Debatt: Dags att lämna Twitter

Ännu en debattartikel, den här gången om varför svenska journalister bör lämna Twitter, publicerad i tidningen Journalisten: Twitter var fantastiskt – nu är det dags att lämna. 

Mastodon vecka 1

Detta är det första i vad jag tror kommer att bli en serie inlägg med tankar och reflektioner kring #Twitterexit och mina egna och andras försök att skapa oss en närvaro på Mastodon.

Mastodon har funnits i sex år och fungerar som ett distribuerat nätverk. Det är alltså inte ”en app, en tjänst” utan många olika oberoende nätverk (servrar/instanser) som kopplas ihop. Alla har sina egna regler. Lite som nätet var förr, alltså, men ändå inte. 

Just nu är det många som varit väldigt aktiva på Twitter som startar konton på Mastodon – jag tror att många med mig är oroliga för att Twitter helt plötsligt ska försvinna helt, eller att man ska råka göra något som helt plötsligt blir förbjudet och att ens konto därför stängs. ”Helt plötsligt” är nyckelorden här – det går inte att förutse från en dag till en annan vad som kommer att hända, och just oförutsägbarheten skapar onödig oro. 

Så … Mastodon. Jag har haft ett anonymt konto ett tag, men inte varit aktiv alls. Jag startade ett nytt konto som mig själv 30 oktober. Att det blev just Mastodon för mig (och för många med mig) misstänker jag är för att det är just Mastodon som ”alla” talar som ett alternativ. Vilket är både bra och dåligt.  

Om vi tar det dåliga först: Mastodon lider av en gigantisk växtvärk – servrar och annat räcker knappt till, och de som sköter nätverken på ideell basis hinner inte riktigt med. Helt förståeligt. En annan sak är att när en plattform växer lagom långsamt kan nya medlemmar ”göra fel” utan att det märks så mycket i det stora hela. Nu är vi väldigt många som ”gör fel” hela tiden, och socialiseringsprocessen (att lära sig ”hur vi gör på Mastodon” inklusive nya funktioner och praktiker) kommer att ta längre tid.

För alla som har/haft viktiga nätverk på Twitter är det självklart positivt att så många nu bestämmer sig för ett gemensamt alternativ, det kommer att göra det lättare att känna sig hemma i det nya när stora delar av ens nätverk flyttat med. 

Och för en sociala medier-forskare som jag är detta superkul! Här ges en nära nog unikchans att i realtid studera hur folk lär sig nya funktioner och praktiker, hur ett community tar ett kollektivt ansvar och svarar på en oändlig radda nybörjarfrågor, och hur de som börjar få kläm på saker och ting (eller tror att de fått kläm på det) konstruerar små nybörjarmanualer för nästa våg av nya användare. 

Saker jag lärt mig den här första veckan (jag räknar mig fortfarande som nybörjare):

• Det spelar egentligen ingen roll vilken server du ansluter till. Du kan kommunicera med folk på andra servrar, och se innehåll från olika håll. Det går att byta server om du känner att du borde vara någon annanstans. 
• Server och instans verkar vara synonymt. 
• Använd hashtaggar! Både när du skriver och när du letar intressant innehåll eller folk att följa.
• Använd hashtaggar i din bio också! I fliken Om kan du fylla på med fyra länkar. Vill du använda Mastodon som en del av ditt professionella nätverk är de här länkarna bra för att berätta mer om vem du är.
• Tråda – men utan att spamma flödet. Det gör du genom att sätta synlighet till ”public” på första posten, nästa lägger du till med plustecknet men här ändrar du synligheten till ”unlisted” eller motsvarande. 
• Här är det mycket mer noga att faktiskt skriva en bildbeskrivning. Gör det – tillgänglighet för alla är ingen dum grej. 
• Nu talar jag bara IOS: Det finns en Mastodon-app, men det kan vara värt att testa appen Metatext och se om man trivs bättre i den. Just nu använder jag båda parallellt. 
• Nyhetsredaktioner börjar starta egna servrar, vilket inte bara är spännande ur ett journalistikforskningsperspektiv utan också (förmodligen) kommer att lösa en hel del problem med verifiering. Och vi kommer att kunna se på servertillhörigheten/användarnamnet var en journalist jobbar. Jag tror att Washington Post var allra först, men jag är inte säker. Vilken svensk redaktion blir först ut?
• Apropå det: Tyska myndigheter har en egen server. Jättebra för verifiering och trovärdighet.
• Trollen och hatkontona har inte hittat till Mastodon ännu. De verkar fortfarande vara upptagna med att gilla det som händer med Twitter. Tids nog lär de dyka upp. 
• De som är på Mastodon (de jag stött på hittills, i alla fall) är oerhört hjälpsamma. Alla vet att många användare är nya, många tar sig tid att gå igenom det grundläggande för att hjälpa nya användare att komma igång. 
• Extra kul att se Åsa Larsson i rollen som forskningskommunikationsförebild igen. Hennes forskarblogg Ting och tankar var en av de första i Sverige, och vi var många som byggde våra egna forskarbloggar med den som förebild. Och sedan twittrade med hennes konto som förebild. Nu delar hon frikostigt med sig av råd för hur man kommer igång på Mastodon.
• Viktigast av allt: #catsofmastodon. Vi behöver katter i alla våra flöden. 

Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig

Jag medverkar i forskningsantologin Snabbtänkt med kapitlet Journalister och alternativa journalister på Twitter, en analys av hur valrörelsen sett upp bland svenska journalister på Twitter.
     Parallellt med årets politiska valrörelse har det förts en kamp om synen på journalistiken. På ena sidan: nyhetsmediernas journalister som har bevakat valrörelsen. På den andra sidan: journalister på ”nya” eller ”alternativa” medier som har riktat ibland hård kritik mot den traditionella nyhetsjournalistiken, med målsättningen att undergräva förtroendet för nyhetsmedierna och därigenom öka sitt eget inflytande. I korthet noterar jag tre saker:

• Svenska nyhetsjournalister tar mycket sällan politisk ställning, ens på Twitter där man ju ”ska” blanda professionellt och personligt/privat för att maxa uppmärksamhet. 
• Många svenska nyhetsjournalister på Twitter vittnar om hot och hat. Många vittnar numera också om rena kartläggningar av deras aktiviteter på sociala nätverksmedier (vad de har gillat, länkat etc.). 
• Journalister på alternativa nyhetsmedier positionerar sig genom att rikta explicit kritik mot nyhetsjournalister och -redaktioner. I detta följer de ett mönster som forskningen ser också i t ex USA och Norge (open access-artikel och högintressant för svenska läsare: Challenging journalistic authority). 

Snabbtänkt är ett projekt som initierats av Demicom vid Mittuniversitetet. Den färdiga antologin publiceras idag och innehåller omkring 80 bidrag från runt 100 forskare från såväl svenska som utländska lärosäten. 

     Jag uppskattar verkligen den här formen för samarbete. Ett av forskningens problem är att det många gånger tar alldeles för lång tid mellan att något händer och att forskningsresultaten publiceras. Det här är ett sätt att faktiskt göra något åt det – sista deadline för de allra sista bidragen var 12 september, alltså bara några dagar efter valet. Genom att samla många, många behöver varje bidrag i sig inte vara så långt – var och en skriver en kort text om en specifik aspekt av den svenska valrörelsen – och sammantaget blir det en gigantisk massa kunskap. 

Ladda ner (pdf): Snabbtänkt – reflektioner från valet 2018 av ledande forskare. Redaktörer: Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. 

Journalister tappar följare i Twitters storstädning

Den här veckan har Twitter haft sin första storstädning sedan starten och rensat bort inaktiverade konton, alltså konton som låsts för att de betett sig konstigt men som fått ligga kvar – cynikerna säger att Twitter inte vågat radera dessa konton eftersom en stor del av användarbasen skulle försvinna i en grisblink.
     För de flesta av oss som använder Twitter betyder det här inte så mycket – vi kanske förlorar en eller ett par följare. För andra är det värre. Flera svenska journalister har förlorat tusentals följare.
     Jag har undersökt hur många följare några av våra största svenska journalistkonton på Twitter har förlorat i storstädningen. Urvalet är inte komplett – det finns många andra stora journalistkonton om man ser till antalet följare. Däremot törs jag påstå att det här urvalet ger en ganska bra bild av effekterna av den här storstädningen.

Den svenske journalist som i dagarna förlorat flest följare är Niklas Svensson, politikreporter på Expressen. Han räknas av många som Sveriges ”meste” journalisttwittrare, och för många journalister är han en förebild i hur man bygger upp en framgångsrik närvaro i sociala nätverksmedier. Det finns till och med två studier publicerade som handlar om hans twittrande – The reinvented journalist och The celebrified journalist, båda av Ulrika Olausson. I ett slag förlorade han 4 578 av sina följare.
     Erik Niva, sport- eller kanske snarare fotbollsjournalisten, förlorade nästan lika många.
   
Många internationella stora konton har förlorat så pass många följare att det mest troligt handlar om köpta följare (fler följare ger mer inflytande/annonspengar/bokningar etc). Jag tror inte för ett ögonblick att svenska journalister köper följare – om inte annat så bevisas det nu av att de tappat alldeles för få följare, även relativt sett.
     Att det döljer sig en massa suspekta konton bland följarna till stora Twitterkonton behöver inte vara något konstigt. De följer stora konton och frekventa hashtaggar för att bygga en slags trovärdighet. Dessutom följer många journalister tillbaka av ren artighet, vilket också ökar trovärdigheten och minskar risken att upptäckas av diverse bot- och spamfilter.
     Däremot kan jag tycka att det är lite bekymmersamt att nyhetsjournalister inte är bättre på att ”hålla rent” bland sina följare. Ett sådant här konto är hyfsat lätt att upptäcka – de har konstiga användarnamn, de följer många fler än som följer tillbaka, och de postar nästan inget eget material utan retweetar och gillar andras. Många, men inte alla, är relativt nystartade med stulna profilbilder. Och svenska journalister är en högintressant målgrupp för till exempel grupper som vill påverka det svenska valet.

Fotnot: Hade jag inte haft semester och om Twitter dessutom annonserat sin storstädning i förväg hade jag naturligtvis själv hämtat data om svenska journalisttwittrare såväl före som efter rensningen, jämfört följarantalen och fått en mer komplett bild. Istället har jag gjort en manuell jämförelse av ett mindre urval med hjälp av verktyget Socialblade, som visar kontostatistik för många, men inte alls alla, konton på flera sociala nätverksplattformar.

En pragmatisk sociala medier-strategi för Jag™

Jag får ibland frågan hur man ska tänka med sociala medier om man vill vara lite strategisk och har någon typ av syfte med sin sociala medier-närvaro, samtidigt som man kanske inte känner sig helt bekväm med att exponera sig själv och bygga sitt eget varumärke på de här plattformarna.
     Det här inlägget handlar om just det. ”Att bygga personligt varumärke sociala medier – grundkurs för pragmatiker”.
     Jag tänker att du är politiskt aktiv och ska stå på listan till kommunfullmäktige eller landstinget om ett år, opinionsbildare, egenföretagare eller kanske konsult. Du vet att du verkligen borde ”ta tag i det där med sociala medier” men har egentligen inte varken tid eller riktigt lust. Du behöver en strategi som är okomplicerad och inte tar så mycket tid men som ger resultat – kanske inte omedelbart men på lite längre sikt.
     Några grundförutsättningar om sociala medier som du måste känna till och förhålla dig till:

• Sociala medier bygger på att du blandar professionellt och personligt – du måste våga visa vem du är. Personligt bygger inte bara en starkare relation med dina följare, det stärker också din trovärdighet (enligt principen att den du lär känna får du ökat förtroende för). Däremot finns det ingen anledning att vara privat, tvärtom. Sociala medier är en offentlig arena och det privata passar bättre i, ja, privata sammanhang. 
• Sociala medier är också dialog. Envägskommunikation fungerar inte. Du måste åtminstone svara på direkta frågor från dina följare. Om ditt sociala medier-innehåll skapar engagemang och kommentarer hör det till allmänt hyfs att också visa engagemang tillbaka – delta i diskussionerna, gilla vettiga kommentarer från dina följare etc. Har du ont om tid så försök schemalägga en stund varje dag när du kan göra detta. Här finns också en juridisk aspekt: Du anses ansvara för dina kommentarsfält, vilket betyder att rena lagbrott (som hets mot folkgrupp, uppvigling, förtal, olaga hot) måste rensas bort, och dessutom kanske du vill ta bort sådant som kan uppfattas som kränkande etc. En bra regel att hålla dig till är att alla som kommenterar ska hålla sig till ämnet och att allt som är off topic rensas bort – det brukar vara allmänt kvalitetshöjande. 
• Sociala medier är delning. Delningslogiken bygger på att vi delar sådant som väcker engagemang hos oss, alltså sådant som gör oss glada, arga, förbannade, varma om hjärtat … Vi delar också sådant som vi upplever att vi och andra har direkt nytta av att veta, alltså viktig information. Och vi delar sådant som berättar för andra om vilka vi är, alltså innehåll som hjälper oss att positionera oss gentemot andra. Ska du lyckas utnyttja delningslogiken måste du se till att ditt innehåll är delbart, alltså offentligt, och sådant att folk faktiskt vill dela det. Du kan också arbeta med den typen av innehåll som är lätt att dela separat – bilder med text i och korta textade filmer (textat eftersom många tittar på mobilerna med ljudet av). Tänk också på att engagemang i form av kommentarer och gilla-markeringar betyder delning. 
• Strategiskt arbete i sociala medier förutsätter också att du identifierat din målgrupp. Vem vill du nå? Vilka tror du kommer att vilja följa dig och dela ditt innehåll? På vilka plattformar finns de – och när är de aktiva?
• Strategiskt arbete i sociala medier förutsätter också att du vet vad du vill säga, alltså att du har ett tydligt budskap i ditt innehåll. Såväl för varje enskilt inlägg (”Vad vill jag säga med just detta?”) och på längre sikt (”Vad vill jag att min kommunikation i sociala medier säger om mig?”). 

En pragmatisk sociala medier-strategi för varumärkesbyggande.

Tre plattformar, tre typer av originalinnehåll, och så mycket återanvändning och automatisering som möjligt – så ser mitt förslag till en pragmatisk sociala medier-strategi ut. Basen i Instagram, som är en stadigt växande plattform och än så länge tämligen fritt från troll, hot och hat. Nackdelen är att innehåll på Instagram inte är helt lätt för dina följare att dela. Påbyggnaden i Facebook som nästan alla använder idag, antingen en personlig ”vanlig” sida (om du känner att du kan hålla din släkt och privata vänner just privat) eller en gilla-sida (page). Överbyggnad i Twitter som visserligen inte är så stort i Sverige men där viktiga målgrupper finns – politiker, opinionsbildare och inte minst journalister.

Instagram

Originalinnehåll: ”jag”, alltså bilder från din vardag och verksamhet som samtidigt berättar om dina värderingar och kärnvärden, som det så vackert heter, men också om människor du möter, platser du besöker, evenemang du deltar i. Frekvens: åtminstone 2–3 gånger per vecka, och försök att inte spamma dina följare med alltför många poster per dag (använd hellre funktionen för att lägga flera bilder i en och samma post). Genom att använda relevanta hashtaggar hittar många dina inlägg även om de inte följer dig själva. Var inte rädd för att ta selfies, och kom ihåg att det gör inget om bilden lutar – det hör liksom till på den här plattformen! Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Facebook

Den här bilden är gjord i Canva. En bra storlek är 599x337
pixlar; då beskärs inte bilden när den delas på Twitter. Lägg
en källa i bilden så ser alla att det är din bild och ditt budskap
när den delas vidare. 

Originalinnehåll: lite längre texter om hur du tycker och tänker, kanske kommentarer till något som hänt, nyheter från din verksamhet – också här kommunicerar du värderingar och kärnvärden. Komplettera med aktuella bilder om du har. Vill du kan du använda speciella grafikverktyg för att lägga koncentrerade textbudskap på färgplattor eller i bilder (tänk sådana som många nyhetsredaktioner arbetar med), de gör att du syns bättre i flödet och det är lätt för dina följare att dela bara bilden vidare. Mitt eget favoritverktyg för just detta är Canva (gratis men du måste ha ett konto). Kom ihåg bara att här är det verkligen så att less is more, och är du nöjd med en bild du gjort så behåll den som mall och byt bara ut texten. Har du tid och lust så gör gärna korta filmer där du själv berättar det du vill ha sagt. Här gäller principen ju kortare desto bättre, och se till att texta filmen eftersom många tittar utan ljud! Gör du filmer kan du gott skapa en Youtube-kanal också. Då finns filmerna samlade och – inte minst viktigt – du kan använda Youtubes eget verktyg för textning (bloggen Teknikfik visar hur). Frekvens: åtminstone någon gång i veckan, och försök att inte spamma dina följare till den grad att de tröttnar på dig. Återanvändning: publicera dina Instagram-poster i ditt Facebookflöde. Det enda du behöver göra är att koppla kontona och kryssa i delningsrutan på Instagram. Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Twitter

Originalinnehåll: länkar till intressanta/relevanta artiklar du läst med en kort kommentar till innehållet (av typen ”Det här förslaget från regeringen riskerar att slå undan benen för landets svampplockare” eller vad det nu kan handla om som är viktigt för dig). Också här kan du försöka använda relevanta hashtaggar för att göra det lättare för andra att hitta dina tweets och samtidigt visa vilka kontexter/debatter du ingår i. Var inte rädd för att föra dialog med andra, men försök att inte dras med i Twitters många gånger hårda tonläge – det vinner du inte på. Frekvens: åtminstone ett par gånger om dagen (du kan retweeta dig själv), gärna dessutom vid olika tillfällen under dagen (eftersom olika målgrupper är aktiva vid olika tidpunkter), ingen egentlig gräns uppåt. Automatisering: passa på att skriva flera tweets när du ändå håller på. Schemalägga dem med ett Twitterverktyg som Twitters eget Tweetdeck (gratis). Återanvändning: använd tjänsten IFTTT (gratis men du måste ha ett konto) för att publicera dina bilder från Instagram (det går till så att du väljer en så kallad applet som ser till att din Instagram-post förvandlas till en prydlig tweet med bild och länk till Instagramposten), dela länkar till dina textinlägg på Facebook (”Nu har jag skrivit om slutet för kantarellplockningen [länk]”) och dela de bilder och filmer du gjort som egna tweets – bilder och filmer syns bra i flödet och delas betydligt mer än ”bara text”-tweets. Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Igen: originalinnehåll för de olika plattformarna och så mycket återanvändning och automatisering som möjligt. Ungefärlig tidsåtgång när du fått rull på det: en kvart om dagen plus kanske en halvtimme, en timme någon gång i veckan för mer genomarbetade inlägg. Välj en nivå som du känner dig bekväm med och våga pröva dig fram. Mitt absolut bästa tips: lägg en kvart om dagen på att kolla runt lite på vad andra gör på Instagram, Facebook och Twitter, följ de du tycker är intressanta, kommentera dela deras innehåll och var en ”vanlig” sociala medier-användare – då blir du också en bättre pragmatisk strategisk användare.

Fotnot: Påbyggnadskursen fokuserar på mätbara mål, alltså att sätta upp rimliga mål för sin sociala medier-närvaro – som att öka antalet följare med x personer, öka antalet delningar med x procent, öka antalet engagemang (gillamarkeringar, kommentarer, delningar) på varje post, vilka verktyg man kan använda för att mäta hur väl målen uppnås samt strategier för att nå målen.

#drottninggatan #openstockholm

Det delades en hel del rykten, spekulationer och överdrifter på Twitter igår. Det var skottlossning här, utpekade gärningsmän där, falska citat från ministrar på ett håll, ett malande om ett samhälle i kollaps på andra.
     Twitter passar ju så otroligt bra för sådant. Även den minst verklighetsförankrade tokgök kan skapa sig en plattform att publicera sina dumheter, och tack vare delningslogiken finns chansen att det börjar delas, och delas in också i våra egna flöden. Vi delar sådant som väcker våra känslor, och ju mer det berör oss desto mer villiga är vi att dela. Om det sedan handlar om hittepå eller om verkliga händelser spelar liksom mindre roll för den del av vår hjärna som driver delningslogiken.

Men det är inte detta jag kommer att minnas av Twitter igår. Istället är det att folk mest twittrade med sans och balans och delade viktig information – om blodbanken, kollektivtrafiken, avspärrningar, skjutshjälp, övernattningsmöjligheter, förskolehämntningskedjor …
     Och all denna medmänsklighet, alla som räckte ut en hand till de rädda eller frustrerade på Twitter och bjöd på lite tröstande dialog.
     Jag såg knappt någon enda privatperson som delade bilder på omkomna eller skadade.
     Väldigt få i mina flöden delade innehåll från tveksamma källor.

Det var som att Twitter bestämde sig för att ta sig i kragen och uppföra sig, ta mig f-n! Det är detta jag kommer att minnas av Twitter igår.

Prag? Det är säkert en vacker stad

Det finns en del häftiga byggnader i Prag, som National 
House of Vinohrady, ett nyrenässansbygge i nationalistisk
anda. Snittarna som serverades var inte lika överdådiga.
 (”Vegetariskt? Desserten.”)

Den här veckan har jag varit på ECREA, den ”stora” europeiska medieforskningskonferensen. I Prag. Staden har jag inte hunnit se så mycket av – mesta tiden har jag varit på konferenscentret och lyssnat till en massa intressanta presentationer av det senaste inom journalistikforskningen.

Jag har presenterat själv också. Social media logic in journalism: reshaping the profession (pdf) handlar om hur den speciella sociala medier-logiken inte bara ger förutsättningarna för hur journalistik i sociala medier ser ut, utan också för hur journalister kan beskriva sig själva och sin profession. Min studie bygger på en analys av 2 543 svenska journalisters presentationer på Twitter.

Fotnot: Axel Bruns, som var ordförande på ”min” session, bloggar alla konferenspresentationer han lyssnar till, så också min. Hans sammanfattning finns här, på Snurblog.

Åtta yrkesetiska kom ihåg för journalister som twittrar

Twitter har fyllt tio år. Många har tagit tillfället i akt att antingen hylla Twitter eller spå dess död. Jag tänker i stället tala om några av de problem jag ser i hur journalister använder Twitter. 

Som journalist kan du inte vara ”privat” på Twitter. Missförstå mig inte nu. Du kan vara hur personlig och privat som helst i ditt twittrande även om du arbetar som journalist, och de mest framgångsrika journalisterna på Twitter är ofta väldigt personliga och ibland också privata i sitt twittrande. Men som journalist kan du inte hävda att ditt Twitterkonto inte har med din yrkesroll som journalist att göra. Ändå är det många som gör just det.
     De flesta journalister som använder Twitter (ca 55 procent enligt Journalistpanelen 2014) använder sitt konto för en rad jobbrelaterade användningsområden som kanske inte alltid syns utåt: omvärldsbevakning, trendspaning, koll på personer i bevakningsområdet, nätverkande med kollegor och potentiella källor, varumärkesbyggande och professionell positionering … Många twittrar om jobbet, detaljer från vardagen som journalist, delar länkar till intressant läsning de hittat. En hel del svarar på frågor och småpratar med kända eller okända om ditten eller datten. Och i dessa delningslogikens dagar sprider journalister länkar till sådant de publicerat själva eller sådant som andra på redaktionen publicerat. Dessutom brukar de flesta journalister som twittrar vara åtminstone lite personliga eller privata ibland – det ligger som i Twitters natur att professionellt blandas med personligt, att gränserna suddas ut.
     Min poäng är att så snart en journalist använder sitt Twitterkonto till något jobbrelaterat överhuvud taget går det inte att hävda att det är ett renodlat privat konto som inte har något med arbetet som journalist att göra. Oavsett om journalisten har en disclaimer eller inte i presentationen (13 procent av alla svenska journalister twittrar med en disclaimer) är det faktiskt bara dumt.
     Se på det från ett annat håll: De flesta journalister som har ett Twitterkonto talar om i sin presentation att de är journalister eller att de jobbar på en viss redaktion. Eller så framgår detta klart och tydligt av innehållet i det de skriver. Att då tro att följarna inte tolkar det journalister skriver utifrån att de är journalister och anställda på den ena redaktionen eller den andra är faktiskt lika dumt det (oavsett om där finns en disclaimer eller inte).
     Journalister som twittrar måste helt enkelt sluta låtsas som att det de gör på Twitter inte har något med jobbet att göra.

Med utgångspunkt i att journalister på Twitter twittrar i sin yrkesroll finns det ett par saker att fundera extra på:

• arbetstidslagstiftning
• digital stress
• den ökade risken att utsättas för hot och hat 
• det juridiska ansvaret för innehållet i det man skriver
• press- och yrkesetik

De tre första punkterna har med arbetsmiljö att göra i första hand och jag tänker inte gå närmare in på dem här. Också juridiken lämnar jag därhän. Den sista punkten rör yrkesrollen. Journalister som twittrar måste inse att det inte går att komma undan med att hävda att ”jag twittrar som privatperson” och att de därför skulle ha rätt att bete sig precis hur illa som helst. Vare sig man vill eller inte är det så att hur journalister twittrar kommer att påverka publikens uppfattning om hur journalister sköter jobbet – och i förlängningen publikens förtroende för journalistiken.
     Som journalist på Twitter är det dags att börja twittra med samma omsorg om fakta, kvalitet och innehåll som vore det en vilken annan slags journalistik som helst. De press- och yrkesetiska reglerna är en bra utgångspunkt också för det egna twittrandet.
     Som arbetsgivare är det dags att inte bara ställa krav på att ens redaktionella medarbetare använder Twitter (allt fler redaktioner har en sociala medier-policy som beskriver att en anställd förväntas ha ett Twitterkonto och arbeta aktivt med det för att öka personliga nätverk och räckvidd), utan också ta ett utökat ansvar för hur medarbetarna använder sina konton. Det går inte att vifta bort en anställds övertramp med att ”det är ett privat konto och har inget med jobbet att göra” – det är ändå ingen som tror på det. 

Jag tror att jag utan att överdriva det minsta kan säga att jag har väldigt bra koll på hur svenska journalister twittrar från sina privata konton, och jag tvekar inte att säga att den absoluta majoriteten av svenska journalister på Twitter twittrar med oerhört gott omdöme. Om du inte redan följer en eller flera journalister så gör det – ditt twitterflöde kommer att må bra av det!
     Men undantagen – de där som tror att de kan komma undan med precis vad som helst genom att hävda att ”det är privat” – sticker ut mer och mer och riskerar att skjuta förtroendet för hela kåren och för journalistiken i sank.
     Så, du journalist som twittrar: Kom ihåg att faktakolla innan du rt:ar. Kom ihåg att kolla att citat är äkta. Kom ihåg att inte lyfta någon annans tweet ur sin kontext. Kom ihåg att din tolkning av en tweet kanske inte alls är den rätta. Kom ihåg att visa särskild hänsyn till barn, unga och andra som inte är att betrakta som offentliga personer. Följ vem du vill, men kom ihåg att ett ensidigt rt:ande eller diskuterande kan uppfattas som att du inte är neutral. Kom ihåg att de du följer sannolikt inte är representativa för Twitter och definitivt inte för befolkningen. Och kom ihåg att allt du gör på Twitter kommer att bedömas utifrån att du är journalist.

Fotnot: Lyssna gärna på Medieormens podd Twitter är död? Leve Twitter! där bland annat de här frågorna diskuteras.

Fotnot: Det finns faktiskt journalister som har rent privata Twitterkonton. Men dessa konton är helt och hållet anonymiserade: de twittrar under pseudonym, talar aldrig om att de är journalister och twittrar aldrig om jobb. De är med andra ord på Twitter enbart i sin roll som privatpersoner. Men de här helt anonyma journalistkontona är inte många. 

Bakjour (och jag) pratar Twitter i Medieormen

På måndag, 21mars, fyller Twitter tio år. På de här tio åren har Twitter kanske mer än något annat av våra sociala medier faktiskt förändrat journalistiken. Journalister använder Twitter för research, nätverkande, tidsfördriv, omvärldsbevakning, realtidsbevakning, varumärkesbyggande, intervjuande, spridning … Även om Twitter inte nått någon högre spridning generellt, är Twitter viktigt inom journalistiken.
     Själv har jag ”bara” använt Twitter i drygt fyra år, så jag är ingen early adapter i det här sammanhanget (eller knappt ens något sammanhang). Däremot är jag många gånger mer aktiv än genomsnittsanvändaren. Jag använder Twitter till ungefär samma saker som journalister: research, omvärldsbevakning, nätverkande, tidsfördriv …

I veckan samtalade jag med Medieormens Cecilia Djurberg om Twitter i journalistiken, eller journalistik på Twitter, eller journalister på Twitter – eller kanske allt detta – med utgångspunkt i min forskning. Detta kan man nu lyssna på i Medieormens senaste podd. Medverkar gör också Sveriges Radios vd Cilla Benkö och utvecklingsredaktörerna Per Palmqvist och Robert Jakobsson, Intellectas Hampus Brynolf (Twittercensus, ni vet) och journalisten Sofia Mirjamsdotter. 
     Avsnittets verkliga scoop måste ändå vara intervjun med mediekritik- och satirkontot @Bakjour.

Ladda ner Medieormens avsnitt Twitter är död? Leve Twitter! (mp3).

Ny forskning: En närmare titt på @niklassvensson

I mitt avhandlingsarbete tittar jag på hur svenska journalister som grupp använder sociala medier, och hur sociala medier påverkar professionen. Jag använder surveys och kvantitativa innehållsanalyser av till exempel journalisters tweets.
     Ulrika Olausson vid Jönköpings universitet har en mer kvalitativ ansats, och har djupdykt ner i Expressen-reportern Niklas Svenssons twittrande, närmare bestämt 197 tweets från ett par dagar i mars 2014. Utifrån denna analys diskuterar hon sedan hur Twitter används för att konstruera en professionell identitet, som det heter på forskarspråk. Man skulle också kunna säga att hon analyserar bilden av journalisten Niklas Svensson så som han framställer sig själv.
     Det här är en studie om en enda person (om än en av Sveriges mest flitiga journalister på Twitter) och det går inte att dra några slutsatser om hela den svenska journalistkåren utifrån den. Det är ändå en spännande studie, inte minst för att det är just en djupstudie.
     Studien The reinvented journalist (bra namn på den här gruppen journalister som är konstant aktiva i sociala medier) är publicerad i Digital Journalism.

7 saker du inte visste om svenska journalister

Dagens journalister bedöms inte längre bara utifrån vad de publicerar, utan också utifrån hur de agerar på sociala medier. Idag tar jag hjälp av ett av journalistikens mest hypade stilgrepp just nu – listiclen – för att avslöja vad de twittrande journalisterna avslöjar och inte avslöjar om sig själva. 

1. Twittra om jobbet ökar trovärdigheten

En slags transparens är att vara öppen med hur man arbetar. Det kan handla om att prata om vad man gör på jobbet just nu, nyhetsarbetet eller publiceringsbeslut. Ser man till hela kåren handlar 14 procent av alla tweets om något jobbrelaterat. Det finns forskning som visar ett visst positivt samband mellan transparens och trovärdighet. För journalister är transparens ett av de viktigaste yrkesidealen.

2. Ju mer en journalist twittrar, desto mindre twittrar hon om jobbet

Den som vill följa journalister på Twitter för att lära sig mer om journalistiken gör klokt i att följa de något mindre aktiva journalisterna – de ger mer journalistik för pengarna, så att säga. Ju mer en journalist twittrar, desto lägre andel jobbprat. Detta kan naturligtvis bero på att en journalist som hänger på Twitter mest hela tiden nog också twittrar sånt som förmodligen ser ut som strunt för den som går in och tittar i hennes flöde. Eller så är det så att de mer skeptiska twittrarna, de som blivit övertalade av en chef eller kollegor att de ”måste”, håller sig till jobbrelaterat.

3. Publikdialog på Twitter? Nej, väldigt sällan

En annan sorts transparens är att föra dialog och att bjuda in publiken att medverka i arbetet på olika sätt. Det händer nästan aldrig att en journalist bjuder in till publikdialog när hon är inloggad på sitt personliga Twitterkonto. Å andra sidan innehåller två tredjedelar av alla journalisttweets en mention (@), och kan alltså ses som del i en dialog. Men att en journalist rakt ut ber publiken om input eller svar på en fråga – det är sällsynt. Bara en enda procent av alla tweets innehåller en sådan öppning till dialog.

4. Könsmönster går igen – men bara i det personliga

Var tionde journalisttweet innehåller personlig eller privat information. Det finns många bra anledningar för en journalist att vara lite personlig när hon twittrar – och några risker. På plussidan är att när journalisten bjuder lite på sig själv lär folk känna henne bättre, och då ökar inte bara förtroendet utan hon bygger också lättare ett personligt nätverk med källor, tipsare, folk som kan hjälpa på olika sätt etc. På minussidan: Hot och hat riskerar att bli mer personligt. Och medan det inte finns några som helst skillnader mellan kvinnliga och manliga journalister i hur mycket de twittrar om jobbet eller bjuder in till publikdialog, så visar det sig att kvinnor är dubbelt så personligt/privata i sitt twittrande än män.

5. Svårt att hålla isär jobb och privatliv

Även om alla undersökta Twitterkonton i den här studien är journalisters personliga konton är det uppenbart att en del av kontona ändå är jobbkonton (en sådan bio innehåller i stort sett samma uppgifter som finns på visitkortet). Men även från de här jobbkontona twittras personlig och privat information, om än inte lika mycket som från de andra kontona. På motsvarande sätt finns det konton där journalisten överhuvud taget inte talar om att hon är journalist, men ändå twittrar väldigt mycket om redaktionsliv och journalistik.

6. En fjärdedel av journalisternas alla tweets är retweets

Lite siffror: 24 procent av journalisternas alla tweets är retweets (ett enkelt sätt att sprida innehåll till sina egna läsare). 65 procent innehåller en mention, 21 procent en länk, 20 procent en hashtag, 7 procent en bild och 4 procent en geo location (alltså information om på metern när var tweets skickades ifrån – vilket kan äventyra källskyddet). Den som summerar och tänker att ”ha! 141 procent, nu har hon allt räknat fel!” ska komma ihåg att en tweet kan innehålla både en mention, länk, hashtag, bild och geoinfo och samtidigt vara en retweet. Ha!

7. På det stora hela är journalister ändå ganska öppna

Sex av tio svenska journalister twittrar, men de flesta av dessa har förmodligen lite andra syften med sitt twittrande än att i första hand vara transparenta å sin arbetsgivares vägnar. 24 procent av alla journalisttweets är ändå uttalat transparenta på något sätt – om jobbet, gentemot publiken, om det personliga/privata. Med tanke på det minst sagt låga informationsvärdet i merparten av alla tweets som skickas (logga in och kolla flödet en stund så ser du vad jag menar) är ändå journalister förvånansvärt öppna med vilka de är och hur de jobbar, eller hur?

Fotnot (1): Studien bygger på ett representativt urval av 2 543 svenska journalisters egna Twitterkonton som kodats för bakgrundsvariabler och sedan kombinerats med ett slumpat urval innehållskodade tweets dessa skickat i maj 2014.

Fotnot (2): Artikeln When journalists tweet. Disclosure, participatory, and personal transparency har nyss publicerats som open access (alltså gratis för alla som vill läsa) i tidskriften Social Media + Society. En tidigare version låg till grund för en debattartikel på Sveriges Radios Medieormen.

RT-fontänerna på #svpol tar stor plats i debatten

Så här ser #svpol ut när man kartlägger vem som retweetar vem. I övre vänstra hörnet finns vad som kan betecknas som vänsterfolk, nertill i mitten den politiska högern, och i övre högra hörnet extremhöger, högerpopulister och SD-anhängare. Det är här de verkliga RT-fontänerna finns, de som ägnar en stor del av sin Twitter-aktivitet till att sprida andras budskap. Graf från forskningsprojektet Vad gör en politisk utsaga framgångsrik?.

Det som ser ut som små lila fontäner uppe till höger i grafen ovan är de så kallade RT-fontänerna på #svpol. Enklast kan de beskrivas som högerpopulister med SD-sympatier som inte har så många egna följare, och som tycks se som sin främsta uppgift på Twitter att återpublicera (retweeta) andras högerpopulistiska budskap.
     Egentligen kan man tycka att eftersom RT-fontänerna inte har så många följare så spelar det inte så stor roll vad de gör. Om det inte vore för att varje RT ger avsändaren lite högre status, lite större tyngd, och att många därför tror att de här åsikterna är mer allmänna än vad de egentligen är. Det är nämligen lätt att mäta det som händer på Twitter, och det är lätt att tro att höga siffror – vare sig det gäller ett kontos antal följare och följda eller antalet RT:s och favoritmarkeringar på enskilda tweets – är det samma som verkligt inflytande.
     Att det är så här är inte helt oproblematiskt. Nyhetsmedier skriver gärna om ”Twitterstormar” när de har uppmärksammat att någon eller några fått stort genomslag för en åsikt på Twitter, utan att samtidigt uppmärksamma att de flesta andra kanske inte håller med (se till exempel Thomas Arnroths artikel om näthatet mot årets julvärd Gina Dirawi). Andra tror att svenska Twitter på något vis är representativt för svenska folket eller att debatten på #svpol är representativ för svensk politisk debatt, trots att en minoritet av alla svenskar använder Twitter (och trots att bara fyra procent av internetanvändarna twittrar åtminstone en gång i veckan).

Kartläggningen av retweet-aktiviteten på #svpol, som visas i grafen ovan, är en del i forskningsprojektet Vad gör en politisk utsaga framgångsrik? som drivs av forskaren Jonas Andersson Schwarz tillsammans med företagen M-Brain och Retriever. Ett av projektets syften är att utveckla mer nyanserade metoder för omvärldsanalys, alltså att hitta nya verktyg att ”se bakom” antalet RT:s och följare för att bedöma vad som är framgångsrikt på Twitter.
     Delar av det här spännande projektet presenterades under ett heldagsseminarium på Internetdagarna tidigare i höst under rubriken Opinioner och offentligheten online. Förutom en presentation av själva forskningsrapporten (som kan laddas ner här, pdf) diskuterade också flera paneler det svenska debattklimatet i sociala medier och nyhetsmediernas rapportering. Hela seminariet streamades och går att titta på i efterhand (via denna länk) – själv deltog jag i panelen Publicisterna och medielogikerna.

Fotnot: En liten Twitter-grundkurs. Skriver du 140 tecken på Twitter så ses den – i bästa fall – av dina egna följare. Det är Twitters mellan- eller mesonivå. Lägger du till ett @[användarnamn] får den personen veta att du vill hen något, och börjar du din tweet med @[användarnamn] är det bara era gemensamma följare som ser tweeten. Den här dialogen kan man säga utgör mikronivån. Och så finns det en makronivå, och den når du om lägger till en #hashtag, alltså en etikett som andra kan söka på för att se vad folk skriver om just det ämnet. Den mest använda generella hashtaggen för svensk politisk debatt är #svpol, samtidigt som många aktivt undviker att använda #svpol eftersom det ökar risken att utsättas för hat, hot och kampanjer.

Kapitalet, kulturen, medierna och de twittrande journalisterna

Just nu befinner jag mig i Leeds på en för mig ganska annorlunda konferens, Capitalism, Culture and the Media. I programmet beskrivs konferensen som att den (fritt översatt) ”vill utgöra ett forum för konceptuella och empiriska analyser av sambanden mellan kapitalism, medierna och kulturen, oavsett teoretisk utgångspunkt (Marxistisk eller annan) och oavsett forskarnas ämnesområde”.
     Jag och JMG-kollegan Jenny Wiik deltar i konferensen med en presentation av vårt gemensamma paper Journalistic Twitter branding on a neoliberal labour market.
     Jag återkommer med en text om den studien längre fram.

”Professional with a touch of love”

De mest frekventa (>50) betydelsebärande substantiv, pronomen och verb i en korpus som består av presentationerna på 2 543 svenska journalisters Twitterkonton. Namn på medieföretag är exkluderade.

En sak till, apropå min presentation på NordMedia 2015: Svenska journalister är väldigt mycket journalister i hur de beskriver sig själva på sina Twitterkonton.
     De mest frekventa substantiven hänger ihop med yrkesrollen – vad man arbetar med, var man arbetar.
     I avdelningen pronomen dominerar första person singular. Och det är inte ett uttryck för twittares egocentrering, utan handlar mer om att när man presenterar sig själv så försöker man i normalfallet undvika ett kungligt vi eller att tala om sig själv i tredje person.
     Tittar vi istället på mest frekventa verb hittar vi ord som beskriver journalisters personlighet. De ”twittrar”, så klart, men de ”gillar” också, allt från trädgårdsarbete till ett eller annat fotbollslag. Och de ”älskar”.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här [140728]

NordMedia2015: Vad gör Twitter med journalistiken?

Trapporna på  KUA2 är verkligen häftiga! 

Idag har jag presenterat pågående (alltså ännu inte riktigt färdigtänkt) forskning kring Twitter i journalistiken på konferensen NordMedia 2015. I panelen om sociala medier i journalistiken fanns också Aske Kammer, Syddansk universitet, och Anders O Larsson, Oslo universitet.
     Min pågående forskning handlar om om hur journalister använder Twitter, utifrån främst data från journalisters privata Twitterkonton. Min utgångspunkt är att i takt med att man blir en mer och mer van twittrare (det engelska begreppet jag utgår från är appropriation) och också använder Twitter för att positionera sig själv (det är lite mer än bara branding), så kan man faktiskt räkna Twitter-kunskaper som en professionell färdighet och tillgång. Som inte alla journalister äger. Så hur skiljer sig olika grupper av journalister i hur de använder Twitter, och vilka konsekvenser har skillnaderna?

Här och nu nöjer jag mig med att konstatera att olika gruppers användning av Twitter skiljer sig åt. Rejält. Somliga twittrar hela tiden, andra knappt alls, somliga har jättestora nätverk, andra mindre. Det har jag skrivit om förut. Den här tabellen visar skillnaderna tydligt, och att en ganska liten grupp journalister står för merparten av aktiviteten:

Kommentar: n=2 543.

Fler siffror finns i den presentation jag visade i morse. Är du intresserad kan du ladda ner den här (pdf).

Istället för att gå in på skillnaderna i detalj ställer jag här och nu fyra frågor. Det är detta som jag ska fortsätta att tänka kring:

• Fyra av tio svenska journalister använder aldrig eller nästan aldrig Twitter. Om det nu är en professionell färdighet – och i mångas ögon kanske till och med nödvändighet – att kunna använda Twitter, vad händer då med de som inte äger den färdigheten? Och med de som inte kan visa ett aktivt Twitterkonto med vidhängande nätverk på nästa anställningsintervju?
• Utifrån mina data kan man säga att den grupp som är mest aktiv och har störst nätverk också är väldigt liten, cirka 8 procent av kåren. Man kan misstänka att den här minoriteten står som en slags förebild för hur andra journalister ska bete sig på Twitter. Men är de en bra förebild? Och hur påverkar detta hur journalistiken utvecklas?
• De allra mest aktiva av svenska journalister på Twitter är män som jobbar på kvällstidningarna. Det är de som syns mest och tar mest plats. Hur påverkar det publikens och allmänhetens uppfattning om vad journalistik och hur journalister är?
• Och slutligen: Det finns en särskild sociala medier-logik som gör att om man vill bli framgångsrik så ska man blanda professionellt innehåll med personligt och gärna också krydda med lite privat. Gränserna mellan jobb och privatliv suddas ut, ena stunden livetwittrar en journalist från en presskonferens och i nästa delar hen en bild på barnen. Hur påverkar detta de enskilda journalisterna och deras familjer? 

Fotnot: Empiriskt utgår jag i den här studien i första hand från data insamlat från 2 543 svenska journalisters Twitterkonton (antal uppdateringar, storlek på nätverk etc) i kombination med manuellt kodade bakgrundsvariabler för att kunna se skillnader mellan olika grupper.

Relaterade inlägg: Journalisten på Twitter – så här ser hen ut [140729]

Relaterat: Aske Kammer sammanfattar vår panel och konferensen på sin blogg.

Om journalisters transparens på Medieormen

”Transparens på Twitter | Journalisterna på Sveriges Radio är bäst i klassen när det gäller att prata journalistik och nyhetsarbete på Twitter. Drygt var femte tweet från en Sveriges Radio anställd är jobbrelaterad. Samtidigt är de mindre personliga eller privata än andra i sitt twittrande. Det visar en ny undersökning från Göteborgs universitet om hur transparenta svenska journalister är när de Twittrar.”

Idag skriver jag på Sveriges Radios Medieormen om hur pass transparenta svenska journalister är när de twittrar, alltså hur mycket jobbprat, publikdialog och personligt/privat det är i flödet.
     Texten finns här: Ny forskning: SR-journalister ”bäst” på jobbprat på Twitter.

Svenska journalister älskar schlagern

Det är visst melodifestival. Ja, jag vet, det heter ESC. Första semifinalen ikväll, den andra på torsdag och så la grande finale på lördag. Om själva innehållet i tävlingen bryr jag mig föga. Men jag vet en sak: När det är melodifestival (ok, ESC) så peakar journalisterna på Twitter.
     Förra året, under ESC-veckan 5 till 11 maj, samlade jag in alla tweets från ett urval av 2 543 svenska journalister. Totalt 72 397 tweets skickades från den här gruppen under veckan.
     Jag har gjort ett enkelt diagram som visar svenska journalisters Twitteraktivitet (dag och klockslag):
   

Svenskt journalisttwittrande 5–11 maj 2014. Antal tweets per timme. N=72 397.

Jag tänker inte göra några djupare analyser av diagrammet. Men jag drar några slutsatser:

• Svenska journalister älskar ESC (se, jag skrev rätt!). Toppen på tisdag kväll sammanfaller med den första delfinalen, där Sanna Nielsen tävlade med Undo. Lördagstoppen är såklart själva finalen.  Jag är lite förvånad att ESC-kvällarna skiljer ut sig så tydligt, för det är inte bara SVT- och SR-anställda som står för den ökade aktiviteten.
• Älskar och älskar, förresten. Jag har inte gjort någon analys av vad som faktiskt står i ESC-tweetsen. Det kan mycket väl vara så att svenska journalister älskar att hata schlagern. 
• Twittrar svenska journalister ungefär lika i år som i fjol, så kommer vi att se en ökad aktivitet först på torsdag kväll, när Måns Zelmerlöw sjunger i den andra av årets semifinaler, och på finallördagen. Och om det svenska bidraget inte går vidare till finalen misstänker jag att Twitteraktiviteten kommer att vara lite mer dämpad jämfört med i fjol.
• Svenska journalister sover på nätterna, börjar twittra lite smått vid sex-, sjutiden på morgonen och sedan är det kanska konstant fart på twittrandet fram till midnatt. Jämför gärna med ”normal” sociala medier-aktivitet (alltså i befolkningen i sin helhet), där forskningen ser en topp på morgonen, en strax efter lunch och en på kvällen när ungarna kommit i säng.

* * *

Urvalet av journalister i den här undersökningen är inte slumpmässigt, eftersom det helt enkelt inte går att dra ett slumpmässigt urval av svenska journalister på Twitter. Däremot är det tämligen representativt, när jag jämför tillgänglig bakgrundsinformation i kontopresentationerna med vad vi vet om den svenska journalistkåren från till exempel de svenska journalistundersökningarna. 

     Det insamlade datamaterialet utgör underlag för mitt fortsatta avhandlingsarbete kring hur svenska journalister använder sociala medier. 

     Just nu är jag på internationell mediekonferens där jag ska presentera min studie kring hur transparenta svenska journalister är när de twittrar, alltså hur mycket de pratar om redaktionsarbete och journalistik, hur de engagerar sig i publikdialog och hur mycket de avslöjar om sig själva och sitt privatliv. Den studien bygger på bland annat det här datamaterialet.

Visst, ”alla kan lära sig Twitter själva”, men begriper alla på Twitter vad de håller på med?

Igår publicerade Aftonbladet en text som i sin uppbyggnad är ett skolexempel på klickfiske, Betalade 6 000 kr i timmen för Twitterkurs. I korthet har Formas betalt för en föreläsning om Twitter för en grupp högre tjänstemän, inklusive generaldirektören. Aftonbladets reportrar har slagit ut föreläsningskostnaden på antalet tweets som skickats av deltagarna efter kursen, och kommit fram till summan 47 kronor per tweet.
     I skrivande stund har texten delats drygt 800 gånger på Facebook och 250 gånger på Twitter. Och det är inte så konstigt: Det krävs inte mycket kunskaper i sociala medier för att dela en nyhetstext, och visst är det lockande att raljera lite över att skattepengar slösas på något så onödigt som att lära tjänstemän att twittra. För det kan väl alla, eller hur?
     ”Alla kan lära sig Twitter själva” är också det ena stående temat i kommentarerna på Twitter. Det andra är att ”inte någon framstående twittrare gått någon sådan kurs”.

Jag har flera invändningar mot den här kritiken, men jag tänker börja i min egen verksamhet, i undervisningen om sociala medier för journaliststudenter. Jag har kollegor runt om som på allvar tycker att vi som utbildare inte behöver lägga tid på att undervisa om sociala medier för ”det kan de ändå, de är ju unga”. Men journaliststudenterna behöver lära sig att se på olika sociala medier med journalistögon, och lära sig att använda olika plattformar på olika sätt för att nå olika strategiska syften. I deras fall handlar det främst om research, omvärldsbevakning, publikdialog, innehållsspridning, varumärkesbyggande och nätverkande. Vilka är målen, och hur ska de, som individer eller som redaktion, agera för att nå dit? Det handlar min undervisning om.
     När jag pratar om Twitter visar jag inte bara hur man rent praktiskt twittrar (journaliststudenter är precis som alla andra och en del har aldrig använt Twitter). Jag pratar också om Twitter som struktur och som system, jag visar exempel på olika sorters användning, jag pratar Arabisk vår och kapade kampanjhashtaggar, jag pratar drev och hat och hot, jag pratar etik och säkerhet inklusive källskydd, jag pratar om mina egna och andras fantastiska nätverk, jag pratar innehålls- och nätverksanalys, jag diskuterar behovet av transparens och Twitter som främst ett verktyg för dialog och kommunikation… Delen om hur man rent praktiskt twittrar är väldigt liten. Nämnde jag lagstiftning?
     Visst kan vi utgå från att våra journaliststudenter lär sig allt detta på egen hand, men det är mer effektivt att inkludera sociala medier i undervisningen.

För att återgå till kritiken mot just den här Twitterkursen:

• Det är farligt att jämställa kvalitet med kvantitet, alltså att mer per automatik är bättre, att utfallet av en Twitterkurs ska mätas i antalet tweets per föreläsningskrona. 
• Twitter handlar inte bara om att twittra. Jag håller med om att i princip vem som helst kan lära sig att twittra, men jag är inte helt övertygad om att alla som twittrar begriper vad de håller på med eller är en del av. Personer med inställningen att ”alla kan lära sig Twitter själva” har förmodligen en tämligen primitiv användning själva, alldeles oavsett hur många tweets de fått iväg eller hur många följare de har. Det är inte svårt att twittra mycket, det är betydligt svårare att använda Twitter på rätt sätt.
• Twitter är fortfarande, hävdar jag bestämt, ett elitmedium. Att då kräva av högre tjänstemän att de bara ska ”sätta igång att twittra” för att så småningom själva komma fram till en personlig insikt och strategiska mål och handlingsplaner för såväl den personliga användningen som organisationens – det är väldigt naivt. Det är oerhört viktigt att såväl organisation som högre tjänstemän har en samsyn i strategiska mål och handhavande/agerande, och den samsynen är ingenting som bara uppstår utan den måste organisationen arbeta för. 
• De ”framstående twittrare” jag själv skulle lyfta fram som exempel är kanske inte de flitigaste twittrarna, utan de som – förutom att twittra själva – läser det de kommer över och går på kurser och seminarier om strukturanalyser, publik- och användarstudier, forskning och kritik, och till detta lägger till en portion kunskap om strategisk kommunikation.

Fotnot: Jag vet inte om just den här Twitterkursen som Aftonbladets text handlar om var bra eller dålig ur mitt perspektiv. Mediestrategen Brit Stakston som höll i den beskriver upplägget kort i texten Twitterkurs för 10 000 kr – slöseri eller kompetenshöjning?, och av de delade presentationsbilderna att döma innehåller kurstimmarna mer än att lära sig twittra rent praktiskt. 

Februari månads läslista: 34 artiklar om sociala medier i journalistiken

Routledge har satt samman – och låst upp – en samling vetenskapliga artiklar om sociala medier i journalistiken. Här finns 34 studier presenterade, alla författade av ledande forskare på området.
     Du kan till exempel läsa om hur Twitter kan användas som plattform för att rapportera händelsenyheter, hur man kan utveckla verktyg för att verifiera sociala medier-innehåll, hur redaktioner kan använda Facebook för att prata med sin publik, hur afrikanska journalister och redaktioner använder sociala medier eller hur journalistiken – och journalister – måste anpassa sig till det flöde av allt möjligt innehåll som finns i sociala medier. Och mycket mer.
     Här finns också Monika Djerf-Pierres och min artikel The social journalist: Embracing the social media life or creating a new digital divide, som handlar om svenska journalisters uppfattning om och användning av sociala medier. Studien bygger på surveydata från Journalistundersökningen 2011/2012 och siffrorna är med andra ord ett par år gamla. Det betyder att nivåerna på användning etc gått upp (jämför med frekvenstabellerna i inläggen förra veckan med data från J-panelen), men skillnaderna mellan olika grupper av journalister består.

Artiklarna, som du hittar här, är fritt tillgängliga mars månad ut.

Ett samtal om Twitter i journalistiken (och i forskningen), transparens och varumärken

Ibland blir samtal på Twitter intressanta inte bara för dem som deltar. Det här samtalet tror jag är ett sådant. ”Är en journalist som inte är på Twitter helt out?” löd den inledande frågan.
     Det var Mattias Fagerholm, som arbetar på finska YLE, som ställde frågan till mig eftersom han skulle prata Twitter med sina kollegor dagen därpå. Med från början i samtalet var också Cecilia Djurberg, som är redaktör för Sveriges Radios Medieormen. Efter ett tag bjöds Carl Fridh Kleberg, tidigare utrikesreporter på TT men nyss värvad till Expressens sociala medier-redaktion, in i tråden.
     Vårt samtal handlade i första hand om Twitter i journalistiken, vad Twitter är bra till och vad som kan vara bra att tänka på. Men det handlade också om transparens, och hur Twitter och andra sociala medier blir allt viktigare för redaktioner och enskilda journalister för att visa hur man jobbar, prata med publiken och kanske ge en mänskligare bild av reportern bakom bylinen. Och så handlade det om journalister som varumärken.
     Och egentligen handlade det lika mycket om Twitter i forskningen.

Länk till Storify: Ett samtal om Twitter i journalistiken

Jag delar samtalet i sin helhet här, främst eftersom flera av mina kollegor på JMG och på andra ställen är nyfikna på vad vi sade. Jag har också kollegor som är nyfikna på hur samtal på Twitter förs, och för dem blir det här ett spännande exempel. Jag tänker att en och annan av alla de som ”smyglyssnade” också uppskattar att få det samlat.
    Jag har inte rensat bland tweetsen, och inte flyttat om ordningen. Det här är vad vi sa, i den ordning vi sa det. Eftersom Twitter fungerar som det gör och turtagningen inte alltid är självklar betyder det att man får läsa lite generöst.

Uppdatering 180418: Storify har lagt ner sin plattform, men samtalet finns sparat som pdf här.