Bevakningen av svininfluensan visar skillnader i hur journalistiken fungerar

Jag tänker försöka bli bättre på att skriva om annan svensk medieforskning än min egen. Alltså på klassiskt manér skriva en anmälan när en ny studie från någon av mina JMG-kollegor publiceras i en tidskrift.
     Först ut i den här nystarten är The Partisans, the Technocrats and the Watchdogs. Studien, som är gjord av JMG-forskarna Marina Ghersetti och Tomas Odén tillsammans med Alessio Cornia och Paolo Mancini, har nyligen publicerats i Journalism Studies. 
     Forskarna har jämfört hur mediernas rapportering kring svininfluensan 2009 såg ut i Sverige, Italien och Storbritannien, och använder detta för att visa skillnader i hur journalistiken ser ut och fungerar i de tre länderna. De visar att även om omfattningen av rapporteringen är lika, så skiljer det sig i hur man skrev om svininfluensan. I Italien och Storbritannien blev svininfluensan i högre grad en politisk fråga, och i Italien spelade dessutom tidningens politiska färg roll för hur vinklingen. Svenska medier fokuserade i högre grad på mer tekniska frågor.

Ett cirkeldiagram som säger nästan allt som behöver sägas

Könsfördelningen på 16 svenska nyhetssajter
11 augusti 2015. Källa: Genews.io

De flesta redaktioner idag försöker ha en jämn könsfördelning i det de publicerar, men de flesta lyckas inget vidare. Därför blir jag så glad när jag ser den nya tjänsten Genews. Varje dag räknar Genews män och kvinnor på 16 svenska nyhetssajter, och så publicerar de resultatet i ett enkelt cirkeldiagram.
     Dagens diagram visar att på två män i nyheterna går det en kvinna. Och tro mig – siffrorna kommer inte att se särskilt annorlunda ut imorgon.
     De nyhetssajter som ingår i räkningen just nu är Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, Metro, IDG, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Ny Teknik, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Dalademokraten, UNT, Corren, SVT Nyheter samt Rapport. Det är ett urval som sannolikt speglar också de generella förhållandena, men det vore så klart bra om Genews successivt utökar urvalet till att omfatta samtliga svenska nyhetssajter eller åtminstone till att inkludera ett större urval lokaltidningar och också kommersiella tv-nyheter.
     Överkursen är att utveckla en tjänst som håller reda på i vilken roll människor syns. Om antalet kvinnor och män är lika många, men de som syns i egenskap av makthavare och experter är män och kvinnor samtidigt är i majoritet bland ”illustrerande case”, så är det ändå inte särskilt jämlikt.

Fotnot: Det mediekritiska nätverket Allt är möjligt bevakar just hur människor skildras i medierna.

Hur många forskningsfrågor har medieforskningen plats för?

Många har läst mitt inlägg i den pågående medieforskningsdebatten (kul!), och kommenterat på andra håll (kul!). Jag är inte helt färdig med debatten. Jag tycker nämligen det finns anledning att – helt kort – påpeka att det Pelle Snickars också gör i sina debattartiklar, vid sidan av att underkänna andra metoder än analyser av digital användardata, faktiskt är att underkänna alla andra forskningsfrågor än de som kan besvaras med just digital användardata.
     Precis som om inga andra frågor kan vara relevanta.
     Precis som om bara mediebranschen själv ska få avgöra vilka frågor medieforskningen ska besvara i något slags beställningsforskning.
     Precis som om en fråga faktiskt utesluter en annan.

Den inställningen tycker jag är ganska beklämmande.

Relaterade inlägg: Det är jag som är själva problemet [150603]

Det är jag som är själva problemet

Det pågår en debatt om svensk medieforskning. Pelle Snickars, professor vid Umeå universitet med inriktning mot digital humaniora, skriver om ”medie- och kommunikationsvetenskapens fullständiga oförmåga att upphöra med ’enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar [med] sociala medier’. Det är just detta som är själva problemet.”
     Det är jag – och min forskning – som är själva problemet. Själva debatten tycker jag är lite märklig; den verkar i mycket handla om att skapa medieuppmärksamhet inför lanseringen av en forskningsantologi som publiceras i höst där Snickars är en av författarna. Men jag tycker inte det är helt rättvist att utmåla min forskning som själva problemet, speciellt inte som Snickars inte verkar ha en susning om vad jag egentligen gör eller vilken min forskningsfråga är.
     Jag är inte helt säker på att jag kan få Snickars att byta åsikt om vad själva problemet är. Men jag kan berätta lite om min forskning, min forskningsfråga och mina metodval. Men först en kort beskrivning av själva debatten, så som den publicerats på kultursidorna på Mittmedias sajter (att jag väljer att länka till Östersunds-Posten beror helt enkelt på att det är min gamla arbetsplats).

• Debatten inleds med Snickars artikel Så trångsynt att man blir mörkrädd [150510]. Bland annat vänder sig Snickars mot den forskning som med hjälp av surveystudier kan visa tidsserier över svenskarnas medievanor; i dagens digitala medielandskap är det enda rätta att istället lita till branschens egna användardata, framför allt när politiska beslut ska fattas.
• Fem medieforskare svarar i artikeln ”Vi kan inte lita på maskinernas statistik” [150531]. De påpekar att surveystudier inte förlorat i värde bara för att digitala användardata finns tillgängliga – och att surveystudier till skillnad från digitala användardata kan besvara frågor om hur publiken uppfattar och värderar olika egenskaper hos olika medier. Dessutom framhåller de värdet av olika metoder och olika typer av forskning. De fem är Ulla Carlsson, professor vid Göteborgs universitet, Lennart Weibull, seniorprofessor vid Göteborgs universitet, Ingela Wadbring, föreståndare för Nordicom, samt Lars Nord och Jesper Strömbäck, som båda är professorer vid Mittuniversitetet. 
• Svaret kommer samma dag under rubriken Snickars: Ni skapar ett förakt för medieforskningen [150531]. Användardatan ”handlar inte om egenuppskattat medieumgänge – utan om ett faktiskt sådant” och det är den typen av data som svenska medieforskning måste utgå ifrån.
• Också Gunnar Nygren, professor vid Södertörn, svarar Snickars: Löst tyckande istället för fakta [150531]. Nygren vill visa medieforskningens mångfald i såväl forskningsfrågor som val av metod, och exemplifierar med forskningen kring sociala medier i journalistiken.
• Under rubriken Medieforskningens historiska ironi skriver så Snickars [150602] ett inlägg på sin egen blogg. Det är här jag och min forskning (samt närliggande forskning på Södertörn) utmålas som själva problemet.

Hur är det då med min forskning? Jag är intresserad av journalistiken som profession, och av de svenska journalisterna. Vilka är de? Vilka normer och ideal håller de högst? Och hur påverkas professionen av en allt ökande användning av sociala medier? Håller journalistiken på att förändras?

     Jag använder surveydata. Svenska journalistundersökningarna har ställt frågor till svenska journalister vart femte år med start 1989, och med hjälp av den datan finns goda möjligheter att se hur inställningen till olika normer och ideal ändras över tid. Till exempel kan jag visa att de journalister som är flitigast användare av sociala medier har en helt annan inställning till publikmedverkan och -dialog än de mer skeptiska användarna (däremot kan jag inte besvara frågan om vad som är hönan och ägget i det här fallet). Med hjälp av bakgrundsvariablerna i surveydatan kan jag se tydliga skillnader i vilka grupper av journalister som är flitiga användare (yngre samt kvällstidnings- och SR-journalister) och vilka som använder minst (äldre samt journalister på landsortspress). Särskilt intressant är det att se att faktiskt inte alla använder, och att gruppen extremt flitiga användare är rätt så liten – det glöms ofta bort när man pratar om mediedominansen på Twitter, till exempel. 

     Jag använder digital användardata också. Jag har samlat data via Twitters öppna API om hur svenska journalister faktiskt twittrar. I mitt urval har jag alla sorters journalister, från de flitigaste till de som har ett konto de aldrig använder. Den datamängden har jag dessutom kodat på tillgängliga bakgrundsvariabler, som kön och typ av arbete, för att kunna se skillnader mellan olika grupper av journalister. Frilansare är till exempel inte alls så aktiva på Twitter som de borde vara om man ser Twitter som en plattform för personligt varumärkesbyggande och nätverkande.

     Dessutom analyserar jag det manifesta innehållet i det journalister twittrar, genom att göra en manuell innehållskodning av insamlade tweets (det går att låta en algoritm sköta innehållskodningen, men jämförande studier har visat att den blir mer nyanserad om man gör det manuellt). Det senaste jag presenterat från den delen av min forskning är att trots att journalister gärna framhåller betydelsen av att prata med publiken på Twitter så är det sällan man faktiskt gör det. 

      Som ni kanske förstår har jag väldigt svårt att se mig själv som en person som är fullständigt oförmögen att ”upphöra med ’enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar [med] sociala medier’” och som en del i ”själva problemet”. Jag tror heller inte att min forskning är ointressant, vare sig för bransch eller för samhälle. 

     Kan jag besvara mina forskningsfrågor med digital användardata? Nej, det kan jag inte. Ens om jag skulle få tillgång till den. 

Forskare har alltid bråkat. Förr (och kanske fortfarande på sina håll) gick den stora skiljelinjen mellan positivister och hermeneutiker. Idag vill de som, likt Snickars, är sålda på big data och/eller digital användardata positionera sig gentemot alla andra. 

     Till syvende og sist är det ändå så att olika forskningsfrågor kräver olika typer av metod för att kunna besvaras. Snickars beskriver sitt Spotifylyssnande i fjol – 19 570 minuter berättar den digitala användardatan, uppdelat i genrer, artister, vilken apparat han använde när han lyssnade, vilket land han lyssnade i. Och det är ju kul att veta. Eller? Själv undrar jag om Snickars musiksmak skiljer sig från andra medelålders, vita manliga akademikers, om han kanske lyssnar på FM-radio någon gång då och då eller om den strömmande musiken tagit över helt i öronen, vilka nyhetsmedier han följer… alltså frågor som den digitala användardatan inte svarar på. Fast ska jag vara ärlig är jag totalt ointresserad av Snickars egna medievanor – hur en enskild individ beter sig är inte alls lika intressant som att veta hur grupper beter sig, och vilka egenskaper som definierar olika grupper.  

Transparens: Jag har aldrig träffat Pelle Snickars, och hans publicerade arbeten har ingen egentlig relevans för min egen forskning. Ulla Carlsson sitter ett par rum bort på JMG, Lennart Weibull var min chef under mitt år på SOM-institutet, Ingela Wadbring var inte bara min chef när jag arbetade för Dagspresskollegiet utan är också en god vän, min man har arbetat tillsammans med Lars Nord, och Jesper Strömbäck var kursansvarig för en av de doktorandkurser jag gått. Gunnar Nygren har jag träffat flera gånger på olika konferenser. 

Om journalisters transparens på Medieormen

”Transparens på Twitter | Journalisterna på Sveriges Radio är bäst i klassen när det gäller att prata journalistik och nyhetsarbete på Twitter. Drygt var femte tweet från en Sveriges Radio anställd är jobbrelaterad. Samtidigt är de mindre personliga eller privata än andra i sitt twittrande. Det visar en ny undersökning från Göteborgs universitet om hur transparenta svenska journalister är när de Twittrar.”

Idag skriver jag på Sveriges Radios Medieormen om hur pass transparenta svenska journalister är när de twittrar, alltså hur mycket jobbprat, publikdialog och personligt/privat det är i flödet.
     Texten finns här: Ny forskning: SR-journalister ”bäst” på jobbprat på Twitter.

My presentation on j-tweeters’ transparency

I’m really enjoying myself at ICA15 in San Juan, Puerto Rico. I’ve listened to many, many interesting panels on journalism research and on social media in journalism. This afternoon, I presented my own research on the Swedish j-tweeters and how transparent they are when they tweet. If you are interested, you can download the presentation via this link (pdf):
     When journalists tweet: Disclosure, participatory, and personal transparency (pdf)

Ny forskning om journalisters transparens presenterad på konferens i San Juan

När jag skriver det här är det söndag kväll. Jag befinner mig i San Juan, Puerto Rico, och jag har nyss presenterat den senaste delen av min forskning för andra journalistikforskare på den ”största” medieforskningskonferensen i år, ICA15.
     Min presentation handlade om hur pass transparenta, alltså öppna, svenska journalister är när de twittrar från eget konto, i eget namn. Jag har tittat på jobbprat, på deltagande/interaktion med publiken, och på rent personligt/privat. Studien bygger på en innehållsanalys av journalisters tittande.
     En något förkortad version av min presentation finns här (pdf). Jag återkommer med en längre text om den här studien när jag kommit hem och jetlagen gått över.
     San Juan är förresten en fantastisk stad! Men det är – trots allt – inget bra ställe för konferenser.

Svenska journalister älskar schlagern

Det är visst melodifestival. Ja, jag vet, det heter ESC. Första semifinalen ikväll, den andra på torsdag och så la grande finale på lördag. Om själva innehållet i tävlingen bryr jag mig föga. Men jag vet en sak: När det är melodifestival (ok, ESC) så peakar journalisterna på Twitter.
     Förra året, under ESC-veckan 5 till 11 maj, samlade jag in alla tweets från ett urval av 2 543 svenska journalister. Totalt 72 397 tweets skickades från den här gruppen under veckan.
     Jag har gjort ett enkelt diagram som visar svenska journalisters Twitteraktivitet (dag och klockslag):
   

Svenskt journalisttwittrande 5–11 maj 2014. Antal tweets per timme. N=72 397.

Jag tänker inte göra några djupare analyser av diagrammet. Men jag drar några slutsatser:

• Svenska journalister älskar ESC (se, jag skrev rätt!). Toppen på tisdag kväll sammanfaller med den första delfinalen, där Sanna Nielsen tävlade med Undo. Lördagstoppen är såklart själva finalen.  Jag är lite förvånad att ESC-kvällarna skiljer ut sig så tydligt, för det är inte bara SVT- och SR-anställda som står för den ökade aktiviteten.
• Älskar och älskar, förresten. Jag har inte gjort någon analys av vad som faktiskt står i ESC-tweetsen. Det kan mycket väl vara så att svenska journalister älskar att hata schlagern. 
• Twittrar svenska journalister ungefär lika i år som i fjol, så kommer vi att se en ökad aktivitet först på torsdag kväll, när Måns Zelmerlöw sjunger i den andra av årets semifinaler, och på finallördagen. Och om det svenska bidraget inte går vidare till finalen misstänker jag att Twitteraktiviteten kommer att vara lite mer dämpad jämfört med i fjol.
• Svenska journalister sover på nätterna, börjar twittra lite smått vid sex-, sjutiden på morgonen och sedan är det kanska konstant fart på twittrandet fram till midnatt. Jämför gärna med ”normal” sociala medier-aktivitet (alltså i befolkningen i sin helhet), där forskningen ser en topp på morgonen, en strax efter lunch och en på kvällen när ungarna kommit i säng.

* * *

Urvalet av journalister i den här undersökningen är inte slumpmässigt, eftersom det helt enkelt inte går att dra ett slumpmässigt urval av svenska journalister på Twitter. Däremot är det tämligen representativt, när jag jämför tillgänglig bakgrundsinformation i kontopresentationerna med vad vi vet om den svenska journalistkåren från till exempel de svenska journalistundersökningarna. 

     Det insamlade datamaterialet utgör underlag för mitt fortsatta avhandlingsarbete kring hur svenska journalister använder sociala medier. 

     Just nu är jag på internationell mediekonferens där jag ska presentera min studie kring hur transparenta svenska journalister är när de twittrar, alltså hur mycket de pratar om redaktionsarbete och journalistik, hur de engagerar sig i publikdialog och hur mycket de avslöjar om sig själva och sitt privatliv. Den studien bygger på bland annat det här datamaterialet.

Den mobila doktoranden (8): Nu finns en Word som fungerar på plattan

Jag vet inte riktigt när den släpptes, men sedan en tid tillbaka använder jag Microsofts nya app Word (gratisapp) när jag ska skriva ”jobb”. Fördelen mot SmartOffice2 (betalapp), som jag använde tidigare, är att den fungerar precis som "vanliga" Word, och det är lätt att flytta dokument mellan platta och jobbdator via till exempel Gubox.
     Precis och precis, förresten. Ipadversionen är något avskalad och saknar till exempel vissa typsnitt.
     Tillsammans med ett löst tangentbord tycker jag ändå att den fungerar utmärkt.

Relaterade inlägg: Den mobila doktoranden (3): Appar som fungerar [130821]

Visst, ”alla kan lära sig Twitter själva”, men begriper alla på Twitter vad de håller på med?

Igår publicerade Aftonbladet en text som i sin uppbyggnad är ett skolexempel på klickfiske, Betalade 6 000 kr i timmen för Twitterkurs. I korthet har Formas betalt för en föreläsning om Twitter för en grupp högre tjänstemän, inklusive generaldirektören. Aftonbladets reportrar har slagit ut föreläsningskostnaden på antalet tweets som skickats av deltagarna efter kursen, och kommit fram till summan 47 kronor per tweet.
     I skrivande stund har texten delats drygt 800 gånger på Facebook och 250 gånger på Twitter. Och det är inte så konstigt: Det krävs inte mycket kunskaper i sociala medier för att dela en nyhetstext, och visst är det lockande att raljera lite över att skattepengar slösas på något så onödigt som att lära tjänstemän att twittra. För det kan väl alla, eller hur?
     ”Alla kan lära sig Twitter själva” är också det ena stående temat i kommentarerna på Twitter. Det andra är att ”inte någon framstående twittrare gått någon sådan kurs”.

Jag har flera invändningar mot den här kritiken, men jag tänker börja i min egen verksamhet, i undervisningen om sociala medier för journaliststudenter. Jag har kollegor runt om som på allvar tycker att vi som utbildare inte behöver lägga tid på att undervisa om sociala medier för ”det kan de ändå, de är ju unga”. Men journaliststudenterna behöver lära sig att se på olika sociala medier med journalistögon, och lära sig att använda olika plattformar på olika sätt för att nå olika strategiska syften. I deras fall handlar det främst om research, omvärldsbevakning, publikdialog, innehållsspridning, varumärkesbyggande och nätverkande. Vilka är målen, och hur ska de, som individer eller som redaktion, agera för att nå dit? Det handlar min undervisning om.
     När jag pratar om Twitter visar jag inte bara hur man rent praktiskt twittrar (journaliststudenter är precis som alla andra och en del har aldrig använt Twitter). Jag pratar också om Twitter som struktur och som system, jag visar exempel på olika sorters användning, jag pratar Arabisk vår och kapade kampanjhashtaggar, jag pratar drev och hat och hot, jag pratar etik och säkerhet inklusive källskydd, jag pratar om mina egna och andras fantastiska nätverk, jag pratar innehålls- och nätverksanalys, jag diskuterar behovet av transparens och Twitter som främst ett verktyg för dialog och kommunikation… Delen om hur man rent praktiskt twittrar är väldigt liten. Nämnde jag lagstiftning?
     Visst kan vi utgå från att våra journaliststudenter lär sig allt detta på egen hand, men det är mer effektivt att inkludera sociala medier i undervisningen.

För att återgå till kritiken mot just den här Twitterkursen:

• Det är farligt att jämställa kvalitet med kvantitet, alltså att mer per automatik är bättre, att utfallet av en Twitterkurs ska mätas i antalet tweets per föreläsningskrona. 
• Twitter handlar inte bara om att twittra. Jag håller med om att i princip vem som helst kan lära sig att twittra, men jag är inte helt övertygad om att alla som twittrar begriper vad de håller på med eller är en del av. Personer med inställningen att ”alla kan lära sig Twitter själva” har förmodligen en tämligen primitiv användning själva, alldeles oavsett hur många tweets de fått iväg eller hur många följare de har. Det är inte svårt att twittra mycket, det är betydligt svårare att använda Twitter på rätt sätt.
• Twitter är fortfarande, hävdar jag bestämt, ett elitmedium. Att då kräva av högre tjänstemän att de bara ska ”sätta igång att twittra” för att så småningom själva komma fram till en personlig insikt och strategiska mål och handlingsplaner för såväl den personliga användningen som organisationens – det är väldigt naivt. Det är oerhört viktigt att såväl organisation som högre tjänstemän har en samsyn i strategiska mål och handhavande/agerande, och den samsynen är ingenting som bara uppstår utan den måste organisationen arbeta för. 
• De ”framstående twittrare” jag själv skulle lyfta fram som exempel är kanske inte de flitigaste twittrarna, utan de som – förutom att twittra själva – läser det de kommer över och går på kurser och seminarier om strukturanalyser, publik- och användarstudier, forskning och kritik, och till detta lägger till en portion kunskap om strategisk kommunikation.

Fotnot: Jag vet inte om just den här Twitterkursen som Aftonbladets text handlar om var bra eller dålig ur mitt perspektiv. Mediestrategen Brit Stakston som höll i den beskriver upplägget kort i texten Twitterkurs för 10 000 kr – slöseri eller kompetenshöjning?, och av de delade presentationsbilderna att döma innehåller kurstimmarna mer än att lära sig twittra rent praktiskt.