25 juni 2012

Journalister gör "mer av allt" i sociala medier
– men det finns stora skillnader inom kåren

Äntligen är de här – siffrorna från Journalist '11 som visar hur svenska journalister använder sociala medier! I torsdags publicerades Svenska journalister 1989–2011 (redaktör Kent Asp) med de första analyserna från höstens stora journalistundersökning. Där finns också de första publicerade tillförlitliga siffrorna över hur svenska journalister använder olika sociala medier.
     För mig, som skriver en avhandling om just detta, är det här såklart bara roliga siffror. Missförstå mig inte nu, det är det faktum att jag äntligen har data att arbeta med som är roligt, inte nödvändigtvis det siffrorna visar. Siffrorna visar nämligen på en ganska djup sociala medier-klyfta inom journalistkåren. Mellan de som använder, och de som inte använder. Och det kan ses som lite bekymmersamt, och kommer säkert att skapa debatt inom kåren.
   
Av den svenska journalistikdebatten att döma använder alla journalister sociala medier, hela tiden. Men hittills har det saknats tillförlitliga siffror på hur användandet egentligen ser ut. Nu vet vi alltså:




Svenska journalister använder sociala medier i betydligt högre utsträckning än andra svenskar. Enligt de senaste siffrorna från SOM-institutet ligger den privata användningen på cirka 40 procent (minst någon gång i veckan). Jämför det med journalisternas 66 procent. Svenska journalisters sociala medier-vanor liknar inte alls övriga svenskars. Vilket inte alls är så konstigt.
     Men vi ser också att 15 procent av alla svenska journalister aldrig använder sociala medier i jobbet, och nästan var tredje bara då och då. Men att de flesta alltså använder sociala medier en hel del, både som en del i jobbet och mer privat.
     Inom medieforskningen har vi tidigare talat om en digital klyfta, mellan användare och icke-användare och mellan de som har tillgång (till internet eller till bredband) och de som står utan. Svenska journalisters sociala medier-klyfta kan på sätt och vis ses som ett särfall av den "allmänna" digitala klyftan.




Vi kan också se att det är stora skillnader i vilka sorters sociala medier svenska journalister använder sig. De flesta twittrar inte själva, över huvud taget (det är alltså en liten del av kåren som utgör en stor del av den så kallade twitterbubblan). Sex av tio tar i princip aldrig del av innehåll på Twitter. Relativt få bloggar själva. Däremot nätverkar man gärna på sajter som Facebook, och omvärldsbevakar genom att följa twitterflöden och andras bloggar.
     Vill man fortsätta att jämföra med SOM-institutets siffror över svenska folkets sociala medier-vanor – och det tycker i alla fall jag är intressant – är det knappa 20 procent av svenskarna som läser bloggar minst någon gång varje vecka, jämfört med 65 procent av journalisterna. Bara 5 procent av hela befolkningen bloggar själva minst någon gång i veckan – och den siffran har legat förvånansvärt stabil de senaste åren – jämfört med 12 procent av journalisterna. (Årets SOM-rapport, I framtidens skugga, presentaras på torsdag för den som vill veta mer om svenskarnas medievanor. Och annat.)

Jag ser två problem i siffrorna. Dels att journalisternas sociala medier-användning skiljer sig så mycket från resten av befolkningens. Den problematiken har jag skrivit om förut (i inlägget Journalister är inte som andra – därför måste vi veta hur de är 120131).
     Det andra problemet är skillnaderna i användning inom journalistkåren. Många journalister använder sociala medier både i jobbet och privat, och är dessutom flitiga användare. Men merparten av kåren följer sällan eller aldrig ett flöde på twitter och twittrar inte själva. De flesta journalister har ingen egen blogg, och mer än en tredjedel läser sällan eller aldrig andras bloggar.

Det är inte icke- eller sällananvändarna som syns och hörs i debatten om journalistrollen. Det är synd, eftersom det är en viktig och spännande debatt. Men det är i princip – och med bara några få undantag – de mest aktiva som sätter tonen, som bestämmer agendan. De många görs till undantag.
     Tidigare i vår debatterades "journalistiken och varumärket" på Publicistklubben i Stockholm (se debatten här). Debatten, som till stora delar handlade om användningen av sociala medier, illustrerar väl kårens sociala medier-klyfta – och att de som står på varsin sida om den ibland har svårt att förstå hur "de andra" resonerar, tycker och tänker.


Fotnot: Metoddokumentation Journalist '11. Siffrorna i tabellerna är från Monika Djerf-Pierres kapitel Sociala medier i Asp, Kent (red) (2012) Svenska journalister 1989–2011, Göteborg: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet.

Förtydligande: När jag skriver att "jag ser två problem" menar jag två vetenskapliga problem. Jag lägger inga som helst normativa värderingar i hur journalister använder sociala medier – men jag tycker det är spännande att skillnaderna är så pass stora.

2 kommentarer:

  1. Mycket intressanta siffror!

    Att vi inte har förståelse för varandra är ett problem – både när journalister inte förstår allmänheten och när journalister inte förstår andra journalister. Kunskap om sociala medier är viktigt för journalister i dag, men det behöver inte innebära att det är viktigt att vara en superanvändare.

    En tanke som slår mig är: Gör det något om journalister använder olika verktyg för att hitta nyheter? Den digitala klyftan är ett problem, men att hela journalistkåren inte letar nyheter på Twitter kanske är en styrka?

    Det kanske också är naturligt att journalisters medievanor skiljer sig från ”allmänhetens”. Vi är vana producenter och mer intresserade av att producera innehåll, därför är det ganska naturligt att vi bloggar mer än gemene man – det är min gissning.

    Återigen: Spännande siffror! Värda att fundera över.

    SvaraRadera
  2. Tack för synpunkterna! Problemet som jag ser det är inte att journalister gör olika, eller att det finns skillnader inom kåren vad gäller sociala medier-användning. Problemet är att de väldigt aktiva och de inte så aktiva verkar ha så svårt att tala med och förstå varann. Men jag hoppas kunna fördjupa mig i siffrorna – och vilka konsekvenser man eventuellt kan se – efter semestern.

    SvaraRadera