11 augusti 2019

Att försöka utveckla ett spelberoende

AR i Wizards Unite vid min bokhylla. 
Jag har aldrig varit mycket för att spela. Det blev en del Tetris förr, och med förr menar jag med god marginal till millenieskiftet. Ungefär samtidigt försökte jag fastna för Prince of Persia, men jag lyckades aldrig – det kan ha berott på att grafiken var … vi kan väl kalla den "så där". Lägg till detta lite Snood som tidsfördriv för något decennium sedan.
     Men det går ju inte att forska i medier och sociala medier och vara så helt utan erfarenheter av moderna mobila spel. Den här semestern har jag därför gjort ett ärligt försök att utveckla ett spelberoende med hjälp av Harry Potter – Wizards Unite som släpptes vid midsommar. Till saken hör förresten att jag aldrig heller läst Harry Potter-böckerna …

Wizards Unite är, precis som den mer kända kusinen Pokemon Go, ett slags dubbelt mobilt spel. Dels för att det spelas på mobilen (eller plattan), dels för att du måste ut och röra på dig för att samla kilometer. Lömskt :) Båda bygger på en platsbaserad AI (augmented reality) där mobilens gps håller reda på var du befinner dig och bygger en virtuell "riktig" karta, och du får poäng och andra fördelar genom att strida mot figurer som placeras in i den verkliga miljön runt omkring dig. Spelar du tillsammans med andra får du pluspoäng.
     Jag är inte så lite fascinerad över hur det fungerar. Jag uppskattar också att det finns så många parallella spår och sätt att spela, så många möjliga strategier.

Hur har det då gått? Jo, tack, Jag har utfört alla mina dagliga uppdrag, deltagit i specialevenemang, promenerat många, många mil för att låsa upp speciella så kallade flyttskrin, gått upp i gryningen för att ge mig ut för att skörda sällsynta hoppande flugsvampar och slagits med vampyrer under fullmånens sken. Jag har till och med varit aktiv i ett par speciella forum, där tips och tricks har diskuterats.
     Så nybörjartant jag är, måste jag erkänna att jag faktiskt stundtals haft ganska kul. Och jag förstår fullt och väl hur den här typen av spel kan utvecklas ett beroende – det finns alltid en ny nivå att nå, en  till sällsynt artefakt att hitta, mer guldpengar att tjäna, en ännu lömskare trollkarl att besegra i duell. Riktigt beroende känner jag mig dock inte – detta är i första hand ett spel för barn, det är tröttsamt många upprepningar och hela Harry Potter-inramningen känns lite ointressant.
 
Tror jag att det är farligt att spela Wizards Unite eller liknande? Nej, i normalfallet inte. Det gäller – som alltid – att inte gå utomhus med näsan i mobilen. Och man bör definitivt hålla sig ifrån att köpa guldpengar och annat med riktiga pengar.
     Det finns andra nackdelar än det här att köpa sig fördelar för riktiga pengar. Integritetsaspekten är en viktig sådan – när du spelar måste du ha mobilens gps påslagen, annars fungerar inte kartorna, och den datan samlas in och används till jag vet inte vad. Att spela drar också både batteri och mobildata, och kräver en någorlunda modern mobil med anständigt lagringsutrymme. I förlängningen driver alltså den här typen av spel oss att ständigt köpa nya och mer avancerade mobiler, också till våra barn.

Idag är sista semesterdagen. Har Wizards Unite lyckats med det Prince of Persia misslyckades med – att göra mig spelberoende? Nej, knappast. Men jag tror minsann jag behåller det i mobilen ett litet tag till.

Prince of Persia som det såg ut när det lanserades 1989.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar