15 februari 2018

Därför ska du inte använda VPN

Detta är rubriken jag aldrig trodde jag skulle behöva använda. För det är nämligen alldeles självklart att om du inte har full koll på hur du kopplar upp dig, så ska du använda VPN, alltså en tjänst som skapar en krypterad "tunnel" mellan dig och VPN-servern. Och alltså gör det i praktiken omöjligt att tjuvlyssna på din datatrafik. Det finns både gratis- och betalalternativ att välja mellan, och de allra flesta gör det de ska utan problem.

Men. För några år sedan köpte Facebook företaget Onavo. Och Onavo har en VPN-tjänst. Och sedan en tid tillbaka så erbjuder Facebook den här VPN-tjänsten till de av sina användare som använder iPhones (IOS).
     Det ser nog så oskyldigt ut. Under rubriken Utforska finns alternativet Skydda en bit ner. Klickar du vidare där hamnar du i Appstore och gratisappen Onavo Protect – VPN Security. Den beskrivs med orden "Onavo Protect helps keep you and your data safe when you browse and share information on the web." Bra, eller hur?
     Det är bara det att om du faktiskt läser fortsättningen på beskrivningen är det inte längre lika självklart bra:
"To provide this layer of protection, Onavo uses a VPN to establish a secure connection to direct all of your network communications through Onavo’s servers. As part of this process, Onavo collects your mobile data traffic. This helps us improve and operate the Onavo service by analyzing your use of websites, apps and data. Because we're part of Facebook, we also use this info to improve Facebook products and services, gain insights into the products and services people value, and build better experiences." [ur Onavo Protections beskrivning i Appstore]
Läs  citatet igen. Eftersom all din datatrafik nu går genom Onavos servrar så passar man alltså på att använda all din trafikdata på samma sätt som Facebook redan använder all din Facebookdata.

Varför är då detta ett problem? För mig handlar det främst om två saker: Ett företag ska inte erbjuda sina användare en tjänst som normalt används för att skydda en användares trafikdata till att samtidigt själv utnyttja den här trafikdatan till helt andra syften. Det är ohederlig marknadsföring. Och VPN är en fråga om personlig integritet. När jag slår på min VPN (jag använder faktiskt flera olika) förväntar jag mig att ingen tjuvlyssnar. Inte ens Facebook.
     Så: Är Onavo Protect ett skydd? Nej. Installera den inte. Använd VPN, men välj en annan tjänst!


PS: Är du journalist? Tänk på källskyddet och avinstallera Onavo omedelbart om du redan installerat den.

9 januari 2018

Alla dessa falska nyheter …


Min typologi av "falska nyheter". Källor: Bente Kalsnes (2017) bloggtext "Why we should use more specific terms than 'fake news'" samt Tandoc et al (2017) "Defining 'Fake News'" i Digital Journalism.

Det pratas mer och mer om "fake news". Det är inte så konstigt. Vi lever i en tid där olika typer av falska nyheter får spridning på ett sätt som inte var möjligt tidigare (jag tänker på spridning via delningar i sociala medier där vi inte gör skillnad mellan olika typer av avsändare, spridning via botar och fejkkonton, och att sökmotorer inte gör skillnad mellan sant och falskt). Men också i en tid där falska nyheter används för att påverka opinioner på ett sätt som nog inte var möjligt tidigare.
     Samtidigt används begreppet "fake news" oerhört slarvigt. Det har kommit att betyda allt från "propaganda från främmande makt" till "nyheter jag inte håller med om". Till viss del är detta Donald Trumps fel – all journalistik tycks vara fejk, om vi ska lita på honom – men också i svensk debatt har allt fler på de politiska flankerna kommit att använda begreppet på samma sätt som Trump: som ett epitet på nyhetsjournalistik man inte håller med om av en eller annan anledning.
     Det finns faktiska problem med falska nyheter. Men det är viktigt att veta vad vi egentligen pratar om, för det är först då vi kan göra något åt det. Vi måste skilja mellan "vanliga" fel, om jag får använda det uttrycket, och felaktigheter som sprids med ett syfte.

Bilden ovan visar "falska nyheter". På ena skalan sorterat efter avsikten att vilseleda. Ibland är något bara fel utan att det finns minsta avsikt bakom – det kan handla om slarv eller missförstånd, eller att saker lyfts ur sin kontext så att kontentan av det hela blir fel fastän varje enskild faktadel är korrekt. På engelska benämns den här typen av felaktigheter ofta som misinformation till skillnad från det mer problematiska desinformation.
     På den andra skalan finns graden av sanningshalt. Nyhetssatiren, till exempel, ligger ofta väldigt nära sanningen – annars fungerar den inte. Däremot vill ju inte nyhetssatiren vilseleda på samma sätt som propagandan, som också ofta ligger nära sanningen.
     Till detta kan vi lägga en axel med motiv. Från inget alls när det råkar bli fel, till ett ekonomiskt, politiskt eller kriminellt motiv, alltså desinformation.

Och det är desinformationen som är ett verkligt problem. Desinformationen vill få oss att tro på saker som inte är sanna eller – vilket är nästan ännu värre – få oss att tro att vi inte kan lita på något som helst. Desinformationen vill öka splittringarna i samhället, polarisera debatten, och därigenom ge utrymme för ekonomiska eller politiska krafter att flytta fram sina positioner. Desinformationen vill påverka val. Desinformationen vill få oss att tappa förtroendet för nyhetsmedier – och faktiskt också för vetenskapen. Eller som Göran Rosenberg sa i en radiokrönika i höstas: "Ett samhälle där ingen längre kan lita på något blir lätt ett samhälle där alltför många börjar lita på vad som helst."
     Desinformation kan handla om rena fabrikationer, alltså hittepå. Eller om manipulationer av bilder eller ljud. Eller om propaganda. Här placerar forskning faktiskt också native advertising – som all reklam är den reglerad och den ljuger sällan, men i princip lånar den journalistikens kostym för att kränga på oss saker.

Själv önskar jag att alla de som gärna diskuterar olika typer av åtgärder mot falska nyheter var mer noga med vad de faktiskt menar och vad som är problemet. Vi kan omöjligen förbjuda någon att faktiskt ha fel, hur gärna vi än vill, och vi kan inte tvinga alla att hålla med om våra åsikter heller, hur praktiskt det än skulle vara. Däremot kan – och bör – vi försöka hindra spridningen av desinformation. Ett bra första steg är att vara noga med definitionerna.


Fotnot: 21 november pratade jag om falska nyheter på Internetdagarna i Stockholm.

18 oktober 2017

Lyssna eller läs – det finns en logik i det också

Min studie om journalisternas varumärkesbyggande och de krockande medielogikerna har blivit journalistik. Lyssna på Therese Rosenvinges reportage i Medierna i P1, där medverkar till exempel också SvD:s Negra EfendićKrockande logiker när journalister twittrar personligt. Medieormens Cecilia Djurberg har läst hela studien: Svenska journalisters personliga varumärkesbyggande på Twitter undersökt. En kortversion på engelska finns hos Journalism Research News: Journalists' self-branding on Twitter.


Relaterade inlägg: Ny artikel: Journalister som varumärken i krocken mellan nyhetslogik och sociala medier-logik [171005].

5 oktober 2017

Ny artikel: Journalister som varumärken i krocken mellan nyhetslogik och sociala medier-logik

Den sista av de artiklar som är tänkta att ingå i min sammanläggningsavhandling, Making the most of Twitter: How technlogical affordances influence Swedish journalists' self-branding, har nu publicerats i tidskriften Journalism.
     Artikeln handlar om precis det som rubriken säger – hur sociala medier-logiken påverkar hur journalister använder Twitter för att varumärkesbygga sig själva. Det är lite extra intressant (tycker i alla fall jag) eftersom sociala medier-logiken krockar med den logik som journalister vanligtvis arbetar inom: nyhetslogiken. I nyhetslogiken värderas professionalismen högt, alltså journalisters yrkesideal som objektivitet och granskning. Enligt sociala medier-logiken ska istället användarna vara personliga eller till och med privata och dessutom försöka maxa det egna nätverket. Två av de mer intressanta slutsatserna:

  • Detta kan innebära att journalistyrket nu faktiskt håller på att av-professionaliseras på så sätt att personliga attribut (eller egenskaper) värderas lika högt eller ibland högre än professionella. 
  • Ur ett internationellt perspektiv uppför sig svenska journalister inte alls som de "borde". De borde vara mer lika sina kollegor i Storbritannien, som är betydligt mindre personliga/privata på Twitter. Men på svenska redaktioner finns gott om utrymme för egna idéer och att vara sig själv, och vi har förhållandevis platta organisationer på svenska arbetsplatser. Det betyder att svenska journalister är väldigt mycket sig själva på Twitter också – på gott och på ont, tycker säkert många.

Många av er som följt bloggen känner igen själva siffrorna. Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer. Jag har vänt och vridit på siffrorna ett bra tag.

* * *

Många av er noterade säkert att Expressens Niklas Svensson, en av Sveriges meste journalister på Twitter (och andra sociala medier-plattformar), meddelade Twitterpaus nyligen. Jag tänker inte recensera Niklas Svenssons twittrande (läs istället här), men jag kan konstatera att det nog kostar – såväl personligt som yrkesmässigt – att vara så högprofilerad i sociala medier som han har varit. Utifrån perspektivet att det här är två många gånger motsatta logiker som krockar, så är det kanske inte så konstigt att många behöver backa och tänka lite emellanåt. Siffror från journalistpanelen vid JMG visar också just detta – många av de tidigare mest aktiva lägger ner helt eller blir betydligt mindre aktiva (se inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?).


Skryt: Detta är min femte artikel som är publicerad i en internationell vetenskaplig tidskrift. Att få en artikel publicerad i Journalism är lite extra kul eftersom tidskriften är högt rankad inom mitt fält. För en fullständig förteckning se fliken Publikationer.

New paper in Journalism on how Twitter and
social media logic shape journalists' self branding

A new paper on social media in journalism, Making the most of Twitter: How technological affordances influence Swedish journalists' self-branding, is now published in Journalism. As the abstract says:
Journalists are among the most frequent users of Twitter, and Twitter has become an important platform for personal branding. Social media logic promotes not only a chase for vitality and impressive metrics but also a mix of professional, personal, and private content, as well as sharing, interaction, and dialogue. Focusing one aspect of social media logic, the aim of this study is to analyze how the technological affordances of Twitter shape journalists' self-branding in their account presentations and whether there are differences between groups of journalists. The study draws on a quantitative content analysis of Swedish journalists' Twitter presentations and account information (N=2543). The findings suggest that Swedish journalists on Twitter brand themselves as being more audience oriented, networking, and individualistic, projecting a mixed identity including both professional and personal features, and that social media logic influence journalists' self-branding.
One of my findings may be somewhat surprizing for those interested in international comparative research on social media in journalism. Following previous research on journalists' self-branding practices on Twitter (Hanusch, 2017), Swedish journalists should be more like their colleagues in UK, prioritizing professional content over personal. However, this study shows that Swedish journalists don't, most likely due to differences in work environment and organization structures: while the Swedish media market has become increasingly competitive due to structural and economic factors, the work environment is considered as highly individualistic and characterized by horizontal organisation structures.

If you find this interesting and want to read more than the abstract (above), please don't hesitate to get in touch.