder sociala medier i stort sett jämt, men de flesta har en mer pragmatisk inställning (Artikel I). Över tid tycks den initiala hypen över sociala nätverksmedier ha minskat – den upplevda nyttan minskar och många journalister minskar eller slutar använda sociala nätverksmedier över huvud taget (Artikel IV). När journalister använder Twitter så anpassar de journalister som är mest aktiva på Twitter journalistiken efter Twitters normer och praktiker, medan de allra flesta journalister istället försöker anpassa sitt twittrande efter traditionella professionella normer och praktiker – här finns alltså tecken på en professionell klyfta (Artiklarna II och III). Slutligen kan vi se (Artiklarna III och V) hur sociala medier-logiken och de teknologiska egenskaperna i sociala nätverksmedier skapar intrycket av en ny, eller i alla fall annorlunda, sorts journalist – mer publiktillvänd, mer nätverkande, mer individualistisk – som också visar en mer personlig sida av sig själv vid sidan av den professionella.

Slutsatser

Svaret på forskningsfrågorna, och avhandlingens syfte, kan sammanfattas i följande:

• För de allra flesta svenska journalister är sociala nätverksmedier idag ett uppskattat arbetsverktyg – dock så har den tidigare hypen avtagit och den generella inställningen kan bäst beskrivas som pragmatisk, men 
• de som är allra mest aktiva på sociala nätverksmedier använder dess också för nätverkande, publikdialog och att bygga sina personliga varumärken. 
• Journalisters traditionella yrkesideal och värderingar har inte påverkats av sociala nätverksmedier, men
• de som är allra mest aktiva har en mer positiv inställning än andra till nätverkande, publikdialog och personligt varumärkesbyggande. 
• Även om transparens är ett yrkesideal på uppgång i kåren så är de journalister som är aktiva på Twitter inte särskilt transparenta, med undantag för en liten grupp som gärna pratar jobb och som gärna bjuder på sig själva och sin person när de twittrar.
• De flesta journalister som använder Twitter presenterar sig själva med en rad yrkesattribut i kombination med något personligt. För vissa journalister är ett högt antal följare och en hög aktivistnivå på Twitter en del av det personliga varumärket.

Så visst har sociala nätverksmedier fört med sig förändrade journalistiska praktiker, men de har inte förändrat journalisterna i särskilt hög utsträckning. Undantaget är den lilla gruppen allra mest aktiva – dessa, ofta unga i storstad och nya i yrket, är också mer aktiva i att bygga nätverk, prata med publiken och bygga sina personliga varumärken. Dock kan dessa handlingar lika gärna ses som en konsekvens av en hårdnande mediemarknad – det är helt enkelt hårdare konkurrens idag. 

     I sociala nätverksmedier har journalister nu en rad mer eller mindre nya och mer eller mindre sociala roller. Dessa roller ligger antingen närmare den traditionella nyhetslogiken eller den nya sociala medier-logiken, och är antingen mer formella (mer yrkesbetonade) eller mer personliga (se Figur 7.1): 

     Skeptikern vill helst inte vara på sociala nätverksmedier alls, men måste på grund av jobbet och är inte särskilt aktiv. Skeptikerns motsats är aktivisten, som är på sociala nätverksmedier jämt och tycker att allt kan – och ska – göras där. De allra flesta journalister som är aktiva i sociala nätverksmedier kan beskrivas som pragmatiker – de är där för att göra sitt jobb. Men här finns också smygaren (håller koll men deltar sällan aktivt), nätverkaren (ser sociala nätverksmedier som en plats att hålla regelbunden kontakt med allt och alla), nyhetscentralen (delar länkar och nyheter inom sitt bevakningsområde), samtalssamordnaren (deltar i och håller igång konversationer) och ambassadören (pratar och förklarar journalistik). Den ettrige marknadsföraren bygger sitt varumärke med både yrkesmässiga och personliga attribut, till skillnad från den professionella marknadsföraren som fokuserar på de yrkesmässiga. I sociala nätverksmedier finns också den förklädda journalisten, som ofta gärna pratar journalistik men inte avslöjar vem hon är eller var hon jobbar. Motsatsen kan sägas vara entreprenören, som gör sociala nätverksmedier till basen för sin journalistik – det är här hon hittar sin publik, sin finansiering och en distributionskanal för sitt material.

     Journalisters nya sociala roller kan ses som en del i en framväxande social nyhetslogik (se Tabell 7.1), som kan sägas förena den traditionella nyhetslogiken och den nya sociala medier-logiken och i vilken traditionella journalistiska yrkesideal, normer och praktiker har en central plats. 

     I avhandlingen lyfts tre exempel på tänkbara konsekvenser för journalistiken. Det första exemplet handlar om journalisters yrkesetik. Oavsett i vilken roll journalistisk roll som en journalist är aktiv på sociala nätverksmedier, så går det mycket sällan att skilja yrkesanvändning från privat användning. Alltså måste yrkesetiken gälla också journalisters privata användning av sociala nätverksmedier, och anpassas för detta. Det andra exemplet handlar om konsekvenserna av ökande nivå av hot och hat som riktas till journalister. När journalister använder sociala nätverksmedier och blandar yrkesanvändning med personligt innehåll så öppnas också för mer personligt riktade hot, vilket kräver särskild uppmärksamhet från såväl arbetsgivare som samhälle och lagstiftare. Det tredje exemplet handlar om journalistikens möjliga av-professionalisering som en konsekvens av att personliga egenskaper alltmer framstår som lika viktiga som yrkeskunskaper för journalister, och att personliga ideal och värderingar alltmer likställs med yrkesideal.

     Även om avhandlingen beskriver bara svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier under en begränsad tidsperiod och med exempel från bara ett av alla sociala nätverksmedier, Twitter, visar den på behov av ytterligare forskning på flera områden. Forskningen har nu tillfälle att följa framväxten av en ny medielogik, den sociala nyhetslogiken, och den särskilda medialisering (anpassning till den sociala nyhetslogiken) som följer i dess spår. Det finns också ett metodologiskt inriktat arbete att göra kring journalisters roller – hur kan dessa beskrivas och operationaliseras (göras mätbara) på ett sätt som möjliggör jämförelser över tid, över olika mediesystem och över olika medieformat? Till sist vill jag lyfta möjligheten att fördjupa förståelsen för svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier genom att använda ytterligare metoder: intervjuer och etnografiska observationer.

Fotnot: *Det finns anledning att skilja mellan sociala medier och sociala nätverksmedier. Alla sociala nätverksmedier, som Facebook, Instagram, Twitter och Snapchat, är sociala medier, men alla sociala medier behöver inte vara nätverksmedier utan handlar istället om en tjänst för att skapa och dela innehåll – Youtube och bloggar är två exempel.

Pressmeddelande: #InFlux

På tisdagen publicerades följande pressmeddelande om min avhandling. Pressmeddelandet finns också att läsa på JMG:s och Göteborgs universitets webbar. 

När sociala medier blivit en viktig del i journalistiken har svenska journalister blivit mer sociala. Men sociala nätverksmedier har också blivit en viktig plattform där journalister bygger sina egna varumärken. Men skyll inte varumärkesbyggandet endast på de sociala medierna:

     – Det kan lika gärna ses som en konsekvens av en allt hårdnande mediemarknad. För vissa journalister tycks ett högt antal följare och en hög aktivitetsnivå på Twitter vara en del av det personliga varumärket, säger Ulrika Hedman som skrivit en avhandling om journalisters användning av sociala medier.

Ulrika Hedman har i sitt avhandlingsarbete följt svenska journalisters användning av olika sociala medier sedan 2011. Med hjälp av representativa enkätundersökningar och insamlad data från journalisternas aktiviteter på Twitter har hon kartlagt hur journalister har börjat använda och använder olika sociala medier, vad de tycker om dem, och hur användningen står i relation till yrkesideal och normer.

     Det har, såväl i den allmänna mediedebatten som bland journalister själva, funnits en farhåga att användningen av sociala nätverksmedier skulle förändra journalistiken och journalistrollen fundamentalt. Med sociala nätverksmedier har många journalistiska praktiker ändrats och nya har kommit till. De används till omvärldsbevakning, research, spridning av journalistiskt innehåll och för olika former av publikkontakt. De sociala nätverksmedierna används också till nätverkande och för varumärkesbyggande, vilket är allt viktigare på en mer konkurrensutsatt mediemarknad.

     – Det är hårdare konkurrens om både läsare och journalistjobb idag, så det är viktigt för journalister att visa vem de är och vad de publicerar.

Uppskattade arbetsverktyg

– För de allra flesta journalister är sociala nätverksmedier idag ett mycket uppskattat arbetsverktyg även om den där riktiga hypen vi såg för några år sedan verkar ha avtagit, säger Ulrika Hedman.

     Hon ser vissa skillnader i attityder mellan den lilla grupp journalister som är aktiva i sociala nätverksmedier nästan jämt och de som har en mer pragmatisk inställning till sin användning. De mest aktiva blandar personligt och professionellt, nätverkar mycket mer och är mer engagerade i dialog med andra användare och inte minst i att bygga de egna personliga varumärkena. Detta betyder dock inte att journalisternas inställning till traditionella yrkesideal – som objektivitet och neutralitet – har förändrats sedan de började använda sociala nätverksmedier.

Nya journalistroller och en social nyhetslogik

Ulrika Hedman ser hur nya mer sociala journalistroller, alltså hur journalister ”är” och beter sig, håller på att växa fram. I sociala nätverksmedier hittar vi nu skeptiker, aktivister, pragmatiker, smygare, nätverkare, nyhetscentraler, samtalssamordnare, ambassadörer, ettriga marknadsförare, professionella marknadsförare, förklädda journalister samt entreprenörer. De här olika rollerna ligger antingen mer nära den traditionella journalistrollen eller mer nära den sociala medielogiken, och de är antingen mer yrkesinriktade eller mer privata.

     – Många journalister införlivar tankarna om nätverkande, interaktivitet och dialog i sin traditionella journalistroll, och därmed blir också den traditionella journalistrollen mer social.

     Den här mer sociala journalistrollen kan ses som en del i en framväxande social nyhetslogik, som ser lite annorlunda ut än den mer traditionella nyhetslogiken – traditionella journalistiska praktiker och värderingar har fortfarande en central plats i den sociala nyhetslogiken, men kombineras med sådant som delningslogik, viral distribution och interaktivitet.

     – I och med att vi sällan konsumerar hela ”paket” av journalistik idag, som en papperstidning eller en nyhetssändning på radio, är det viktigt att varje enskilt innehåll är sådant att det går att sprida i sociala nätverksmedier, och att det lockar till engagemang av olika slag. Det här ställer nya krav på journalisterna – de måste helt enkelt se till att innehållet pratas om och sprids i sociala nätverksmedier. De måste vara sociala.

Ladda ner: #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

#InFlux – spikat och klart

Foto: Malin Sveningsson.

Så här ser den ut – avhandlingen. Igår spikade jag upp den med en kopparspik på universitetets anslagstavla vid Vasaplatsen. Jag kan lova att det är rätt så skönt att den är är klar!
     #InFlux är en sammanläggningsavhandling. Den består av fem vetenskapliga artiklar som hålls ihop av en så kallad kappa, med introduktion och kortfattad historik, litteraturgenomgång, övergripande teoretiskt ramverk, grundlig metodbeskrivning och en övergripande analys. Ämnet är svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier, och i ett vidare perspektiv hur svenska journalister påverkas också av andra förändringar i medielandskapet. Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är journalisters roller.
     De närmaste veckorna kommer jag att presentera delar av avhandlingens resultat och min analys – om journalisters sociala roller och om den sociala nyhetslogiken – närmare.
     Avhandlingen är också e-spikad, det vill säga publicerad digitalt via Universitetsbiblioteket. På länken kan ni ladda ner hela avhandlingen (pdf) förutom de vetenskapliga artiklarna. Dessa är publicerade i olika vetenskapliga tidskrifter.

* * *

Omslagsbilden. Måste säga några ord om omslagsbilden. Illustrationen är gjord av Nicklas Malmberg, journalist och nu på Sveriges Radios sociala medier-team. Jag är oerhört glad att han ville göra den här bilden, och jag är oerhört nöjd med hur bra den blev.

Ladda ner (pdf): #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

Nypublicerat: Kapitel om social nyhetslogik och den nya sortens journalister – bland annat

För snart 20 år sedan kom den första upplagan av den här boken. Numera är den i det närmaste obligatorisk på landets olika medieutbildningar. Och i höstens nya och helt omarbetade upplaga finns jag med, med ett kapitel om sociala medier och journalistik.
     Efter en kort historik går jag i kapitlet igenom hur den sociala nyhetslogiken skiljer sig från traditionell nyhetslogik och sociala medier-logik, hur redaktioner använder sociala nätverksmedier (research, spridning, dialog, varumärkesbyggande) och hur journalister använder sociala nätverksmedier (research, spridning, dialog, personligt varumärkesbyggande, nätverkande), och vad detta betyder för journalstiken – ett exempel är de allt fler entreprenöriella journalister vi ser nu, med olika sociala nätverkmedier som den plattform från vilken de bygger communities av läsare/publik som betalar för innehållet via donationer eller prenumerationer.
     Redaktörer för På väg mot medievärlden 2030 är professorerna Gunnar Nygren och Ingela Wadbring. De intervjuas om boken i tidningen Journalisten: ”Det kan vara så att den professionella journalistik som vi tar för given idag är en kort parentes i historien”.
     Beställ från boksajt nära dig eller låna på biblioteket. Här finns förutom flera kapitel om just journalistik också kapitel om mediemarknad, medieekonomi och nyhetskonsumtion samt medieförtroende, mediekritik och alternativa medier.

Från y-bommar till brottsbalkar – en sensommarbetraktelse

Det hände en besynnerlig sak nere i hamnen för ett par veckor sedan. Vår lilla aktersnurra slutade kyla, så efter lite googlande efter tänkbara fel åkte vi ner till hamnen för att ta hem den och byta impeller (fråga inte, googla). Min man tog med sig en liten transportkärra ut på bryggan, klev ombord och började skruva loss motorn. Jag satt kvar i bilen – vi har en liten båt och det där kunde han klara av själv. Det var en tidig fredag kväll, klockan var kanske halv åtta. Det fanns fortfarande gott om folk i hamnen – båtfolk, badfolk och en del smygcampande husbilsfolk.
     Så kom det ett par och ställde sig och tittade ut mot min man när han plockade av motorn. Beundrade de kanske vår fina båt? De gick en liten bit åt ena hållet, tittade igen, gick en bit åt andra hållet, började smygfotografera. Här någonstans tittade de in bilen också, och när de såg att jag satt i gick de lite längre bort. Och tittade.
     När min man lastat in aktersnurran i skoffen och satt sig i bilen (det här paret tittade – eller snarare blängde – fortfarande) så skämtade vi lite: ”De måste vara turister och har läst om båtmotortjuvar. De fattar inte att ingen stjäl sådana här gamla skruttiga, i fullt dagsljus dessutom. Undrar om de har ringt polisen också?”.

* * *

I en av alla ”det händer i kommunen”-grupper som finns på Facebook publicerades förra veckan en varning. Inlägget kan sammanfattas med orden ”nu är båttjuvarna på gång, de här två gick runt på bryggorna idag och filmade@. Till inlägget bifogades två bilder: en på två unga män på en av bryggorna i vår hamn (med en vit lapp över ansiktena) och en på bilen (med registeringsnumret maskat).
     Bland kommentarerna märktes inlägg av typen ”bra att du varnar”, ”tänk att det ska vara så svårt att skilja på mitt och ditt” och ”jävla pack, det ser man ju!”. Ni vet, sådana där kommentarer som man ser i nästan alla ”det händer i kommunen”-grupper numera.
     Ett par dagar senare publicerades ett inlägg i samma grupp från en av de unga männen på bilden. Bekanta hade uppmärksammat honom på att han pekades ut som förmodad båtmotortjuv i en Facebook-grupp. Inte var han glad, inte. Han och kamraten gillar båtar, sådär som många gör. De gillar att gå på bryggor och titta, sådär som många gör. Och de såg några kul modellbåtar i vattnet som de filmade, sådär som vem som helst av oss skulle ha gjort.
     Bland kommentarerna märks inlägg av typen ”men det måste ni väl fatta att om ni går på bryggor och fotar våra båtar har vi rätt att vara misstänksamma", ”man får faktiskt inte gå på bryggor” (!) och ”bättre varna en gång i onödan än inte varna alls”. Personen som publicerade varningen har såvitt jag kan se plockat bort sitt inlägg och svarar här – inte för att be om ursäkt utan för att påpeka att ”jag hängde inte ut någon, det gjorde du själv när du skrev det här inlägget”. Här finns också några sansade röster som tycker att de unga männen borde få en ursäkt, men de får mothugg – ”det finns inget att be om ursäkt för, det gick inte att se vilka det var” (vilket är en i sammanhanget sanslöst korkad invändning eftersom männen de facto indentifierades av bekanta).
      Det kunde förmodligen lika gärna varit min man och jag som hängdes ut som förmodade båtmotortjuvar.

* * *

I Brottsbalkens 5 kapitel 1§ står det så här: ”Den som utpekar någon såsom brottlig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes till förtal för böter. Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”

* * *

Samma Facebookgrupp, någon dag tidigare. Några dretfulla ungdomar har filmats när de försöker stjäla en liten öppen plastbåt mitt inne i stan, mitt på dagen. Filmen läggs ut på Facebook, ungdomarna går klart och tydligt att identifiera. 

     Ett exempel till, från härom dagen. Någon ser från sin balkong hur ett gäng ungar, kanske runt 10 år gamla, bråkar på gården, och tar en bild. Bilden läggs ut på Facebook, barnen går klart och tydligt att identifiera, med en undran till föräldrarna – ”vet ni vad era barn håller på med?”. 

* * *

På allmän plats är det tillåtet att fotografera vad du vill och vem du vill. Det är också tillåtet att publicera de här bilderna på till exempel sociala nätverksmedier, även om det kanske inte är så lämpligt alla gånger. Undantaget gäller främst så kallat olaga integritetsintrång, och regleras i Brottsbalken 4 kapitel 6c§. Det är däremot inte tillåtet att förtala andra människor. Inte ens om du uppfattar att du har ett gott syfte, att ”de uppförde sig misstänkt” eller ”men de försökte ju stjäla en båt”. Det är helt enkelt inte försvarligt. 

     Det är som att i allas vår jakt på engagemang i sociala nätverksmedier – vi vill ha fler delningar, fler gilla, fler kommentarer – så glömmer vi att vi ibland trampar på folk. Vi glömmer att vi kan göra folk riktigt rejält illa. Vi är så fullt upptagna att lära oss förstå och använda den nya medietekniken som sociala nätverkplattformarna bjuder oss att vi helt enkelt glömmer bort att vi egentligen är civiliserade människor. 

     De publicistiska medierna har pressetiken, journalisterna sin yrkesetik. Vi andra måste helt enkelt bli betydligt bättre på vad jag i brist på bättre väljer att kalla medborgaretik – andra skulle förmodligen kalla det vanligt jävla sunt förnuft. För den här lynchjustisen och ”häng ut först och kolla fakta sedan”-mentaliteten, den är inte värdig vuxna människor.

Fotnot: Tidningen Bohusläningen publicerade nyss (17 augusti) en artikel om precis det jag skriver om ovan: Facebookgrupper med makt att ena, splittra och hänga ut

Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig

Jag medverkar i forskningsantologin Snabbtänkt med kapitlet Journalister och alternativa journalister på Twitter, en analys av hur valrörelsen sett upp bland svenska journalister på Twitter.
     Parallellt med årets politiska valrörelse har det förts en kamp om synen på journalistiken. På ena sidan: nyhetsmediernas journalister som har bevakat valrörelsen. På den andra sidan: journalister på ”nya” eller ”alternativa” medier som har riktat ibland hård kritik mot den traditionella nyhetsjournalistiken, med målsättningen att undergräva förtroendet för nyhetsmedierna och därigenom öka sitt eget inflytande. I korthet noterar jag tre saker:

• Svenska nyhetsjournalister tar mycket sällan politisk ställning, ens på Twitter där man ju ”ska” blanda professionellt och personligt/privat för att maxa uppmärksamhet. 
• Många svenska nyhetsjournalister på Twitter vittnar om hot och hat. Många vittnar numera också om rena kartläggningar av deras aktiviteter på sociala nätverksmedier (vad de har gillat, länkat etc.). 
• Journalister på alternativa nyhetsmedier positionerar sig genom att rikta explicit kritik mot nyhetsjournalister och -redaktioner. I detta följer de ett mönster som forskningen ser också i t ex USA och Norge (open access-artikel och högintressant för svenska läsare: Challenging journalistic authority). 

Snabbtänkt är ett projekt som initierats av Demicom vid Mittuniversitetet. Den färdiga antologin publiceras idag och innehåller omkring 80 bidrag från runt 100 forskare från såväl svenska som utländska lärosäten. 

     Jag uppskattar verkligen den här formen för samarbete. Ett av forskningens problem är att det många gånger tar alldeles för lång tid mellan att något händer och att forskningsresultaten publiceras. Det här är ett sätt att faktiskt göra något åt det – sista deadline för de allra sista bidragen var 12 september, alltså bara några dagar efter valet. Genom att samla många, många behöver varje bidrag i sig inte vara så långt – var och en skriver en kort text om en specifik aspekt av den svenska valrörelsen – och sammantaget blir det en gigantisk massa kunskap. 

Ladda ner (pdf): Snabbtänkt – reflektioner från valet 2018 av ledande forskare. Redaktörer: Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. 

Journalister tappar följare i Twitters storstädning

Den här veckan har Twitter haft sin första storstädning sedan starten och rensat bort inaktiverade konton, alltså konton som låsts för att de betett sig konstigt men som fått ligga kvar – cynikerna säger att Twitter inte vågat radera dessa konton eftersom en stor del av användarbasen skulle försvinna i en grisblink.
     För de flesta av oss som använder Twitter betyder det här inte så mycket – vi kanske förlorar en eller ett par följare. För andra är det värre. Flera svenska journalister har förlorat tusentals följare.
     Jag har undersökt hur många följare några av våra största svenska journalistkonton på Twitter har förlorat i storstädningen. Urvalet är inte komplett – det finns många andra stora journalistkonton om man ser till antalet följare. Däremot törs jag påstå att det här urvalet ger en ganska bra bild av effekterna av den här storstädningen.

Den svenske journalist som i dagarna förlorat flest följare är Niklas Svensson, politikreporter på Expressen. Han räknas av många som Sveriges ”meste” journalisttwittrare, och för många journalister är han en förebild i hur man bygger upp en framgångsrik närvaro i sociala nätverksmedier. Det finns till och med två studier publicerade som handlar om hans twittrande – The reinvented journalist och The celebrified journalist, båda av Ulrika Olausson. I ett slag förlorade han 4 578 av sina följare.
     Erik Niva, sport- eller kanske snarare fotbollsjournalisten, förlorade nästan lika många.
   
Många internationella stora konton har förlorat så pass många följare att det mest troligt handlar om köpta följare (fler följare ger mer inflytande/annonspengar/bokningar etc). Jag tror inte för ett ögonblick att svenska journalister köper följare – om inte annat så bevisas det nu av att de tappat alldeles för få följare, även relativt sett.
     Att det döljer sig en massa suspekta konton bland följarna till stora Twitterkonton behöver inte vara något konstigt. De följer stora konton och frekventa hashtaggar för att bygga en slags trovärdighet. Dessutom följer många journalister tillbaka av ren artighet, vilket också ökar trovärdigheten och minskar risken att upptäckas av diverse bot- och spamfilter.
     Däremot kan jag tycka att det är lite bekymmersamt att nyhetsjournalister inte är bättre på att ”hålla rent” bland sina följare. Ett sådant här konto är hyfsat lätt att upptäcka – de har konstiga användarnamn, de följer många fler än som följer tillbaka, och de postar nästan inget eget material utan retweetar och gillar andras. Många, men inte alla, är relativt nystartade med stulna profilbilder. Och svenska journalister är en högintressant målgrupp för till exempel grupper som vill påverka det svenska valet.

Fotnot: Hade jag inte haft semester och om Twitter dessutom annonserat sin storstädning i förväg hade jag naturligtvis själv hämtat data om svenska journalisttwittrare såväl före som efter rensningen, jämfört följarantalen och fått en mer komplett bild. Istället har jag gjort en manuell jämförelse av ett mindre urval med hjälp av verktyget Socialblade, som visar kontostatistik för många, men inte alls alla, konton på flera sociala nätverksplattformar.

Därför ska du inte använda VPN

Detta är rubriken jag aldrig trodde jag skulle behöva använda. För det är nämligen alldeles självklart att om du inte har full koll på hur du kopplar upp dig, så ska du använda VPN, alltså en tjänst som skapar en krypterad ”tunnel” mellan dig och VPN-servern. Och alltså gör det i praktiken omöjligt att tjuvlyssna på din datatrafik. Det finns både gratis- och betalalternativ att välja mellan, och de allra flesta gör det de ska utan problem.

Men. För några år sedan köpte Facebook företaget Onavo. Och Onavo har en VPN-tjänst. Och sedan en tid tillbaka så erbjuder Facebook den här VPN-tjänsten till de av sina användare som använder iPhones (IOS).
     Det ser nog så oskyldigt ut. Under rubriken Utforska finns alternativet Skydda en bit ner. Klickar du vidare där hamnar du i Appstore och gratisappen Onavo Protect – VPN Security. Den beskrivs med orden ”Onavo Protect helps keep you and your data safe when you browse and share information on the web.” Bra, eller hur?
     Det är bara det att om du faktiskt läser fortsättningen på beskrivningen är det inte längre lika självklart bra:

”To provide this layer of protection, Onavo uses a VPN to establish a secure connection to direct all of your network communications through Onavo’s servers. As part of this process, Onavo collects your mobile data traffic. This helps us improve and operate the Onavo service by analyzing your use of websites, apps and data. Because we’re part of Facebook, we also use this info to improve Facebook products and services, gain insights into the products and services people value, and build better experiences.” [ur Onavo Protections beskrivning i Appstore]

Läs  citatet igen. Eftersom all din datatrafik nu går genom Onavos servrar så passar man alltså på att använda all din trafikdata på samma sätt som Facebook redan använder all din Facebookdata.

Varför är då detta ett problem? För mig handlar det främst om två saker: Ett företag ska inte erbjuda sina användare en tjänst som normalt används för att skydda en användares trafikdata till att samtidigt själv utnyttja den här trafikdatan till helt andra syften. Det är ohederlig marknadsföring. Och VPN är en fråga om personlig integritet. När jag slår på min VPN (jag använder faktiskt flera olika) förväntar jag mig att ingen tjuvlyssnar. Inte ens Facebook.
     Så: Är Onavo Protect ett skydd? Nej. Installera den inte. Använd VPN, men välj en annan tjänst!

PS: Är du journalist? Tänk på källskyddet och avinstallera Onavo omedelbart om du redan installerat den.

Ny artikel: Journalister som varumärken i krocken mellan nyhetslogik och sociala medier-logik

Den sista av de artiklar som är tänkta att ingå i min sammanläggningsavhandling, Making the most of Twitter: How technlogical affordances influence Swedish journalists’ self-branding, har nu publicerats i tidskriften Journalism.
     Artikeln handlar om precis det som rubriken säger – hur sociala medier-logiken påverkar hur journalister använder Twitter för att varumärkesbygga sig själva. Det är lite extra intressant (tycker i alla fall jag) eftersom sociala medier-logiken krockar med den logik som journalister vanligtvis arbetar inom: nyhetslogiken. I nyhetslogiken värderas professionalismen högt, alltså journalisters yrkesideal som objektivitet och granskning. Enligt sociala medier-logiken ska istället användarna vara personliga eller till och med privata och dessutom försöka maxa det egna nätverket. Två av de mer intressanta slutsatserna:

• Detta kan innebära att journalistyrket nu faktiskt håller på att av-professionaliseras på så sätt att personliga attribut (eller egenskaper) värderas lika högt eller ibland högre än professionella. 
• Ur ett internationellt perspektiv uppför sig svenska journalister inte alls som de ”borde”. De borde vara mer lika sina kollegor i Storbritannien, som är betydligt mindre personliga/privata på Twitter. Men på svenska redaktioner finns gott om utrymme för egna idéer och att vara sig själv, och vi har förhållandevis platta organisationer på svenska arbetsplatser. Det betyder att svenska journalister är väldigt mycket sig själva på Twitter också – på gott och på ont, tycker säkert många.

Många av er som följt bloggen känner igen själva siffrorna. Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer. Jag har vänt och vridit på siffrorna ett bra tag.

* * *

Många av er noterade säkert att Expressens Niklas Svensson, en av Sveriges meste journalister på Twitter (och andra sociala medier-plattformar), meddelade Twitterpaus nyligen. Jag tänker inte recensera Niklas Svenssons twittrande (läs istället här), men jag kan konstatera att det nog kostar – såväl personligt som yrkesmässigt – att vara så högprofilerad i sociala medier som han har varit. Utifrån perspektivet att det här är två många gånger motsatta logiker som krockar, så är det kanske inte så konstigt att många behöver backa och tänka lite emellanåt. Siffror från journalistpanelen vid JMG visar också just detta – många av de tidigare mest aktiva lägger ner helt eller blir betydligt mindre aktiva (se inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?).

Skryt: Detta är min femte artikel som är publicerad i en internationell vetenskaplig tidskrift. Att få en artikel publicerad i Journalism är lite extra kul eftersom tidskriften är högt rankad inom mitt fält. För en fullständig förteckning se fliken Publikationer.

En pragmatisk sociala medier-strategi för Jag™

Jag får ibland frågan hur man ska tänka med sociala medier om man vill vara lite strategisk och har någon typ av syfte med sin sociala medier-närvaro, samtidigt som man kanske inte känner sig helt bekväm med att exponera sig själv och bygga sitt eget varumärke på de här plattformarna.
     Det här inlägget handlar om just det. ”Att bygga personligt varumärke sociala medier – grundkurs för pragmatiker”.
     Jag tänker att du är politiskt aktiv och ska stå på listan till kommunfullmäktige eller landstinget om ett år, opinionsbildare, egenföretagare eller kanske konsult. Du vet att du verkligen borde ”ta tag i det där med sociala medier” men har egentligen inte varken tid eller riktigt lust. Du behöver en strategi som är okomplicerad och inte tar så mycket tid men som ger resultat – kanske inte omedelbart men på lite längre sikt.
     Några grundförutsättningar om sociala medier som du måste känna till och förhålla dig till:

• Sociala medier bygger på att du blandar professionellt och personligt – du måste våga visa vem du är. Personligt bygger inte bara en starkare relation med dina följare, det stärker också din trovärdighet (enligt principen att den du lär känna får du ökat förtroende för). Däremot finns det ingen anledning att vara privat, tvärtom. Sociala medier är en offentlig arena och det privata passar bättre i, ja, privata sammanhang. 
• Sociala medier är också dialog. Envägskommunikation fungerar inte. Du måste åtminstone svara på direkta frågor från dina följare. Om ditt sociala medier-innehåll skapar engagemang och kommentarer hör det till allmänt hyfs att också visa engagemang tillbaka – delta i diskussionerna, gilla vettiga kommentarer från dina följare etc. Har du ont om tid så försök schemalägga en stund varje dag när du kan göra detta. Här finns också en juridisk aspekt: Du anses ansvara för dina kommentarsfält, vilket betyder att rena lagbrott (som hets mot folkgrupp, uppvigling, förtal, olaga hot) måste rensas bort, och dessutom kanske du vill ta bort sådant som kan uppfattas som kränkande etc. En bra regel att hålla dig till är att alla som kommenterar ska hålla sig till ämnet och att allt som är off topic rensas bort – det brukar vara allmänt kvalitetshöjande. 
• Sociala medier är delning. Delningslogiken bygger på att vi delar sådant som väcker engagemang hos oss, alltså sådant som gör oss glada, arga, förbannade, varma om hjärtat … Vi delar också sådant som vi upplever att vi och andra har direkt nytta av att veta, alltså viktig information. Och vi delar sådant som berättar för andra om vilka vi är, alltså innehåll som hjälper oss att positionera oss gentemot andra. Ska du lyckas utnyttja delningslogiken måste du se till att ditt innehåll är delbart, alltså offentligt, och sådant att folk faktiskt vill dela det. Du kan också arbeta med den typen av innehåll som är lätt att dela separat – bilder med text i och korta textade filmer (textat eftersom många tittar på mobilerna med ljudet av). Tänk också på att engagemang i form av kommentarer och gilla-markeringar betyder delning. 
• Strategiskt arbete i sociala medier förutsätter också att du identifierat din målgrupp. Vem vill du nå? Vilka tror du kommer att vilja följa dig och dela ditt innehåll? På vilka plattformar finns de – och när är de aktiva?
• Strategiskt arbete i sociala medier förutsätter också att du vet vad du vill säga, alltså att du har ett tydligt budskap i ditt innehåll. Såväl för varje enskilt inlägg (”Vad vill jag säga med just detta?”) och på längre sikt (”Vad vill jag att min kommunikation i sociala medier säger om mig?”). 

En pragmatisk sociala medier-strategi för varumärkesbyggande.

Tre plattformar, tre typer av originalinnehåll, och så mycket återanvändning och automatisering som möjligt – så ser mitt förslag till en pragmatisk sociala medier-strategi ut. Basen i Instagram, som är en stadigt växande plattform och än så länge tämligen fritt från troll, hot och hat. Nackdelen är att innehåll på Instagram inte är helt lätt för dina följare att dela. Påbyggnaden i Facebook som nästan alla använder idag, antingen en personlig ”vanlig” sida (om du känner att du kan hålla din släkt och privata vänner just privat) eller en gilla-sida (page). Överbyggnad i Twitter som visserligen inte är så stort i Sverige men där viktiga målgrupper finns – politiker, opinionsbildare och inte minst journalister.

Instagram

Originalinnehåll: ”jag”, alltså bilder från din vardag och verksamhet som samtidigt berättar om dina värderingar och kärnvärden, som det så vackert heter, men också om människor du möter, platser du besöker, evenemang du deltar i. Frekvens: åtminstone 2–3 gånger per vecka, och försök att inte spamma dina följare med alltför många poster per dag (använd hellre funktionen för att lägga flera bilder i en och samma post). Genom att använda relevanta hashtaggar hittar många dina inlägg även om de inte följer dig själva. Var inte rädd för att ta selfies, och kom ihåg att det gör inget om bilden lutar – det hör liksom till på den här plattformen! Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Facebook

Den här bilden är gjord i Canva. En bra storlek är 599x337
pixlar; då beskärs inte bilden när den delas på Twitter. Lägg
en källa i bilden så ser alla att det är din bild och ditt budskap
när den delas vidare. 

Originalinnehåll: lite längre texter om hur du tycker och tänker, kanske kommentarer till något som hänt, nyheter från din verksamhet – också här kommunicerar du värderingar och kärnvärden. Komplettera med aktuella bilder om du har. Vill du kan du använda speciella grafikverktyg för att lägga koncentrerade textbudskap på färgplattor eller i bilder (tänk sådana som många nyhetsredaktioner arbetar med), de gör att du syns bättre i flödet och det är lätt för dina följare att dela bara bilden vidare. Mitt eget favoritverktyg för just detta är Canva (gratis men du måste ha ett konto). Kom ihåg bara att här är det verkligen så att less is more, och är du nöjd med en bild du gjort så behåll den som mall och byt bara ut texten. Har du tid och lust så gör gärna korta filmer där du själv berättar det du vill ha sagt. Här gäller principen ju kortare desto bättre, och se till att texta filmen eftersom många tittar utan ljud! Gör du filmer kan du gott skapa en Youtube-kanal också. Då finns filmerna samlade och – inte minst viktigt – du kan använda Youtubes eget verktyg för textning (bloggen Teknikfik visar hur). Frekvens: åtminstone någon gång i veckan, och försök att inte spamma dina följare till den grad att de tröttnar på dig. Återanvändning: publicera dina Instagram-poster i ditt Facebookflöde. Det enda du behöver göra är att koppla kontona och kryssa i delningsrutan på Instagram. Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Twitter

Originalinnehåll: länkar till intressanta/relevanta artiklar du läst med en kort kommentar till innehållet (av typen ”Det här förslaget från regeringen riskerar att slå undan benen för landets svampplockare” eller vad det nu kan handla om som är viktigt för dig). Också här kan du försöka använda relevanta hashtaggar för att göra det lättare för andra att hitta dina tweets och samtidigt visa vilka kontexter/debatter du ingår i. Var inte rädd för att föra dialog med andra, men försök att inte dras med i Twitters många gånger hårda tonläge – det vinner du inte på. Frekvens: åtminstone ett par gånger om dagen (du kan retweeta dig själv), gärna dessutom vid olika tillfällen under dagen (eftersom olika målgrupper är aktiva vid olika tidpunkter), ingen egentlig gräns uppåt. Automatisering: passa på att skriva flera tweets när du ändå håller på. Schemalägga dem med ett Twitterverktyg som Twitters eget Tweetdeck (gratis). Återanvändning: använd tjänsten IFTTT (gratis men du måste ha ett konto) för att publicera dina bilder från Instagram (det går till så att du väljer en så kallad applet som ser till att din Instagram-post förvandlas till en prydlig tweet med bild och länk till Instagramposten), dela länkar till dina textinlägg på Facebook (”Nu har jag skrivit om slutet för kantarellplockningen [länk]”) och dela de bilder och filmer du gjort som egna tweets – bilder och filmer syns bra i flödet och delas betydligt mer än ”bara text”-tweets. Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Igen: originalinnehåll för de olika plattformarna och så mycket återanvändning och automatisering som möjligt. Ungefärlig tidsåtgång när du fått rull på det: en kvart om dagen plus kanske en halvtimme, en timme någon gång i veckan för mer genomarbetade inlägg. Välj en nivå som du känner dig bekväm med och våga pröva dig fram. Mitt absolut bästa tips: lägg en kvart om dagen på att kolla runt lite på vad andra gör på Instagram, Facebook och Twitter, följ de du tycker är intressanta, kommentera dela deras innehåll och var en ”vanlig” sociala medier-användare – då blir du också en bättre pragmatisk strategisk användare.

Fotnot: Påbyggnadskursen fokuserar på mätbara mål, alltså att sätta upp rimliga mål för sin sociala medier-närvaro – som att öka antalet följare med x personer, öka antalet delningar med x procent, öka antalet engagemang (gillamarkeringar, kommentarer, delningar) på varje post, vilka verktyg man kan använda för att mäta hur väl målen uppnås samt strategier för att nå målen.

Nio medieforskare på och om sociala medier i spännande omgjorda Nordicom Information

Allt fler forskare och akademiker använder sociala medier för att kommunicera forskning. Medieforskare är inget undantag – även om min känsla är att vi trots eller kanske tack vare vårt ämne generellt sett är lite mer tillbakadragna än forskare i andra discipliner.
     I senaste numret av Nordicom Information intervjuar redaktören Maarit Jaakkola nio nordiska medieforskare om olika sätt att använda sociala medier:

”More and more scholars are using Twitter, Facebook, Instagram and other social networking sites to communicate their research to the larger audiences but also to connect with each other. Nordicom Information asked some academic users in the Nordic countries about their strategies and experiences in the most popular platforms of social media. They told us how to use – and not to use – Twitter, blogs, Facebook, Instagram, Snapchat, LinkedIn and Academia.edu. It seems that core issues are how to find time to produce content, keep yourself motivated and find networks relevant to your own research.”

Själv berättar jag om mitt bloggande, alltså det som den här texten är ett exempel på. Pelle Snickars beskriver sig som en ”typical lurcer on Twitter” och Elza Dunkels slår ett slag för den akademiska selfien.
     Texten The scholary use of social media: How to make the most of it? kan läsas på Nordicom Informations sajt eller laddas hem som pdf.

* * *

Temat för senaste numret av Nordicom Information 39 (1), förresten det första efter omgörning och med Maarit Jaakkola som redaktör, är samarbetet – eller bristen på samarbete – mellan medieforskning och bransch. Såväl forskare som branschaktörer bidrar med texter, och allt är öppet och gratis att läsa om man inte föredrar att köpa ett pappersexemplar.