Läser man en drös gamla tidningar kan man konstatera att somt var bättre förr. Annat har blivit bättre med tiden. Men det offentliga samtalet (så som det fördes i tidningsartiklar) var annorlunda.
1960 diskuterade man på fullt allvar att inte TV-sända fotbollslandskampen mellan Sverige och Danmark, eftersom den skulle krocka med flera allsvenska kvalmatcher och man var rädd att det skulle bli för glest på läktarna. Så man flyttade helt enkelt på kvalmatcherna. NWT konstaterade att TV hur som helst inte utgjorde något hot mot de populära föreläsningskvällarna i Fryksände.
Apropå dagens sportkommentatorer som alltid vet bäst (och alla andra tycka till:are) så läser jag vad Åke Stolt skrev i ÖstgötaCorren 1970: ”Det är synd om domarna. - - - Att springa till televisionsapparaterna, spela upp matchsekvenser i repris efter repris, finna bevis och sedan ge domarna kritik är ingenting annat än oförskämdheter.” (Då kostade för övrigt en 22-tums Luxor färg-TV, med elektronisk kanalväljare, snabbval för TV1/TV2 (!) och två högtalare 3 195 kronor. Man fick tre års bildrörsgaranti och kunde välja mellan tre träslag.)
11 oktober 1960 invigdes ”den direkta telefonkabeln mellan Sverige och Storbritanninen – Europas längsta telesjökabel” (som man uttryckte det i Sydsvenskan). Kabeln var 940 kilometer lång och hade kostat 25 miljoner kronor.
1960 kunde alla kvinnor gå på Eva-kursen på Göteborgs Aftonskola. Den lovade fem onsdagar med goda råd, recept och presenter. Talpedagog, vinexpert, köksmästare, värdinneexpert, skönhetsexpert och hårvårdsexpert medverkade. Landets biografer visade husmorsfilmer på eftermiddagarna, där till exempel Folke Olhagen och Tore Wretman gav nya tips på god mat. Alltid något att roa sig med när Katangakrisen eskalerade och den svenska FN-bataljonen hamnade i ett helvete de nog inte kunnat föreställa sig.
I Gefle Dagblad konstaterade en rubrik: ”Thinnersniffningen inget Gävleproblem”, samtidigt som man i NWT oroade sig över det ökande problemet med liftare: "Liftningen ej bettleri men kan bli polissak" (eftersom det kunde anses störa trafiken). Veckans skandelrubriker handlade om "Syjunta såg präster slåss". Det var i Enköping som de som borde sprida kärleksbudskapet på ett mindre handfast sätt rök ihop. De stackars syföreningsdamerna fick chockade föras "till läkare för nervmedicin".
I oktober 1970 skrev DN om att ”äldre personer vågar inte gå ut på fredags- och lördagskvällarna, säger representanter för Gamla Stans byalag och protesterar mot anhopningen av klubbar i stadsdelen. Pensionärerna klagar över busliv i gränderna och störd nattsömn.” Idag tycker jag man mest störs av alla irrande och i grupp guidade turister som trängs på gatorna.
11 oktober 1980 läser jag i Ystads Allehanda: ”Sjöbos Thorbjörn Fälldin – ja, det kan man kanske kalla Sven-Olle Olsson, kommunstyrelsens ordförande i Sjöbo.” Jag utgår från att redaktionen senare ångrade just den jämförelsen...
Samma dag skrev Sara Lidman i DN om ”Kampen om Colorado” (som gick på lördagskvällarna): ”Tolv lördagar i rad på bästa sändningstid – som samtidigt utgör många familjers fria kvällar när alla får vara uppe så länge dom vill – då erbjuds vi att se på ett folkmord som tidernas skämt.” Vem vågar ryta ifrån idag?
7 oktober 1990 visades det första TV-reportaget om de rumänska barnhemsbarnen. Det var journalistik som faktiskt gjorde skillnad. De bilderna har jag fortfarande inte glömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar