EU-valet på Twitter: Journalistföljareffekten uteblev

Igår publicerade Dagens Samhälle en debattartikel jag skrivit tillsammans med min JMG-kollega Marie Grusell och Hampus Brynolf, senior rådgivare och strategisk chef på Intellecta Corporate: Onödigt för politiker jaga journalister på Twitter.
     Hampus Brynolf har fördjupat siffrorna ytterligare i ett inlägg på Intellectabloggen: Journalister och de sociala medierna. Själv tänker jag här fördjupa diskussionen om journalistiken.

Det är många som rent instinktivt skulle säga att det såklart ”lönar sig” att ha en massa journalister som följer en på Twitter. Och att journalister skulle ha svårt att hålla isär sina dubbla roller som dels en person som är aktiv på Twitter och följer en del politiker men kanske inte andra, och som dels en objektiv och granskande journalist.
     Enligt det här sättet att resonera skulle många journalistföljare resultera i mer mediebevakning. Och ju fler journalistföljare på Twitter, desto mer mediegenomslag.
     Vår undersökning visar att det inte är så – det finns helt enkelt inget samband mellan antalet journalistföljare på Twitter och hur stor medieexponeringen blir.
     Enligt den svenska journalistundersökningen som genomförs vid JMG, senast 2011/2012, anser svenska journalister att det viktigaste kriteriet för att en händelse ska bli en nyhet är att den intresserar många människor. Samtidigt ser sig en växande majoritet av alla journalister som granskare av samhällets makthavare som ska förklara händelser enkelt och objektivt förmedla information, samtidigt som de låter olika opinioner komma fram.
     Min egen forskning visar att även de mest aktiva journalisttwittrarna håller fast vid de traditionella professionella yrkesidealen.

Vår studie visar att eventuella vänskapsband på Twitter fick inte genomslag i medierapporteringen i årets EU-valrörelse. Istället är det traditionella nyhetskriterier som gäller, vilket syns ganska tydligt i siffrorna över mediebevakning. SD:s valrörelse, till exempel, präglades av motdemonstrationer och protester vilket har ett högt traditionellt nyhetsvärde och också resulterade i en hög medieexponering.
     Samtidigt fick redan väl kända toppkandidater, som Marit Paulsen, Marita Ulvskog och nykomlingen Lars Adaktusson, en hög medieexponering enligt ett tydligt mönster: Mest bevakning fick partiledarna och partiernas förstanamn. Med undantag för Junilistan, som fick relativt lite medieexponering veckorna före valet och vars kandidater följs av jämförelsevis få journalister.
     När vi jämför antalet journalistföljare som följer EU-kandidaterna toppar Fredrick Federley (C) som följs av 708 journalister. Under den undersökta perioden, från partiledardebatten i SVT:s Agenda till dagen före valdagen, nämns Federley i 144 medietexter eller -inslag, vilket ger honom en 13:e plats i listan över mesta medieexponering. Dem som toppar listan över mesta genomslag är Marita Ulvskog (S) med 810 träffar, hon följs av ungefär hälften så många journalister som Federley. Marit Paulsen (FP) som inte finns på Twitter får 720 träffar.
      Resultatet av vår studie är nedslående för alla som hoppas och tror på en journalistföljareffekt, men å andra sidan positivt för alla journalister och redaktörer som värnar de professionella idealen och för alla vi som tycker att den journalistik som bedrivs i Sverige idag i grunden är väldigt bra.
    

Kommentar: * Placering på listan över mesta mediegenomslag inom parentes.

Så här har vi gjort undersökningen: I ett första steg har vi räknat hur många journalister som följer partiledarna och partiernas tre förstanamn på EU-vallistorna på Twitter. Till gruppen journalister har vi räknat personer som beskriver sig själva som ”journalist” eller ”reporter” på sitt Twitterkonto. Därefter har vi sökt på partiledarna och varje kandidat i Retrievers Mediearkivet enligt principen [förnamn efternamn AND eu] under perioden 4 maj (dagen för partiledardebatten i SVT:s Agenda) och lördag 24 maj (dagen före valdagen). Genomslaget har bedömts utifrån antalet träffar i svensk press (storstadspress, prioriterad landsortspress, landsortspress, stadsdelspress samt nyhetsbyråer) och radio/tv.

Ont om nyheter? Vi hittar på ett gräl!

