BBC har äntligen bestämt sig – falsk objektivitet om alla ska komma till tals

Trots att jag har arbetat många år som journalist och numera är medieforskare så misströstar jag rätt ofta vad gäller vetenskapsjournalistiken. Därför blev jag så glad idag när jag läste BBC:s Trust Conclusions on the Executive Report on Science Impartiality Review Actions (långt namn, jag vet, det betyder ungefär BBC:s nya policy för vetenskapsjournalistik). Där står det nämligen:

• Det är alldeles för många gubbar i vetenskapsjournalistiken, både som programpresentatörer och som representanter för vetenskap och akademi. BBC försöker lösa problemet genom att anställa fler kvinnor på vetenskapsredaktionerna, och genom att aktivt försöka balansera andelen män och kvinnor som syns och hörs. Dessutom har BBC tillgång till en expertdatabas med bara kvinnor, vilket fått effekt även i den ”vanliga” nyhetsrapporteringen.
• Det är  alldeles för många gubbar från Oxford, Cambridge och London som syns i vetenskapsrapporteringen. Detta försöker BBC lösa på ungefär samma sätt som gubbfrågan, även om BBC fortfarande argumenterar för att de väljer medverkande akademiker utifrån ”meriter”.
• BBC:s journalister och redaktionsledare får fortsatt vetenskaplig vidareutbildning genom seminarier och workshops. Via College of Journalism hittar man flera exempel.
• Men viktigast av allt: BBC konstaterar att i vetenskaplig rapportering är det viktigt att faktiskt se till vetenskaplig konsensus, och i vetenskapsjournalistik är inte journalistisk objektivitet detsamma som att släppa fram så många avvikande uppfattningar som möjligt. 

Den här sista punkten är viktig: Fakta är med andra ord ingen åsikt som kan debatteras. Klimatförnekare och andra (vissa av dem onekligen "knäppgökar", som Journalisten väljer att kalla dem när tidningen rapporterar om BBC:s nya policy) kommer också fortsättningsvis att få medieutrymme, men inte så mycket, och forskning kommer fortsatt att granskas. Så här skriver man:  

”The key point the workshops tried to impart is that impartiality in science coverage does not simply lie in reflecting a wide range of views, which may result in a ’false balance’. More crucially it depends on the varying degree of prominence such views should be given. In this respect, editorial descisions should be guided by where the scientific concensus might be found on any given topic, if it can in fact be determined.”

Nu önskar jag att svenska redaktioner tar efter. Fakta är ingen åsikt. Det är viktigare att debattera vad vi kan och ska göra mot klimathotet, till exempel, än att i all oändlighet låta en minoritet debattera om det existerar.
     Kom ihåg att journalistik är en av människors viktigaste källor till kunskap. Hur ska man själv kunna avgöra vad som är sant när fakta har gjorts till en åsikt? 

Objektivitet är ett av de allra starkaste journalistiska idealen, det visar till exempel JMG:s journalistundersökningar. Men objektivitet är inte det samma som att rikta mikrofonen åt två håll och låta alla prata lika länge, det leder till en falsk objektivitet.
     Denna falska objektivitet är, enligt min uppfattning, åtminstone till delar resultatet av en latmaskjournalistik som i tider av redaktionella besparingar tycks tillämplig på alla möjliga fält, inte bara inom vetenskapsjournalistiken. Man slipper lägga tid och kraft på ta reda på vad fakta egentligen är eller var konsensus ligger, och man har alltid ryggen fri. Exemplen är otaliga.
   

Fotnot: ”Låt alla komma till tals”-förespråkarna inom journalistiken påpekar ofta att vetenskap är ingen sanning – det som är bortitok idag kan vara sanning i morgon. Ja, så är det. Men är inte akademin en bättre arena för den typen av debatter än journalistiken?

Om kritiskt granskande vetenskapsjournalistik och problematisk pseudovetenskapsjournalistik

Den senaste tiden har vetenskapsjournalistiken debatterats och kritiserats, till exempel i förra veckans specialprogram av Medierna i P1 (läs och lyssna här).
     Själv är jag förtjust i vetenskapsjournalistik. Eller rättare sagt: Jag är förtjust i vissa delar av det som går under samlingsnamnet vetenskapsjournalistik. För vetenskapsjournalistik kan nämligen vara väldigt olika saker.

Till att börja med har vi den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken. Den är baserad på kunskap, journalisterna är väl utbildade, pålästa och uppdaterade inom sitt bevakningsområde, de förmår ställa relevanta frågor samtidigt som de värderar just den aktuella forskning de rapporterar om i förhållande till vetenskapsläget.
     Det är här vi hittar de verkliga vetenskapsjournalisterna, de som tyvärr är allt mer sällsynta på landets redaktioner. Det är den här typen av vetenskapsjournalistik som jag själv är så förtjust i.

Sedan har vi vetenskapsjournalistik som ser vetenskap och forskning som ett bevakningsområde som kan bidra med spännande idéer och uppslag till reportage och feature, alltså ett slags innehållsleverantör. Det kan handla om allt från senaste rönen om "Så kan du fördröja åldrandet" till "Framtidens datorer – så här kan de se ut" eller "Vem sköt Karl XII?".
     En slags populärvetenskap light, alltså. Och egentligen inga fel på vare sig bevakning eller innehåll, men jämfört med den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken så saknas det kritiskt granskande. Journalisterna saknar egna kunskaper om det de skriver om, och därför riskerar det att bli lite platt. Däremot är den här typen av vetenskapsjournalistik ofta mycket underhållande.

"När journalister ringer och 'vill ha med en liten expertröst' blir jag lite störd," konstaterade en kollega nyligen. Hen är inte ensam – varken om att bli uppringd av journalister eller om att bli lite störd.
     Journalister ringer vanligtvis och "vill ha med en liten expertröst" – även om de flesta brukar vara artiga nog att inte uttrycka sig just så – av två anledningar: Antingen behöver de just en liten expertröst till sin artikel för att de måste ha ytterligare en röst i texten (dramaturgi), eller så behöver de någon som säger emot alternativt håller med (journalistisk objektivitet).
     Och det här är egentligen ingenting att säga om. Så här fungerar journalistiken. Synd bara att så många redaktioner verkar tycka att det ska räknas som vetenskapsjournalistik bara för att de ringt en forskare.

Men journalister ringer inte bara för att de "vill ha med en liten expertröst". De ringer också för att kolla hur saker funkar, hur man kan se på ditten eller datten, för att få jämförelser bakåt i tiden eller förutsägelser vad som kommer att hända. För att använda forskarspråk använder de sig av forskare för informantintervjuer.
     Som medieforskare kan man till exempel få berätta för en journalist om mekanismerna i ett nyhetsdrev, eller jämföra olika politiska kampanjstrategier, eller ge ett historiskt perspektiv på hur kvinnor har skildrats i annonser. Lite som att ge en journalist en privat föreläsning i ett ämne.
     De flesta forskare jag känner ställer gärna upp på den här typen av informantintervjuer, trots att vi varken får betalt eller cred (eller ens ett pratminus) för det. Vi ser det som en del av den så kallade tredje uppgiften, helt enkelt. Och ofta är det ganska trevligt att prata en stund med en någorlunda nyfiken och intresserad person.

Det stora problemet uppstår när en journalist som inte är väl utbildad, påläst och uppdaterad inom ett vetenskapligt område får för sig att hen ska ägna sig åt kritiskt granskande vetenskapsjournalistik, och att det "kritiskt granskande" består i att journalisten själv ger sig på att kontrollera eller ifrågasätta en forskares påståenden eller rön – utan att ha någon egen sakkunskap. Och när det forskaren tror är en informell informantintervju inte alls är en informell informantintervju, utan en intervju som spelas in och kommer att publiceras/sändas under helt andra förutsättningar.
     Jag tycker mig märka att den här typen av pseudovetenskapsjournalistik blir allt vanligare. Det är en trist utveckling på många sätt, inte minst för att den riskerar att rasera såväl forskarnas förtroende för journalistiken som allmänhetens förtroende för vetenskapen.


Uppdatering 130521: Jales Rehman skriver i The Guardian om farorna med infotainment science journalism (läs här).

Hej chefredaktör!

År 2011 fyller Forskning & Framsteg 45 år. I dryga 25 år har jag varit prenumerant. Det tänker jag inte vara fortsättningsvis. För när du som chefredaktör – i brevet för att få mig att förnya min prenumeration – skriver att ni kommer att erbjuda mig mer läsning med tio nummer om året, så ser jag istället en uppblåst produkt med mindre innehåll.

Du hänvisar till den modernisering av formen som påbörjades i våras, och skriver att ni nu arbetar vidare med att "också aktualisera tidningens innehåll". Jag kallar det att trivialisera. Ni har också tagit in några annonser; "ambitionen är att de ska informera om produkter och tjänster som ligger i linje med tidningens innehåll". Skitsnack. Förväntningen är att ni ska tjäna pengar genom att sälja mig som publik. Försök inte inbilla mig något annat.

Du skriver vidare att "varje nummer kommer att rymma mer av det mest efterfrågade" och nämner som exempel filosofi, teknik, medicin, astronomi, historia och psykologi. På bekostnad av vad? Naturvetenskapen? Du fortsätter med att "som vanligt får du möta Sveriges och världens främsta forskare". Jag vill inte möta forskarna, jag vill läsa om deras forskning och resultaten av forskningen. Populärvetenskap light gör så många andra så mycket bättre.

Avslutningsvis hävdar du att eftersom utgivningen ökas från åtta till tio nummer per år blir den forskning ni skriver om "mer aktuell" och "mer i takt med tiden". Ja, så kan man också försöka skapa en illusion av att någonting blir bättre. Vad spelar åtta eller tio nummer om året för roll, när ni bevakar ämnesområden där forskningsprojekten vanligtvis löper över flera år? Inte en rad skriver du om att ni samtidigt passar på att höja prenumerationspriset från 498 till 649 kronor – en höjning med 30 procent – och att den rabatt på tio procent som jag tidigare erhållit i egenskap av "trogen prenumerant" (jo, det står så på de gamla förnyelseerbjudandena) i ett slag försvunnit, vilket för mig innebär att en årsprenumeration blir hela 45 procent dyrare. Den premie ni slänger med i paketet, pocketboken "En kortfattad historik över nästan allting" av Bill Bryson, har jag redan läst delar av. På sätt och vis känns valet av premie ändå symptomatiskt; som trogen F&F-läsare fann jag den nämligen på tok för förenklande.

För mig blir det ingen fortsättning.

Ulrika Hedman
tidigare trogen prenumerant
kontakt@eftertankt.com

PS. Återkom gärna till mig den dag ni tar vetenskapsjournalistiken på allvar igen!



Relaterade inlägg: Trivialisera inte min favorittidning! (101027)

Trivialisera inte min favorittidning!

I senaste numret av Forskning & Framsteg tackar chefredaktören Björn Fjælstad för sig, efter 32 år på posten. Själv har jag varit prenumerant i sisådär 25 år. (Ibland ångrar jag att jag inte sparat alla nummer, men när jag flyttade senast för drygt tio år sedan gav jag upp. Det tar plats.) 
     Björn Fjælstad har gjort ett utmärkt jobb, och tidningen har under alla år hållit hög klass och mycket hög kvalitet, samtidigt som den förnyats med varsam hand och följt med sin tid. 
     Nu är jag bekymrad. Stiftelsen Forskning & Framsteg som äger tidningen har nämligen bestämt att lämna över rodret till Patrik Hadenius. Det är en man med goda idéer (Språktidningen), men förmår han hålla samma höga standard som Fjælstad? Hadenius är en man som i sina tidningar (förutom Språktidningen Modern Psykologi samt oneshoten Tidningen Väder) populariserar – till trivialiseringens gräns – snarare än sätter ribban högt i en tro på läsarens kompetens och vilja. Ironiskt nog markeras bytet av chefredaktör dessutom av att de tre redaktionerna (alla utom Tidningen Väder) flyttar ihop i gemensamma lokaler, läser jag i senaste numret av Journalisten.
     Jag prenumererade på Språktidningen när den kom. Inte minst för jag tyckte den var kul. Men den var faktiskt inte kul så länge. 



Det finns gott om populärvetenskapliga tidskrifter på marknaden. Det är inte där jag vill att Forskning & Framsteg ska konkurrera. Jag vill att Forskning & Framsteg ska vara tidningen för oss som ställer lite krav på innehållet. För oss som vill att det ska vara utmanande. Vi får väl se hur jag gör när prenumerationen ska förnyas – för många tecken på förflackning och jag lägger mina pengar någon annanstans.