Ett ironiskt sammanträffande – Bohusläningen blev först med Västfrontens rättmätiga scoop

Den här veckan har journaliststudenterna vid JMG haft multiredaktionsövning. Under en vecka förvandlas de till nyhetschefer, reportrar, radioreportrar, sociala medier-redaktörer och allt vad som nu hör en multiredaktion till, och så produceras webbnyheter med tillhörande radio, tv och papperstidning. Resultatet kan ni se och höra här.

     Själv är jag inte mer inblandad i multiövningen än att jag vid ett par tillfällen varit lärarstöd en av dagarna, och sett till att låsa upp till kamerorna, att arbetsledarna haft koll på läget, tipsa om grejer som kan göras och finnas till hands om det uppstår problem eller frågetecken behöver rätas ut. För det mesta inte alls särskilt betungande utan bara väldigt, väldigt roligt.

     

Utom de gånger när verkligheten behagar spela något av sina ironiska spratt. Och som det känns på min bekostnad.

Dagen innan förra terminens multiövning tog jag en tidig eftermiddagsbuss hem till Uddevalla. Strax bakom mig på bussen satt ett gäng unga pojkar, fyra–fem stycken, i de lägre tonåren. Det blev rätt kaotiskt ett tag när de upptäckt att de satt sig på fel buss, och var på väg till Uddevalla och inte till Lysekil. Överläggningar inleddes (dem emellan) om hur situationen skulle hanteras. Uddevalla var inte så bra, bara en sportaffär nära busstationen. Kanske de kunde ta en annan buss ut till köpcentret Torp? Jo, där fanns bra affärer. För syftet med resan var, tro det eller ej, en liten stöldturné enligt konceptet "vi åker en bit bort där de inte känner igen oss och inte är så vana". 

     Vad gjorde jag då, undrar ni säkert. Nej, jag inledde ingen moralpredikan där och då på bussen. Nej, jag ringde inte polisen, helt enkelt eftersom jag glömt telefonen. Jag gjorde faktiskt ingenting. 

     Förrän dagen efter, med en hel multiredaktion med duktiga journaliststudenter till hands med ambitionen att faktiskt bli först på riktigt med nyheter. En av reportrarna den dagen ringde såväl polis som branschorganisation (Svensk Handel) för att kartlägga omfattningen av ett tidigare inte medieuppmärksammat problem – Göteborgsungar som sätter sig på regionbussarna och åker på stöldturné – och med tillstånd att ge polisen mina kontaktuppgifter om de ville ha ytterligare uppgifter om ungarna på bussen.

     Det ville de inte. För varken polis eller branschorganisation hade hört talas om något sådant här.

Igår var jag lärarstöd på multiövningen igen. Och vad läser jag i Bohusläningen, om inte en artikel om att Polisen varnar för tonårsligor på stöldturné.

Kul för Bohusläningen att få vara först, men ursäkta – det här borde ha varit Västfrontens scoop. Så det så. 

Ännu mer om hur medierna använder opinionsundersökningar

Gillade du lästipset i förra posten? Då kommer du garanterat att uppskatta också dagens tips: Opinion Polls and the Media. Reflecting and Shaping Public Opinion är skriven av Jesper Strömbäck och Christina Holtz-Bacha.
     Jesper Strömbäck beskriver en av bokens viktigaste slutsatser så här, på sin blogg:

Frågan om medierna och opinionsmätningarna är viktig och förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad den fått hittills. Det gäller särskilt eftersom en av slutsatserna i boken är att medierna, genom sitt sätt att använda opinionsmätningar, minst lika ofta formar som speglar opinionen, samtidigt som människor faktiskt påverkas av den bild av opinionen som förmedlas via medierna. Det som i medierna framställs som ”folkets röst” kan ofta vara ”mediernas röst”. Det är i sig problematiskt, och det blir inte mindre problematiskt av att den bild av opinionen som förmedlas har effekter på såväl medborgarna och den allmänna opinionen som på de politiska partierna. 

Ny avhandling: SOM-institutets betydelse för de politiska besluten

Formellt sett är jag ju fortfarande anställd på SOM-institutet. Så nu blir det reklam:
     24 april är det dags för årets SOM-seminarium, med tema Fokus på ledarna. Sista anmälningsdag är 17 april, men ett envist rykte säger att SVT Forum precis som tidigare år kommer att sända föreläsningarna.

