3 februari 2012

Hen är ett ovanligt praktiskt ord

Jag ska inte påstå att jag alltid har gjort det. Men bra länge har jag försökt vara konsekvent i mitt val av andra person singularis i mina texter. Om detta pronomen ska syfta på en person lite vem som helst, som en brevbärare, en journalist eller läkare, har jag använt hon. 
     Att använda hon har varit ett mycket medvetet strategiskt val. Ibland har jag fått skit för det – "Jaha, du är en sån där du, en sån där feminist. Men du kan väl ändå inte hävda att språket har med jämställdhet att göra?". Väldigt ofta har jag fått försvara mitt val – "Varför ska du envisas med att använda ett ord som folk hakar upp sig på i texten? Är det inte bättre att de koncentrerar sig på innehållet?". Men mycket, mycket mer förr än idag, vilket gläder mig.

I fortsättningen kommer jag dock att använda hon bara om personer av kvinnligt kön (och han om manliga). Som könsneutralt personligt pronomen, andra person singularis, kommer jag istället att använda ordet hen. Hen är ett ovanligt praktiskt litet ord. Med hen kan jag nämligen markera att det handlar om en person vem som helst, att det inte i första hand ska tolkas som att det handlar om en kvinna eller en man, utan att jag för den skull behöver göra ännu ett statement i genuskampen. (Fast det blir det ju ändå.)
     Jag har redan använt det i några texter, både privata och mer jobbrelaterade. I de fall hen uppmärksammas (utan undantag är det män som hakar upp sig) är reaktionerna desamma som mot motsvarande användning av hon. 
     Visst är det märkvärdigt att ett litet pronomen på tre bokstäver kan riva upp så mycket känslor!?!

Idag är det Grammatikdagen. Jag tycker du ska använda en del av dagen till att fundera över vilka pronomen du själv använder. Lyssna gärna också på senaste Språket i P1 om just ordet hen och om det är så enkelt egentligen att lägga till ett nytt personligt pronomen i språket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar