Därför är extremerna inte särskilt intressanta för mig som medieforskare

Jag sitter och funderar på det här med extrema fall, eller outliers som de också kallas i forskningsvärlden.
     Visst är det spännande med variabelvärden eller enskilda case som avviker rejält från resten. De där sommardagarna när temperaturen låg över 25, till exempel – det är ju de man kommer ihåg. Eller den där studenten som skrev VG på samtliga tentor. Eller tågresan genom landet som faktiskt gick som tåget.
     Men det är inte säkert att det är just extremfallen man ska forska på. Det beror lite på vad man är ute efter. För mig som forskar på hur journalister använder sociala medier är extremfallen intressanta mest som kuriosa. Jag återkommer till hur lite längre fram.

Just nu funderar jag på mitt urval till nästa steg i min avhandling, när jag ska genomföra intervjuer med journalister om hur de använder sociala medier. I princip finns det två sätt att konstruera ett urval för den här typen av studier. Antingen väljer jag journalister som åtminstone på ytan är ganska lika – ungefär lika gamla, på samma typ av arbetsplatser, med liknande arbetsuppgifter – för att i analysen försöka se hur de skiljer sig åt och varför de gör det. Eller så väljer jag journalister som är så olika som möjligt – olika åldrar, spridda över landet, på olika medier etc – och försöker hitta likheterna. 
     Jag kommer att göra mitt urval efter mest olika-principen. Men jag vill inte ha med något extremt fall. Jag vill ju veta hur journalistkåren använder sociala medier, och i det fallet är extremfallen tämligen ointressanta. De mer "normala" variationerna, om jag får kalla dem så, är så mycket mer betydelsefulla och intressanta. Att det finns enskilda journalister som vägrar allt vad sociala medier heter, eller tvärt om, säger inte så mycket om de där nittioniokommanittionio procenten däremellan.
     Utom som kuriosa. Ett extremfall kan användas för att tydliggöra teoretiska problem och konflikter exempelvis vad gäller yrkesetik, yrkeskunskaper, arbetsgivaransvar, utgivaransvar eller nätverk – alltså när man diskuterar var gränserna egentligen går och vad som händer när gränserna passeras.

Fotnot: Också när man som forskare använder avancerade statistiska metoder för att analysera en större mängd data ställer extremfallen till det så pass att man helt enkelt i många fall plockar bort dem ur materialet. De kan till exempel höja eller sänka medelvärden orimligt mycket, eller ändra den viktiga lutningskoefficcienten i regressionsanalyser. Det är kanske bäst att påpeka att jag talar om ännu mer extrema fall än varma sommardagar, duktiga studenter eller tåg som går i tid. 

Politologerna bjuder på aktuell statsvetenskap

Idag har en ny statsvetenskaplig blogg publicerats – Politologerna. Bloggen kommer att drivas gemensamt av statsvetare från Göteborgs universitet, Linköpings universitet och SCB. Så här presenterar de sig själva:

Syftet med bloggen Politologerna är att bidra med välgrundade, ofta empiriska, och lättillgängliga observationer om svensk politik. Vi förmedlar forskning men även enkla deskriptiva resultat och analyser. Vi vill väcka debatt om svensk politik, men driver ingen partipolitik och undviker att vara politiserande.

Fakta, med andra ord. Och statistiska analyser av hur det har varit – och vilka slutsatser man eventuellt kan dra av det.
     Första inlägget handlar om hur länge svenska partiledare stannar på sin post, och om chansen (eller risken) att vi kommer att få se ett partiledarbyte i något av riksdagspartierna under 2013. Statistiken säger för övrigt att det är lite, lite högre chans att vi får se ett partiledarbyte under året (53 procent) än att vi inte gör det (47 procent).
     Första inlägget är skrivet av Politologernas initiativtagare Anders Sundell, doktorand vid Göteborgs universitet.

Om jag fick önska en enda sak av Politologerna är det att varje inlägg signeras av skribenten. Förutom att det ökar transparensen, så hjälper det också läsarna att värdera varje enskilt inlägg. Det går visserligen att lista ut vem som skrivit vad genom att klicka på författararkivet i högerspalten, men med tiden kan det bli rätt många namn att gå igenom innan man hittar vem som skrivit ett enskilt inlägg.
     Med den reservationen lägger jag Politologerna till mitt eget rss-flöde. Jag är fullständigt övertygad om att den kommer att bjuda på intressant läsning fortsättningsvis för alla som är det minsta lilla intresserade av svensk politik och samhälle.

I min egen vänsterspalt hittar du flera olika bloggrullar: Medieforskning, Medier, Göteborgs universitet (där du till exempel hittar Politologen) samt Diverse. Där kanske finns något intressant för dig också?


Uppdatering 130113: Det är en hel del saker att ställa in när man startar en ny blogg, och det är sällan allt blir rätt omedelbart. Men från och med nu tycks det som om alla inlägg är signerade. Bra!

Politikens personifiering tydligast i kvällspressen

Stämmer det att mediernas bevakning av politiken blivit allt mer personfixerad och till och med partiledarfokuserad?

     Reflexmässigt skulle jag själv svara "Självklart!" på den frågan. Men då skulle jag ha fel.

     Visst, de svenska kvällstidningarna går utan tvekan mot allt mer personfixering i den politiska bevakningen. Men trenden är inte alls lika tydlig om man istället tittar på de stora morgontidningarna, Sveriges Radio eller TV4 under de senaste tre decennierna.

     Partiledarna får visserligen mer plats i medierna idag än för 30 år sedan, samtidigt som det också finns ett ökat intresse att skriva om personen bakom själva positionen – familj och familjeliv lyfts fram på ett helt annat sätt idag. Nyhetsmedierna har dessutom fler bilder på partiledarna idag än för 30 år sedan.

     Men en generell personifiering av politiken handlar det alltså inte om. 

Idag disputerar JMG:s Johannes Bjerling med avhandlingen The Personalisation of Swedish Politics. Party Leaders in the Election Coverage 1979–2010. Det är alltså Johannes "fel" att jag får lära om om politikens personifiering, och i fortsättningen byta ut mitt "Självklart!" mot ett "Jo, på ett sätt är det så. Å andra sidan…" Det gör jag så gärna!

Fotnot: Du kan läsa mer om avhandlingen här, och ladda ner hela boken (pdf) här. Gör det!

Underbar ironi när årets folkbildare och förvillare utses

Det är inte så lite ironiskt att Vetenskap och Folkbildnings utmärkelse för Årets folkbildare 2012 går till P1:s Medierna, samtidigt som P3:s Nyhetsguiden utses till Årets förvillare (läs motiveringarna här).
     Medierna granskade nämligen Nyhetsguidens tämligen usla rapportering om riskerna med HPV-vaccinet. Du kan läsa mer om inslaget, och lyssna, här.

Jag har tjatat om det förut, och Medierna tjatar om det: Journalister måste lära sig statistikens grunder, och vad som menas med urval, svarsfrekvens och bortfall.
     Dessutom måste journalister lära sig vad som menas med anekdotisk bevisföring. Nyhetsguidens redaktion spekulerade i HPB-vaccinets farlighet och hänvisade till "internet" samt till en ung kvinna som hade drabbats av besvär som inte är bekräftade biverkningar. Spekulation leder inte till bevis.

Grattis till Medierna, säger jag. Till P3 Nyheter, som ersätter Nyhetsguiden, sänder jag en önskan om att redaktionen undviker att likställa beprövad vetenskap med individuell övertygelse.


Relaterade inlägg: Urvall, svarsfrekvens och bortfall – så enkelt men uppenbarligen ändå så svårt (120225), Ateism, fetma och anekdotisk bevisföring (110104)

Ännu mer slow-tv från NRK – vad blir först ut på SVT?

Nu har NRK gjort det igen. Över miljonen bänkade sig framför tv:n för att följa med på en tur längs Nordlandsbanen. NRK Hordaland, som producerade, bjöd inte bara på vackra turer på sträckan Trondheim–Bodö, utan lyckades dessutom visa sträckan under alla fyra årstider – och sända resan parallellt i radio. Jag är imponerad!
     Egentligen borde det inte fungera. NRK:s slow-tv är precis tvärtom mot vad alla förståsigpåare predikar. En resa sänds antingen i direktsändning, som fem dygn med Hurtigrutten (vilket lockade 2,5 miljoner tittare). Eller så filmas sträckan och visas i efterhand, utan klipp eller överhoppade mindre vackra vyer, som sju timmar på Bergensbanen (vilket lockade 1,2 miljoner tittare).
     Resan längs den 73 mil långa Nordlandsbanen tar knappa tio timmar. Programchefen Rune Møklebust säger så här till NRK om tittarsuccén:

Jag tror det er flere grunner till att folk ser på; naturen, det å kjenne seg igen, det å reise, og det lett hypnotiserende bildet av skinnene. Det i seg selv at det er diametralt motsatt av hva som vanligtvis går på tv, er også en av de viktigste grunnene.

Vad blir först ut på SVT? Dalslands kanal är givet, liksom Göta kanal. På räls har vi Inlandsbanan, och tåget mellan Kiruna och Narvik (jag har åkt malmtågslok längs den banan – det är något av det häftigaste jag gjort i resväg). Gör det bara inte till en reality-såpa, för då försvinner hela magin med slow-tv!



Fotnot: Följ med längs Nordlandsbanan här: Nordlandsbanen minutt for minutt.

Relaterade inlägg: Paradoxen slow-tv lockar tittarna – idag följer vi med längs Telemarkskanalen (120826)

Bland julspecialer och nya gemenskaper

"Jag är i chock." "Djupt upprörd." "Man slutar inte på det viset. Det gör man bara inte!" "Hur fan kan de göra så här mot oss????"
    Vänner och bekanta har delat med sig av sin upprördhet på Facebook och i twitterflöden. Självklart handlar det om tredje säsongens avslutande dubbelavsnitt av Downton Abbey, där Cousin Matthew, spelad av Dan Stevens,  kör ihjäl sig i slutscenen.
     Samtidigt: En förvånande upprördhet över att folk berättar och diskuterar vad som hände i slutscenerna. För alla har ju inte sett ännu, utan hade tänkt titta på avsnittet vid ett lämpligare tillfälle. Och hur kan då vänner och bekanta vara så fisiga att berätta?

* * *

När jag var liten – och en ganska lång tid av mitt vuxenliv också, för den delen – fanns det två kanaler att titta på, och bara några enstaka tablålagda repriser för den som missade ett avsnitt i en serie. Tv:n fungerade verkligen som en lägereld. I princip alla tittade på samma sak, och i princip alla kunde prata om gårdagskvällens program på fikarasten dagen efter.
     Sen fick vi fler kanaler. Och videobandspelare. Och ännu fler kanaler. Och play-tjänster och streaming. Det är ingen idé att ens försöka diskutera gårdagskvällens program med någon annan, om man inte vill inleda med en lång resumé som vad det är för typ av program och vad som har hänt. Tv:n sägs ha förlorat sin roll som lägereld – även om en del i branschen tror att vissa program (som Melodifestivalen) fortfarande fungerar som lägereldar.

Men jag skulle inte beskriva tv-tittandet som en slocknande lägereld än. Av två anledningar. Den första är att gemenskapen kring lägerelden är så mycket större nu än förr. Vi twittrar svaren till På Spåret, lär oss att jubla över tjusiga mål med speciell hashtag eller snyftar över Matthews öde på Facebook. Våra aktiviteter i sociala medier kräver en samtidighet. Jag hade inte mycket för att jag såg julspecialen redan på annandagen, eftersom jag inte hade någon att prata om den med – jag fick spara mina funderingar till igår kväll.
     Den andra anledningen är utvecklingen av second screen. Eftersom många av tv-tittarna sitter med en dator, surfplatta eller smartphone framför tv:n utvecklar tv-bolagen nu olika typer av interaktivt material för apparaten i knät. Det kan vara en speciell chatt, eller varför inte som i exemplet SVT som låter tittarna själva tävla i På Spåret. Vi har bara sett början på den här utvecklingen.

* * *

Återstår då problemet med att vissa inte vill – eller kan – titta när de flesta andra tittar. Är det fisigt att avslöja att Matthew Crawley kör ihjäl sig, så längre avsnittet fortfarande går att se på SVT Play?
     Nej, det kan det ju inte vara. För var ska vi i så fall dra gränsen?
   


Fotnot: Downton Abbeys julspecial sändes i Storbritannien på juldagen, i Norge på annandagen och på SVT först igår kväll. Julspecialen visas på SVT Play till 5 januari.

Fotnot: Mediamänniskan har också skrivit om second screen, och benar ut fenomenet lite mer pedagogiskt än jag.

Alla dessa frågor med värdelösa svar

Min långtidsstudie av marknadspaneler och hur de fungerar ur ett respondentperspektiv fortsätter. Studien startade senhösten 2010, undersökningsobjektet är DN-panelen och metoden etnografisk. För att slippa mötas av redan stängda enkäter (ett systematiskt metodfel från min sida första året) ser jag dessutom till att enkäterna numera skickas till en adress jag faktiskt kontrollerar regelbundet.
     Jag kan konstatera att frågekonstruktionerna fortfarande är riktigt usla. Och att enkätkonstruktionen i sig fortfarande är riktigt usel. Och att enkäterna naturligtvis aldrig är representativa för något som helst, och därmed – faktiskt – helt oanvändbara. Men att jag trots allt svarar ärligt och uppriktigt.
     Och att jag idag fört över 233 kronor till Världsnaturfonden – en rejäl ökning från förra årets mer blygsamma 87 kronor. Så en viss nytta gör just den här marknadspanelen trots allt.


Relaterade inlägg: Jag är marknadspanelernas värsta mardröm (111210)

Framing och hotet mot det genuint svenska

Det handlar egentligen inte om Tintin i Kongo, eller om pepparkaksgubbar eller om Tomtarnas verkstad. Det är, på många sätt och vis, en piss i Gullmarn jämfört med den öppet uttalade rasism som visade sitt fula tryne i kommentarer till SVT:s luciasändning i år, eller den strukturerade rasism som gör livet till ett helvete – varje dag – för alldeles för många svenskar. 
     Det här handlar om någonting annat. Det handlar om att få så många som möjligt att känna att en massa saker som vi vuxit upp med – och alls inte tagit någon skada av – ska förbjudas. På grund av invandringen. På grund av muslimerna. På grund av "de där".

För när vi tänker efter: Inte blev vi rasister av att läsa Tintin? Det är ju ett äventyr. Och pepparkaksgubbar har vi väl alltid haft i luciatågen, eller hur? Det är väl inget rasistiskt med det? Och det var ju bara kul när den gröna gubben  och den kaxiga svarta dockan kom tillbaka till tomteverkstaden. Obegripligt att de faktiskt var bortklippta så länge. Eller hur?

* * *

Så glöm Tintin, pepparkaksgubbarna och tomteverkstaden. Det handlar faktiskt inte om det. Det handlar om att skapa en bild av Sverige där det svenskaste av svenska, det mest oskyldiga, våra mest omtyckta traditioner, hotas av invandringen:
     Barnen får inte läsa Tintin för att invandrarna tycker att den är rasistisk. Barnen får inte klä ut sig till pepparkaksgubbar för att pepparkaksgubben är en rasistisk stereotyp. Barnen får inte se hela Tomtarnas verkstad för att vissa av figurerna bygger på rasistiska schablonbilder. "Nä, nu har det verkligen gått för långt!"
     Det handlar om att du och jag (som ju ändå är ganska vettiga och normala människor och absolut inte rasister, verkligen inte) ska tycka att invandrare blivit ett hot mot det genuint svenska och våra traditioner.
     Det är det det handlar om. Att få oss att tycka att nu har det gått för långt. 

I medievetenskapen kallas det här för framing. Framing handlar – väldigt förenklat – om att "rama in" en händelse eller ett skeende på ett visst sätt, för att vi också lättare ska tolka den på ett visst sätt. PR-konsulter, till exempel, arbetar mycket med framing; de tillhandahåller tolkningsramar som gör att vi lättare tycker att en organisation är trovärdig eller ett företag kvalitetsmedvetet, utan att vi riktigt fattar varför vi tycker si eller så.

* * *

Mycket av den indignerade debatt vi ser och hör just nu (om Tintin, om pepparkaksgubbar och om tomteverkstaden) har startats av och eldas på av människor som har en helt annan agenda än att se till att dagisungarna får klä ut sig till pepparkaksgubbar också i fortsättningen. 
     Varje gång du säger i lunchrummet att ”jag läste Tintin när jag var liten, och jag blev inte rasist" så gnuggar en rasist händerna. Varje gång du säger att "men pepparkakor är ju bara kakor som råkar vara bruna" så tar du samtidigt avstånd från alla de som arbetar för ett mer inkluderande samhälle. Och varje gång du klickar "gilla" på Facebook-grupper som "Vi som vill se HELA Tomtarnas julverkstad" så gör du Sverige till ett lite mer otryggt land att leva i för alla som inte uppfattas som självklart svenska.
     I förlängningen betyder det också att varje gång du säger att "herregud, nu får de väl ändå ge sig, hur kan DET vara rasistiskt", så vinner SD och andra ännu mer uttalat främlingsfientliga krafter lite mer stöd i den allmänna opinionen. "För vi måste ju ha rätt att värna våra svenska traditioner. Bara för det är vi faktiskt inte rasister."

Och det skrämmer mig, långt mer än vad några gamla unkna rasistiska stereotyper som lever kvar i vissa av våra traditioner någonsin kan göra.

En bloggpost för att utrota polio

Mayen är en månad gammal och ligger i sin mammas famn
där han får en dos poliovaccin. Foto: © Unicef/Brian Sokol

Världsdel efter världsdel blir poliofri och möjligheten att helt radera den dödliga sjukdomen från jordens yta är inom räckhåll. Det är ingen lätt uppgift men det går. Och du kan hjälpa till. 

Förra året upptäcktes endast 650 fall av polio i världen. Det är inte många men bara några få fall gör att sjukdomen sprids och skördar barns liv. För att helt utrota polio krävs att man vaccinerar varenda unge i varje by. Det gör Unicef. Genom världens största hälsokampanj ser de till att miljontals barn världen över får vaccin och skyddas mot sjukdomen. 
     Köp vaccin (till exempel här) och hjälp till att utrota polio! För att barn ska få ett fullgott skydd behövs tre doser vaccin. I Unicefs gåvoshop (som du hittar här) kostar 60 doser 72 kronor. Det räcker för att rädda livet på 20 barn.

Fotnot: Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Relaterade inlägg: Den här bloggposten vaccinerar 95 barn (120420)

With a little help from your friends: Om vikten av att samarbeta med konkurrenterna

Det är inte så enkelt med journalistiken längre. Det räcker inte att göra ett bra jobb, kanske gräva efter uppgifter i månader, och sedan publicera sina avslöjanden och tro att det är bra med det. För att inte avslöjandena ska drunkna i övriga nyhetsflödet – eller i dementimaskinen – måste man planera noga och ta hjälp av såväl kollegor som konkurrenter.

Ett mycket tydligt exempel på hur kollegor hjälper till att ge ett avslöjande en extra skjuts såg vi i förra veckan, i samband med Expressens publiceringar kring SD (se första artikeln här). Andra nyhetsmedier rapporterade så klart om själva nyheten, men de gav samtidigt väldigt tydlig credd till Expressen.
     Det här att man så tydligt creddar konkurrenten, och inte bara hakar på och gör sin egen grej utan att låtsas om var "originalavslöjandet" kommer ifrån, är inte alls självklart. Det verkar dock bli mer och mer vanligt.

Ett annat exempel berättade Sveriges Radios Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman om när de igår gästföreläste för journaliststudenterna vid JMG.
     Deras föreläsning handlade inte alls om hur de gjorde själva jobbet (och med "själva jobbet" menar jag naturligtvis den så kallade Saudiaffären – ett nytt avslöjande publicerades så sent som idag). Istället berättade de om hur de, i samråd med arbetsledning etc, planerade själva publiceringen:

• En ny grej per dag, och i huvudsak reaktioner på denna i de andra sändningarna. Pumpar man på med flera nya saker varje dag blir lyssnarna till slut bara förvirrade.
• Dagen innan första publiceringen fick SVT:s Rapport och Aftonbladet ta del av huvudreportaget, för att kunna göra egna nyheter och vinklar – mot att de creddade Sveriges Radio.
• De dokument som låg till grund för avslöjandena publicerades på SR:s webb, även när de innehöll nyheter som inte publicerats av SR ännu. Dels för att öka den egna trovärdigheten, men också för att ge andra nyhetsmedier en chans att hitta egna vinklar. 
• Hela (oklippta) intervjuer med till exempel ansvariga ministrar publicerades också på webben, för att lyssnarna själva skulle kunna bedöma hela materialet.

– Skulle vi få det här att rulla måste vi få hjälp av andra kollegor direkt, berättade Bo-Göran Bodin för JMG-studenterna. Vi försökte tänka att "vi är inte konkurrenter med varandra, utan vi har ett gemensamt mål att ta reda på hur det är med den här historien". 

     Hjälp från kollegorna, det är det ena sättet att tänka när man planerar en större publicering av det här slaget. Det andra handlar om hur man hanterar dementimaskinen:

     – Lika mycket krut som man lägger på att säkra upp att allt är sant, lika mycket krut måste man lägga på hur de hanterar det, konstaterade Daniel Öhman. Vilken strategi har motparten? Och hur kan vi använda den strategin? Det är ett PR-krig.

Bo-Göran Bodin och Daniel Öhmans avslöjanden har redan belönats med Prix Europa i klassen Bästa undersökande reportage – radio. I morgon kväll avslöjas om de också belönas med Stora Journalistpriset. I söndags sände SR:s Kaliber ett reportage om granskningen – lyssna här.
     Gästföreläsningen på JMG streamades via Bambuser. Tryck på pilen! Moderator (som hörs ofta men sällan syns i bild) är gästprofessor Ingrid Carlberg. Ett längre referat finns på JMG:s webb.


Uppdatering 121122: Jovisst fick de Stora Journalistpriset i klassen Årets avslöjande. Grattis!