Fram till dess föreslår jag en djupdykning i en rykande färsk avhandling i vetenskapsteori, Christopher Kullenbergs The Quantification of Society. A Study of a Swedish Research Institute and Survey-based Social Science.
     Det är nämligen SOM-institutet som döljer sig bakom titelns "a Swedish Research Institute". Kullenberg har fördjupat sig i enkätundersökningens metoder, men han visar också vilket inflytande SOM-undersökningarna – och enkätundersökningar generellt – har på såväl politiska beslut som den allmänna debatten.


Läs mer: Bloggen Intensifier, pressmeddelande från Humanistiska fakulteten, Christopher Kullenberg är Årets Svensk 2011 (artikel i Fokus).

Terrorfri zon med en knapptryckning idag – vad kan vi välja bort imorgon?

I morgon startar rättegången mot Anders Behring Breivik, det som norska medier talar om som terrorsaken. Norska medier har fört en envis och stundtals hård kamp för så mycket öppenhet som möjligt under rättegången. Och i morgon inför norska Dagbladet en "terrorfri sone" på sin webb – genom en enkel knapptryckning erbjuds läsaren en nättidning där terrorsaken överhuvud taget inte syns.

När Dagbladet med en enkel knapptryckning erbjuder en terrorfri zon säger Dagbladet två saker:

• Det här innehållet är egentligen inte viktigt.
• Med den här knappen som ursäkt kommer vi att frossa i närgångna detaljer. För tycker läsarna det blir för mycket kan de ju enkelt välja bort.

Jag har sett sådana här fria zoner i nättidningar tidigare. Men då har det gjorts med väldigt mycket humor och glimten i ögat. Till exempel vid det brittiska prinsbröllopet förra våren, när The Guardian erbjöd läsarna att klicka bort frossandet i royalistisk yra. 

     Men terrorsaken går inte att skämta om, eller bort. Det här är blodigt allvar, i ordens verkliga betydelse. Här finns inte utrymme för någon som helst glimt i ögat.

     Jag kan visserligen hålla med om att många medier – också svenska – frossar onödigt mycket; i alltför närgångna intervjuer med Breiviks offer, i alltför detaljerad grafik, i alltför utlämnande bilder. En del av det skulle jag personligen gärna se att medierna avstod ifrån – och mycket av det väljer jag personligen också bort. Men jag gör mitt val i vilka medier jag väljer att ta del av, och i hur mycket bevakning av terrorsaken jag orkar med helt enkelt.

Det val som Dagbladet nu erbjuder sina läsare är en helt annan typ av val, och ett mycket farligare val. För vad händer om vi aldrig måste konfrontera det hemska? Eller det jobbiga? Eller det vi inte tycker om, eller inte tycker likadant om?
     För nästan precis ett år sedan var det ett brittiskt prinsbröllop som kunde väljas bort. I morgon är det den norska terrorrättegången. Om två år är det dags för nästa ordinarie riksdagsval – ska vi kunna välja bort all valbevakning då?
     Och kommer det norska rättsväsendet i fortsättningen att bry sig om argumenten för öppenhet, om medierna själva förringar allvaret?

Att erbjuda en terrorfri zon är naturligtvis ett sätt för Dagbladet att både kunna äta kakan och ha den kvar, alltså att locka så många läsare som möjligt till sajten.
     Enligt en nyligen presenterad skandinavisk undersökning menar 68 procent av norrmännen att terrorsaken hittills fått för mycket utrymme i medierna, 28 procent tycker det varit lagom. "Det blir intressant att se läsarsiffrorna och responsen på den här lösningen," säger Dagbladets chefredaktör John Arne Markussen.
     Jag hoppas att de norska läsarna gör ett klokt val, och väljer bort Dagbladet. För allas vår skull.


Läs också: VG valde bort sin "terrorknapp"

SCB bjuder på massor av statistik – men alla siffror är inte lika kul

Jag vet att jag är konstig. Därför gör det mig absolut ingenting alls att berätta att en av mina favorittillhåll på nätet är SCB. Här finns siffror på nästan allt, sida upp och sida ner. Helt underbart!
     Den senaste tiden har jag gjort djupdykningar ner i ett av temaområdena, Jämställdhet. Här finns brottstatistik och siffror på sysselsättning, utbildning, lönejämförelser, fördelning av hemarbete…
     Ett exempel: Det är fler kvinnor än män som börjar på universitet/högskola; av nybörjarna är 55 procent kvinnor. Men på forskarutbildningen är förhållandet det omvända – 53 procent av nybörjarna är män. Någonstans på vägen händer det uppenbarligen något…

SCB presenterar andra temaområden också: Från vaggan till graven, Informationsteknik, Integration, Löner och arbetskostnader, Sjukfrånvaro och ohälsa samt Sveriges ekonomi. Och hela avdelningar med historisk statistik, eftersom Sverige och Finland har en mycket lång tradition av att framställa statistik, den första folkräkningen till exempel genomfördes 1749, så finns det en hel del att botanisera i.
     SCB har dessutom en riktigt användbar app för läsplattor. Ladda ner den, vet jag.

Aldrig tycks papperstidningens död så avlägsen som under de tidningsfria dagarna

Långledigheten som borde varit fylld med lösgodis, kvalitetsgodis, ägg, god mat och ädla drycker närmar sig sitt slut. Om det inte vore för att en person i min närhet förvandlats till ett levande bevis på att en karl med en redig förkylning verkligen inte har det lätt (se reklamfilmen här).
     Så istället har jag haft haft ganska mycket tid att följa flödet i "mina" sociala medier. Och kan konstatera följande:

• Påsken har uppenbarligen varit plankornas tid. Oxfilé hos några, kycklingfilé hos andra, och så någon som tydligen mäter sin planka i minuter och sekunder.

• Snö och penséer går uppenbarligen inte ihop. Men en natt inne i värmen kan tydligen rädda dem.

• Allt färre har förståelse för de tidningsfria dagarna. "Lata redaktioner," skriver bubblan. "Men vad skönt för tidningsbuden som får en ledig helgdag," försöker jag, utan framgång. För aldrig tycks papperstidningens död så avlägsen som just under de tidningsfria dagarna.
     Det är klart att i en tid när det anses självklart att vi ska kunna tillbringa långfredagen med att storhandla på Coop, köpa tryckimpregnerat till altanutbyggnaden på Bauhaus och förnya vårgarderoben på närmsta köpcenter, så känns det konstigt att vi inte ska få någon tidning i brevlådan.
     När pappersupplagorna dalar är det många som funderar över tänkbara alternativ. Ett, som diskuteras allt oftare, är att inte distribuera någon papperstidning i veckorna utan istället koncentrera krafterna till att göra en bra vardagswebb och en ännu bättre papperstidning till helgen, när de flesta är lediga och faktiskt har tid att läsa. Folket blir av allt att döma först ut, till hösten blir sexdagarstidningen endagarsdito. Det är ett modigt beslut (och samtidigt trist, eftersom den redaktionella bemanningen sannolikt kommer att minska betydligt). Men jag tror ändå att det kan vara rätt väg att gå. När alltför få är beredda att betala för den produkt man erbjuder, så måste man våga pröva nya affärsmodeller.
     Expressens chefredaktör Thomas Mattsson för ett liknande resonemang i sin blogg.
     Hur blir det då med de tidningsfria dagarna i framtiden? Ja, det blir nog till att vänja sig vid att de faktiskt blir ännu fler.


Relaterade inlägg: Unna dig att ha långtråkigt en stund! (101103)

"Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne?

På tisdag deltar jag tillsammans med fyra andra GU-forskare i en panel/workshop om sociala medier. Rubriken är Sociala medier och min forskning. Vi i panelen har blivit ombedda att berätta om hur vi använder sociala medier i vår forskning. Mer konkret. Och eftersom jag presenteras i programmet som i första hand bloggare utgår jag från att jag ska prata om min blogg.
     Jaha.
     Varför bloggar jag? Hur använder jag bloggen i min forskning? Det tog längre tid än jag trodde att bena ut svaret på de frågorna.

En anledning till att jag inte lade bloggen på hyllan samma dag som jag blev antagen till forskarutbildningen vid JMG för snart ett år sedan är mitt forskningområde. Jag vill veta hur den svenska journalistiken som profession och journalistrollen förändras av användningen av sociala medier. Eftersom journalistiken går mot allt mer transparens, på alla nivåer (användningen av sociala medier är en del i den transparensen) tycker jag att det är inte mer än rätt att jag som forskare också försöker vara så transparent jag bara kan.
     Lite av en hederssak, alltså.
     Dessutom hoppas jag att funderingar kring mitt eget sociala medier-användande hjälper mig att skärpa frågeställningarna kring journalisters sociala medier-användande. Till exempel att mina privata etiska överväganden kan omvandlas till frågor kring journalisters etiska överväganden.

Det var det ena. Mitt andra syfte ligger på ett helt annat plan. Jag tycker nämligen det är viktigt, på riktigt, att forskare och forskning syns i olika sociala medier. Att man kan trilla över en blogg om avancerade statistiska analyser, arkeologiska utgrävningar eller evolutionsteori där man minst anar det, eller att man kan ställa en fråga till en oceanograf eller en medievetare på twitter – och få svar.
     Universitetsvärlden brukar tala om detta som den tredje uppgiften, vid sidan av forskning och undervisning. Jag brukar säga att det är väl bara kul om någon är intresserad av vad vi pysslar med.
     En positiv bieffekt av att forskare syns i sociala medier är att man kan se att vi är ganska mycket som vanligt folk. Lite nördiga på vissa områden, visst, men på det stora hela ganska lika ändå.

Men den egentliga anledningen till att jag bloggar är något helt annat. Ska jag vara helt ärlig så bloggar jag helt och hållet för min egen skull. Jag vill skriva. Så enkelt är det. Och för mig spelar det egentligen ingen roll om jag skriver vetenskapliga artiklar eller blogginlägg.
     På köpet får jag faktiskt en hel del: Genom bloggen sorterar jag en massa tankar. Bloggen hjälper mig att prokrastinera och ger något att sysselsätta fingrarna med när bakhuvudet behöver ställtid. Den kommer kanske att fungera som en avhandlingsdagbok (vi får väl se). I bloggen kan jag återanvända material som jag skrivit i andra syften men som – kanske – förtjänar mer uppmärksamhet. Jag kan använda bloggen till att publicera vetenskapliga resultat som inte platsar i andra sammanhang. Jag kan kommentera aktuella nyheter och mediedebatt och passa på att smyga med lite vetenskap nästan utan att någon märker det. Jag kan i alla fall försöka få folk att begripa statistik (men just det verkar vara ett verkligt mission impossible). Här kan jag dessutom ha en fungerade publikationslista (med länkar och pdf:er) och alla kontaktuppgifter.
     På köpet vinner jag trovärdighet. Hoppas jag. Medieforskningen har i alla fall visat att den ökade transparensen är ett sätt för medierna att öka sin trovärdighet. Jag hoppas att det fungerar på samma sätt för forskare.
     Att jag bloggar helt och hållet för min egen skull betyder två saker:
     Att jag aldrig någonsin behöver ha dåligt samvete om jag uppdaterar för sällan. Jag skriver när jag skriver, helt enkelt. Och att jag inte jagar läsare eller blogglisteplaceringar. För jag skriver i första hand för min egen skull.


Fotnot: Jag kan se att min blogg faktiskt hjälper mig i både mitt avhandlingsarbete och i undervisningen. Andra journalistikforskare vet vad jag håller på med, mediebranschen vet vad jag håller på med och medierna hittar till mig när de behöver en "expert" på journalistik och sociala medier. Studenterna ser vad jag håller på med, och hittar till mig när de skriver uppsats om närliggande ämne. Dessutom är i alla fall journaliststudenter bra på att researcha sina föreläsare (!). Det tycker jag är ett skapligt utfall.

Mina publikationer byter plats

All forskning ska vara så lätt tillgänglig för alla som möjligt. Så tycker i alla fall jag. Men den enda forskning jag styr över är min egen.
     Mina publikationer (arbetsrapporter, papers, artiklar etc) hittar alla under fliken Publikationer ovan. Än så länge är listan inte så lång – jag hoppas den kommer att bli mycket längre vad det lider. Eftersom somliga hade svårt att öppna pdf:erna tidigare har de fått flytta till en öppen mapp på Dropbox; klicka bara på respektive länk. Med det hoppas jag att problemen ska vara lösta.

Tre typer av kritik mot Facebook- undersökningen – när kommer den fjärde?

Det har väl knappast undgått någon att i förrgår presenterades Sveriges största Facebookundersökning (den heter så, fast på engelska, det betyder inte att det faktiskt är så).
     Rapporten presenterades på ett lite annorlunda sätt än vad som är vanligt när det handlar om vetenskapliga rapporter. Forskarna samarbetade med en reklambyrå, och gav utvalda medier (till exempel Dagens Nyheter) exklusiv tillgång till ett pressmeddelande dagen innan den fullständiga rapporten presenterades för allmänheten.
     Jag tänker inte ha några åsikter om själv undersökningen. Jag nöjer mig med att konstatera att den baseras på en enkät som distribuerats via Facebook (via ett evenemang), och att urvalet är självrekryterat. Ni vet vad jag anser om den typen av urval…

Jag tycker att den kritik – såväl välförtjänt som ibland lite orättvis – som riktats mot rapporten och de forskare som står bakom den är mer intressant. Kritiken har kommit i tre vågor:
     Först ut var de mer eller mindre självutnämnda sociala medier-experterna och -debattörerna, de som inte gillade resultaten. "Nej, man blir alls inte olycklig av Facebook. Hur skulle man kunna bli det? Facebook är ju någonting jättebra." (Ok, jag kanske överdriver lite i min sammanfattning, men här gäller det att försöka fånga essensen.)
     Sedan kom alla som kritiserade forskarna och publiceringen, och i huvudsak riktade in sig mot dels samarbetet med reklambyrån och dels att inte alla fick tillgång till rapporten dag ett. Kritikerna i den här vågen började också ana att något kanske var fel med metoden, men utan en beskrivning av hur undersökningen gått till är det onekligen svårt att på allvar kunna kritisera genomförandet.
     Det var den tredje vågen av kritik som mer eller mindre smulade sönder rapporten, genom att kritiskt granska metod och genomförande: Hur är urvalet gjort? Går det alls att generalisera resultaten? Vilka frågor har man ställt? Tyvärr fick den här typen av kritik vänta till dag två – det är svårt att kritiskt granska något man inte vet hur det är gjort.

Nu väntar jag på en fjärde våg av kritik, inte mot forskarna eller rapporten och resultaten, utan mot alla de medier som dag ett drog alltför långtgående slutsatser. Såvitt jag kan förstå var det nämligen medierna själva som stod för merparten av generaliseringarna, som Dagens Nyheter som i sin artikel hävdade att "Facebook sprider olycka" och "En miljon svenskar mår dåligt om de inte regelbundet är på Facebook".
     Igår kväll såg jag något jag nog aldrig sett på tv-nyheterna förut: Först Västnytt och sedan Rapport hänvisade till sina inslag dagen innan (se inslaget på SVT Play), men påpekade att resultaten inte kunde generaliseras så som de gjort då. En rättelse av den bristfälliga statistiska analysen alltså – den typen av rättelser vill jag se mer av.

* * *

Det finns faktiskt en studie som tittar på sambandet mellan användningen av sociala medier och livstillfredsställelse och välbefinnande (lycka om man så vill). Välbefinnande och livstillfredsställelse i dagens Sverige bygger på fjolårets SOM-undersökning. Resultatet? Hög användning av sociala medier har inga positiva effekter på livstillfredsställelse eller välbefinnande, ett dagligt användande har till och med en negativ effekt på välbefinnandet (sidan 358).





Läs också: Forskarna själva om sin studie i en intervju i Universitetsläraren i höstas, och i en intervju på Second Opinion igår.

Relaterade inlägg: Urval, svarsfrekvens och bortfall – så enkelt men uppenbarligen ändå så svårt (120225)

Jag missade älgarna i år igen…

Någon gång måste man ju duscha. Så är det ju. Men det slår aldrig fel – lämnar man tv:n en kort stund, om så bara för att värma på dem varma chokladen (den hör till hemma hos mig), så kan man ge sig sjutton på att SVT:s helikoptrar äntligen hittar några älgar som bildproducenten kan lägga ut i sändning. Retligt.
     I år fick jag i alla fall en tweet om att älgarna var i rutan (tack, Ulla!). Synd att inte Twitter hörs in i duschen.

Förståsigpåare av varjehanda slag har ganska länge nu förklarat att tv förlorat sin roll som verkligt massmedium, som det medium som samlar större delen av folket till en gemensam upplevelse.
     Vasaloppet idag (och på sätt och vis Melodifestivalen) bevisar att förståsigpåarna har fel.
     Men Vasaloppet fyller också en annan funktion för många. Jag trodde jag var tämligen ensam i mina umgängeskretsar om att duka till tv-frukost första söndagen i mars. Med varm choklad och ostmackor som ska doppas – inget annat duger hemma hos mig. Men mina olika sociala medier-flöden visar att vi faktiskt är ganska många, att flera av mina bekanta tydligen måste ha gustafskorv på smörgåsen, och att den här traditionen på något underligt vis faktiskt är betydelsefull för oss.
     Nytt i traditionen är alla statusuppdateringar på Facebook och Twitter. Tv-soffan har blivit väldigt mycket bredare.

Och på sätt och vis hör det väl till att jag missar älgarna. I år igen.