15 augusti 2013

Publikforskning (3): Inte längre publik utan vadå?

Det kan vara meningsfullt att tala om en publik när man avser de som tar del av en given produkt, det kan vara en tidning, ett tv-program eller varför inte en konsert. Men om produkten och innehållet inte är bestämt utan föränderligt? Och när det är de som tar del av det som samtidigt står för såväl innehållet som förändringarna?
     Då är det inte meningsfullt att tala om publik längre.

Man kan tänka sig flera olika typer av medieinnehåll där publiken har fått en helt annan roll än enbart publikens. Några exempel:
  • Sociala medier – där skapar deltagarna själva sina flöden, både genom att bidra med innehåll och genom att välja vilka delar som ska vara med i det egna flödet.
  • Spel – visst, tillverkaren tillhandahåller en ram eller en plattform, men precis på samma sätt som i sociala medier så fyller deltagarna på med innehåll. 
  • Wikis – folk som slår sina kloka huvuden ihop för att skapa något användbart, och dessutom ser till att redigera, korrigera och uppdatera det andra lägger dit. Ofta med alldeles utmärkt resultat.
  • Forum – Flashback eller Familjeliv må stå för ramarna, men resten sköter deltagarna. Och jag vet, det är kanske inte de exemplen på forum som jag skulle visa för en människa med anlag för moralpanik, men de är faktiskt väldigt bra exempel på just forum.
  • Kommentarer – vissa tycker till och med att de är mer läsvärda än själva artikeln. Ofta pratar man om nyhetsmedier och artikelkommentarer, men min favorit vad gäller kommentarer finns på en blogg, Lotten. Hur hon har burit sig åt för att odla sina kommentarer begriper jag inte, men jag älskar att läsa dem.
  • Fankulturer – där till exempel karaktärer från fiktionen stöps om och får nya liv i nya verk.
Forskaren Axel Bruns har valt att istället för att tala om en konsumerande publik tala om en produsage-kultur, där konsumenten blir producent i en slags ständig rundgång om man försöker anpassa den gamla kommunikationsmodellen för att visa det nya. Användande skapare kanske man skulle kunna översätta uttrycket.
     Produsage utmärks av fyra egenskaper: den är förutsägbar, icke hierarkisk (även om man kan göra sig förtjänt av en högre status), uppdelad i små överblickbara bitar, och ingen – eller alla – äger rätten till innehållet. Tillsammans skapar det möjligheten för att en till exempel en wiki ska fungera, och innehållet blir per definition aldrig "färdigt".

* * *

Har det här något som helst med journalistik och nyhetspubliker att göra?
     Själv kan jag tycka att journalistik är en produkt med specifika egenskaper, och att en av de egenskaperna är att journalistik produceras i huvudsak av journalister och redaktioner, med alla de publicistiska, yrkesmässiga och etiska ställningstagande som hör till journalistiken, en annan att den journalistiska produkten faktiskt blir färdig i det att den paketeras (redigeras) och publiceras. Resten är uppföljningar, alltså ny journalistik, nya produkter. Journalistik i den här bemärkelsen lämpar sig mindre väl för produsage.
     Andra tycker annorlunda. "Alla är journalister," hävdade den unge journalisten Emanuel Karlsten när han 2011 startade Ajour, som han hoppades skulle visa hur journalistik borde byggas på nätet – och samtidigt startade en debatt som pågår än idag. Ett mer välkänt – och väldigt framgångsrikt – exempel är Huffington Post som startade som en kommenterande politisk blogg och numera kan beskrivas som en slags hybrid mellan gammalt och nytt.
     Medieägare och -strateger som ser journalistikens gamla affärsmodell utarmas tittar på produsage-kulturen och hoppas på nya affärer. "Ah, jag får alla mina nyheter på Facebook,"säger somliga unga och ger redaktionscheferna skrämselhicka. Att bjuda publiken att bli mer aktiv (jfr förra inlägget), genom olika former av läsarmedverkan är ett sätt för dem att anpassa sig.

Man kan se på det från ett helt annat håll: Möjligheterna att bedriva citizen journalism har nog aldrig varit bättre, inte minst eftersom distributionen numera inte utgör något egentligt problem. Du behöver inte längre ett tryckeri eller en sändare för att nå ut med din journalistik, det räcker med en webbsida, en blogg eller bara ett Twitterkonto.
     Bruns gör en liknelse med gatekeeper-metaforen (journalister som grindvakter som bestämmer vad som blir nyheter) och föreslår uttrycket gatewatchers för att beskriva hur medborgarjournalister skapar nyheter i en produsage-kultur: Medborgare som håller ögonen öppna skickar in eller laddar upp påbörjade eller mer färdiga nyheter för omedelbar publicering, varpå materialet redigeras eller modereras, samtidigt som inehållet diskuteras och kommenteras och byggs på med nya fakta eller vinklar av alla.
     Ur ett demokratiskt perspektiv är detta en fantastisk utveckling.
     Man kan tycka mycket om Flashback, och det finns många goda anledningar att tycka rätt illa om delar av Flashback. Men Flashback är ett utmärkt exempel på en många gånger väl fungerade citizen journalism news produsage process, som Bruns kallar det.
     Risken är att få tycker det är valet att på ideell basis bevaka det kommunala diariet i Bengtsfors. Å andra sidan gör ju sällan professionella journalister det heller, så argumentet kanske inte håller fullt ut. Risken är också att bara några få bidrar till nyhetsskapandet. Forskning visar att de flesta av oss hellre tar del av befintligt innehåll än skickar in något själva, vare sig det gäller insändare, läsarkommentarer, inlägg på forum eller sociala medier.

För mig som journalistikforskare är det hur som helst spännande tider. Inte bara för att journalistiken förändras och för att villkoren för hur journalistik produceras förändras, utan också för att när det nu kommer helt andra aktörer på fältet (jfr uttrycket "alla är journalister") så utmanas professionen på ett sätt som tydliggör såväl praktiker som normer och värderingar. Journalisterna själva måste fundera ett varv extra på vad det är som gör en journalist till journalist, vilka egenskaper som utmärker en journalist och vad som faktiskt skiljer henne från "alla".
     Det är därför debatten är så intensiv, tror jag, speciellt som allt fler redaktioner drabbats av uppsägningar.
     Debatten är dock inte ny – bara under mina år som yrkesarbetande journalist fördes den dels när Journalistförbundet beslutade vägra kommunikatörer medlemskap i förbundet, dels när tidningarna började ritas på skärm och typograferna skulle omskolas till redigerare. Professionen överlevde då, och lär nog överleva den här gången också.


Fotnot: Axel Bruns bok "Blogs, Wikipedia, Second Life, and beyond" (Peter Lang, 2008) är en bra start för den som vill läsa mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar