Nekrologen – en genre för sig på Island

För islänningarna är nekrologen synnerligen viktig – så viktig att många håller fast vid sin prenumererade morgontidning just för nekrologernas skull. Varje avliden person uppmärksammas i tidningen till att börja med med en mer allmänt hållen dödsruna, och dessutom ofta ett tiotal personliga minnesord skrivna av vänner och bekanta.
     Island är fascinerande på många sätt och vis, men jag undrar om inte islänningarnas egen fascination för nekrologen är det som förundrar mig mest.
     Lars-Åke Engblom, forskare vid högskolan i Jönköping, har skrivit en översikt över Medieläget på Island som publicerats av Samfundet Sverige–Island. Essän diskuterar bland annat hur dagstidningen Morgonbladid gått från att vara den tidning i världen som hade kanske högsta täckningsgrad till att vara den tidning i världen som kanske tappat mest. Spännande läsning!

25 år sedan Lackalänga eller När jag rasade i DN

I vår är det 25 år sedan jag – och ett helt gäng fantastiska människor – lämnade journalistlinjen på Kalix folkhögskola efter avslutad utbildning.
     25 år sedan – tänk vad tiden ändå går fort. Och hur avlägset det ändå känns. Jag sökte någonstans mellan 15 och 20 sommarjobb våren 1988. Jag fick fler än tio. Det var bara att vraka och välja var jag ville tillbringa sommaren. Jag valde Karlstad och Värmlands Folkblad först (bra rykte), men Länstidningen i Östersund lyckades övertala mig att komma dit istället. Inte hade jag väl en tanke på att jag skulle bli kvar i Östersund i mer än ett decennium …

Det är också 25 år sedan tv-serien Lackalänga, inser jag när jag botaniserar i SVT:s Öppet arkiv. Jag såg om första avsnittet härom kvällen – det har inte åldrats väl, om jag säger så.
     Det betyder att det också är 25 år sedan jag intervjuades i DN och ”rasade” över den ”nidbild” av folkhögskolorna som spreds genom serien, och den skada en sådan bild kunde ge.
     I själva verket gick det till så att en av reportrarna på DN:s tv-bilaga, själv en gammal Kalix-student, helt enkelt ringde till vår klassföreståndare och frågade om inte hon hade någon student som kunde ha åsikter. Och av någon numera okänd anledning föll lotten på mig. Och väluppfostrad som jag var (då) levererade jag snällt de pratminus som behövdes till texten.



Fotnot: SVT:s Öppet arkiv har inlett med ganska begränsade nedslag i den svenska tv-historien, men fylls på successivt. Det är lätt – alltför lätt – att fastna.

Ny avhandling om tidningsägande: Lokala tidningar allt mindre självständiga

Det är Jonas i kavaj och slips längst fram. Till höger om honom i bild, halvt dold bakom blombukett och laptop, syns opponenten Arne Krumsvik, Universitet i Oslo. Ryggarna hör till kollegor, släkt och folk som Jonas arbetat med under åren.

Det är något visst med disputationer ändå. Igår var det Jonas Ohlssons tur. Hans avhandling handlar om själva tidningsägarskapets betydelse för verksamheten. Under flera års tid har han dels grävt ner sig i 50 års bolagsstyrelseprotokoll och andra liknande dokument från Barometern, Borås Tidning och Sundsvalls Tidning, dels intervjuat många av de som faktiskt satt i de här bolagsstyrelserna om hur de resonerade kring besluten och vad som egentligen hände.
     Fokus för analysen ligger på relationen mellan ägare, bolagsstyrelse och företagsledningar.
     Det är inte konstigt att Jonas ibland sett ut som att borde gå hem och lägga sig och sova i typ en vecka för att komma ikapp…

Jonas avhandling är mastig sett till sidantalet och på engelska, om än välskriven och lättläst (ja, allting är förstås relativt…). Den som är det minsta intresserad av den svenska dagspressens marknad och historia bör ändå lägga den i högen med angelägen sommarläsning. För det handlar inte bara om just Barometern, Borås Tidning och Sundsvalls Tidning – vilket är tre nog så intressanta tidningar i sig – utan är också en analys av stiftelseägandet och den pågående ägarkoncentrationen.
     Stiftelseägandet är en typiskt svensk form av tidningsägande, som inte minst våra norska grannar nu studerar med intresse. Att få fem decenniers ägande analyserat på det här viset är därför intressant inte bara ur ett svenskt perspektiv.
     Vad gäller ägarkoncentrationen – att den svenska dagstidningsmarknaden idag domineras av sex koncerner – visar Jonas tydligt hur självständigheten hos enskilda tidningsföretag allt mer underordnas en övergripande koncernnytta.
     Och den som tror att bolagsstyrelsen och dess medlemmar inte har någon betydelse för tidningsföretaget får definitivt en anledning att tänka om.


Läs mer: Pressmeddelande, abstract, ladda ner hela avhandlingen

Inga bra böcker i paketen? Försjunk i en gulnad kvinnotidskrift!

Chefen (det vill säga prefekten) bjuder på en semesterdag i julgåva till personalen. Egentligen borde jag väl stressa runt som en tok; handla några extra julklappar, steka miljarder köttbullar, slå in paket, rimma (inspirerad av P4 Göteborgs fantastiska väderprognos!), stryka juldukar och fundera över hur mycket mjölk det egentligen kommer att gå åt under helgen.
     Men jag struntar i allt det. I år också.
     Istället har jag fastnat i arkiven.

Det är KvinnSam (Nationellt bibliotek för genusforskning) vid Göteborgs universitetsbibliotek som så här lagom till helgledigheterna presenterar ett digitalt arkiv över äldre svenska kvinnotidskrifter. Det är betydligt roligare än det kanske låter. Här finns Tidskrift för hemmet (1859–1885), Dagny (1886–1913), Hertha (1914–1935), Framåt (1886–1889), Idun (1887–1912), Morgonbris (1904–1924), Rösträtt för kvinnor (1912–1919) samt Tidevarvet (1923–1936) i digitaliserad form, som pdf:er att ladda ner. Plus information om tidskrifterna.
     Det känns onödigt att påpeka vilken verklig guldgruva det här är – inte bara för genusforskare eller alla som är intresserade av svensk kvinnohistoria.

Själv har jag alltså fastnat i de gulnade pdf:erna. Men just idag får kvinnosaken och rösträttskampen vänta; det som – inte helt oväntat, det erkänner jag gärna – fångar mitt intresse är Iduns "Förslag till matordning" för såväl finare som enklare bord.
     En torsdag i januari 1890 föreslås för det finare bordet soppa på torra gröna ärter, kokt rökt hamburgerbringa med surkål samt punschpudding, och för det enklare fläsk med vita bönor ("amerikansk rätt" påpekar redaktören inom parentes) samt plättar.
     Ledordet i platsannonserna på samma sida är för övrigt anspråkslös. Man söker en "duglig, frisk och anspråkslös" lärarinna till familj i Lidköping, en "anspråkslös flicka" önskar plats i ett bättre hus etc.

* * *

Om du inte vill försjunka i tidningsarkiven omedelbart, har tillgång till en kakelugn och känner att du har lite tid över i den allmänna helgstressen föreslår jag lite julkonfekt à la 1890:

Citronspån. 1 ägghvita vispas till skum, blandas med nära 200 gr. strösocker, saften af 1/2 citron och det rifna skalet af hela citronen. Massan strykes med knif på ett ark oblat, man strör brokigt socker öfver och skär isär oblaten i aflånga bitar, hvilka lindrigt krökas öfver en liten pinne. Sedan torkar man dem i kakelugnsnischen.

Fotnot: Jag fastnade i veckomatsedlarna också när jag kodade en oktobervecka av Dagens Nyheter från 1960 för ett par år sedan (se till exempel Ständig följeslagare (101007)). Då slogs jag bland annat av hur pass lite kött vi faktiskt åt förr. Flera av veckans dagar var köttfria, och ett hekto skinka ansågs räcka till middag till fyra. Det är annat än dagens jätteportioner!