Det räcker liksom inte med ännu en jordbävning i Christchurch, bilbomber i Damaskus eller orimliga spritnotor efter Lisebergsledningens julfester. Nej, så här i juletider måste vi ha ett litet julegräl också. Det piggar ju alltid upp – eller hur?

Aftonbladet.se 111223.

I gårdagens Aftonbladet (och på nätet idag) kan vi läsa om "grälet" mellan S-ledaren Håkan Juholt och TV-pysslaren Ernst Kirchsteiger.

     "Grälet" är ett exempel på ett väl beprövat journalistiskt knep. I normalfallet går det till så att kändis A råkar (eller luras) säga något negativt om kändis B, som sedan naturligtvis får kommentera uttalandet och – vips, så är "grälet" ett faktum. I just det här fallet råkar kändis A och kändis B fälla sina kommentarer helt oberoende av varandra och – vips, så är "grälet" ett faktum eftersom det i alla fall kan redigeras som om de verkligen grälar offentligt.

     Det är då för väl att inte all journalistik ser ut på det här sättet. Ens i kvällstidningarna.

Hur kan någon stå ut med Sky News?

Jag har varit bortrest i två veckor. Först semester, sedan jobb. Jag reste från Sverige 12 mars. Jordbävning, tsunami och problem med kärnkraften i Japan fick jag med mig, liksom flygförbudzonen över Libyen. Två nyhetshändelser som känns självklara att fortsätta följa, två nyhetshändelser som är stora också i ett internationellt perspektiv.
  
Det har inte varit helt lätt för mig att nyhetsuppdatera under de här två veckorna. Jag vill ha massor av nyheter, om massor av olika saker, och uppdaterade nyheter. Även om jag sitter på ett hotellrum i Sydafrika.
     Och är hänvisad till Sky News.
     Sky News är erbarmligt dåligt på nyheter, namnet till trots. Ett par dagar in på första veckan klarade redaktionen av att berätta om både Japan och Libyen i sina sändningar, men så snart man fick tillgång till militäralliansens egna foton från bombningar valde man bort Japan. Och inte ens den rapporteringen var särskilt uppdaterad. I slutet av vecka två klämde man in lite brittisk budget och misstänkt dubbelmord (på unga brittiska tjejer) mellan alla militära analyser. Sporten handlade bara om cricket.
     (Och om någon undrar: De trådlösa nätverk eller andra uppkopplingar jag hade tillgång till var inte realistiskt användbara…)

Igår när jag kom hem satte jag mig och bläddrade igenom SVT:s text-TV. Och SVT:s och TV4:s nyhetssändningar.  Och ägnade några minuter att ögna igenom de större svenska nyhetssidorna på nätet. Och känner mig numera uppdaterad och välunderrättad, precis så som jag vill vara.

Vi nyhetskonsumenter behöver ett smörgåsbord av nyheter; viktiga och triviala, roliga och oroande, intressanta och fullständigt ovidkommande. Vi måste ha en möjlighet att välja vad som är viktigt för oss själva i floden av nyheter och ständiga uppdateringar. På ett plan handlar om en nödvändig beståndsdel i vår demokrati – åtminstone teoretiskt sätt fattar upplysta medborgare mer kloka beslut. På ett annat plan handlar det om något så enkelt som en mänsklig rättighet.
     Vi nyhetskonsumenter behöver nyhetsredaktioner som tar sitt jobb på allvar. Tack, SVT och TV4, för att ni fortfarande gör det.

Enkelspårigt i medierapporteringen

När morfar ville understryka att något var huvudlöst, urbota korkat, så sa han att det var "dummare än sista vagnen i sjutåget". Och det begriper ju var och en, att något mer korkat finns inte. Hade morfar levt idag är jag övertygad om att han hade sågat mediernas rapportering om julhelgens tågtrafik.
     Missförstå mig inte. Jag arbetspendlar med tåg, och är innerligt trött på att stå på perrongen utan vind- och nederbördsskydd eller information och vänta på tåg som kanske kommer i tid. Eller kanske inte alls. ("Mina" tåg körs numera av DSB First på uppdrag av Västtrafik, och Trafikverket sköter informationen till de väntande passagerarna.)

Men nu ska det handla om mediernas rapportering. Nyhetsrapporteringen i och kring jul har dominerats av tågkaoset. Inte väderkaoset. Inte biltrafikkaoset. Inte uppmaningar till folk att stanna hemma. Utan tågkaoset. Kaos i Aftonbladet. Arga resenärer i Expressen. Inställda avgångar i DN. Och (oväntat upplysande) i dagens SvD: Många kockar på rälsen bidrar till tågkaos. För att bara nämna några enstaka exempel från den minst sagt omfattande tågkaosrapporteringen.

Men hur kaotiskt har det varit? Ja, det har inte varit särskilt kul att försöka åka tåg i julhelgen, det håller jag med om. I Stockholm, Göteborg och Malmö har stationshusen varit fyllda med stressade, arga, hungriga, oroliga och försenade resenärer. Somliga tåg har inte gått alls. Andra har blivit stående längs spåren, bokstavligen fastfrusna.
     Men Trafikverkets statistik över tågtrafiken 23–26 december visar att bara ett av tre tåg i jultrafiken var försenat. Bara ett av tre. Trots att julhelgen är en av årets mesta reshelger och trots att vädret i år sannerligen inte var på resenärernas eller trafikbolagens sida. Två av tre tåg gick och kom i tid. (Om detta rapporterar idag Ekoredaktionen, där man också kan ladda ner Trafikverkets statistik.)

Ställ detta mot mediernas bild av det totala tåghaveriet i jul. Jovisst, det var allför mycket som inte fungerade. Men det mesta fungerade, trots allt. Utom mediernas rapportering, som varit väl enkelspårig.


Relaterade inlägg: En pendlare bland hypade ikoner, statistiker och kloka tjejer (101110)

Viktigast av allt är ändå Idolfinalen...

Det kan inte ha varit lätt att vara nyhetschef det senaste dygnet. Vad ska man toppa med? Fredsprisutdelningen i Oslo och Kinas mycket skarpt uttalade protester? Studentupproren i London? Klimatmötet i Mexiko som ser ut att haverera (ingen överraskning där alltså)? De senaste attackerna mot Wikileaks och friheten på nätet?

DN och Ekot väljer klimatmötet. SvD Wikileaks. Men enligt Aftonbladet och Expressen är det viktigaste som hänt gårdagskvällens Idolfinal, tätt följd av Nobelmiddagens klänningsval. Bestämmer mig för att vara glad över DN, SvD och Ekot, istället för bedrövad över kvällstidningarnas val.

Aftonbladet vinklar på efterfesten och ex-frun, följt av efterfesten och klänningskampen, och kryddar nobelmiddagen med en läsaromröstning om vackraste blåsa; Victoria sopar mattan med de andra. Expressen vinklar på efterfesten och kärlekskuppen, följt av efterfesten och klänningsvalen, kryddat med en liten stilmiss/gigantiskt övertramp (det beror på hur allvarligt man tycker att det är, eller om man jobbar på en kvällstidning eller inte): statsministern som visar magen (!).
     I ärlighetens och rättvisans namn måste jag också berätta att inte slipper ifrån Idolfinaler, efterfester och klänningsval i morgontidningarna. DN rapporterar från dansen, fokuserar på fredspriset, och bjuder på en quiz med Nobelfrågor (20 rätt av 30, inget att skryta med precis…). SvD vinklar på nye prinsen och analyserar klänningar, och försöker också förklara det smått absurda i varför så många av oss bänkar sig framför tv:n för att titta på en middag (Kristin Lundell är ganska underhållande). Ekot har en jämförelsevis sansad Nobelmiddagsrapportering, och jag får leta länge för att få veta vem som vann Idol.

Ett nyhetsdygn som detta är mumma för medieforskaren. Teorier om nyhetsvärdering, medielogik och journalistikens kommersialisering kan på ett nästan överdrivet sätt omsättas i analys av redaktionernas praktiska handling. Resultatet blir kanske det förväntade, men ändå: Är inte journalistiken bättre än så här? Vill inte mediepubliken ha lite mer, lite bättre?


Fotnot: Det jag inte hittar i de "stora" svenska nättidningarna denna lördagsförmiddag – och som jag tycker borde kunnat få mer plats – hittar jag faktiskt i GöteborgsPosten, som berättar om en av fysikpristagarna, Andre Geim, som i sitt middagstal levererade en "upprorisk pamflett mot politisk korrekthet och medievälde" (läs hela talet här).