2 mars 2011

Hur länge ska vi betrakta
sociala medier som någonting annat?

Egentligen är det rätt märkligt. Igår gästföreläste Mikael Pettersson (reporter på SVT:s Aktuellt) för JMG:s journaliststudenter. Ämnet Nyhetsjakt och granskning på webb och i sociala medier betades av på två föreläsningstimmar.
     Det var en jättebra föreläsning. Micke Pettersson är engagerande, radar upp belysande och pedagogiska exempel, rör sig hela tiden från det stora till det lilla, från det professionella till det privata. Den som lyssnade fick med sig både en rad konkreta tips på sajter som platsar i den journalistiska verktygslådan (som hur man söker i statusuppdateringar eller twitterflöden, hittar cachade sidor, eller bästa ställena att hitta lite äldre sidor), och – om man lyssnade med öppna öron – ett för många (fortfarande) helt nytt tänk kring hur man som journalist kan och bör förhålla sig till sociala medier. (Läs mer om föreläsningen på JMG:s webb.)

Men ändå känns det rätt märkligt. "Föreläsningen med @mickep2 var den första om sociala medier under mina snart tre år på #jmgbg" twittrade en av studenterna. Riktigt så illa tror jag ändå inte att det är, även om JMG så klart kan undervisa mycket mer om hur man som journalist kan använda sociala medier.

Det jag tycker är märkligt är att så många olika aspekter av sociala medier skulle klämmas in på en timma och fyrtiofem minuter. Professionell kontra privat närvaro. Facebook, Twitter och bloggar som nyhetskällor, och som ett sätt att hitta case eller folk att intervjua, och som en kanal in i tänkandet hos personer man annars har svårt att få kontakt med, och som en kanal för dem att nå ut. Bloggare och twittrare som tipsare – och samtidigt konkurrenter. Huruvida man ska credda "upphovsmannen" om man snappar upp ett tips i sociala medier (och ja, det ska man, menade Micke, om inte annat för att slippa bloggbävningen där gammelmedia anklagas för att stjäla nyheter från de sociala medierna). Vikten av att veta vem som finns var, för att få ett försprång framför konkurrenter och kollegor och framför allt för att spara tid. Frågan om källkontroll. Diskussioner om det inte rent av är ett enormt slöseri med resurser att lägga arbetstid på att twittra; borde man inte ta en diarierunda istället… Den etiska diskussionen om man kan vara Facebookvän med de man granskar. Och sedan avsluta med en halvtimmes väldigt konkreta tips på nätbaserade tjänster som kan vara till stor nytta i det journalistiska arbetet.
     Ja, ni förstår. Under de här två föreläsningstimmarna klämdes det in nog med aspekter på sociala medier för att fylla en femveckors fördjupningskurs.
     Visst är det märkligt. Hur länge ska det dröja innan det som händer och sägs i de sociala medierna betraktas som vad som helst annat? Som inte behöver diskuteras i särskilda rum?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar