Utvecklade tankar om journalisters användning av sociala medier

Idag utvecklar jag mina tankar om journalistrollen för och idag i ett inlägg på Second Opinion.

Med tanke på den debatt som fördes i sociala medier igår med anledning av en debattartikel i SvD, Facebook kan bli en ny it-bubbla skriven av bland andra Uppsalaforskaren Håkan Selg (och kommenterad av bland andra Brit Stakston), misstänker jag att inte alla kommer att hålla med mig. 
     Jag håller inte alls med Selg och hans medförfattare i de slutsatser de drar i sin debattartikel. Mer än på en punkt: Vår bild av Facebook har formats av en relativt liten grupp aktiva användare. På samma sätt som vår bild av journalisters användning av sociala medier formas av en relativt liten grupp aktiva användare. Det är viktigt att komma ihåg att alla inte tycker och tänker och gör på samma sätt.

Urval, svarsfrekvens och bortfall – så enkelt men uppenbarligen ändå så svårt

Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte bara är kulturmarxist, utan dessutom statistiktaliban.
     Igår (fredag) publicerades en rapport från brittiska tankesmedjan Demos om Sverigedemokraternas anhängare i Sverige; vilka de är och vad de tycker. Och visst hade det varit oerhört intressant om rapporten verkligen hade sagt något om SD:s anhängare. Men det gör den inte. Även om till exempel den gröna och liberala tankesmedjan Fores, som presenterade rapporten vid ett seminarium igår, eller tidskriften Expo, som skriver om den under rubriken SD-sympatisörer kartlagda, hävdar att det är så.

Målet med statistiska undersökningar är att kunna generalisera resultaten till en större grupp; utifrån ett väl genomtänkt urval drar man slutsatser om den större populationen, säg populationen "svenskar" eller "dagstidningsläsare" eller – i det här fallet – sverigedemokrater. Men då gäller det att urvalet är slumpmässigt och representativt. 
     Demos urval är varken eller. Man har erbjudit medlemmarna i olika SD-anknutna Facebookgrupper att besvara enkäten. Bara 567 personer av 16 660 medlemmar i de här grupperna valde att svara. Det är med andra ord bara 3,4 procent som har besvarat enkäten – och bortfallet alltså 96,6 procent.
     Problem nummer ett är att enkäten distribuerats via sociala medier. Långt ifrån alla är aktiva i sociala medier. Ålder, tillgång till dator och internetuppkoppling, utbildning – det finns många faktorer som spelar roll. Expo skriver att "majoriteten (63 procent) av de sverigedemokratiska sympatisörerna på Facebook är män mellan 16–20 år". Just det: Unga män. Och det finns ingen anledning att tro att sverigedemokratiska unga män tycker och tänker som något annat än just sverigedemokratiska unga män.  
     Problem nummer två är att det är ett självrekryterat urval. 16 660 fick chansen att besvara enkäten, men bara 567 valde att göra det. Varför gjorde de det? Varför valde16 093 att inte besvara den?
     Problem nummer tre är det gigantiska bortfallet. Vad tycker och tänker de 16 093 som valde att inte svara? Det finns ingen som helst anledning att tro att de tycker lika som de 567 som svarade.

     Problem nummer fyra är att det saknas en bortfallsanalys (även om det känns konstigt att prata i vetenskapliga termer av bortfallsanalys när bortfallet är så gigantiskt). Men i princip kan man säga att en undersökning med mer normal svarsfrekvens är representativ om bortfallet inte är systematiskt, alltså om det visar sig att en övervägande del av de som valt att inte besvara enkäten är till exempel kvinnor, eller pensionärer, eller lågutbildade. Och för att veta det måste man göra en bortfallsanalys. Det gör inte Demos. 

   

Demos skriver själva i sin metodredovisning (rapporten som pdf):

The use of social network surveys is subject to a well-known technical and methodological critique focusing on the nature of self-entry interest classification on Facebook, the lack of content reliability on social networking sites, and the lack of internet access and usage in the broader population, all of which are capable of biasing the results of the survey. 

Therefore, we take care not to claim, at any point in the text, that our sample represents or reflects the official views of the group, or indeed of its offline membership.

Ändå behandlas undersökningen som vore den representativ, som om den säger något om Sverigedemokraternas anhängare som grupp. Det är den alltså inte. Varför ska det vara så svårt att göra rätt?

Svårt att begripa poängen? Tänk att du vill veta lite mer om skidåkare, och kommer på den lysande idén att dela ut en enkät vid vasaloppsstarten i Sälen första söndagen i mars – där kryllar ju av skidåkare. 15 800 stycken faktiskt. Men är gruppen vasaloppsåkare representativa för alla skidåkare, alla de som helst åker ensamma i skogen, eller alla som bara kör ett par kilometer per runda? Och vilka kommer att ha lust att svara på enkäten? Elitåkarna? Nej, de tänker nog på annat… Mest troligt är det att de som har tid och lust att svara är de som startar längst bak i kön och som ändå måste vänta ett tag innan de kommer iväg. Hur representativa är de? Hur är det med könsfördelningen i startfältet? Många kvinnor väljer ju Tjejvasan istället. Och så vidare.

Vill du veta mer om Sverigedemokraternas anhängare rekommenderar jag SOM-institutets senaste bok, Lycksalighetens ö. Alla kapitel kan laddas ner som pdf:er. SOM-undersökningarna utgår från en slumpmässigt urval och är statistiskt representativa, och därmed också generaliserbara.

Journalistrollen förr och idag – något har hänt

Det är fullständigt otänkbart att jag, på den tiden jag var anställd som journalist på en svensk morgontidning, regelbundet skulle ha publicerat texter hos någon annan än min arbetsgivare. Det är lika otänkbart att jag på en offentlig plats skulle ha talat om vilka organisationer jag sympatiserar med, vilka personer jag känner eller vem jag möter för en fika på stan. Det är fullständigt absurt att tänka sig att jag skulle ha diskuterat ett pågående jobb i ett publikt forum, eller att jag skulle ha pratat om mina kollegor eller konkurrenter (eller ännu värre: de jag skrev om) på ett skämtsamt eller nedlåtande sätt utanför redaktionens lyckta dörrar.

     Men det är – uppenbarligen – nya tider nu. I takt med att den allmänna användningen av sociala medier som bloggar, Facebook, Twitter och YouTube ökar, så ökar också journalisters användning av sociala medier. Och på de tio år som gått sedan jag lämnade journalistiken har jag kunnat se journalistikens normer förändras; det som tidigare var fullständigt otänkbart är idag helt normalt.

Journalisters användning av sociala medier kan studeras utifrån flera perspektiv, och på flera olika sätt. Man kan till exempel studera hur journalister använder sociala medier som ett arbetsverktyg för att hitta källor och case eller crowdsourca, eller som ett hjälpmedel för att bygga en falsk identitet i syfte att lättare komma nära mer slutna miljöer. Man kan också studera hur redaktioner använder sociala medier nästan som en publiceringsplattform för att marknadsföra sina program eller artiklar, eller för att på olika sätt bygga en dialog med sin publik. 

     Själv är jag intresserad av journalisters användning av sociala medier i relation till förändringar i den journalistiska professionen, i första hand yrkesidentitet, normer och värderingar – alltså det som i debatten ofta betecknas journalistrollen – men också praktiker och rutiner. 

Hen är ett ovanligt praktiskt ord

Jag ska inte påstå att jag alltid har gjort det. Men bra länge har jag försökt vara konsekvent i mitt val av tredje person singularis i mina texter. Om detta pronomen ska syfta på en person lite vem som helst, som en brevbärare, en journalist eller läkare, har jag använt hon. 

     Att använda hon har varit ett mycket medvetet strategiskt val. Ibland har jag fått skit för det – "Jaha, du är en sån där du, en sån där feminist. Men du kan väl ändå inte hävda att språket har med jämställdhet att göra?". Väldigt ofta har jag fått försvara mitt val – "Varför ska du envisas med att använda ett ord som folk hakar upp sig på i texten? Är det inte bättre att de koncentrerar sig på innehållet?". Men mycket, mycket mer förr än idag, vilket gläder mig.

I fortsättningen kommer jag dock att använda hon bara om personer av kvinnligt kön (och han om manliga). Som könsneutralt personligt pronomen, tredje person singularis, kommer jag istället att använda ordet hen. Hen är ett ovanligt praktiskt litet ord. Med hen kan jag nämligen markera att det handlar om en person vem som helst, att det inte i första hand ska tolkas som att det handlar om en kvinna eller en man, utan att jag för den skull behöver göra ännu ett statement i genuskampen. (Fast det blir det ju ändå.)

     Jag har redan använt det i några texter, både privata och mer jobbrelaterade. I de fall hen uppmärksammas (utan undantag är det män som hakar upp sig) är reaktionerna desamma som mot motsvarande användning av hon. 

     Visst är det märkvärdigt att ett litet pronomen på tre bokstäver kan riva upp så mycket känslor!?!

Idag är det Grammatikdagen. Jag tycker du ska använda en del av dagen till att fundera över vilka pronomen du själv använder. Lyssna gärna också på senaste Språket i P1 om just ordet hen och om det är så enkelt egentligen att lägga till ett nytt personligt pronomen i språket.

Vi forskare är heller inte som alla andra – men vi är ganska lika journalister

Apropå gårdagens inlägg om att journalister gärna tror att alla andra är precis som de: Vi forskare är heller inte som alla andra. (Även om jag själv naturligtvis är ganska vanlig…)

På sätt och vis är vi forskare ganska lika journalister. När journalister hänvisar till (och ibland gömmer sig bakom) sitt uppdrag att granska makten, hänvisar vi forskare till "tredje uppgiften", alltså att vid sidan av forskning och undervisning också föra ut allt vårt vetande till samhället. Precis som journalister är forskare en relativt väl sammanhållen profession med starka normer och värderingar inom kåren. Jag skulle alltså lika gärna kunna forska i ämnet forskningskommunikation i sociala medier, med samma frågor och funderingar kring själva användandet (när, var, hur mycket, i vilket syfte etc), etik (forskningsetik), gränser (mellan arbete och fritid, professionellt och privat) och vad jag skulle vilja beskriva som ett personligt varumärkesbyggande.

Jag själv bloggar, twittrar och har ett (slutet) Facebook-konto, och får nog beskriva mig som lite mer aktiv än de flesta andra. Jag bloggar och twittrar (för det mesta i alla fall) som doktorand och medieforskare, oavsett om jag formellt sett är på jobbet eller inte.

     Precis som vilken anständig människa som helst försöker jag låta bli att förolämpa eller hänga ut enskilda individer. I princip antar jag att jag (fortfarande) följer de pressetiska reglerna i det jag publicerar offentligt i flödet i sociala medier. Jag tycker det är extra viktigt att aldrig någonsin – ens i en uppgiven twitterkommentar – tala illa om någon av våra studenter, enskilda eller i grupp. (Däremot drar jag mig inte det minsta för att göra reklam för studenterna!)

     Precis som många andra forskare som gärna lägger ett mer teoretiskt perspektiv på sina aktiviteter funderar jag över hur pass mycket bloggen ska handla om medieforskning i allmänhet och mitt avhandlingsarbete i synnerhet, eller om jag ska försöka vara mycket mer privat och berätta om mitt liv bortanför Mediehuset. Och om jag ska vara "strikt akademisk" eller mer personlig i mitt sätt att skriva. Var gränserna går för vad jag kan skriva om, vilka debatter eller diskussioner jag kan ge mig in i.

     Och även om jag inte gärna ser det så är det självklart så att också jag använder sociala medier till att sälja mig själv (varumärket Ulrika Hedman, om ni så vill) – i mediedebatten, i akademien, gentemot andra medieforskare, gentemot mina kollegor. Och det gör jag samtidigt som jag bevakar min egen position: Vad tycker professor si eller så om att jag ofta tycker till? Kan jag uttala mig i frågor jag inte själv forskat eller undervisat i? Tänk om jag beslås med sakfel – kommer min forskarkarriär att slås i spillror då, innan den ens börjat? Kan jag skriva om mitt avhandlingsarbete, åtminstone på ett principiellt plan, utan att riskera att landets samtliga journalister blockerar mig på Twitter? Vad kommer mamma att tycka?

Så nu vet ni. Vi forskare är heller inte som alla andra. Å andra sidan är vi precis som många andra, och ganska lika journalister. Visst är det spännande!?!

Journalister är inte som andra – därför måste vi veta hur de är

Johan Croneman noterar något viktigt i sin krönika i Dagens Nyheter idag:

Om det är något med den nya medieeliten som stör mig så är det deras förmåga att blanda ihop sina egna medievanor med alla andras.

Croneman tillhör så klart själv denna medieelit, men han tycks vara väl medveten om att han inte kan använda sig själv som en slags allmängiltig måttstock vare sig det gäller tv-tittande eller twittrande. Precis på samma sätt som mina medievanor är långt ifrån den genomsnittliga mediekonsumtionen (se Nordicoms statistik över den svenska mediedagen).

     Ändå fortsätter mediemänniskor att tro att alla andra är som de. Att alla andra har de nyaste mobilerna med alla de häftigaste apparna. Att alla andra går med mobilen ständigt uppkopplad mot allting. Att alla andra självklart vill dela med sig av precis allting till alla andra. Att alla andra är lika fascinerade över skakiga oredigerade klipp från händelser långt bort. Men mediemänniskor är inte alls som alla andra.

     Hur är då mediemänniskorna? Ja, inte som alla andra… Men om inte annat så med utgångspunkt i Cronemans iakttagelse – att medieeliten blandar ihop sina medievanor med alla andras – är det viktigt att undersöka mediemänniskornas medievanor. Om de dömer andra efter sig själva är det ju bra att veta hur de är, eller hur?

Själv kommer jag att dra mitt strå till stacken genom att undersöka journalister och sociala medier. Syftet med mitt avhandlingsarbete är att – lite högtravande formulerat – studera hur den svenska journalistiken som profession och journalistrollen förändras av sociala medier. De senaste veckorna har jag suttit med näsan i tidigare professionsforskning kring journalister (det finns en hel del) och forskning kring journalister och sociala medier (på det området finns det betydligt mindre).

     Förutom frågor kring själva användandet (när, var, hur, hur mycket, i vilket syfte etc) intresserar jag mig för frågor kring etik (yrkes- och pressetik), gränser (mellan arbete och fritid, professionellt och privat eftersom så många journalister nu går runt med personliga publiceringsverktyg i fickan dygnet runt) och vad jag skulle vilja beskriva som ett personligt varumärkesbyggande via de sociala medierna.

     Visst låter det spännande!?!

Fotnot: Min utgångspunkt är inte normativ, det kan vara viktigt att påpeka. Jag lägger ingen som helst värdering i hur journalister använder sociala medier, eller i vilka syften.

Det är längesedan jag fick riva TT

Jag fick en vänlig tillsägelse av en gammal kollega härförleden. Jag ville förklara att till och med en nyhetsjunkie som jag – som fortfarande saknar att riva TT – klarar sig utmärkt utan papperstidning till frukosten.
     "Men Ulrika, riva TT… det var längesedan!" kom svaret.
     Men så himla länge sedan är det faktiskt inte.

När jag började på Länstidningens centralredaktion som sommarvikarie 1988 (och det är ju faktiskt inte alls länge sedan, eller hur?) stod printrarna i en egen liten skrubb med glasfönster mot korridoren mellan centralen och sporten. 1988 skrev reportrarna fortfarande sina texter på en "vanlig" skrivmaskin, och redigerarna använde snurra och typometer och gjorde skisser på papper. Som ung sommarvikarie vågade jag mig knappt ner till sätteriet och typograferna på våningen nedanför.
     Redaktionens speciella TT-printrar (inte helt sant, AP kom på samma printrar) var kopplade via telenätet och matades med kompakta pappersrullar. In- och utrikesmaterial, ekonomi och sport spottades ut i en ständig ström. Var man inte flitig nog med rivandet svämmades golvet över av TT-texter på en lång, lång remsa av papper.
     Jag har aldrig känt mig så nyhetsuppdaterad som under de där åren när jag fick riva TT med jämna mellanrum. Steg två i rivandet var nämligen att ta sitt fång av TT-remsa med sig tillbaka till centralen och riva isär remsan i sina komponenter: Notiser, artikeldelar, samlande uppdateringar, rättelser… allt skulle sorteras och gärna också rensas från början. Av lokalt intresse? En särskild hög för det. Småsnuttar i samma ämne? Sortera för sig och hoppas på en ny, samlande version. Det allra, allra mesta gick i papperskorgen direkt. Men uppdaterad blev jag.

Där, på Länstidningens centralredaktion, förvandlades jag till en tvättäkta nyhetsjunkie. När TT-printrarna kopplades ur och vi fick hämta TT på nätet istället försvann en del av känslan, men även jag får erkänna att det blev lite mer lätthanterligt. Och jag fortsatte vara uppdaterad.

Som inte längre anställd på en redaktion har jag inte längre tillgång till hela TT-flödet. Och det är det jag saknar, känslan av att faktiskt ha total koll på nyhetsflödet. Att läsa pappersdagstidningar har faktiskt aldrig gett mig samma känsla av koll.
     Men jag klarar mig gott ändå. Till att börja med fick text-TV fylla en del av saknaden. Och nu en lång rad nättidningar, som får åtminstone ett besök om dagen så att jag kan skumma förstasidorna, kombinerat med omvärldskoll via de sociala medierna så att jag kan hålla koll på snackisarna och det som är under uppsegling. Visserligen är jag övertygad om att den där totala kollen, den får jag aldrig igen, men samtidigt har jag nog vant mig. Även om det var något visst att gå och riva TT…

Och tänk känslan när det började ringa och blinka i korridoren bort mot sporten. En flash! Alla slutade arbeta (det tjöt så förbannat att man var tvungen) och någon fick rusa bort och stänga av larmet. Vad hade hänt? Måste vi göra om? Lokal vinkel?


Relaterade inlägg: Två år utan dagstidning (101016)

Den ädla konsten att spräcka en story

Två citat som speglar veckan som gått. Det första ett omdöme om journalister:

De skriver artikeln först. Sen ringer de och frågar.

Det andra ett råd till JMG:s journaliststudenter:

Ger man sig in i en historia gäller det att sänka den så fort som möjligt. Annars är man rökt.

* * *

Det första citatet kommer från veckans Medierna i P1, och handlar om veckans journalistiska haveri: Innebandypappan. För en vecka sedan avslöjade UNT att en pojke lämnats kvar av sin pappa efter en innebandymatch med motiveringen att pojken spelat för dåligt. UNT hade hittat uppgifterna på en blogg, men inte kontrollerat dem – alls. Historien spreds snabbt i andra medier som heller inte kontrollerade – alls. Och folk över hela Sverige är upprörda och rasar mot sportföräldrar som ställer orimliga krav på sina barn. Citatet ovan är från en förvånad föreningsledare, som konstaterade att artiklarna redan legat färdiga ute på webben när reportrarna ringt till honom för att kolla fakta.
     Det känns på något vis symptomatiskt att den enda redaktion som faktiskt kontrollerade uppgifterna i veckan är Medierna, som har till uppgift att granska medierna.
     Och det känns på något vis väldigt beklämmande med en redaktör som försvarar sin publicering med orden:

Det är klart att om man producerar journalistik på lång sikt är möjligheterna att kontrollera saker helt andra än om du producerar dagsjournalistik. 

En av de verkliga förmånerna med att jobba på JMG är att kunna ta del av fantastiska gästföreläsningar. För ganska precis ett år sedan berättade Hannes Råstam om sitt arbete med "Fallet Thomas Quick". Det andra citatet i inledningen är från de två timmarna en tisdag i januari. Föreläsningssalen var fylld till bristningsgränsen – som sig bör när en av landets främsta grävare så generöst delar med sig av metod och tips.

     Hannes Råstams främsta råd till de blivande journalisterna kan sammanfattas mycket enkelt:

Försök spräcka storyn så fort som möjligt!

* * *

Det är klart att det inte är roligt att spräcka sin story, att gå tillbaka till nyhetschefen och säga att "Du, det där lät ju jättebra, men nu har jag kollat och det är helt enkelt inte sant". Det ställer ju onekligen till det; ett tänkt löp eller en sidtopp i papperskorgen, jakten på en ersättare, något som duger att att fylla hålet med… Det är så mycket enklare att bara köra på, och lägga ansvaret för sanningshalten i uppgifterna på den som råkar leverera dem. Hur många gånger har jag inte hört journalister eller för den delen redaktörer försvara bristande faktagranskning med "Han sa ju så" eller – ännu värre – "Men det får ju stå för henne".
     Människor har rätt att ha olika åsikter och uppfattningar om saker och ting. Självklart.
     Men varje gång en redaktion sprider direkt felaktiga sakuppgifter tror jag att det händer någonting. Till att börja med blir vår bild av verkligheten ytterligare lite skev. I fallet med Innebandypappan bekräftades våra fördomar om hur blindgalna idrottsföräldrar är. Och sedan, när det trots allt sjunker in att det bara var hittepå, så urholkas vårt förtroende för medierna. Speciellt om de försvarar sig med att det tydligen inte är nödvändigt att kontrollera sakuppgifter i den dagliga nyhetsjournalistiken.

Jag önskar att ännu fler journaliststudenter fått chansen att lyssna till Hannes Råstam som gästföreläsare, höra honom berätta om sin syn på det journalistiska hantverket och inte minst om hans motto att försöka spräcka varje story så fort som möjligt. Det kräver många gånger en hel del mod att lägga ner ett jobb.
     Gästföreläsningen för ett år sedan blev dock hans sista.

Detta är ingen årskrönika

Jösses! Det är verkligen illa ställt med de svenska tingsrätterna. Vi måste omedelbart se till att få väck de politiska nämndemännen. För så här kan vi verkligen inte ha det! Eller hur?
     Eller kanske inte? För en vecka sedan hade vi ingen allmän debatt om de svenska nämndemännens vara eller icke vara. Enligt SOM-institutets senaste mätning är svenska folkets förtroende för domstolarna på stadig uppgång efter en svacka kring 2005 (och vi har betydligt högre förtroende för domstolarna än för pressen). Det är svårt att tro – och svårt att komma ihåg – med tanke på den oerhörda upprördhet och krav på omedelbara åtgärder som dominerar debatten idag.
     I ärlighetens namn: I mars skrev Claes Sandgren, professor i rättsvetenskap, en debattartikel i Svenska Dagbladet i ämnet, med rubriken Nämndemännen urholkar förtroendet för domstolar. Debattartikeln har för tillfället 242 kommentarer och 17 länkande blogginlägg. Någon vidare allmän debatt ledde den inte till.

Så hur hamnade de svenska nämndemännens lämplighet i topp på nyhets- och debattagendan? Vad var det som hände?
     Jo, det som hände var att en svensk nyhetsredaktion själv skapade en nyhet. SVT skickade en enkät med frågor om nämndemän till ett antal domare, och utifrån svaren på enkäten formulerades en nyhet om vad som kan ses som ett hot mot svenskt rättsväsende och rättssäkerhet.
     Kanske hämtade redaktionen inspiration i Sandgrens debattartikel, kanske inte. Det är inte poängen här. Poängen är att innan resultaten av SVT:s enkät publicerades var nämndemännen inget större hot. Inget som debatterades allmänt. Inget som krävde ministeruttalanden eller lagstiftningsåtgärder.
   
Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till att beskriva brister i enkäten. Det var i början av december som SVT skickade sin enkät till "1 056 domare som arbetar tillsammans med nämndemän". 675 svarade vilket ger en svarsfrekvens på 64 procent, utan hänsyn till naturligt bortfall etc. Det är bra. Mindre bra är att antalet svar på vissa av frågorna är så lågt. Det är bara de som instämmer i vissa påståenden som fått följdfrågor. Till exempel är det bara 71 personer som svarat på frågan om vilka partiers ideologi som kan tänkas påverka rättssäkerheten negativt. Med så låga svarstal borde den statistiska osäkerheten fått redaktionens samtliga varningsklockor att ringa högt och länge. Bra är dock att SVT publicerat själva enkäten (eller vad som ser ut att vara hela enkäten) och frekvenstabeller, så att alla själva kan kontrollera underlaget. Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt själva enkäten.
     Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till att beskriva den uppkomna debatten. Hur domare, jurister och politiker med imponerande snabbhet tar ställning i debatten, använder en skapad nyhet som språngbräda för att positionera sig själva i den medierade offentligheten. Hur de som försöker förklara fördelarna med och principerna bakom nuvarande nämndemannasystem hamnar i medieskugga. Det saknas sannerligen inte belysande exempel.* Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt den uppkomna debatten.
     Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till spekulationer kring motivet bakom SVT:s enkät om nämndemännen. Nämndemännens vara eller icke vara är en politisk fråga, och det är en politisk fråga att lyfta debatten. En frågeformulering är sällan neutral. Ett val av respondenter är sällan opartiskt. Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt frågan om dolda motiv.

2011 har varit ett på många sätt otäckt nyhetsår. För mig kommer 2011 – vid sidan av några händelser av mer privat och personlig karaktär – att vara detsamma som Oslo och Utøya.
     Under året har vi sett en rad mediedrev, spekulationer, utpekanden, namnpubliceringar och tveksamma publiceringsbeslut. Vi har också mött flera mycket allvarliga hot mot yttrandefrihet, meddelarfrihet, pressfrihet och journalisters rätt att arbeta.
     Allt detta fyller de årskrönikor som i detta nu produceras och publiceras. Läs gärna SJF:s ordförande Jonas Nordling, Journalistens chefredaktör Helena Giertta eller Anders Mildner i Medievärlden. De ger gott om tid för eftertanke.
     En redaktionellt skapad nyhet kan tyckas vara en bagatell i sammanhanget. Eller så är det ingen bagatell. På något vis tycker jag ändå att den skapade nyheten är en ganska bra representant för medieåret 2011. Visst är det märkligt att det kan vara så lätt att skapa en nyhet, och sätta frågan om de svenska nämndemännens lämplighet i topp på nyhets- och debattagendan.
     Nog borde vi ha viktigare saker att ägna våra redaktionella resurser åt.


* Exempel från debatten: Nämndemännen har helt spelat ut sin roll, Domare sågar politiska nämndemän, Ask: Nämndemän kan försvinna (också i DN), Det svenska nämndemannasystemet – bra eller dåligt?, Populistiskt trams om nämndemännen, Starkt stöd för nämndemän, Gubbarna behöver fler yngre kollegor.


Relaterat inlägg: Ett uselt förslag om att inskränka meddelarfriheten (111211)

Inga bra böcker i paketen? Försjunk i en gulnad kvinnotidskrift!

Chefen (det vill säga prefekten) bjuder på en semesterdag i julgåva till personalen. Egentligen borde jag väl stressa runt som en tok; handla några extra julklappar, steka miljarder köttbullar, slå in paket, rimma (inspirerad av P4 Göteborgs fantastiska väderprognos!), stryka juldukar och fundera över hur mycket mjölk det egentligen kommer att gå åt under helgen.
     Men jag struntar i allt det. I år också.
     Istället har jag fastnat i arkiven.

Det är KvinnSam (Nationellt bibliotek för genusforskning) vid Göteborgs universitetsbibliotek som så här lagom till helgledigheterna presenterar ett digitalt arkiv över äldre svenska kvinnotidskrifter. Det är betydligt roligare än det kanske låter. Här finns Tidskrift för hemmet (1859–1885), Dagny (1886–1913), Hertha (1914–1935), Framåt (1886–1889), Idun (1887–1912), Morgonbris (1904–1924), Rösträtt för kvinnor (1912–1919) samt Tidevarvet (1923–1936) i digitaliserad form, som pdf:er att ladda ner. Plus information om tidskrifterna.
     Det känns onödigt att påpeka vilken verklig guldgruva det här är – inte bara för genusforskare eller alla som är intresserade av svensk kvinnohistoria.

Själv har jag alltså fastnat i de gulnade pdf:erna. Men just idag får kvinnosaken och rösträttskampen vänta; det som – inte helt oväntat, det erkänner jag gärna – fångar mitt intresse är Iduns "Förslag till matordning" för såväl finare som enklare bord.
     En torsdag i januari 1890 föreslås för det finare bordet soppa på torra gröna ärter, kokt rökt hamburgerbringa med surkål samt punschpudding, och för det enklare fläsk med vita bönor ("amerikansk rätt" påpekar redaktören inom parentes) samt plättar.
     Ledordet i platsannonserna på samma sida är för övrigt anspråkslös. Man söker en "duglig, frisk och anspråkslös" lärarinna till familj i Lidköping, en "anspråkslös flicka" önskar plats i ett bättre hus etc.

* * *

Om du inte vill försjunka i tidningsarkiven omedelbart, har tillgång till en kakelugn och känner att du har lite tid över i den allmänna helgstressen föreslår jag lite julkonfekt à la 1890:

Citronspån. 1 ägghvita vispas till skum, blandas med nära 200 gr. strösocker, saften af 1/2 citron och det rifna skalet af hela citronen. Massan strykes med knif på ett ark oblat, man strör brokigt socker öfver och skär isär oblaten i aflånga bitar, hvilka lindrigt krökas öfver en liten pinne. Sedan torkar man dem i kakelugnsnischen.

Fotnot: Jag fastnade i veckomatsedlarna också när jag kodade en oktobervecka av Dagens Nyheter från 1960 för ett par år sedan (se till exempel Ständig följeslagare (101007)). Då slogs jag bland annat av hur pass lite kött vi faktiskt åt förr. Flera av veckans dagar var köttfria, och ett hekto skinka ansågs räcka till middag till fyra. Det är annat än dagens jätteportioner!