Ny forskning: Rapports tittare lär sig mer

Vill man hålla sig välinformerad och se till att ha kunskaper om politik och samhälle ska man titta på nyheterna på SVT. Det visar en nypublicerad studie om kunskapseffekterna av att titta på Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheterna.
     Bäst, om man vill lära sig saker, är att titta på Rapport. Däremot kan det vara direkt kontraproduktivt ur ett kunskapsperspektiv att titta på TV4 Nyheterna.
     Studien Does public service TV and the intensity of the political information environment matter? är författad av Jesper Strömbäck och nyligen publicerad i Journalism Studies. Resultaten ligger i linje med de som tidigare presenterats i artikeln Television channel content profiles and differential knowledge growth: a test of the inadvertent learning hypothesis using panel data av Adam Shehata, David Nicolas Hopmann, Lars Nord och Jonas Höijer, publicerad i Political Communication.

Ny forskning visar utlandssvenskarnas medievanor

SOM-institutet har för första gången genomfört en surveystudie bland bara utlandssvenskar: Vilka är de? Vad tycker de om ”det svenska”? Hur röstar de? Studien har gett massor av spännande ny kunskap om våra moderna emigranter.
     Inte minst analysen av utlandssvenskarnas nyhetsvanor är intressant. Analysen visar – kanske inte helt oväntat – att svenskar utomlands i hög grad tar del av det nya hemlandets ”egna” nyheter. Precis som svenskar i Sverige vill man helt enkelt hålla sig uppdaterad om vad som händer där man bor. Men utlandssvenskarna är också flitiga konsumenter av svenska nyhetsmedier, mycket tack vare att svenska nyheter är så lätt tillgängliga på nätet och via appar.  Ju närmare Sverige man bor, och ju kortare tid man bott utomlands, desto högre är intresset för svenska nyheter.
     Studien Nyhetsvanor bland utlandssvenskar av Ingela Wadbring och Ulrika Andersson finns att läsa i boken Svenska utlandsröster, redaktör Maria Solevid.

Är journalisters smekmånad med sociala medier över?

Journalisters användning av sociala medier ökar fortfarande, men ökningstakten har avtagit. Samtidigt ser vi att journalister inte upplever att ”nyttan” med sociala medier är lika hög som tidigare. Så kan man – väldigt kort – sammanfatta huvudresultaten i den artikel som nu publicerats i Digital Journalism.
     Artikeln Appropriating Social Media. The changing uses of social media among journalists across time är skriven tillsammans med Monika Djerf- Pierre och Marina Ghersetti, båda JMG, och bygger på paneldata från J-panelen.
     Studien är unik, även ur ett internationellt perspektiv, eftersom forskare nu för första gången kan jämföra enskilda journalisters sociala medier-användning och åsikter om sociala medier över tid. Samma frågor har ställts både 2012 och 2014, vilket alltså möjliggör en analys på individnivå. 

Mejla mig om du inte tillgång till Digital Journalism men ändå vill läsa hela artikeln, så skickar jag en länk till ett av mina ”författarex”. 

Relaterade inlägg: Unik tidsserie från J-panelen visar minskad ”nytta” med sociala medier [150205], Journalister och sociala medier: Var är frilansarna? [150208], En sista (?) tabell från J-panelen: Facebook i topp, bloggläsandet minskar [150209], Från Leeds till Cardiff och journalistikens framtid [1500910].

New paper in Digital Journalism shows a decline in journalists’ valuation of social media affordances

A new article on social media in journalism, Appropriating social media. The changing uses of social media among journalists across time, co-authored with Monika Djerf-Pierre and Marina Ghersetti, is now published online in Digital Journalism. The article is based on the material we presented at the Future of Journalism conference in Cardiff last September.
     The study draws on panel survey data from 2012 and 2014, and for the first time we can now show how individual journalists have changed their use of social media over time: while there is a slight increase in the overall use of social media among journalists, some of the previous ”enthusiasts” in fact decrease their use of social media – or give up social media all together. The findings also suggests a decline in the valuation of social media affordances for different professional tasks. As the abstract says:

”The hype over social media and the rapid expansion of social networking and micro-blogging in recent years can easily lead us to believe that all journalists are online, chatting and tweet- ing, all the time. Previous research, however, indicates that the spread of social media differs between groups of journalists and that social media usage is related to the journalist’s age, gender, type of work and workplace. This paper advances our understanding of how journalists appropriate social media in their professional lives by examining the changes in social media use across time. We examine if and how the perceived usefulness of social media for various professional purposes changes over time, and if different categories of journalists change their usage in different ways. The theoretical perspective draws from theories on the appropriation and adoption of technologies. The empirical material consists of Web survey data collected in 2012 and 2014, targeting representative samples of Swedish journalists. Our findings show that the use of social media increased slightly between the two surveys but the expansion was levelling off in 2014. Some early adopters were abandoning social media, and there was a noticeable decline in the journalists’ valuation of social media affordances.”

If you want to read more than the abstract (above), please contact me and I'll send you a link to an ”author's copy”.

Ny forskning: En närmare titt på @niklassvensson

I mitt avhandlingsarbete tittar jag på hur svenska journalister som grupp använder sociala medier, och hur sociala medier påverkar professionen. Jag använder surveys och kvantitativa innehållsanalyser av till exempel journalisters tweets.
     Ulrika Olausson vid Jönköpings universitet har en mer kvalitativ ansats, och har djupdykt ner i Expressen-reportern Niklas Svenssons twittrande, närmare bestämt 197 tweets från ett par dagar i mars 2014. Utifrån denna analys diskuterar hon sedan hur Twitter används för att konstruera en professionell identitet, som det heter på forskarspråk. Man skulle också kunna säga att hon analyserar bilden av journalisten Niklas Svensson så som han framställer sig själv.
     Det här är en studie om en enda person (om än en av Sveriges mest flitiga journalister på Twitter) och det går inte att dra några slutsatser om hela den svenska journalistkåren utifrån den. Det är ändå en spännande studie, inte minst för att det är just en djupstudie.
     Studien The reinvented journalist (bra namn på den här gruppen journalister som är konstant aktiva i sociala medier) är publicerad i Digital Journalism.

Ny forskning: Hur skiljer sig nyhetsläsandet mellan papper och webb?

De flesta förstår att nyhetsläsandet skiljer sig om man sitter och bläddrar i en papperstidning eller om man läser nyheterna på webben. Nu har Torbjörn von Krogh, Mittuniversitetet, och Ulrika Andersson, JMG, studerat hur läsandet skiljer sig. Samtidigt visar de varför klickjakt kanske inte är den enda vägen till redaktionell framgång.
     Genom att jämföra sidvisningsdata från vlt.se och upprepade telefonintervjuer med VLT:s papperstidningsläsare från två höstveckor kan de visa att medan webbpubliken scrollar webbettan för att hitta de texter de vill läsa, så bläddrar papperspubliken igenom hela tidningen. Och medan webbpubliken fokuserar på att läsa bara ett fåtal texter inom ett begränsat antal områden (mest om olyckor och brott) så väljer papperspubliken mer ”lite av varje”. Med andra ord: webbpubliken uppdaterar sig medan papperspubliken uppdaterar och fördjupar sig. I alla fall om man bara ser till antalet sidvisningar eller klick. För om man istället tittar till hur mycket tid respektive publik ägnar åt faktiskt nyhetsläsande så försvinner de här skillnaderna. Med andra ord: klick är inte det samma som intresse eller engagemang, och istället för att bara mäta klick borde redaktionerna också mäta hur mycket tid publiken lägger på ett visst innehåll.
     Studien Reading patterns in print and online newspapers är publicerad i Digital Journalism.

Fem studier om sociala medier i journalistiken

Sociala medier i journalistiken är ett hett ämne för JMG:s uppsatsskrivande studenter. På JMG utbildas både medievetare och journalister, vilket gör att många perspektiv fångas. Bland höstterminens kandidatuppsatser finns följande:

• Det moderna tidningsbudet av Frida Gustavsson och Evelina Olofsson. En intervjustudie med journalister om nyhetsförmedling i sociala medier. Beskriver väl hur journalister och redaktioner tänker runt sociala medier just nu. 
• Nyheter i kvadrat av Anton Björsell. En intervjustudie av hur svenska redaktioner arbetar med Instagram. Handlar om hur redaktionerna försöker hitta såväl publik som rutiner för hur de ska arbeta och vilket innehåll som fungerar.  
• "Jag förstår inte hur man kunde vara journalist innan sociala medier" av Markus Jacobsson och Niklas Thander. En studie av journalisters attityder till sociala medier som arbetsredskap, och hur dessa kan påverka de professionella yrkesidealen (negativt).
• Om redaktionen själv får välja av Felicia Green och Elin Kardell. En innehållsanalys av vad fyra nyhetsredaktioner väljer att dela i sociala medier som bland annat visar att opinionsjournalistik delas mer nu än för ett par år sedan.
• ”Det är högt i tak, så länge man kryper” av Carolin Gadallah, Emilia Halling och Jennifer Johansson. En survey till journalister på sex public service-redaktioner om hur de ser på de professionella idealen objektivitet och neutralitet i relation till sociala medier.

Alla godkända uppsatser och examensarbeten som examinerats vid JMG finns samlade i ett sökbart arkiv; Expo. Här finns kandidat-, magister- och masteruppsatser, samt arbeten från magasins- och nyhetsproduktion.

Jag hatar verkligen gammelmedia

Vilka ord vi väljer att använda säger så mycket. Genom att välja ett ord framför ett annat talar vi också om för den som lyssnar hur hon ska förhålla sig till det vi pratar om. Känn lite på skillnaden mellan kärring och hustru så förstår du vad jag menar.

Det ord jag avskyr mer än många andra just nu är gammelmedia. Ordet ”skapades” när det fanns ett behov av att skilja nyhetssajter och mediehus från redaktioner som bara publicerade på en plattform (papper, tv eller radio), när det fanns ett behov bland nyhetssajter och mediehus att framställa sig som lite mer moderna än de som inte hade hunnit ställa om än.
     Idag är alla nätsajter och mediehus, och behovet därmed inte lika skriande.
     Men ordet gammelmedia lever kvar, och syftar nu istället på innehållet. Det används främst av konspirations- och hatsajter som genom att kalla nyhetsmedierna för gammelmedia vill framställa sig själva som modernare och ”bättre”, som sajter där man berättar den "sanning" man menar att andra förtiger.
     Att konspirations- och hatsajterna skulle vara ett bättre alternativ är naturligtvis bara nys. Men ordet gammelmedia har fortfarande fäste också i den allmänna mediedebatten. När vi använder ordet talar vi om för den som lyssnar hur hon ska förhålla sig till det de medier vi pratar om, tänka på dem som lite gammeldags, på ett negativt sätt. Betecknar man något som gammeldags öppnar man också för att det är dags är för något nytt – och där står konspirations- och hatsajterna och försöker sälja in sig som alternativet.

Jag hatar verkligen gammelmedia. Ordet alltså. Själv använder jag, med en dåres envishet, begreppet nyhetsmedier. För det är ju faktiskt det det handlar om – nyhetsmedier med ansvariga utgivare, pressetiskt ansvarstagande, yrkesetiska regler och publicistiska ideal och värderingar.
     Vilka ord vi väljer att använda säger så mycket.

I Medievärlden idag skriver Mikael Marklund om vikten av att kalla konspirations- och hatsajter vid deras rätta namn. Något egentligt alternativ, som de gärna vill utmåla sig själva som, är de nämligen inte. Jag skulle kalla texten mycket klok om det inte vore för den lilla detaljen att han använder ordet gammelmedia …

7 saker du inte visste om svenska journalister

Dagens journalister bedöms inte längre bara utifrån vad de publicerar, utan också utifrån hur de agerar på sociala medier. Idag tar jag hjälp av ett av journalistikens mest hypade stilgrepp just nu – listiclen – för att avslöja vad de twittrande journalisterna avslöjar och inte avslöjar om sig själva. 

1. Twittra om jobbet ökar trovärdigheten

En slags transparens är att vara öppen med hur man arbetar. Det kan handla om att prata om vad man gör på jobbet just nu, nyhetsarbetet eller publiceringsbeslut. Ser man till hela kåren handlar 14 procent av alla tweets om något jobbrelaterat. Det finns forskning som visar ett visst positivt samband mellan transparens och trovärdighet. För journalister är transparens ett av de viktigaste yrkesidealen.

2. Ju mer en journalist twittrar, desto mindre twittrar hon om jobbet

Den som vill följa journalister på Twitter för att lära sig mer om journalistiken gör klokt i att följa de något mindre aktiva journalisterna – de ger mer journalistik för pengarna, så att säga. Ju mer en journalist twittrar, desto lägre andel jobbprat. Detta kan naturligtvis bero på att en journalist som hänger på Twitter mest hela tiden nog också twittrar sånt som förmodligen ser ut som strunt för den som går in och tittar i hennes flöde. Eller så är det så att de mer skeptiska twittrarna, de som blivit övertalade av en chef eller kollegor att de ”måste”, håller sig till jobbrelaterat.

3. Publikdialog på Twitter? Nej, väldigt sällan

En annan sorts transparens är att föra dialog och att bjuda in publiken att medverka i arbetet på olika sätt. Det händer nästan aldrig att en journalist bjuder in till publikdialog när hon är inloggad på sitt personliga Twitterkonto. Å andra sidan innehåller två tredjedelar av alla journalisttweets en mention (@), och kan alltså ses som del i en dialog. Men att en journalist rakt ut ber publiken om input eller svar på en fråga – det är sällsynt. Bara en enda procent av alla tweets innehåller en sådan öppning till dialog.

4. Könsmönster går igen – men bara i det personliga

Var tionde journalisttweet innehåller personlig eller privat information. Det finns många bra anledningar för en journalist att vara lite personlig när hon twittrar – och några risker. På plussidan är att när journalisten bjuder lite på sig själv lär folk känna henne bättre, och då ökar inte bara förtroendet utan hon bygger också lättare ett personligt nätverk med källor, tipsare, folk som kan hjälpa på olika sätt etc. På minussidan: Hot och hat riskerar att bli mer personligt. Och medan det inte finns några som helst skillnader mellan kvinnliga och manliga journalister i hur mycket de twittrar om jobbet eller bjuder in till publikdialog, så visar det sig att kvinnor är dubbelt så personligt/privata i sitt twittrande än män.

5. Svårt att hålla isär jobb och privatliv

Även om alla undersökta Twitterkonton i den här studien är journalisters personliga konton är det uppenbart att en del av kontona ändå är jobbkonton (en sådan bio innehåller i stort sett samma uppgifter som finns på visitkortet). Men även från de här jobbkontona twittras personlig och privat information, om än inte lika mycket som från de andra kontona. På motsvarande sätt finns det konton där journalisten överhuvud taget inte talar om att hon är journalist, men ändå twittrar väldigt mycket om redaktionsliv och journalistik.

6. En fjärdedel av journalisternas alla tweets är retweets

Lite siffror: 24 procent av journalisternas alla tweets är retweets (ett enkelt sätt att sprida innehåll till sina egna läsare). 65 procent innehåller en mention, 21 procent en länk, 20 procent en hashtag, 7 procent en bild och 4 procent en geo location (alltså information om på metern när var tweets skickades ifrån – vilket kan äventyra källskyddet). Den som summerar och tänker att ”ha! 141 procent, nu har hon allt räknat fel!” ska komma ihåg att en tweet kan innehålla både en mention, länk, hashtag, bild och geoinfo och samtidigt vara en retweet. Ha!

7. På det stora hela är journalister ändå ganska öppna

Sex av tio svenska journalister twittrar, men de flesta av dessa har förmodligen lite andra syften med sitt twittrande än att i första hand vara transparenta å sin arbetsgivares vägnar. 24 procent av alla journalisttweets är ändå uttalat transparenta på något sätt – om jobbet, gentemot publiken, om det personliga/privata. Med tanke på det minst sagt låga informationsvärdet i merparten av alla tweets som skickas (logga in och kolla flödet en stund så ser du vad jag menar) är ändå journalister förvånansvärt öppna med vilka de är och hur de jobbar, eller hur?

Fotnot (1): Studien bygger på ett representativt urval av 2 543 svenska journalisters egna Twitterkonton som kodats för bakgrundsvariabler och sedan kombinerats med ett slumpat urval innehållskodade tweets dessa skickat i maj 2014.

Fotnot (2): Artikeln When journalists tweet. Disclosure, participatory, and personal transparency har nyss publicerats som open access (alltså gratis för alla som vill läsa) i tidskriften Social Media + Society. En tidigare version låg till grund för en debattartikel på Sveriges Radios Medieormen.

New paper: Transparency in journalists’ tweets

Yesterday, my article on transparency in journalists’ tweets was published in Social Media + Society, an peer reviewed open access journal.
     Transparency is one of the most important norms in journalism, and social media offers new possibilities for transparency on how the news are made, integrating the audiences and letting people get to know the person behind the byline. The study draws from a content analysis of journalists’ tweets, focusing three different – but interrelated – forms of transparency.

Download (open access): When journalists tweet. Disclosure, participatory, and personal transparency