Nu är den här, vår bok om Mittmedia. Det är en kort, populärvetenskaplig beskrivning av Mittmediaåren – från konsolidering och expansion, över år med digital transformation till ekonomisk kris och försäljning. Boken är också det första som publiceras från forskningsprojektet Business as unusual? Journalistik, ekonomi och ledarskap i Mittmedia, som formellt avslutades i våras, och författare är vi som arbetade i projektet: Ingela Wadbring, Jonas Harvard, Catrin Johansson, Lars Nord (som gick bort tidigare i år, mitt i arbetet med boken) och så jag. När tidningsbranschen digitaliserades (i modern mening) under 2010-talet gick Mittmedia i bräschen med sin devis digital first. Man satsade, testade, testade annat, försökte verkligen få en bransch som byggde på tryckpressar att hitta ekonomi i det digitala. I boken belyser vi strategiska val och deras konsekvenser för hur ekonomi och teknik kan balanseras mot publicistiska principer och journalistiska ideal i den digitala verkligen, och jag hoppas att boken också ger en djupare förståelse för lokaljournalistikens villkor. Själva projektet, som finansierades av Ann-Marie och Gustaf Anders Stiftelse för medieforskning, är slut och avrapporterat. Publikationer kommer alltid ”sedan”, det ska putsas och läsas av kollegor och reviewas och … Från min penna kommer att komma en forskningsartikel om journalistfackets arbete och en artikel med ett professionsperspektiv. Om reviewprocesserna är på min sida, vill säga. Jag tänker inte fördjupa mig i bokens innehåll här, istället tänker jag skriva några ord om en aspekt av forskningsarbetet som diskuterats och väckt en del frågetecken på sina håll: forskningsetiken.
Men först en upplysning som kan vara av vikt inför den fortsatta läsningen: Sedan årsskiftet är jag vetenskaplig ledamot vid Etikprövningsmyndigheten. Etikprövningsmyndigheten har att ta ställning till alla de forskningsprojekt i landet som behandlar känsliga personuppgifter, eller som rör människors liv och hälsa. Det senare behandlas i särskilda avdelningar med medicinsk kompetens, vi som hör till en allmän avdelning tittar på all annan forskning: medievetenskap, informatik, sociologi, psykologi, ekonomi, pedagogik, idrottsvetenskap, antropologi … Vid våra månatliga sammanträden läser vi etikprövningsansökningar och tittar framför allt på risker för forskningspersonerna och om forskningsnyttan överväger riskerna eller inte. Vi ska se till att forskningspersoner inte kommer till skada, helt enkelt. Vi har också att se till att känsliga personuppgifter hanteras enligt lagen; att de inte samlas in i onödan men också att de hanteras och förvaras så att de inte kommer på villovägar. Den som vill läsa mer följer med fördel länken till myndigheten ovan. Det är ett väldigt givande uppdrag – det görs så himla mycket spännande forskning i det här landet!
Tillbaka till Mittmedias vägval. På flera håll efterlyser läsarna namn – vem sa vad, vem gjorde vad? Till exempel skriver förre ansvarige utgivaren och numera mediebevakaren Robert Rosén så här på sin blogg: ”En personifiering skulle gett rapporten ännu mer tyngd och närhet till vad de alla berättat. I viktiga sammanhang behövs ett ansikte, en människa av kött och blod för att förstärka trovärdigheten i berättelser om människors upplevelser.”
Självklart har Robert Rosén och de andra helt rätt. Namn ger inte bara trovärdighet, identifikation och en bättre läsupplevelse utan är också viktigt för historieskrivningen. Men det är det publicistiska perspektivet, det journalistiska. Jag har brottats oerhört med frågan om namnpublicering eller inte i nästan alla de forskningsprojekt jag deltagit i. Jag är ju före detta journalist – självklart ska man publicera namn om det inte finns pressetiska skäl att avstå. Men forskningsetiken, och även forskningspraktiken, är något annat.
Om vi börjar med praktiken: För de allra flesta forskningsfrågor är namn på enskilda personer helt ovidkommande. Vi vill att våra forskningsfrågor ska vara vetenskapligt allmängiltiga – i projektet om Mittmedia kommer forskningsfrågorna i artiklarna inte att handla om Mittmedia utan om digital transformation i en mogen bransch. Medieforskare och -företag i andra delar av världen ska kunna lära något, liksom forskare och företag i helt andra branscher. I det sammanhanget är namn närmast ett hinder för läsningen.
Etiken: Precis som pressetiken så skyddar forskningsetiken den enskilda individen. Många av de vi intervjuade i projektet om Mittmedia skulle förmodligen inte ha något som helst emot att bli citerade med namn. Å andra sidan så vet vi inte vad de hade valt att inte berätta för oss om de hade behövt stå för det med namn. Och jag vet också att många andra av de vi intervjuade inte skulle låtit sig intervjuas alls om det fanns minsta lilla risk för identifikation. Så känsligt var det för dem att berätta för forskningsprojektet om sina erfarenheter från Mittmediaåren.
Att avstå namn även i den populärvetenskapliga boken är, ur de här båda perspektiven, ganska självklart. Vi har gjort några avsteg och namngett några mycket centrala personer, särskilt när det handlar om uppgifter vi hämtat från mediematerialet, men de allra flesta är trots allt pseudonymiserade.
Så till frågan om man kan eller ska skylla detta på etikprövningen? Nej, faktiskt inte. Lagen säger att så fort ett projekt kommer att behandla känsliga personuppgifter så ska det etikprövas. I delar av projektet intervjuar vi fackliga företrädare, och fackligt medlemskap är en sådan känslig personuppgift. Uppgifter om hälsa är också en känslig personuppgift, och det är ingen hemlighet att det var svåra arbetsmiljöproblem på Mittmedia under de här åren – vi kunde alltså förvänta oss att våra intervjupersoner skulle prata om hur de själva eller andra mått, även om vi inte ställde explicita frågor om ohälsa. I vår etikansökan förde vi, precis som alla som gör en etikprövning av sina projekt, en diskussion kring avvägningen mellan risk och nytta, och hur vi skulle minimera riskerna för forskningspersonerna. Det är möjligt att den avdelning som bedömde vår ansökan hade tyckt det var ok med namn, men det prövades aldrig.
Att känsliga personuppgifter ska hanteras. förvaras och lagras säkert har med GDPR att göra, och det finns särskild lagstiftning som reglerar hur. Om GDPR kan man ha åsikter. ”Hemskt, löjligt, säkerhetsnoja och otroligt byråkratiskt. Jag ser det och annat som en överdriven säkerhetsnoja i förlängningen av förskräckliga GDPR. Lösenord, verifikationer och tvåstegsinloggningar till förbannelse, även där det inte behövs”, skriver Robert Rosén (se länken ovan), och i mångt och mycket så håller jag med. Men lagen är som den är, och landets universitet och högskolor har policys eller bestämmelser för hur den här typen av data ska hanteras. Vi har följt Mittuniversitetets policy. Och tänk rubrikerna om vi inte följde lagen! ”Forskare lade känsliga intervjuer på minnespinne – tappade den på spårvagnen”, ”Känsliga intervjuer låg på forskares skrivbord – alla kunde läsa”, ”Obehöriga kunde läsa känsliga intervjuer i forskarens olåsta smartphone” … ja, ni förstår säkert poängen här. Som forskare kan vi helt enkelt inte slarva på den här punkten, kanske inte för risken att få negativ publicitet utan för risken det skulle innebära för alla forskningspersoner och i förlängningen för förtroendet för forskningen. Första gången vi tvingas till inloggning etc är det såklart lite (ganska så mycket, faktiskt) krångligare än vanligt, men det är trots allt bara en vanesak. (Och om ni på något vis tror att exemplen ovan är överdrivna? Nej, tyvärr inte.)
Så, om jag ska försöka mig på en summering: Det är skillnad på journalistik och forskning. Praktiker och etiker kan se förvillande lika ut på många punkter, men det blir skillnad när det kommer till publiceringar. Det har skrivits en hel del om Mittmedia i medierna, och det kommer förmodligen att skrivas ännu mer. Med namn. I den här populärvetenskapliga boken bidrar vi med en del av historien. Utan namn. Men lita på att vårt källmaterial (dokument från Mittmedia, deltagande vid olika typer av styrelsemöten och andra sammankomster, mediematerial, intervjuer …) är omfattande – och att det hanteras, förvaras och lagras enligt gällande lagstiftning.
Köp ett ex av boken här (Nordicom)
Se webbinariet om projektet (Lindholmen Medier & Demokrati) här
