8 april 2017

#drottninggatan #openstockholm

Det delades en hel del rykten, spekulationer och överdrifter på Twitter igår. Det var skottlossning här, utpekade gärningsmän där, falska citat från ministrar på ett håll, ett malande om ett samhälle i kollaps på andra.
     Twitter passar ju så otroligt bra för sådant. Även den minst verklighetsförankrade tokgök kan skapa sig en plattform att publicera sina dumheter, och tack vare delningslogiken finns chansen att det börjar delas, och delas in också i våra egna flöden. Vi delar sådant som väcker våra känslor, och ju mer det berör oss desto mer villiga är vi att dela. Om det sedan handlar om hittepå eller om verkliga händelser spelar liksom mindre roll för den del av vår hjärna som driver delningslogiken.

Men det är inte detta jag kommer att minnas av Twitter igår. Istället är det att folk mest twittrade med sans och balans och delade viktig information – om blodbanken, kollektivtrafiken, avspärrningar, skjutshjälp, övernattningsmöjligheter, förskolehämntningskedjor …
     Och all denna medmänsklighet, alla som räckte ut en hand till de rädda eller frustrerade på Twitter och bjöd på lite tröstande dialog.
     Jag såg knappt någon enda privatperson som delade bilder på omkomna eller skadade.
     Väldigt få i mina flöden delade innehåll från tveksamma källor.

Det var som att Twitter bestämde sig för att ta sig i kragen och uppföra sig, ta mig f-n! Det är detta jag kommer att minnas av Twitter igår.

Några tankar om våra nyhetsmedier så här dagen efter

Det har gått ett dygn efter attentatet i Stockholm. Vi vet fortfarande inte svaret på frågorna vem eller vilka och varför. Men vi vet att mitt i allt det hemska gjorde polis och räddningstjänster ett fantastiskt jobb. Och vi vet att folk ställde upp och hjälpte varandra på ett sätt som gör mig alldeles hjärtevarm.
     Jag följde händelseutvecklingen på håll och främst med hjälp av Twitter (jag är privilegierad – bara någon minut efter att fordonet körts in i Åhléns entré hade jag säkra uppgifter från källor jag litar på om vad som hänt och att situationen var mycket allvarlig). Jag gjorde också nedslag på nyhetsmediernas sajter för att ta del av den löpande rapporteringen.
     Det är mot den bakgrunden som följande tankar och iakttagelser ska läsas. Som ett försök att fortfarande nära i tid men ändå lite på håll försöka resonera lite övergripande.
     Många är idag kritiska till nyhetsmediernas löpande rapportering om händelseutvecklingen igår, och det är de mest uppenbara misstagen och etiska övertrampen som kommer att fasta i minnet. Själv tycker jag att nyhetsmedierna gjorde ett i huvudsak väldigt bra jobb, trots misstagen. Följande ska alltså inte läsas som mediekritik.

Förtroende
Det pratas numera mycket om ett minskat förtroende för våra nyhetsmedier. Det är inte helt sant. Från undersökningar som gjordes för SVT strax efter attackerna i Paris och Bryssel vet vi att när vi får veta att något allvarligt har hänt (till exempel lyssnar många på radio dagtid) så vänder vi oss till de stora nyhetsredaktionerna för mer information: Aftonbladet, SVT, SR och TV4 Nyheterna (vilken källa beror mycket på vilken tid på dagen det är). Ingenting tyder på att det skulle varit på annat sätt igår. Dessutom tycks DN och SvD haft stor betydelse för vår kunskapsinhämtning under gårdagen. När det är allvar väljer vi alltså traditionella nyhetsmedier. 

Läs också Bengt Johansson: Bra och dåliga saker i rapporteringen om attentatet i Stockholm

Liverapportering
De större nyhetsredaktionerna började livesända eller liverapportera nästan omgående. Vid en händelse som den igår tycker jag det är befogat. Men liveformatet med dess alldeles egna medielogik medför vissa konsekvenser – när en redaktion ska rapportera kontinuerligt krävs ett konstant flöde av nytt innehåll – och många redaktioner snubblade rejält under gårdagen.
     Ögonvittnen intervjuades, också i direktsändning,  bara en kort stund efter händelserna. Det handlar alltså om människor i chock. Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Ett konstant tryck att leverera nytt innehåll ger också större risk att sprida felaktiga uppgifter. Tiden att kontrollera källor och uppgifter minskar eller försvinner helt, och många redaktioner korshänvisar till varandra i en slags ond cirkel. Jag såg mycket sådant, till exempel uppgifter om skottlossningar (vilket vi vet inte är sant),  i gårdagens rapportering.
     Journalistiken vill så gärna leverera en komplett story – det är ju som det som är journalistikens kärna. I en liverapportering ökar risken att man fyller i de hål som fattas med rena spekulationer och falska orsakssamband, eftersom narrativet inte rymmer ett "vet ej". Också detta såg jag alltför mycket av under gårdagen.
     Sammanfattningsvis tror jag redaktionerna måste se till att skapa sådana rutiner vid liverapportering att risken att göra den här typen av misstag minimeras. Nyhetsmedierna saknar tillräckliga rutiner för liverapportering i kris. 

Läs också Kjell Häglund: Hur bör tv live-sända ett terrordåd? Vad har SVT att lära sig av SR?

Nya rutiner på redaktionerna
Utifrån de nyhetsrapporteringar jag tog del av under gårdagen tycker jag ändå att nyhetsmedierna har blivit mycket bättre på många sätt: Betalväggar revs i stort sett omedelbart. Många redaktioner publicerade särskilda "det här vet vi säkert just nu"-texter (jättebra för snabb uppdatering). Många redaktioner var noga med att tala om vilka uppgifter som inte var bekräftade. Många publicerade också på engelska.
     Många nyhetsredaktioner utnyttjade också sina konton i sociala medier för löpande nyhetsrapportering, alltså inte bara för att länka till innehåll som publicerats på egna sajten. I en krissituation är detta ett sätt bra att utnyttja den positiva kraften i delningslogiken.
     En sak som är mindre bra är att många också publicerade bilder på omkomna och skadade. Igen: Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Mitt övervägande intryck är ändå att nyhetsmedierna lär sig av tidigare misstag.

Läs också Nick Näslund (Mediemänniskan): 7 saker medierna lärt sig av live-vågen

De "nya" journalisterna
Till sist några ord till de journalister som byggt en egen parallell plattform i sociala medier (främst Facebook och/eller Twitter) med tiotusentals följare och som igår utnyttjade detta mest till att dela osorterade länkar och leverera egna löpande – spekulativa – kommentarer:
     Jag önskar att ni (och andra journalister med många följare i sociala medier) tar ett extra ansvar för journalistiken sådana här gånger. Inga spekulationer. Inga överdrifter. Inga länkningar till tveksamma källor. Och istället använder era stora privata nätverk (och er trovärdighet) till att dela nyhetssammanfattningar och -översikter samt länkar till samhällsviktig information (som från krisinformation.se, eller kris- och anhörignummer). Tro mig, sådana här gånger vinner det egna personliga varumärket mer på att försöka vara lite större. 

Läs också Aske Kammer: Terrorisme i realtid. 22. juli 2011 i danske og norske netaviser

18 mars 2017

Tänkt efter på podd

Jag har begått poddpremiär! Och pratat journalister och journalistik med Torbjörn Sjöström och Brit Stakston, i senaste avsnittet (#14) av podd 'n' vlogen Sanity Check.
     "Terapisamtal," kallar Torbjörn Sjöström de här samtalen, och det tror jag stämmer. Ibland måste man bara få prata ett tag, om saker man funderar på. I det här fallet kanske lite ostrukturerat (men det kännetecknar ju genren), definitivt alldeles för långt (tycker själv att poddar bör hålla sig runt max halvtimmen) och klart lyssningsvärt (enligt de recensioner jag hört och väljer att lita på).
     Länk till såväl podd som vlog finns på Novus sajt: Novus Sanity Check #14.

13 mars 2017

Spelar det någon roll hur journalister är?
Min kommentar till Novus/Timbros undersökning

Idag var jag bjuden till Timbro Medieinstitut för att kommentera en ny undersökning av journalisters attityder som genomförts tillsammans med Novus. Banverket ville annorlunda – när jag väl var framme i Stockholm var lunchseminariet precis avslutat.
     Men jag har ju trots allt läst rapporten och förberett kommentarer, så …

Först lite om själva rapporten. Novus har frågat ett urval om 1 008 yrkesarbetande om deras syn på sin egen arbetssituation samt synen på några aktuella samhällsfrågor. I det här urvalet ingår 107 journalister, och på vissa av frågorna svarar journalisterna signifikant olika övriga yrkesarbetande.
     I huvudsak visar undersökningen att journalisterna är mer oroliga för sin egen ekonomiska framtid än andra yrkesgrupper, och de ser inte sitt eget jobb som ett framtidsyrke.
     Samtidigt, visar undersökningen, är journalisterna mindre oroliga för Sveriges ekonomi och mindre oroliga för brott, både vad gäller risken att själva bli utsatta och brottsutvecklingen mer generellt.
     Hela rapporten finns att ladda ner som pdf här.

Vad betyder då det här? Till att börja med ska man komma ihåg att det här är en begränsad studie, både vad gäller antalet journalister i urvalet och vad gäller antalet och urvalet av frågor. Samtidigt visar undersökningen på signifikanta skillnader mellan journalister och andra yrkesarbetande. Och jag är inte förvånad över resultatet.
     Journalistiken genomgår just nu stora förändringar. Digitalisering, en delningsdriven distribution, osäkra betalmodeller, nya ägarstrukturer, nedskärningar och slimmade redaktioner … Det är klart att det inte är särskilt kul att vara journalist idag, alla gånger. Och det är klart att journalister, med bakgrund i den här osäkerheten, oroar sig för sitt eget jobb. Det är till och med sannolikt att den här osäkra arbetssituationen påverkar hur de kan utföra sitt jobb.
     Vad gäller synen på brottslighet tror jag att en förklaring till skillnaderna mot övriga yrkesgrupper istället kan sökas i något helt annat – det är kanske inte journalisterna som avviker mest här. Från alla tidigare undersökningar vet vi att SD-sympatisörer sticker ut vad gäller synen på brottslighet. Jag tror alltså att det vi egentligen ser i just den här frågan är att journalister och andra skiljer sig från SD-sympatisörerna, inte att journalisterna skiljer sig från alla andra, och det skulle vara intressant att se utfallet om man ställer upp materialet så istället.

I sin undersökning utgår Novus och Timbro från ett antagande att hur journalisterna är och vad de tycker också påverkar innehållet i det de producerar. Hur är det med den saken?
     Inom journalistik- och samhällsforskningen finns ett antagande att det spelar en viss roll hur journalisterna är för hur det innehåll blir som journalisterna producerar, främst eftersom journalister har lättare att beskriva verkligheten utifrån de egna referensramarna. Journalister fungerar i stort sett som alla andra. Men som grupp skiljer de sig från alla andra i några avseenden: De är mer välutbildade (mer än 80 procent av alla journalister har högskole- eller universitetsutbildning), de flesta har medelklassbakgrund, de flesta bor i storstäder. Dessutom skiljer de sig i att de är mer aktiva och engagerade, och att de har generellt sett en mer kritisk samhällssyn. Det här hänger starkt samman med yrkesrollen som journalist – en journalist ska ju granska makten, avslöja saker etc.
     Men man måste samtidigt komma ihåg att journalister också är väldigt bra på att vara just journalister och att lägga det egna tyckandet och tänkandet åt sidan.
    Och man ska inte bara fokusera på journalisterna som individer. Andra faktorer, på andra nivåer, spelar också roll: hur redaktionerna fungerar (jag tänker på sådant som arbetsrutiner, nyhetsvärdering och medielogiker), yrkesideal och yrkesetik, ägarstrukturer, mediemarknad, hur duktiga olika utomstående aktörer är på att utnyttja medielogikerna för att få medieutrymme … Mycket spelar roll.

Seminariet med Timbro Medieinstituts Andreas Ericson, Novus vd Torbjörn Sjöström samt Johan Hakelius, Fokus chefredaktör som också var inbjuden att kommentera, spelades in och går att titta på i efterhand. Tyvärr alltså utan min medverkan, men det var inte mycket att göra – urspårningar och tågkaos är inte mycket att göra åt.





Fotnot: Min beskrivning av de svenska journalisterna utgår från Journalistundersökningarna, en återkommande studie baserat på ett representativt och slumpmässigt urval av svenska journalister, som genomförs av JMG vid Göteborgs universitet. Resultaten presenteras bland annat i boken Svenska journalister 1989–2011 (pdf).

Uppdaterat 170314: Rättat diverse korrfel och rätat ut några oklarheter.

Förlåt att jag tjatar, men källkritik är viktigt!

Idag uppmärksammas för första gången Källkritikens dag på olika sätt. Bakom arrangemanget står Metros Viralgranskaren, men det är många andra som också tar tillfället i akt att prata källkritik. Så också jag.
     I samband med terrorattentaten i Bryssel för snart ett år sedan twittrade jag en grundkurs i källkritik. Grundkursen är fortfarande giltig och bäst av allt – den finns samlad i en Storify som du hittar här.
     Jag pratade också källkritik i ett inslag i Radio Sweden i förra året. Det inslaget hittar du här.

Jack Werner är en av den svenska källkritikens främsta fanbärare. Hans checklista här till höger är av typen "klipp ur och sätt upp på kylskåpet". Inga konstigheter, mer en påminnelse om att med sunt förnuft kommer man långt.


PS: Internetstiftelsen har en jättebra guide till källkritik. Pdf eller på webben. Den hittar du här.