19 juni 2017

Hen verkar ha hittat sin plats

Förekomsten av ordet hen i svensk storstadspress, prioriterad landsortspress samt landsortspress, kvartalsvis. Källa: Retrivers Mediearkivet.
Tänk att det fortfarande finns människor (mest män, faktiskt) som är fullständigt övertygade om att samhället kommer att gå under bara för att vi börjat använda ett könsneutralt personligt pronomen. Jag tänker förstås på det så oerhört praktiska hen. 
     Själv använder jag hen i de fall jag inte vet om den jag skriver om är en man eller en kvinna, eller i de fall det inte spelar någon roll. Jag använder också hen i de fall personen jag syftar på själv vill bli omskriven med hen. 
     Svårare än så är det inte. För de allra flesta av oss, vill säga. Vi som inte är övertygade om att den ökande användningen av hen är ett tecken på samhällets undergång.

2012 beskrev jag min egen användning av hen här på bloggen (Hen är ett ovanligt praktiskt ord, 20120203]. Då var debatten om ordet hen ganska färsk. Hur har användningen av hen ökat – generellt – sedan dess? En sökning i Retrievers Mediearkivet ger svaret. Jag har sökt på svensk storstadspress, prioriterad landsortspress samt landsortspress kvartalsvis från 2012 och till nu. Urvalet är gjort med tanke på att jag egentligen inte är intresserad av exakt hur många gånger ordet hen har tryckts eller använts på webben, utan mer av att se en trend – och då är svensk tryckt press en bra indikator eftersom tidningsspråk speglar normalanvändning tämligen väl.
     Resultatet visar att användningen av ordet hen har ökat stadigt sedan 2012 men att ökningen nu verkar plana ut. Jag tolkar det som att ordet hen nu har en etablerad plats i det svenska språket. De absoluta metparten av träffarna är sådana där hen används i löpande text som ett personligt pronomen, och alltså inte diskussioner om själva ordets vara eller icke vara. Alltså tämligen odramatiska träffar.
     En inte oväntad utveckling, om jag får säga det själv. Jag är inte språkvetare, men jag ser det som att hen fyller en faktisk och praktisk funktion i språket. Det är faktiskt ett ovanligt praktiskt litet ord.


Fotnot: I ett uppföljande inlägg, snart fem år gammalt (Hen tar ytterligare ett litet steg framåt, 20120629), berättade jag att jag hittat fyra förekomster av ordet hen i det årets SOM-rapport I framtidens skugga. Årets stora SOM-rapport har inte publicerats ännu, men i fjolårets Ekvilibrium förekommer hen tre gånger, i kapitel om social sammanhållning, nätnyheter och utlandssvenskarnas medievanor. Språket i SOM-rapporterna är också en god indikator på normal språkanvändning.

18 maj 2017

Nio medieforskare på och om sociala medier
i spännande omgjorda Nordicom Information

Allt fler forskare och akademiker använder sociala medier för att kommunicera forskning. Medieforskare är inget undantag – även om min känsla är att vi trots eller kanske tack vare vårt ämne generellt sett är lite mer tillbakadragna än forskare i andra discipliner.
     I senaste numret av Nordicom Information intervjuar redaktören Maarit Jaakkola nio nordiska medieforskare om olika sätt att använda sociala medier:
More and more scholars are using Twitter, Facebook, Instagram and other social networking sites to communicate their research to the larger audiences but also to connect with each other. Nordicom Information asked some academic users in the Nordic countries about their strategies and experiences in the most popular platforms of social media. They told us how to use – and not to use – Twitter, blogs, Facebook, Instagram, Snapchat, LinkedIn and Academia.edu. It seems that core issues are how to find time to produce content, keep yourself motivated and find networks relevant to your own research. 
Själv berättar jag om mitt bloggande, alltså det som den här texten är ett exempel på. Pelle Snickars beskriver sig som en "typical lurcer on Twitter" och Elza Dunkels slår ett slag för den akademiska selfien.
     Texten The scholary use of social media: How to make the most of it? kan läsas på Nordicom Informations sajt eller laddas hem som pdf.

* * *

Temat för senaste numret av Nordicom Information 39 (1), förresten det första efter omgörning och med Maarit Jaakkola som redaktör, är samarbetet – eller bristen på samarbete – mellan medieforskning och bransch. Såväl forskare som branschaktörer bidrar med texter, och allt är öppet och gratis att läsa om man inte föredrar att köpa ett pappersexemplar.

8 april 2017

#drottninggatan #openstockholm

Det delades en hel del rykten, spekulationer och överdrifter på Twitter igår. Det var skottlossning här, utpekade gärningsmän där, falska citat från ministrar på ett håll, ett malande om ett samhälle i kollaps på andra.
     Twitter passar ju så otroligt bra för sådant. Även den minst verklighetsförankrade tokgök kan skapa sig en plattform att publicera sina dumheter, och tack vare delningslogiken finns chansen att det börjar delas, och delas in också i våra egna flöden. Vi delar sådant som väcker våra känslor, och ju mer det berör oss desto mer villiga är vi att dela. Om det sedan handlar om hittepå eller om verkliga händelser spelar liksom mindre roll för den del av vår hjärna som driver delningslogiken.

Men det är inte detta jag kommer att minnas av Twitter igår. Istället är det att folk mest twittrade med sans och balans och delade viktig information – om blodbanken, kollektivtrafiken, avspärrningar, skjutshjälp, övernattningsmöjligheter, förskolehämntningskedjor …
     Och all denna medmänsklighet, alla som räckte ut en hand till de rädda eller frustrerade på Twitter och bjöd på lite tröstande dialog.
     Jag såg knappt någon enda privatperson som delade bilder på omkomna eller skadade.
     Väldigt få i mina flöden delade innehåll från tveksamma källor.

Det var som att Twitter bestämde sig för att ta sig i kragen och uppföra sig, ta mig f-n! Det är detta jag kommer att minnas av Twitter igår.

Några tankar om våra nyhetsmedier så här dagen efter

Det har gått ett dygn efter attentatet i Stockholm. Vi vet fortfarande inte svaret på frågorna vem eller vilka och varför. Men vi vet att mitt i allt det hemska gjorde polis och räddningstjänster ett fantastiskt jobb. Och vi vet att folk ställde upp och hjälpte varandra på ett sätt som gör mig alldeles hjärtevarm.
     Jag följde händelseutvecklingen på håll och främst med hjälp av Twitter (jag är privilegierad – bara någon minut efter att fordonet körts in i Åhléns entré hade jag säkra uppgifter från källor jag litar på om vad som hänt och att situationen var mycket allvarlig). Jag gjorde också nedslag på nyhetsmediernas sajter för att ta del av den löpande rapporteringen.
     Det är mot den bakgrunden som följande tankar och iakttagelser ska läsas. Som ett försök att fortfarande nära i tid men ändå lite på håll försöka resonera lite övergripande.
     Många är idag kritiska till nyhetsmediernas löpande rapportering om händelseutvecklingen igår, och det är de mest uppenbara misstagen och etiska övertrampen som kommer att fasta i minnet. Själv tycker jag att nyhetsmedierna gjorde ett i huvudsak väldigt bra jobb, trots misstagen. Följande ska alltså inte läsas som mediekritik.

Förtroende
Det pratas numera mycket om ett minskat förtroende för våra nyhetsmedier. Det är inte helt sant. Från undersökningar som gjordes för SVT strax efter attackerna i Paris och Bryssel vet vi att när vi får veta att något allvarligt har hänt (till exempel lyssnar många på radio dagtid) så vänder vi oss till de stora nyhetsredaktionerna för mer information: Aftonbladet, SVT, SR och TV4 Nyheterna (vilken källa beror mycket på vilken tid på dagen det är). Ingenting tyder på att det skulle varit på annat sätt igår. Dessutom tycks DN och SvD haft stor betydelse för vår kunskapsinhämtning under gårdagen. När det är allvar väljer vi alltså traditionella nyhetsmedier. 

Läs också Bengt Johansson: Bra och dåliga saker i rapporteringen om attentatet i Stockholm

Liverapportering
De större nyhetsredaktionerna började livesända eller liverapportera nästan omgående. Vid en händelse som den igår tycker jag det är befogat. Men liveformatet med dess alldeles egna medielogik medför vissa konsekvenser – när en redaktion ska rapportera kontinuerligt krävs ett konstant flöde av nytt innehåll – och många redaktioner snubblade rejält under gårdagen.
     Ögonvittnen intervjuades, också i direktsändning,  bara en kort stund efter händelserna. Det handlar alltså om människor i chock. Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Ett konstant tryck att leverera nytt innehåll ger också större risk att sprida felaktiga uppgifter. Tiden att kontrollera källor och uppgifter minskar eller försvinner helt, och många redaktioner korshänvisar till varandra i en slags ond cirkel. Jag såg mycket sådant, till exempel uppgifter om skottlossningar (vilket vi vet inte är sant),  i gårdagens rapportering.
     Journalistiken vill så gärna leverera en komplett story – det är ju som det som är journalistikens kärna. I en liverapportering ökar risken att man fyller i de hål som fattas med rena spekulationer och falska orsakssamband, eftersom narrativet inte rymmer ett "vet ej". Också detta såg jag alltför mycket av under gårdagen.
     Sammanfattningsvis tror jag redaktionerna måste se till att skapa sådana rutiner vid liverapportering att risken att göra den här typen av misstag minimeras. Nyhetsmedierna saknar tillräckliga rutiner för liverapportering i kris. 

Läs också Kjell Häglund: Hur bör tv live-sända ett terrordåd? Vad har SVT att lära sig av SR?

Nya rutiner på redaktionerna
Utifrån de nyhetsrapporteringar jag tog del av under gårdagen tycker jag ändå att nyhetsmedierna har blivit mycket bättre på många sätt: Betalväggar revs i stort sett omedelbart. Många redaktioner publicerade särskilda "det här vet vi säkert just nu"-texter (jättebra för snabb uppdatering). Många redaktioner var noga med att tala om vilka uppgifter som inte var bekräftade. Många publicerade också på engelska.
     Många nyhetsredaktioner utnyttjade också sina konton i sociala medier för löpande nyhetsrapportering, alltså inte bara för att länka till innehåll som publicerats på egna sajten. I en krissituation är detta ett sätt bra att utnyttja den positiva kraften i delningslogiken.
     En sak som är mindre bra är att många också publicerade bilder på omkomna och skadade. Igen: Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Mitt övervägande intryck är ändå att nyhetsmedierna lär sig av tidigare misstag.

Läs också Nick Näslund (Mediemänniskan): 7 saker medierna lärt sig av live-vågen

De "nya" journalisterna
Till sist några ord till de journalister som byggt en egen parallell plattform i sociala medier (främst Facebook och/eller Twitter) med tiotusentals följare och som igår utnyttjade detta mest till att dela osorterade länkar och leverera egna löpande – spekulativa – kommentarer:
     Jag önskar att ni (och andra journalister med många följare i sociala medier) tar ett extra ansvar för journalistiken sådana här gånger. Inga spekulationer. Inga överdrifter. Inga länkningar till tveksamma källor. Och istället använder era stora privata nätverk (och er trovärdighet) till att dela nyhetssammanfattningar och -översikter samt länkar till samhällsviktig information (som från krisinformation.se, eller kris- och anhörignummer). Tro mig, sådana här gånger vinner det egna personliga varumärket mer på att försöka vara lite större. 

Läs också Aske Kammer: Terrorisme i realtid. 22. juli 2011 i danske og norske netaviser

18 mars 2017

Tänkt efter på podd

Jag har begått poddpremiär! Och pratat journalister och journalistik med Torbjörn Sjöström och Brit Stakston, i senaste avsnittet (#14) av podd 'n' vlogen Sanity Check.
     "Terapisamtal," kallar Torbjörn Sjöström de här samtalen, och det tror jag stämmer. Ibland måste man bara få prata ett tag, om saker man funderar på. I det här fallet kanske lite ostrukturerat (men det kännetecknar ju genren), definitivt alldeles för långt (tycker själv att poddar bör hålla sig runt max halvtimmen) och klart lyssningsvärt (enligt de recensioner jag hört och väljer att lita på).
     Länk till såväl podd som vlog finns på Novus sajt: Novus Sanity Check #14.