8 september 2016

Ny forskning: Specialnummer från Future of Journalism

En av de bästa konferenserna för journalistikforskare är Future of Journalism, som hålls vartannat år i Cardiff. Ett litet urval av den forskning som presenteras där publiceras sedan i tre specialnummer av tidskrifterna Journalism Studies, Journalism Practice och Digital Journalism. I dagarna har specialnumren från höstens konferens publicerats, och där finns massor av intressant journalistikforskning att ta del av.
     I artikeln Journalism under threat. Intimidation and harassment of Swedish journalism visar Monica Löfgren Nilsson, en av mina kollegor på JMG, och Henrik Örnebring, Karlstads universitet, hur omfattande hatet och hoten mot den svenska journalistkåren är, och hur det ser ut. Studien bygger på data från journalistpanelen. Det är ingen trevlig läsning – resultaten visar att var tredje journalist hotats på jobbet under det senaste året, och en stor majoritet hade fått "hat" i form av förolämpande kommentarer etc, vilket tillsammans leder till en växande känsla av rädsla inom journalistkåren, och att journalister undviker att bevaka vissa ämnen man vet väcker den här typen av reaktioner.
     I Digital Journalism publiceras artikeln Appropriating social media. The changing uses of social media among journalists across time, av Monika Djerf-Pierre, Marina Ghersetti och mig själv, alla tre på JMG. Jag har beskrivit artikelns resultat tidigare, i inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?

Relaterat inlägg: Ny forskning: Var tredje svensk journalist har hotats (160416)


28 juni 2016

Nytt SOM-kapitel:
Vem vill följa en nyhetsredaktion på Facebook?

Många svenska nyhetsredaktioner arbetar strategiskt för att locka så många följare som möjligt till de egna kontona på Facebook eller andra sociala medier. Skärmdump från SVT Nyheter Väst på Facebook, 15 maj 2016.

Allt fler av oss tar del av nyheter i sociala medier. Mycket delas in i våra flöden från andra användare i våra nätverk, och en del kommer från redaktioner och journalister som vi själva har valt att följa. Att följa en nyhetsredaktion är ett sätt att få del av nyheter vi är extra intresserade av – vill jag ha lokala nyheter från Göteborgsområdet är jag kanske en av de just nu drygt 21 000 som nu följer SVT Nyheter Väst på Facebook.
     Samtidigt är allt fler nyhetsredaktioner beroende av social distribution, alltså att innehåll delas från en person sociala medier-flöde till en annans, och jakten på den primära publiken har blivit allt viktigare. Den primära publiken är den som har valt att följa en nyhetsredaktion eller journalist i sociala medier. Till skillnad från den sekundära publiken, som får nyheter som delats in i sina flöden från andra.
     Även om den sekundära publiken är bra mycket större än den primära (tänk ringar på vattnet) så är den primära publiken åtråvärd. Antalet följare syns, och ju fler desto bättre: högre chans att innehållet delas vidare, att sälja annonser på, mer status gentemot kollegor och konkurrenter.

Hittills har det inte forskats så mycket på den primära publiken. I 2015 års nationella SOM-undersökning ställde Dagspresskollegiet (och jag) därför frågor för att få veta hur stor den är, och vad som kännetecknar den. Och siffrorna är kanske inte så upplyftande för branschen (eller så kan man se det som att här finns en rejäl utvecklingspotential):
     Av alla sociala medier-användare är det tre av tio som följer något nyhetsredaktion. Hälften så många, en av sex, följer en journalist. Och till skillnad från annan nyhetskonsumtion tycks det som att bara ålder och politiskt intresse är avgörande faktorer för att följa. Och de flesta har alls ingen åsikt om det är viktigt eller inte att kunna följa och ställa frågor till nyhetsredaktioner i sociala medier.

Mer siffror (t ex hur följandet ser ut på Facebook respektive Twitter och hur viktigt svenskarna tycker det är att kunna följa och kommentera) finns i kapitlet Primära nyhetspubliker i sociala medier som publicerats i boken Ekvilibrium. Redaktörer för den är Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid. I boken finns självklart en fullständig metodredovisning.


Fotnot: Nyligen publicerades Reuters Institute Digital News Report 2016. Analysen baseras på en survey till omkring 50 000 respondenter i 26 länder, den svenska delen av studien baseras på drygt 2 000 respondenter.

27 juni 2016

Skydda dig mot klickbetesfällan!

Den här texten har också publicerats som gästblogg hos Journalisttips

I slutet av förra veckan briserade en liten bomb i Medienorge – en mediereporter på Dagens Næringsliv hade spytt galla över kollegor, konkurrenter och källor under pseudonym på Twitter. Det var en journalist på Medier24 som tillsammans med kollegor på VG och Aftenposten stod för avslöjandet: Bak en anonym Twitter-konto har DNs mediejournalist rakket ned på kilder, sjefer og kollegier.
     Om det lämpliga i att som journalist spy galla över kollegor, konkurrenter och källor i skydd av en pseudonym kan man tycka mycket, och det gör jag också. Det är naturligtvis inte bra och skadar trovärdigheten för inte bara den enskilda journalisten utan för hela journalistiken. Och förr eller senare kommer man att bli avslöjad, hur väl man än försöker gömma sig – tro inte annat. Med de orden lämnar jag just den aspekten på det här avslöjandet, för att i stället titta närmare på hur själva avslöjandet gick till.

För att ringa in och avslöja personen bakom det anonyma kontot användes ett verkligt klickbete. Med klickbete menar jag här inte det vanliga klickbetet i form av en känslovinklad rubrik som ska locka publiken att klicka sig vidare till en text. Utan jag menar klickbete som i honeytrap, alltså en fälla. 
     Så här funkar det: Med en tjänst Blasze IP logger skapar du en särskild url till valfri länk. Med andra ord tar du en länk och klistrar in i sökrutan, och ut kommer en länk som ser ut som en förkortad länk men som dessutom innehåller en tracker, alltså en spårare. Du delar sedan den särskilda Blazse-länken, och alla som klickar på den loggas sedan med bland annat ip-nummer (se skärmdumpen). Vill du maskera ditt klickbete använder du sedan en ”vanlig” länkförkortare, som till exempel bit.ly – för vem misstänker väl en bit.ly-länk?
     Sedan är det bara att triangulera. Journalisterna i det norska avslöjandet skickade en länk via Twitters direktmeddelanden till det anonyma kontot, och kunde konstatera att personen bakom det befann sig på samma plats som en av personerna på listan över misstänkta. Ett alternativ är att jämföra ip-nummer. Det gäller bara att ha lite koll på vem du delar länken med. 

Skärmdump från loggen på Blasze. Loggen visar de ip-adresser som klickat på en viss länk som försetts med en spårare. Via en ip-tjänst är det lätt att ta reda på var ip-adresserna finns, eller triangulera med andra loggar.



Den här metoden är naturligtvis väldigt användbar för journalister i det normala nyhetsarbetet, kanske framför allt för att avslöja anonyma konton på nätet – det kan röra sig om näthatare, personer som hotar, politiker som sprider främlingsfientliga åsikter eller foliehatterier när de tror att ingen ser. 
     Men den kan också användas för att avslöja journalister som använder sig av anonyma nätidentiteter för att kunna researcha och röra sig i miljöer där journalister normalt sett inte är välkomna. Eller som använder en anonym nätidentitet för att kommunicera med en källa för att inte riskera att avslöja källans identitet. 

Så vad kan du göra som journalist? Även om du inte har ett behov av att vara anonym kanske du inte vill avslöja var du befinner sig vid ett givet tillfälle? Visst, ”klicka aldrig någonsin på en länk” kanske låter som ett gott råd, men det fungerar naturligtvis inte i det dagliga arbetet. Följande tips kan användas var för sig eller tillsammans, beroende på vilken säkerhetsnivå du anser nödvändig:

  • Använd Tor och Tails för att skydda din anonymitet på nätet. 
  • Använd vpn! (Själv använder jag just nu en vpn-tjänst som skickar min mobiltrafik över en server i Tyskland, det syns på den andra loggningen i bilden ovan.)
  • Koppla aldrig upp dig på ”gratis” eller ”fri” wifi. (Aldrig någonsin, de läcker som ett såll.) Om du ändå måste använda ett sådant nät, använd vpn! 
  • Använd en särskild telefon med kontantkort och kontant surfpott för de gånger du måste röra dig anonymt på nätet. Använd också den telefonens nät för att koppla upp dig mot nätet från andra enheter. Använd aldrig den telefonen som ”dig själv” för att undvika den typen av ip-triangulering jag beskriver ovan.
  • Läs iss-guiden om digitalt källskydd för journalister av Sus Andersson, Fredrik Laurin, Petra Jankov Picha och Anders Thoresson. Där finns många andra viktiga råd om hur du som journalist skyddar både dig själv och dina källor.


Fotnot: Det finns många andra tjänster än Blasze och bit.ly som gör samma saker. Det finns också en rad tjänster som visar var en ip-adress finns, till exempel ipnr.se.

7 juni 2016

Vägen till Väjern – Västsveriges vanligaste väg

Åmål, Vårgårda, Sisjön, Stenungsund, Västerleden, Sandsjöbacka, Gårda, Munkebäcksmotet, Svingeln, Angeredsleden, Alingsås, Ucklum, Kaverös, Industrivägen i Stenungsund, Älvsborgsbron, Bårhult, Mölndal, Romelandavägen, Hova, Kövervallsgatan på Hisingen, Kvarndammen, E20, Fristad, Härryda, Dag Hammarsköldsleden, Mölndalsbro, Skara Sommarland, Fräntorpsmotet, Älvängen, Frillesås, Falkenberg, Terrakottagatan i Mölndal, Hisingsleden, Ryamotet, Hulanmotet och Hjultorp – vad kan alla dessa platser ha gemensamt?
     Jo, alla dessa platser har i Göteborgs-Posten illustrerats med en och samma bild, den varningstriangel ni ser på den övre skärmdumpen till höger. Samma varningstriangel har dessutom illustrerat en misshandel på Hisingen, och det mer oprecisa "halka i Västsverige".
     Gott så, kanske. Det finns inte så många fotografer kvar på landets nyhetsredaktioner, och på den punkten är GP inget undantag. Samtidigt visar alla studier att en bild hjälper till att fånga läsarens uppmärksamhet. Lösningen idag är därför att i hög utsträckning använda genrebilder – en varningstriangel, en brandbil mot suddig bakgrund, saftblandare på taket på en polisbil.

Men ibland blir det rejält fel, som i GP idag. Som glömde eller inte brydde sig om att beskära bilden på varningstriangeln. Artikeln handlar om en trafikolycka i Åmål. Men vi är många som känner igen just den vägsträckningen, genom Väjern på väg mot Smögen.
     Originalbilden, som ni ser på den undre bilden, är tagen för drygt två år sedan av Bohusläningens fotograf Lasse Edwartz i samband med en smitningsolycka med dödlig utgång.
   
Det finns många problem i det här, till exempel att det visst får konsekvenser när redaktionerna skär ner på fotografer och bildredaktörer, hur mycket än tidnings-vd:ar och redaktionsledningar hävdar motsatsen. Men jag vill lyfta fram två andra aspekter:
     För det första så frestar redaktionerna på publikens tålamod. Hur många gånger ska vi se samma bild, i hur många sammanhang? Förr eller senare tröttnar vi.
     För det andra menar jag ett överutnyttjande av genre- och arkivbilder som denna sänker publikens förtroende för nyhetsmedierna. Vi ser ju att det inte är Åmål – varför då låtsas att det är det? Och vad mer i nyhetsrapporteringen är inte sant? I slutändan är det en fråga om trovärdighet.


Metod: Jag sparade bilden från artikeln om Åmålsolyckan och gjorde en omvänd bildsökning på Google. Det resulterade i träfflistan ovan. En sådan här omvänd bildsökning är jättelätt att göra, och borde göras av fler, oftare.

5 juni 2016

What's in a superlajv?

Göteborgs-Postens liverapportering från konserten med Håkan Hellström på Ullevi 4 juni 2016. Ordmolnet baseras på 722 poster, men reportrarnas egna bylines är borttagna. Ju mer frekvent ett ord är, desto mer framträdande blir det i ordmolnet.


”Följ den här tråden om du vill veta varför det är meningslöst att liverapportera från konserter,” twittrade en journalist igår och länkade till en av Bakjours skärmdumpar från Göteborgs-Postens liverapportering från Håkan Hellströms konsert på Ullevi. Drygt 70 000 personer såg lördagens konsert på plats.
     Under kvällen var det ganska många som gjorde sig lustiga över framför allt GP:s liverapportering, inte bara på Twitter. Men det var förmodligen ganska många som följde den också (har tyvärr inga siffror). GP hade fem reportrar på plats som använde verktyget ScribbleLive för att rapportera från Göteborg och Ullevi under dagen och kvällen. Åtminstone var det fem som skrev med GP-byline. Dessutom kommenterade en hel del läsare i liverapporteringen.
     Jag återkommer till frågan om det är meningslöst att liverapportera från konserter. Jag tänker bjuda på lite siffror först. Jag har nämligen gjort en enkel kvantitativ analys av liverapporteringen:

• Hela liverapporteringen från lördagens konsert innehåller 722 poster fördelade över nio timmar. I rapporteringen finns också mängder av bilder och video.

• 527 poster är signerade av någon av fem reportrar med byline eller av redaktionen:
Tobias Holmgren (295 poster)
Jan Andersson (161)
Fanny Wijk (31)
Emilie Lindholm (17)
Johan Lindqvist (17)
Göteborgs-Posten (6)
• 195 av inläggen är från läsare – folk som var på plats och folk som befann sig på andra ställen men följde rapporteringen under kvällen.
     Signaturen kurt-sune är den som varit flitigast under kvällen med sina 41 inlägg. Om jag förstår det hela rätt var han inte på plats på lördagen utan kommer att se konserten på söndagen. Näst flitigast är Muffins (31 inlägg), och på tredje plats – med reservation för att jag kan ha missat någon – Tobias Larsson (10).

• Jag har ingen exakt siffra, men relativt många av inläggen från läsare besvaras. Faktiskt, vill jag tillägga – det finns en ganska vanlig uppfattning att journalister inte är särskilt intresserade av publikdialog och att redaktioner inte är särskilt aktiva ens i de egna kommentarstrådarna. Men i lördagskvällens liverapportering ser jag många svar till läsarna, framför allt tycks man ha varit noga att svara på uttalade frågor.

• LIX (ett läsbarhetsindex) i den rensade texten är 30. Textens svårighetsgrad är alltså att jämföra med lättläst, skönlitteratur, populärtidningar. LIX för just den här texten är uträknad så här:
Antal meningar (M): 1207
Antal ord (O): 7477
Antal ord med fler än 6 tecken (L): 1810
Genomsnittlig meningslängd (Lm = O / M): 6,19
Andel långa ord (Lo = L / O x 100): 24,21
Läsbarhetsindex (LIX = Lm + Lo): 30
Som jämförelse kan nämnas att LIX för just den här bloggposten är 37, vilket också räknas som lättläst etc. När jag kollade LIX för Eftertänkt för några år sedan snittade jag på 38, men i takt med att jag skriver mer och mer om forskning misstänker jag att snittet är högre numera.

• De femtio mest förekommande orden i inläggen är på, det, är, i, en, som, och, att, inte, jag, håkan, för, med, av, om, till, men, har, ullevi, så, nu, han, var, den, från, du, här, ett, kan, kommer, alla, eller, när, ska, sig, mig, ni, där, blir, då, de, ut, miriam, vad, vi, man, nu, vet, ju samt ingen.

* * *

Är det då meningslöst att liverapportera från konserter? Döm själva. Många av de 527 posterna signerade GP innehåller, milt uttryckt, inte mycket av substans:
Håkan hoppsadansar fram. Snyggt  
Bästa låten! 
Håkan i gaishalsduk nu. 
Snart sjungs det Wo-oh oh-oh oh!
Å andra sidan kan man hävda att en liverapportering är precis som med Twitter – att det är flödet som är grejen, och att ett plus ett kan bli så väldigt mycket mer än två.
Alla mobiler är tända på Ullevi. Håkan Hellström sjunger Aprilhimlen. 
Och det är också det som måste bli mitt svar: Nej, det är inte meningslöst. Liverapporteringen som flöde ger ett mervärde som en ”vanlig” redigerad text om konserten inte ger. Flödet ger en bild av stämningen på plats. Flödet ger plats för många röster. Flödet ger plats för en blandning av olika typer av material, text, bilder, video blandat.
     Liverapporteringen som genre är tämligen ny inom journalistiken, och den har kanske ännu inte hittat formerna. Redaktionerna har en del att jobba med. Framför allt, kanske, hur de ska kunna engagera läsarna ännu mer i själva rapporteringen. Och så länge som liverapporteringen innehåller poster utan särskilt mycket substans får man nog också räkna med att bli hånade på till exempel Twitter. Och kanske ska redaktionerna fundera på omfattningen – är en Ullevikonsert värd (minst) fem reportrar och åtta timmar? Å andra sidan är 70 000 på Ullevi två kvällar i rad något som påverkar hela Göteborg, och det är klart att det ska synas i GP.

Göteborgs-Postens liverapportering från konserten med Håkan Hellström på Ullevi 4 juni 2016. Ordmolnet baseras på 722 poster, men reportrarnas egna bylines och namnen på de läsare som kommenterat är borttagna. Ju mer frekvent ett ord är, desto mer framträdande blir det i ordmolnet. Jag har inte kontrollerat varför Lenin dyker upp i nedre högra hörnet. Uppdatering: Lenin är helt enkelt en signatur som en av läsarna använde.




Metod: Jag kopierade texten till en textfil, och rensade den undan för undan i tre steg från 1) metadata och annat skräp som share-knappar och tidstämplar, 2) GP-reportrarnas bylines (efter att dessa kvantifierats), 3) personnamn som inte stod på eller hyllades från scenen och som förekommer fler än fem gånger i textmassan (efter att dessa kvantifierats). Kvantifieringen är så långt som möjligt automatiserad, jag har alltså inte gått igenom och räknat allt manuellt. Det betyder att det kan finnas en del fel i siffrorna, men att de felen förmodligen är ganska små. Frekvenserna har jag räknat med hjälp av LIX, och ordmolnen är gjorda i Wordl.