New paper in Journalism on how Twitter and social media logic shape journalists’ self branding

A new paper on social media in journalism, Making the most of Twitter: How technological affordances influence Swedish journalists’ self-branding, is now published in Journalism. As the abstract says:

”Journalists are among the most frequent users of Twitter, and Twitter has become an important platform for personal branding. Social media logic promotes not only a chase for vitality and impressive metrics but also a mix of professional, personal, and private content, as well as sharing, interaction, and dialogue. Focusing one aspect of social media logic, the aim of this study is to analyze how the technological affordances of Twitter shape journalists’ self-branding in their account presentations and whether there are differences between groups of journalists. The study draws on a quantitative content analysis of Swedish journalists’ Twitter presentations and account information (N=2,543). The findings suggest that Swedish journalists on Twitter brand themselves as being more audience oriented, networking, and individualistic, projecting a mixed identity including both professional and personal features, and that social media logic influence journalists’ self-branding.”

One of my findings may be somewhat surprizing for those interested in international comparative research on social media in journalism. Following previous research on journalists’ self-branding practices on Twitter (Hanusch, 2017), Swedish journalists should be more like their colleagues in UK, prioritizing professional content over personal. However, this study shows that Swedish journalists don’t, most likely due to differences in work environment and organization structures: while the Swedish media market has become increasingly competitive due to structural and economic factors, the work environment is considered as highly individualistic and characterized by horizontal organisation structures.

If you find this interesting and want to read more than the abstract (above), please don’t hesitate to get in touch.

En pragmatisk sociala medier-strategi för Jag™

Jag får ibland frågan hur man ska tänka med sociala medier om man vill vara lite strategisk och har någon typ av syfte med sin sociala medier-närvaro, samtidigt som man kanske inte känner sig helt bekväm med att exponera sig själv och bygga sitt eget varumärke på de här plattformarna.
     Det här inlägget handlar om just det. ”Att bygga personligt varumärke sociala medier – grundkurs för pragmatiker”.
     Jag tänker att du är politiskt aktiv och ska stå på listan till kommunfullmäktige eller landstinget om ett år, opinionsbildare, egenföretagare eller kanske konsult. Du vet att du verkligen borde ”ta tag i det där med sociala medier” men har egentligen inte varken tid eller riktigt lust. Du behöver en strategi som är okomplicerad och inte tar så mycket tid men som ger resultat – kanske inte omedelbart men på lite längre sikt.
     Några grundförutsättningar om sociala medier som du måste känna till och förhålla dig till:

• Sociala medier bygger på att du blandar professionellt och personligt – du måste våga visa vem du är. Personligt bygger inte bara en starkare relation med dina följare, det stärker också din trovärdighet (enligt principen att den du lär känna får du ökat förtroende för). Däremot finns det ingen anledning att vara privat, tvärtom. Sociala medier är en offentlig arena och det privata passar bättre i, ja, privata sammanhang. 
• Sociala medier är också dialog. Envägskommunikation fungerar inte. Du måste åtminstone svara på direkta frågor från dina följare. Om ditt sociala medier-innehåll skapar engagemang och kommentarer hör det till allmänt hyfs att också visa engagemang tillbaka – delta i diskussionerna, gilla vettiga kommentarer från dina följare etc. Har du ont om tid så försök schemalägga en stund varje dag när du kan göra detta. Här finns också en juridisk aspekt: Du anses ansvara för dina kommentarsfält, vilket betyder att rena lagbrott (som hets mot folkgrupp, uppvigling, förtal, olaga hot) måste rensas bort, och dessutom kanske du vill ta bort sådant som kan uppfattas som kränkande etc. En bra regel att hålla dig till är att alla som kommenterar ska hålla sig till ämnet och att allt som är off topic rensas bort – det brukar vara allmänt kvalitetshöjande. 
• Sociala medier är delning. Delningslogiken bygger på att vi delar sådant som väcker engagemang hos oss, alltså sådant som gör oss glada, arga, förbannade, varma om hjärtat … Vi delar också sådant som vi upplever att vi och andra har direkt nytta av att veta, alltså viktig information. Och vi delar sådant som berättar för andra om vilka vi är, alltså innehåll som hjälper oss att positionera oss gentemot andra. Ska du lyckas utnyttja delningslogiken måste du se till att ditt innehåll är delbart, alltså offentligt, och sådant att folk faktiskt vill dela det. Du kan också arbeta med den typen av innehåll som är lätt att dela separat – bilder med text i och korta textade filmer (textat eftersom många tittar på mobilerna med ljudet av). Tänk också på att engagemang i form av kommentarer och gilla-markeringar betyder delning. 
• Strategiskt arbete i sociala medier förutsätter också att du identifierat din målgrupp. Vem vill du nå? Vilka tror du kommer att vilja följa dig och dela ditt innehåll? På vilka plattformar finns de – och när är de aktiva?
• Strategiskt arbete i sociala medier förutsätter också att du vet vad du vill säga, alltså att du har ett tydligt budskap i ditt innehåll. Såväl för varje enskilt inlägg (”Vad vill jag säga med just detta?”) och på längre sikt (”Vad vill jag att min kommunikation i sociala medier säger om mig?”). 

En pragmatisk sociala medier-strategi för varumärkesbyggande.

Tre plattformar, tre typer av originalinnehåll, och så mycket återanvändning och automatisering som möjligt – så ser mitt förslag till en pragmatisk sociala medier-strategi ut. Basen i Instagram, som är en stadigt växande plattform och än så länge tämligen fritt från troll, hot och hat. Nackdelen är att innehåll på Instagram inte är helt lätt för dina följare att dela. Påbyggnaden i Facebook som nästan alla använder idag, antingen en personlig ”vanlig” sida (om du känner att du kan hålla din släkt och privata vänner just privat) eller en gilla-sida (page). Överbyggnad i Twitter som visserligen inte är så stort i Sverige men där viktiga målgrupper finns – politiker, opinionsbildare och inte minst journalister.

Instagram

Originalinnehåll: ”jag”, alltså bilder från din vardag och verksamhet som samtidigt berättar om dina värderingar och kärnvärden, som det så vackert heter, men också om människor du möter, platser du besöker, evenemang du deltar i. Frekvens: åtminstone 2–3 gånger per vecka, och försök att inte spamma dina följare med alltför många poster per dag (använd hellre funktionen för att lägga flera bilder i en och samma post). Genom att använda relevanta hashtaggar hittar många dina inlägg även om de inte följer dig själva. Var inte rädd för att ta selfies, och kom ihåg att det gör inget om bilden lutar – det hör liksom till på den här plattformen! Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Facebook

Den här bilden är gjord i Canva. En bra storlek är 599x337
pixlar; då beskärs inte bilden när den delas på Twitter. Lägg
en källa i bilden så ser alla att det är din bild och ditt budskap
när den delas vidare. 

Originalinnehåll: lite längre texter om hur du tycker och tänker, kanske kommentarer till något som hänt, nyheter från din verksamhet – också här kommunicerar du värderingar och kärnvärden. Komplettera med aktuella bilder om du har. Vill du kan du använda speciella grafikverktyg för att lägga koncentrerade textbudskap på färgplattor eller i bilder (tänk sådana som många nyhetsredaktioner arbetar med), de gör att du syns bättre i flödet och det är lätt för dina följare att dela bara bilden vidare. Mitt eget favoritverktyg för just detta är Canva (gratis men du måste ha ett konto). Kom ihåg bara att här är det verkligen så att less is more, och är du nöjd med en bild du gjort så behåll den som mall och byt bara ut texten. Har du tid och lust så gör gärna korta filmer där du själv berättar det du vill ha sagt. Här gäller principen ju kortare desto bättre, och se till att texta filmen eftersom många tittar utan ljud! Gör du filmer kan du gott skapa en Youtube-kanal också. Då finns filmerna samlade och – inte minst viktigt – du kan använda Youtubes eget verktyg för textning (bloggen Teknikfik visar hur). Frekvens: åtminstone någon gång i veckan, och försök att inte spamma dina följare till den grad att de tröttnar på dig. Återanvändning: publicera dina Instagram-poster i ditt Facebookflöde. Det enda du behöver göra är att koppla kontona och kryssa i delningsrutan på Instagram. Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Twitter

Originalinnehåll: länkar till intressanta/relevanta artiklar du läst med en kort kommentar till innehållet (av typen ”Det här förslaget från regeringen riskerar att slå undan benen för landets svampplockare” eller vad det nu kan handla om som är viktigt för dig). Också här kan du försöka använda relevanta hashtaggar för att göra det lättare för andra att hitta dina tweets och samtidigt visa vilka kontexter/debatter du ingår i. Var inte rädd för att föra dialog med andra, men försök att inte dras med i Twitters många gånger hårda tonläge – det vinner du inte på. Frekvens: åtminstone ett par gånger om dagen (du kan retweeta dig själv), gärna dessutom vid olika tillfällen under dagen (eftersom olika målgrupper är aktiva vid olika tidpunkter), ingen egentlig gräns uppåt. Automatisering: passa på att skriva flera tweets när du ändå håller på. Schemalägga dem med ett Twitterverktyg som Twitters eget Tweetdeck (gratis). Återanvändning: använd tjänsten IFTTT (gratis men du måste ha ett konto) för att publicera dina bilder från Instagram (det går till så att du väljer en så kallad applet som ser till att din Instagram-post förvandlas till en prydlig tweet med bild och länk till Instagramposten), dela länkar till dina textinlägg på Facebook (”Nu har jag skrivit om slutet för kantarellplockningen [länk]”) och dela de bilder och filmer du gjort som egna tweets – bilder och filmer syns bra i flödet och delas betydligt mer än ”bara text”-tweets. Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Igen: originalinnehåll för de olika plattformarna och så mycket återanvändning och automatisering som möjligt. Ungefärlig tidsåtgång när du fått rull på det: en kvart om dagen plus kanske en halvtimme, en timme någon gång i veckan för mer genomarbetade inlägg. Välj en nivå som du känner dig bekväm med och våga pröva dig fram. Mitt absolut bästa tips: lägg en kvart om dagen på att kolla runt lite på vad andra gör på Instagram, Facebook och Twitter, följ de du tycker är intressanta, kommentera dela deras innehåll och var en ”vanlig” sociala medier-användare – då blir du också en bättre pragmatisk strategisk användare.

Fotnot: Påbyggnadskursen fokuserar på mätbara mål, alltså att sätta upp rimliga mål för sin sociala medier-närvaro – som att öka antalet följare med x personer, öka antalet delningar med x procent, öka antalet engagemang (gillamarkeringar, kommentarer, delningar) på varje post, vilka verktyg man kan använda för att mäta hur väl målen uppnås samt strategier för att nå målen.

En sista not om desinformationsstudien

I början av sommaren offentliggjordes de sakkunnigutlåtanden som Uppsala universitet lät göra med angående av kritiken mot studien Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case av Martin Kragh och Sebastian Åberg som publicerades i Journal of Strategic Studies i januari.
     Jag har läst de båda sakkunnigutlåtandena – de är offentliga handlingar och går att beställa från Uppsala universitet. De två sakkunniga, historieprofessorn Gunnar Åselius vid Försvarshögskolan och Håvard Hegre, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, konstaterar att artikeln inte är att betrakta som oredlighet i forskning. Däremot riktar de metodologisk kritik mot artikeln och kritiserar den utifrån vad som anses vara god forskningskritik. Till exempel skriver Hegre så här:

”Jeg gir under anmelderne medhold i flera av kritikkene som retter seg mot MK’s artikkel og ser et antall brudd på god forskningsskikk. Jeg vurderer dem likevel til å vare såpass usystematiske, og svakhetene i så stor grad åpenbare for en grundig leser, at det neppe er et bevisst forsøk på å villede leserne.”

Med andra ord: I vissa fall är artikeln så uppenbart dålig att den just därför inte är vilseledande. Åselius noterar dessutom följande:

”Det är också ganska säkert att om Kragh hade sänt in tidskriftsartikeln till en medievetenskaplig tidskrift, bedömarna där skulle ha efterlyst andra tillägg och omarbetningar än de som verkar ha kommit från bedömarna i Journal of Strategic Studies ( …) Man måste acceptera att olika ämnestraditioner intresserar sig för olika aspekter av verkligheten ( … ) vilket alltid innebär att andra perspektiv samtidigt försummas.”

Min kritik mot artikeln och mot den initiala medierapporteringen med anledning av den står fast. Min kritik finns att läsa här: Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten [170117].

Hen verkar ha hittat sin plats

Förekomsten av ordet hen i svensk storstadspress, prioriterad landsortspress samt landsortspress, kvartalsvis. Källa: Retrivers Mediearkivet.

Tänk att det fortfarande finns människor (mest män, faktiskt) som är fullständigt övertygade om att samhället kommer att gå under bara för att vi börjat använda ett könsneutralt personligt pronomen. Jag tänker förstås på det så oerhört praktiska hen. 
     Själv använder jag hen i de fall jag inte vet om den jag skriver om är en man eller en kvinna, eller i de fall det inte spelar någon roll. Jag använder också hen i de fall personen jag syftar på själv vill bli omskriven med hen. 
     Svårare än så är det inte. För de allra flesta av oss, vill säga. Vi som inte är övertygade om att den ökande användningen av hen är ett tecken på samhällets undergång.

2012 beskrev jag min egen användning av hen här på bloggen (Hen är ett ovanligt praktiskt ord, 20120203). Då var debatten om ordet hen ganska färsk. Hur har användningen av hen ökat – generellt – sedan dess? En sökning i Retrievers Mediearkivet ger svaret. Jag har sökt på svensk storstadspress, prioriterad landsortspress samt landsortspress kvartalsvis från 2012 och till nu. Urvalet är gjort med tanke på att jag egentligen inte är intresserad av exakt hur många gånger ordet hen har tryckts eller använts på webben, utan mer av att se en trend – och då är svensk tryckt press en bra indikator eftersom tidningsspråk speglar normalanvändning tämligen väl.
     Resultatet visar att användningen av ordet hen har ökat stadigt sedan 2012 men att ökningen nu verkar plana ut. Jag tolkar det som att ordet hen nu har en etablerad plats i det svenska språket. De absoluta metparten av träffarna är sådana där hen används i löpande text som ett personligt pronomen, och alltså inte diskussioner om själva ordets vara eller icke vara. Alltså tämligen odramatiska träffar.
     En inte oväntad utveckling, om jag får säga det själv. Jag är inte språkvetare, men jag ser det som att hen fyller en faktisk och praktisk funktion i språket. Det är faktiskt ett ovanligt praktiskt litet ord.

Fotnot: I ett uppföljande inlägg, snart fem år gammalt (Hen tar ytterligare ett litet steg framåt, 20120629), berättade jag att jag hittat fyra förekomster av ordet hen i det årets SOM-rapport I framtidens skugga. Årets stora SOM-rapport har inte publicerats ännu, men i fjolårets Ekvilibrium förekommer hen tre gånger, i kapitel om social sammanhållning, nätnyheter och utlandssvenskarnas medievanor. Språket i SOM-rapporterna är också en god indikator på normal språkanvändning.

Nio medieforskare på och om sociala medier i spännande omgjorda Nordicom Information

Allt fler forskare och akademiker använder sociala medier för att kommunicera forskning. Medieforskare är inget undantag – även om min känsla är att vi trots eller kanske tack vare vårt ämne generellt sett är lite mer tillbakadragna än forskare i andra discipliner.
     I senaste numret av Nordicom Information intervjuar redaktören Maarit Jaakkola nio nordiska medieforskare om olika sätt att använda sociala medier:

”More and more scholars are using Twitter, Facebook, Instagram and other social networking sites to communicate their research to the larger audiences but also to connect with each other. Nordicom Information asked some academic users in the Nordic countries about their strategies and experiences in the most popular platforms of social media. They told us how to use – and not to use – Twitter, blogs, Facebook, Instagram, Snapchat, LinkedIn and Academia.edu. It seems that core issues are how to find time to produce content, keep yourself motivated and find networks relevant to your own research.”

Själv berättar jag om mitt bloggande, alltså det som den här texten är ett exempel på. Pelle Snickars beskriver sig som en ”typical lurcer on Twitter” och Elza Dunkels slår ett slag för den akademiska selfien.
     Texten The scholary use of social media: How to make the most of it? kan läsas på Nordicom Informations sajt eller laddas hem som pdf.

* * *

Temat för senaste numret av Nordicom Information 39 (1), förresten det första efter omgörning och med Maarit Jaakkola som redaktör, är samarbetet – eller bristen på samarbete – mellan medieforskning och bransch. Såväl forskare som branschaktörer bidrar med texter, och allt är öppet och gratis att läsa om man inte föredrar att köpa ett pappersexemplar.

#drottninggatan #openstockholm

Det delades en hel del rykten, spekulationer och överdrifter på Twitter igår. Det var skottlossning här, utpekade gärningsmän där, falska citat från ministrar på ett håll, ett malande om ett samhälle i kollaps på andra.
     Twitter passar ju så otroligt bra för sådant. Även den minst verklighetsförankrade tokgök kan skapa sig en plattform att publicera sina dumheter, och tack vare delningslogiken finns chansen att det börjar delas, och delas in också i våra egna flöden. Vi delar sådant som väcker våra känslor, och ju mer det berör oss desto mer villiga är vi att dela. Om det sedan handlar om hittepå eller om verkliga händelser spelar liksom mindre roll för den del av vår hjärna som driver delningslogiken.

Men det är inte detta jag kommer att minnas av Twitter igår. Istället är det att folk mest twittrade med sans och balans och delade viktig information – om blodbanken, kollektivtrafiken, avspärrningar, skjutshjälp, övernattningsmöjligheter, förskolehämntningskedjor …
     Och all denna medmänsklighet, alla som räckte ut en hand till de rädda eller frustrerade på Twitter och bjöd på lite tröstande dialog.
     Jag såg knappt någon enda privatperson som delade bilder på omkomna eller skadade.
     Väldigt få i mina flöden delade innehåll från tveksamma källor.

Det var som att Twitter bestämde sig för att ta sig i kragen och uppföra sig, ta mig f-n! Det är detta jag kommer att minnas av Twitter igår.

Några tankar om våra nyhetsmedier så här dagen efter

Det har gått ett dygn efter attentatet i Stockholm. Vi vet fortfarande inte svaret på frågorna vem eller vilka och varför. Men vi vet att mitt i allt det hemska gjorde polis och räddningstjänster ett fantastiskt jobb. Och vi vet att folk ställde upp och hjälpte varandra på ett sätt som gör mig alldeles hjärtevarm.
     Jag följde händelseutvecklingen på håll och främst med hjälp av Twitter (jag är privilegierad – bara någon minut efter att fordonet körts in i Åhléns entré hade jag säkra uppgifter från källor jag litar på om vad som hänt och att situationen var mycket allvarlig). Jag gjorde också nedslag på nyhetsmediernas sajter för att ta del av den löpande rapporteringen.
     Det är mot den bakgrunden som följande tankar och iakttagelser ska läsas. Som ett försök att fortfarande nära i tid men ändå lite på håll försöka resonera lite övergripande.
     Många är idag kritiska till nyhetsmediernas löpande rapportering om händelseutvecklingen igår, och det är de mest uppenbara misstagen och etiska övertrampen som kommer att fasta i minnet. Själv tycker jag att nyhetsmedierna gjorde ett i huvudsak väldigt bra jobb, trots misstagen. Följande ska alltså inte läsas som mediekritik.

Förtroende

Det pratas numera mycket om ett minskat förtroende för våra nyhetsmedier. Det är inte helt sant. Från undersökningar som gjordes för SVT strax efter attackerna i Paris och Bryssel vet vi att när vi får veta att något allvarligt har hänt (till exempel lyssnar många på radio dagtid) så vänder vi oss till de stora nyhetsredaktionerna för mer information: Aftonbladet, SVT, SR och TV4 Nyheterna (vilken källa beror mycket på vilken tid på dagen det är). Ingenting tyder på att det skulle varit på annat sätt igår. Dessutom tycks DN och SvD haft stor betydelse för vår kunskapsinhämtning under gårdagen. När det är allvar väljer vi alltså traditionella nyhetsmedier. 

Läs också Bengt Johansson: Bra och dåliga saker i rapporteringen om attentatet i Stockholm

Liverapportering

De större nyhetsredaktionerna började livesända eller liverapportera nästan omgående. Vid en händelse som den igår tycker jag det är befogat. Men liveformatet med dess alldeles egna medielogik medför vissa konsekvenser – när en redaktion ska rapportera kontinuerligt krävs ett konstant flöde av nytt innehåll – och många redaktioner snubblade rejält under gårdagen.
     Ögonvittnen intervjuades, också i direktsändning,  bara en kort stund efter händelserna. Det handlar alltså om människor i chock. Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Ett konstant tryck att leverera nytt innehåll ger också större risk att sprida felaktiga uppgifter. Tiden att kontrollera källor och uppgifter minskar eller försvinner helt, och många redaktioner korshänvisar till varandra i en slags ond cirkel. Jag såg mycket sådant, till exempel uppgifter om skottlossningar (vilket vi vet inte är sant),  i gårdagens rapportering.
     Journalistiken vill så gärna leverera en komplett story – det är ju som det som är journalistikens kärna. I en liverapportering ökar risken att man fyller i de hål som fattas med rena spekulationer och falska orsakssamband, eftersom narrativet inte rymmer ett ”vet ej”. Också detta såg jag alltför mycket av under gårdagen.
     Sammanfattningsvis tror jag redaktionerna måste se till att skapa sådana rutiner vid liverapportering att risken att göra den här typen av misstag minimeras. Nyhetsmedierna saknar tillräckliga rutiner för liverapportering i kris. 

Läs också Kjell Häglund: Hur bör tv live-sända ett terrordåd? Vad har SVT att lära sig av SR?

Nya rutiner på redaktionerna

Utifrån de nyhetsrapporteringar jag tog del av under gårdagen tycker jag ändå att nyhetsmedierna har blivit mycket bättre på många sätt: Betalväggar revs i stort sett omedelbart. Många redaktioner publicerade särskilda ”det här vet vi säkert just nu”-texter (jättebra för snabb uppdatering). Många redaktioner var noga med att tala om vilka uppgifter som inte var bekräftade. Många publicerade också på engelska.
     Många nyhetsredaktioner utnyttjade också sina konton i sociala medier för löpande nyhetsrapportering, alltså inte bara för att länka till innehåll som publicerats på egna sajten. I en krissituation är detta ett sätt bra att utnyttja den positiva kraften i delningslogiken.
     En sak som är mindre bra är att många också publicerade bilder på omkomna och skadade. Igen: Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Mitt övervägande intryck är ändå att nyhetsmedierna lär sig av tidigare misstag.

Läs också Nick Näslund (Mediemänniskan): 7 saker medierna lärt sig av live-vågen

De ”nya” journalisterna

Till sist några ord till de journalister som byggt en egen parallell plattform i sociala medier (främst Facebook och/eller Twitter) med tiotusentals följare och som igår utnyttjade detta mest till att dela osorterade länkar och leverera egna löpande – spekulativa – kommentarer:
     Jag önskar att ni (och andra journalister med många följare i sociala medier) tar ett extra ansvar för journalistiken sådana här gånger. Inga spekulationer. Inga överdrifter. Inga länkningar till tveksamma källor. Och istället använder era stora privata nätverk (och er trovärdighet) till att dela nyhetssammanfattningar och -översikter samt länkar till samhällsviktig information (som från krisinformation.se, eller kris- och anhörignummer). Tro mig, sådana här gånger vinner det egna personliga varumärket mer på att försöka vara lite större. 

Läs också Aske Kammer: Terrorisme i realtid. 22. juli 2011 i danske og norske netaviser

Tänkt efter på podd

Jag har begått poddpremiär! Och pratat journalister och journalistik med Torbjörn Sjöström och Brit Stakston, i senaste avsnittet (#14) av podd ’n’ vlogen Sanity Check.
     ”Terapisamtal” kallar Torbjörn Sjöström de här samtalen, och det tror jag stämmer. Ibland måste man bara få prata ett tag, om saker man funderar på. I det här fallet kanske lite ostrukturerat (men det kännetecknar ju genren), definitivt alldeles för långt (tycker själv att poddar bör hålla sig runt max halvtimmen) och klart lyssningsvärt (enligt de recensioner jag hört och väljer att lita på).
     Länk till såväl podd som vlog finns på Novus sajt: Novus Sanity Check #14.

Spelar det någon roll hur journalister är? Min kommentar till Novus/Timbros undersökning

Idag var jag bjuden till Timbro Medieinstitut för att kommentera en ny undersökning av journalisters attityder som genomförts tillsammans med Novus. Banverket ville annorlunda – när jag väl var framme i Stockholm var lunchseminariet precis avslutat.
     Men jag har ju trots allt läst rapporten och förberett kommentarer, så …

Först lite om själva rapporten. Novus har frågat ett urval om 1 008 yrkesarbetande om deras syn på sin egen arbetssituation samt synen på några aktuella samhällsfrågor. I det här urvalet ingår 107 journalister, och på vissa av frågorna svarar journalisterna signifikant olika övriga yrkesarbetande.
     I huvudsak visar undersökningen att journalisterna är mer oroliga för sin egen ekonomiska framtid än andra yrkesgrupper, och de ser inte sitt eget jobb som ett framtidsyrke.
     Samtidigt, visar undersökningen, är journalisterna mindre oroliga för Sveriges ekonomi och mindre oroliga för brott, både vad gäller risken att själva bli utsatta och brottsutvecklingen mer generellt.
     Hela rapporten finns att ladda ner som pdf här.

Vad betyder då det här? Till att börja med ska man komma ihåg att det här är en begränsad studie, både vad gäller antalet journalister i urvalet och vad gäller antalet och urvalet av frågor. Samtidigt visar undersökningen på signifikanta skillnader mellan journalister och andra yrkesarbetande. Och jag är inte förvånad över resultatet.
     Journalistiken genomgår just nu stora förändringar. Digitalisering, en delningsdriven distribution, osäkra betalmodeller, nya ägarstrukturer, nedskärningar och slimmade redaktioner … Det är klart att det inte är särskilt kul att vara journalist idag, alla gånger. Och det är klart att journalister, med bakgrund i den här osäkerheten, oroar sig för sitt eget jobb. Det är till och med sannolikt att den här osäkra arbetssituationen påverkar hur de kan utföra sitt jobb.
     Vad gäller synen på brottslighet tror jag att en förklaring till skillnaderna mot övriga yrkesgrupper istället kan sökas i något helt annat – det är kanske inte journalisterna som avviker mest här. Från alla tidigare undersökningar vet vi att SD-sympatisörer sticker ut vad gäller synen på brottslighet. Jag tror alltså att det vi egentligen ser i just den här frågan är att journalister och andra skiljer sig från SD-sympatisörerna, inte att journalisterna skiljer sig från alla andra, och det skulle vara intressant att se utfallet om man ställer upp materialet så istället.

I sin undersökning utgår Novus och Timbro från ett antagande att hur journalisterna är och vad de tycker också påverkar innehållet i det de producerar. Hur är det med den saken?
     Inom journalistik- och samhällsforskningen finns ett antagande att det spelar en viss roll hur journalisterna är för hur det innehåll blir som journalisterna producerar, främst eftersom journalister har lättare att beskriva verkligheten utifrån de egna referensramarna. Journalister fungerar i stort sett som alla andra. Men som grupp skiljer de sig från alla andra i några avseenden: De är mer välutbildade (mer än 80 procent av alla journalister har högskole- eller universitetsutbildning), de flesta har medelklassbakgrund, de flesta bor i storstäder. Dessutom skiljer de sig i att de är mer aktiva och engagerade, och att de har generellt sett en mer kritisk samhällssyn. Det här hänger starkt samman med yrkesrollen som journalist – en journalist ska ju granska makten, avslöja saker etc.
     Men man måste samtidigt komma ihåg att journalister också är väldigt bra på att vara just journalister och att lägga det egna tyckandet och tänkandet åt sidan.
    Och man ska inte bara fokusera på journalisterna som individer. Andra faktorer, på andra nivåer, spelar också roll: hur redaktionerna fungerar (jag tänker på sådant som arbetsrutiner, nyhetsvärdering och medielogiker), yrkesideal och yrkesetik, ägarstrukturer, mediemarknad, hur duktiga olika utomstående aktörer är på att utnyttja medielogikerna för att få medieutrymme … Mycket spelar roll.

Seminariet med Timbro Medieinstituts Andreas Ericson, Novus vd Torbjörn Sjöström samt Johan Hakelius, Fokus chefredaktör som också var inbjuden att kommentera, spelades in och går att titta på i efterhand. Tyvärr alltså utan min medverkan, men det var inte mycket att göra – urspårningar och tågkaos är inte mycket att göra åt.

Fotnot: Min beskrivning av de svenska journalisterna utgår från Journalistundersökningarna, en återkommande studie baserat på ett representativt och slumpmässigt urval av svenska journalister, som genomförs av JMG vid Göteborgs universitet. Resultaten presenteras bland annat i boken Svenska journalister 1989–2011 (pdf).

Uppdaterat 170314: Rättat diverse korrfel och rätat ut några oklarheter.

Förlåt att jag tjatar, men källkritik är viktigt!

Idag uppmärksammas för första gången Källkritikens dag på olika sätt. Bakom arrangemanget står Metros Viralgranskaren, men det är många andra som också tar tillfället i akt att prata källkritik. Så också jag.
     I samband med terrorattentaten i Bryssel för snart ett år sedan twittrade jag en grundkurs i källkritik. Grundkursen är fortfarande giltig och bäst av allt – den finns samlad i en Storify som du hittar här.
     Jag pratade också källkritik i ett inslag i Radio Sweden i förra året. Det inslaget hittar du här.

Jack Werner är en av den svenska källkritikens främsta fanbärare. Hans checklista här till höger är av typen ”klipp ur och sätt upp på kylskåpet”. Inga konstigheter, mer en påminnelse om att med sunt förnuft kommer man långt.

PS: Internetstiftelsen har en jättebra guide till källkritik. Pdf eller på webben. Den hittar du här.

Uppdatering 180418: Storify har lagt ner sin plattform, men grundkursen i källkritik finns sparad som pdf här.