Jag är en så kallad happy clicker. Så kallas alla vi som fyller i marknads- och opinionsundersökningar av olika slag mot löftet att få något i gengäld. Det kan röra sig om sådant som en trisslott, reda pengar eller chansen att vinna en bil.
Som forskare i akademien, som dessutom arbetar med enkätundersökningar i min forskning, har jag inte mycket till övers för studier som bygger på happy clickers. Trovärdigheten i den typen av studier är nämligen nära nog noll, bland annat beroende på det tveksamma urvalet.
Att erbjuda deltagarna ersättning för sitt deltagande är, enligt min åsikt, mindre problematiskt i rena marknadsundersökningar. Marknadsundersökningar är kommersiella produkter från början till slut, och har ingenting med vare sig opinionsundersökningar eller forskning att göra. Är ett företag så korkat att de vill betala för en undersökning om vad folk eventuellt tycker om deras varumärke får de gärna göra det.
Och är ett företag så korkat att de vill betala en för undersökning som betalar mig för att tala om vilken reklam jag har lagt märke till den senaste tiden får de gärna göra det också. Jag svarar sanningsenligt på alla frågor, men jag kan inte hjälpa att jag är extremt bra på att sortera bort alla reklamintryck i min vardag. Dessutom passar jag på att studera surveymetodik, framför allt hur kommersiella paneler ställer sina frågor och skillnader gentemot hur mer seriösa (icke-kommersiella) undersökningar utformas.
Jag vill föreslå en ny beteckning, donation clicker, för sådana som jag som visserligen får ersättning för vårt deltagande men som skänker bort ersättningen dit den gör bättre nytta.
Idag har denna donation clicker fört över 193 kronor till Världsnaturfonden. Det är mindre pengar än ifjol – kanske har DN-panelen börjat misstänka att jag kanske inte är en ideal paneldeltagare?
Relaterade inlägg: Jag är marknadspanelernas värsta mardröm (111210), Alla dessa frågor med värdelösa svar (121217)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar