7 oktober 2012

Myten om morgontidningens kommersialisering

I morgon diskuteras den svenska journalistikens kommersialisering på ett seminarium i Stockholm. I centrum för diskussionen står Ingela Wadbrings bok Journalistikens kommersialisering – mera myt än sanning? (utgiven av Sim(0) Mediestudier, kan beställas här).

Journalistikens kommersialisering är ett begrepp som många – såväl branschfolk och forskare som medietyckare – gärna slänger sig med i debatten, om den så gäller journalistiken eller mediernas framtid eller papperstidningens död. Och man tar det för givet; journalistiken har kommersialiserats. Så är det bara. Men få har försökt studera hur den i så fall har kommersialiserats, och i så fall hur detta har påverkat innehållet.
     Ingela Wadbring gör just detta: Hon har genomfört en gigantisk kvantitativ studie. Och kommer fram till att nej, när man tittar på det övergripande plan som hon tittar på så ser man faktiskt ingen kommersialisering av i alla fall morgontidningarnas innehåll. Den riktigt stora förändringen skedde istället när journalistiken professionaliserades på 70-talet, alltså när allt fler journalister genomgått journalistutbildning och yrket utvecklade gemensamma normer och värderingar. Tidningarna är inte mer slätstrukna idag. De skriver inte mer personifierat, inte mer snuttifierat, inte mer trivialiserat. De innehåller mer bilder, det är sant, men det kan lika gärna bero på att trycktekniken blivit så mycket bättre.
     Därmed inte sagt (och det säger inte Wadbring heller) att det inte skett en kommersialisering av andra medier – jag anar att en analys av kvällspressen skulle ge ett annat resultat –  eller att kommersialiseringen kommer till uttryck på andra sätt än de hon har mätt (till exempel i hårdare konkurrens på mediemarknaden, eller arbetsvillkoren på redaktionerna).

Och tro mig när jag säger att Ingela Wadbrings studie faktiskt är gigantisk, för det är jag som har kodat mycket av materialet. Jag har jämfört abonnemangspriser från 60-talet till idag, ägarnas vinstuttag, sidantal, andelen annonser, vilka bilagor man har, hur mycket bilder det är… i betydligt fler tidningar än de fyra som slutligen analyseras i boken. Jag har dessutom innehållsanalyserat mer än 13 000 artiklar på detaljnivå (läs mer om hur här).
     På sätt och vis var det ändå ett väldigt roligt arbete. De mikrofilmer som finns vid Kurs- och tidningsbiblioteket i Göteborg är en verklig guldgruva inte bara för släkt- eller medieforskare. Sök gärna på etiketten överskottsinformation och läs till exempel om mina ständiga följeslagare Sven-Ingvars (varje vald oktobervecka, med start 1960, dök de upp i NWT) eller om journalistisk yrkesetik anno 1960.


Fotnot: Ingela Wadbring bloggar (alltför sällan) här. Hon intervjuades om sin studie i gårdagens Publicerat i P1.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar