Journalister är inte som andra – därför måste vi veta hur de är

Johan Croneman noterar något viktigt i sin krönika i Dagens Nyheter idag:

Om det är något med den nya medieeliten som stör mig så är det deras förmåga att blanda ihop sina egna medievanor med alla andras.

Croneman tillhör så klart själv denna medieelit, men han tycks vara väl medveten om att han inte kan använda sig själv som en slags allmängiltig måttstock vare sig det gäller tv-tittande eller twittrande. Precis på samma sätt som mina medievanor är långt ifrån den genomsnittliga mediekonsumtionen (se Nordicoms statistik över den svenska mediedagen).

     Ändå fortsätter mediemänniskor att tro att alla andra är som de. Att alla andra har de nyaste mobilerna med alla de häftigaste apparna. Att alla andra går med mobilen ständigt uppkopplad mot allting. Att alla andra självklart vill dela med sig av precis allting till alla andra. Att alla andra är lika fascinerade över skakiga oredigerade klipp från händelser långt bort. Men mediemänniskor är inte alls som alla andra.

     Hur är då mediemänniskorna? Ja, inte som alla andra… Men om inte annat så med utgångspunkt i Cronemans iakttagelse – att medieeliten blandar ihop sina medievanor med alla andras – är det viktigt att undersöka mediemänniskornas medievanor. Om de dömer andra efter sig själva är det ju bra att veta hur de är, eller hur?

Själv kommer jag att dra mitt strå till stacken genom att undersöka journalister och sociala medier. Syftet med mitt avhandlingsarbete är att – lite högtravande formulerat – studera hur den svenska journalistiken som profession och journalistrollen förändras av sociala medier. De senaste veckorna har jag suttit med näsan i tidigare professionsforskning kring journalister (det finns en hel del) och forskning kring journalister och sociala medier (på det området finns det betydligt mindre).

     Förutom frågor kring själva användandet (när, var, hur, hur mycket, i vilket syfte etc) intresserar jag mig för frågor kring etik (yrkes- och pressetik), gränser (mellan arbete och fritid, professionellt och privat eftersom så många journalister nu går runt med personliga publiceringsverktyg i fickan dygnet runt) och vad jag skulle vilja beskriva som ett personligt varumärkesbyggande via de sociala medierna.

     Visst låter det spännande!?!

Fotnot: Min utgångspunkt är inte normativ, det kan vara viktigt att påpeka. Jag lägger ingen som helst värdering i hur journalister använder sociala medier, eller i vilka syften.

Det är längesedan jag fick riva TT

Jag fick en vänlig tillsägelse av en gammal kollega härförleden. Jag ville förklara att till och med en nyhetsjunkie som jag – som fortfarande saknar att riva TT – klarar sig utmärkt utan papperstidning till frukosten.
     "Men Ulrika, riva TT… det var längesedan!" kom svaret.
     Men så himla länge sedan är det faktiskt inte.

När jag började på Länstidningens centralredaktion som sommarvikarie 1988 (och det är ju faktiskt inte alls länge sedan, eller hur?) stod printrarna i en egen liten skrubb med glasfönster mot korridoren mellan centralen och sporten. 1988 skrev reportrarna fortfarande sina texter på en "vanlig" skrivmaskin, och redigerarna använde snurra och typometer och gjorde skisser på papper. Som ung sommarvikarie vågade jag mig knappt ner till sätteriet och typograferna på våningen nedanför.
     Redaktionens speciella TT-printrar (inte helt sant, AP kom på samma printrar) var kopplade via telenätet och matades med kompakta pappersrullar. In- och utrikesmaterial, ekonomi och sport spottades ut i en ständig ström. Var man inte flitig nog med rivandet svämmades golvet över av TT-texter på en lång, lång remsa av papper.
     Jag har aldrig känt mig så nyhetsuppdaterad som under de där åren när jag fick riva TT med jämna mellanrum. Steg två i rivandet var nämligen att ta sitt fång av TT-remsa med sig tillbaka till centralen och riva isär remsan i sina komponenter: Notiser, artikeldelar, samlande uppdateringar, rättelser… allt skulle sorteras och gärna också rensas från början. Av lokalt intresse? En särskild hög för det. Småsnuttar i samma ämne? Sortera för sig och hoppas på en ny, samlande version. Det allra, allra mesta gick i papperskorgen direkt. Men uppdaterad blev jag.

Där, på Länstidningens centralredaktion, förvandlades jag till en tvättäkta nyhetsjunkie. När TT-printrarna kopplades ur och vi fick hämta TT på nätet istället försvann en del av känslan, men även jag får erkänna att det blev lite mer lätthanterligt. Och jag fortsatte vara uppdaterad.

Som inte längre anställd på en redaktion har jag inte längre tillgång till hela TT-flödet. Och det är det jag saknar, känslan av att faktiskt ha total koll på nyhetsflödet. Att läsa pappersdagstidningar har faktiskt aldrig gett mig samma känsla av koll.
     Men jag klarar mig gott ändå. Till att börja med fick text-TV fylla en del av saknaden. Och nu en lång rad nättidningar, som får åtminstone ett besök om dagen så att jag kan skumma förstasidorna, kombinerat med omvärldskoll via de sociala medierna så att jag kan hålla koll på snackisarna och det som är under uppsegling. Visserligen är jag övertygad om att den där totala kollen, den får jag aldrig igen, men samtidigt har jag nog vant mig. Även om det var något visst att gå och riva TT…

Och tänk känslan när det började ringa och blinka i korridoren bort mot sporten. En flash! Alla slutade arbeta (det tjöt så förbannat att man var tvungen) och någon fick rusa bort och stänga av larmet. Vad hade hänt? Måste vi göra om? Lokal vinkel?


Relaterade inlägg: Två år utan dagstidning (101016)

Den ädla konsten att spräcka en story

Två citat som speglar veckan som gått. Det första ett omdöme om journalister:

De skriver artikeln först. Sen ringer de och frågar.

Det andra ett råd till JMG:s journaliststudenter:

Ger man sig in i en historia gäller det att sänka den så fort som möjligt. Annars är man rökt.

* * *

Det första citatet kommer från veckans Medierna i P1, och handlar om veckans journalistiska haveri: Innebandypappan. För en vecka sedan avslöjade UNT att en pojke lämnats kvar av sin pappa efter en innebandymatch med motiveringen att pojken spelat för dåligt. UNT hade hittat uppgifterna på en blogg, men inte kontrollerat dem – alls. Historien spreds snabbt i andra medier som heller inte kontrollerade – alls. Och folk över hela Sverige är upprörda och rasar mot sportföräldrar som ställer orimliga krav på sina barn. Citatet ovan är från en förvånad föreningsledare, som konstaterade att artiklarna redan legat färdiga ute på webben när reportrarna ringt till honom för att kolla fakta.
     Det känns på något vis symptomatiskt att den enda redaktion som faktiskt kontrollerade uppgifterna i veckan är Medierna, som har till uppgift att granska medierna.
     Och det känns på något vis väldigt beklämmande med en redaktör som försvarar sin publicering med orden:

Det är klart att om man producerar journalistik på lång sikt är möjligheterna att kontrollera saker helt andra än om du producerar dagsjournalistik. 

En av de verkliga förmånerna med att jobba på JMG är att kunna ta del av fantastiska gästföreläsningar. För ganska precis ett år sedan berättade Hannes Råstam om sitt arbete med "Fallet Thomas Quick". Det andra citatet i inledningen är från de två timmarna en tisdag i januari. Föreläsningssalen var fylld till bristningsgränsen – som sig bör när en av landets främsta grävare så generöst delar med sig av metod och tips.

     Hannes Råstams främsta råd till de blivande journalisterna kan sammanfattas mycket enkelt:

Försök spräcka storyn så fort som möjligt!

* * *

Det är klart att det inte är roligt att spräcka sin story, att gå tillbaka till nyhetschefen och säga att "Du, det där lät ju jättebra, men nu har jag kollat och det är helt enkelt inte sant". Det ställer ju onekligen till det; ett tänkt löp eller en sidtopp i papperskorgen, jakten på en ersättare, något som duger att att fylla hålet med… Det är så mycket enklare att bara köra på, och lägga ansvaret för sanningshalten i uppgifterna på den som råkar leverera dem. Hur många gånger har jag inte hört journalister eller för den delen redaktörer försvara bristande faktagranskning med "Han sa ju så" eller – ännu värre – "Men det får ju stå för henne".
     Människor har rätt att ha olika åsikter och uppfattningar om saker och ting. Självklart.
     Men varje gång en redaktion sprider direkt felaktiga sakuppgifter tror jag att det händer någonting. Till att börja med blir vår bild av verkligheten ytterligare lite skev. I fallet med Innebandypappan bekräftades våra fördomar om hur blindgalna idrottsföräldrar är. Och sedan, när det trots allt sjunker in att det bara var hittepå, så urholkas vårt förtroende för medierna. Speciellt om de försvarar sig med att det tydligen inte är nödvändigt att kontrollera sakuppgifter i den dagliga nyhetsjournalistiken.

Jag önskar att ännu fler journaliststudenter fått chansen att lyssna till Hannes Råstam som gästföreläsare, höra honom berätta om sin syn på det journalistiska hantverket och inte minst om hans motto att försöka spräcka varje story så fort som möjligt. Det kräver många gånger en hel del mod att lägga ner ett jobb.
     Gästföreläsningen för ett år sedan blev dock hans sista.

Detta är ingen årskrönika

Jösses! Det är verkligen illa ställt med de svenska tingsrätterna. Vi måste omedelbart se till att få väck de politiska nämndemännen. För så här kan vi verkligen inte ha det! Eller hur?
     Eller kanske inte? För en vecka sedan hade vi ingen allmän debatt om de svenska nämndemännens vara eller icke vara. Enligt SOM-institutets senaste mätning är svenska folkets förtroende för domstolarna på stadig uppgång efter en svacka kring 2005 (och vi har betydligt högre förtroende för domstolarna än för pressen). Det är svårt att tro – och svårt att komma ihåg – med tanke på den oerhörda upprördhet och krav på omedelbara åtgärder som dominerar debatten idag.
     I ärlighetens namn: I mars skrev Claes Sandgren, professor i rättsvetenskap, en debattartikel i Svenska Dagbladet i ämnet, med rubriken Nämndemännen urholkar förtroendet för domstolar. Debattartikeln har för tillfället 242 kommentarer och 17 länkande blogginlägg. Någon vidare allmän debatt ledde den inte till.

Så hur hamnade de svenska nämndemännens lämplighet i topp på nyhets- och debattagendan? Vad var det som hände?
     Jo, det som hände var att en svensk nyhetsredaktion själv skapade en nyhet. SVT skickade en enkät med frågor om nämndemän till ett antal domare, och utifrån svaren på enkäten formulerades en nyhet om vad som kan ses som ett hot mot svenskt rättsväsende och rättssäkerhet.
     Kanske hämtade redaktionen inspiration i Sandgrens debattartikel, kanske inte. Det är inte poängen här. Poängen är att innan resultaten av SVT:s enkät publicerades var nämndemännen inget större hot. Inget som debatterades allmänt. Inget som krävde ministeruttalanden eller lagstiftningsåtgärder.
   
Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till att beskriva brister i enkäten. Det var i början av december som SVT skickade sin enkät till "1 056 domare som arbetar tillsammans med nämndemän". 675 svarade vilket ger en svarsfrekvens på 64 procent, utan hänsyn till naturligt bortfall etc. Det är bra. Mindre bra är att antalet svar på vissa av frågorna är så lågt. Det är bara de som instämmer i vissa påståenden som fått följdfrågor. Till exempel är det bara 71 personer som svarat på frågan om vilka partiers ideologi som kan tänkas påverka rättssäkerheten negativt. Med så låga svarstal borde den statistiska osäkerheten fått redaktionens samtliga varningsklockor att ringa högt och länge. Bra är dock att SVT publicerat själva enkäten (eller vad som ser ut att vara hela enkäten) och frekvenstabeller, så att alla själva kan kontrollera underlaget. Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt själva enkäten.
     Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till att beskriva den uppkomna debatten. Hur domare, jurister och politiker med imponerande snabbhet tar ställning i debatten, använder en skapad nyhet som språngbräda för att positionera sig själva i den medierade offentligheten. Hur de som försöker förklara fördelarna med och principerna bakom nuvarande nämndemannasystem hamnar i medieskugga. Det saknas sannerligen inte belysande exempel.* Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt den uppkomna debatten.
     Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till spekulationer kring motivet bakom SVT:s enkät om nämndemännen. Nämndemännens vara eller icke vara är en politisk fråga, och det är en politisk fråga att lyfta debatten. En frågeformulering är sällan neutral. Ett val av respondenter är sällan opartiskt. Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt frågan om dolda motiv.

2011 har varit ett på många sätt otäckt nyhetsår. För mig kommer 2011 – vid sidan av några händelser av mer privat och personlig karaktär – att vara detsamma som Oslo och Utøya.
     Under året har vi sett en rad mediedrev, spekulationer, utpekanden, namnpubliceringar och tveksamma publiceringsbeslut. Vi har också mött flera mycket allvarliga hot mot yttrandefrihet, meddelarfrihet, pressfrihet och journalisters rätt att arbeta.
     Allt detta fyller de årskrönikor som i detta nu produceras och publiceras. Läs gärna SJF:s ordförande Jonas Nordling, Journalistens chefredaktör Helena Giertta eller Anders Mildner i Medievärlden. De ger gott om tid för eftertanke.
     En redaktionellt skapad nyhet kan tyckas vara en bagatell i sammanhanget. Eller så är det ingen bagatell. På något vis tycker jag ändå att den skapade nyheten är en ganska bra representant för medieåret 2011. Visst är det märkligt att det kan vara så lätt att skapa en nyhet, och sätta frågan om de svenska nämndemännens lämplighet i topp på nyhets- och debattagendan.
     Nog borde vi ha viktigare saker att ägna våra redaktionella resurser åt.


* Exempel från debatten: Nämndemännen har helt spelat ut sin roll, Domare sågar politiska nämndemän, Ask: Nämndemän kan försvinna (också i DN), Det svenska nämndemannasystemet – bra eller dåligt?, Populistiskt trams om nämndemännen, Starkt stöd för nämndemän, Gubbarna behöver fler yngre kollegor.


Relaterat inlägg: Ett uselt förslag om att inskränka meddelarfriheten (111211)

Inga bra böcker i paketen? Försjunk i en gulnad kvinnotidskrift!

Chefen (det vill säga prefekten) bjuder på en semesterdag i julgåva till personalen. Egentligen borde jag väl stressa runt som en tok; handla några extra julklappar, steka miljarder köttbullar, slå in paket, rimma (inspirerad av P4 Göteborgs fantastiska väderprognos!), stryka juldukar och fundera över hur mycket mjölk det egentligen kommer att gå åt under helgen.
     Men jag struntar i allt det. I år också.
     Istället har jag fastnat i arkiven.

Det är KvinnSam (Nationellt bibliotek för genusforskning) vid Göteborgs universitetsbibliotek som så här lagom till helgledigheterna presenterar ett digitalt arkiv över äldre svenska kvinnotidskrifter. Det är betydligt roligare än det kanske låter. Här finns Tidskrift för hemmet (1859–1885), Dagny (1886–1913), Hertha (1914–1935), Framåt (1886–1889), Idun (1887–1912), Morgonbris (1904–1924), Rösträtt för kvinnor (1912–1919) samt Tidevarvet (1923–1936) i digitaliserad form, som pdf:er att ladda ner. Plus information om tidskrifterna.
     Det känns onödigt att påpeka vilken verklig guldgruva det här är – inte bara för genusforskare eller alla som är intresserade av svensk kvinnohistoria.

Själv har jag alltså fastnat i de gulnade pdf:erna. Men just idag får kvinnosaken och rösträttskampen vänta; det som – inte helt oväntat, det erkänner jag gärna – fångar mitt intresse är Iduns "Förslag till matordning" för såväl finare som enklare bord.
     En torsdag i januari 1890 föreslås för det finare bordet soppa på torra gröna ärter, kokt rökt hamburgerbringa med surkål samt punschpudding, och för det enklare fläsk med vita bönor ("amerikansk rätt" påpekar redaktören inom parentes) samt plättar.
     Ledordet i platsannonserna på samma sida är för övrigt anspråkslös. Man söker en "duglig, frisk och anspråkslös" lärarinna till familj i Lidköping, en "anspråkslös flicka" önskar plats i ett bättre hus etc.

* * *

Om du inte vill försjunka i tidningsarkiven omedelbart, har tillgång till en kakelugn och känner att du har lite tid över i den allmänna helgstressen föreslår jag lite julkonfekt à la 1890:

Citronspån. 1 ägghvita vispas till skum, blandas med nära 200 gr. strösocker, saften af 1/2 citron och det rifna skalet af hela citronen. Massan strykes med knif på ett ark oblat, man strör brokigt socker öfver och skär isär oblaten i aflånga bitar, hvilka lindrigt krökas öfver en liten pinne. Sedan torkar man dem i kakelugnsnischen.

Fotnot: Jag fastnade i veckomatsedlarna också när jag kodade en oktobervecka av Dagens Nyheter från 1960 för ett par år sedan (se till exempel Ständig följeslagare (101007)). Då slogs jag bland annat av hur pass lite kött vi faktiskt åt förr. Flera av veckans dagar var köttfria, och ett hekto skinka ansågs räcka till middag till fyra. Det är annat än dagens jätteportioner!

Ont om nyheter? Vi hittar på ett gräl!

Det räcker liksom inte med ännu en jordbävning i Christchurch, bilbomber i Damaskus eller orimliga spritnotor efter Lisebergsledningens julfester. Nej, så här i juletider måste vi ha ett litet julegräl också. Det piggar ju alltid upp – eller hur?

Aftonbladet.se 111223.

I gårdagens Aftonbladet (och på nätet idag) kan vi läsa om "grälet" mellan S-ledaren Håkan Juholt och TV-pysslaren Ernst Kirchsteiger.

     "Grälet" är ett exempel på ett väl beprövat journalistiskt knep. I normalfallet går det till så att kändis A råkar (eller luras) säga något negativt om kändis B, som sedan naturligtvis får kommentera uttalandet och – vips, så är "grälet" ett faktum. I just det här fallet råkar kändis A och kändis B fälla sina kommentarer helt oberoende av varandra och – vips, så är "grälet" ett faktum eftersom det i alla fall kan redigeras som om de verkligen grälar offentligt.

     Det är då för väl att inte all journalistik ser ut på det här sättet. Ens i kvällstidningarna.

Ett uselt förslag om att inskränka meddelarfriheten

Det pågår en ganska spretig debatt om publicitetsregler, meddelarfrihet och integritetsskydd. På grund av den eller den, ofta uppmärksammade, publiceringen vill debattörerna antingen 1) göra publicitetsreglerna till lag eller 2) inskränka dagens grundlagstadgade meddelarfrihet, med syfte att 3) öka de enskilda individernas skydd mot de alltid hemska, stora och maktfullkomliga medierna.
     Senast ut i raden av alla som vill profilera sig med en åsikt i frågan är Claes Sandgren, professor i civilrätt, i ett inlägg på DN Debatt. Han tycker det är ett problem att en journalist som betalar en polis för ett tips teoretiskt sett kan dömas för mutbrott, samtidigt som polisen som tar emot pengarna går fri med hänvisning till grundlagens meddelarfrihet som garanterar anonymitet. Hans enkla lösning: Häv polisens generella meddelarskydd när det gäller förundersökningar. Då kan man på köpet komma åt de journalister som betalar tipspengar, och åtala dem för mutbrott.

Men en enkla lösning är inte alltid detsamma som en bra lösning. I det här fallet föreslår dessutom Sandgren en rent usel lösning.
     Om vi börjar med tipspengarna, eftersom Sandgren nu hakat upp sig på dem – varför är det ens ett problem? Om journalisten eller redaktionen normalt sett betalar för bra, nyhetsmässiga tips, så finns det väl ingen anledning att göra undantag för poliser? En petitess i sammanhanget, kan hända, men lika ska vara lika.
     Förslaget om inskränkningar i meddelarskyddet är betydligt allvarligare. Grundlagens meddelarfrihet och meddelarskydd finns där av en väldigt bra anledning: Rättssäkerhet. Också poliser måste ha rätten att läcka, även från sekretessbelagda förundersökningar. Alternativet skrämmer.
     Och om vi nu gör undantag för poliser och uppgifter i förundersökningar, varför sluta där? Det är väl onödigt att någon i offentlig tjänst ostraffat ska kunna läcka till medierna? Kan de inte prata med sin chef vid nästa utvecklingssamtal? Eller byta jobb till något mindre problematiskt?

Mediernas publicistiska överväganden grundas i de så kallade publicitetsreglerna, frivilliga branschöverenskommelser. En utgivare eller journalist kan inte dömas för brott mot publicitetsreglerna, men de flesta håller sig faktiskt för det mesta på mattan ändå. Om inte annat så av anständighetsskäl.
     Och det normala är faktiskt att poliser inte läcker från förundersökningar. Men ibland gör de det. Ibland gör de det av skäl som kan vara väldigt svåra att begripa, och ibland borde de hållit tyst. Om inte annat så av anständighetsskäl.

Men det är inte rimligt att ropa på inskränkningar i meddelarfriheten bara för att somliga missbrukar denna frihet. Alternativet är nämligen f-n så mycket sämre.
     Att det finns poliser som är omdömeslösa får vi helt enkelt leva med. Precis som vi måste acceptera att det finns inkompetenta jurister, och pensionärer som ställer kundvagnarna på tvärs i gången fram till mjölken.
     För om du tänker efter en gång till, Claes Sandgren: Vad är egentligen alternativet?

Jag är marknadspanelernas värsta mardröm

I dryga året har jag varit medlem i den så kallade DN-panelen. Tanken (DN:s) är att till frivilliga paneldeltagare skicka diverse marknadsundersökningar i form av webbenkäter (eller ge en möjlighet att "uttrycka dina åsikter om reklam och produkter", som det så vackert heter), och så får den frivillige paneldeltagaren några kronor för besväret. Tanken (min) var att se hur ett sådant här upplägg fungerar.
     Så hur fungerar det?

Efter det här året måste jag erkänna att jag nog inte tillhör målgruppen för den här typen av paneler. Inte nog med att jag har varit extremt slarvig med att regelbundet titta till den för ändamålet speciellt skapade e-postadressen och därmed mötts av ett "Undersökningen är stängd"-meddelande pinsamt ofta. Till råga på allt elände konsumerar jag ju inte!!! Frågor av typen "Hur ofta köper du…" har besvarats med ett "Aldrig" – och därmed har jag sorterats bort som ointressant för resterande frågor om just den produkten.
     Vilket ju i och för sig har besparat mig en massa tid, och jag har sluppit bli irriterad över ännu fler felformulerade frågor.

Ingen ska inbilla någon att den här typen av panelundersökningar på något sätt är representativa för något som helst. Däremot kan jag beundra DN som uppenbarligen lyckas sälja den här typen av panelundersökningar till olika aktörer.

Nu, med ett års erfarenhet som paneldeltagare i bagaget, har jag funderat på om jag ska avaktivera mitt DN-panelkonto. Men det får faktiskt vara. Jag kommer att fortsätta kolla min speciella e-post när jag kommer ihåg, och när jag väl hittar en enkät som inte hunnit stänga kommer jag att fortsätta besvara frågorna med brutal uppriktighet. "Aldrig hört talas om", "Känner inte till", "Köper aldrig" – den typen av svar får de leva med.
     Anledningen? Jo, idag har jag kunnat föra över 87 kronor till Världsnaturfonden. Jag lovar att försöka höja den summan till nästa år.

Om att låta sig uppslukas

Jag gillar att sticka spetsar. Det är ett tag sedan nu, men jag samlar komplicerade mönster och supertunna ullgarner på hög, för nästa projekt måste bli en sjal. Just nu ligger den här bra till (tack till utmärkta bloggen 365 saker du kan sticka för tipset). I så fall stickar jag den på strump- och rundsticka nr 2, av ett hekto svart Merinosilk som jag köpte på en garnrea jag hittade när jag var i Tromsø på konferens i januari. Det gäller att välja sina souvenirer med omsorg…
     Det handlar nog om att låta sig uppslukas. Att låta något ta tid. Att kunna bortse från att det säkert finns tjugosjutton saker som är mer angelägna att ta tag i. Att bara vara, en stund. Och att låta huvudet få koncentrera sig på bara en enda sak; det är verkligt vilsamt.

Isaac Salazar gör origami istället. Han viker ord av böcker, som fortfarande är böcker. Resultatet är hur vackert som helst. Och kostar därefter, förstås.
     Men nu vet jag varför jag inte ska slänga eller sälja alla böcker som står uppe på vinden. Jag behöver dem när jag gått i pension, och får tid att lära mig ordorigami. (Tack Zickermans för tipset.)


Relaterade inlägg: Unna dig att ha långtråkigt en stund (101103), Hantverksstatus för HB2 (101124)

Befängt av Thomas Mattson om mediekritik

I mitt förra inlägg, om mediedrevet mot Håkan Juholt, gör jag något som Expressens chefredaktör Thomas Mattson inte tycker jag har rätt att göra:
     Jag uttrycker mediekritik.
    Och se det, det har man inte rätt att göra, vare sig man är "mediekritiker", bloggare, professor, Expressenläsare eller – som jag – doktorand i journalistik.

Jag tycker Thomas Mattssons inställning är märkvärdig. På många sätt. Så vitt jag kan förstå bygger han sitt resonemang på att alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna producerar, inte har en aning om de publiceringsbeslut som ligger bakom publiceringarna, eller alla de fakta som redaktionerna vet men som de inte publicerar av en eller annan anledning.
     Men det är just det som är min poäng: Alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna faktiskt publicerar, vi är ju utelämnade till just det som medierna faktiskt publicerar. Det är på de grunderna som vi ska bilda oss en uppfattning om rätt eller fel. Det förväntar sig redaktionerna att vi gör.
     Och då tycker jag också att vi har rätt att föra en mediekritisk debatt. Under pågående publicering. Med rätt att tycka precis vad vi vill, och med rätt att tvärbyta åsikt den dag medierna ger oss mer kött på benen.
     Precis som det är rätt att medierna ska kunna publicera under pågående händelseförlopp, och inte behöva vänta tills "allt är klart" och alla korten framplockade.

Att förneka mediekritiken något som helst värde är befängt. Det borde till och med Thomas Mattsson begripa.


Fotnot: Thomas Mattsson har uttryckt sin mediekritikkritiska inställning i flera blogginlägg, bland annat Om drev och vad vi snart får läsa (om den förväntade mediekritiken kring Juholtpubliceringarna), Bilder på löpsedelen [sic!] och så kallad mediekritik (om den så kallade NK-mannen) och Slarva inte med mediekritiken (om publiceringarna kring Ola Lindholm).


Relaterade inlägg: En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol (110528), Med risk för att jag upprepar mig: Vi måste prata om pressetiken! (110520).